Böckerna har svaren, du har frågorna

Alla dessa frågor. Vad ska jag äta till middag? Hur går det i valet? Vad ska jag läsa härnäst? Vad är meningen med allt? Varför inte låta litteraturen besvara frågorna? I Barry McCreas ”The First Verse” är det just vad huvudpersonen och den krets han hamnar i gör, med märkliga resultat. Jag läser om den just nu inför vårt samtal under Kulturnatten om två veckor och blir kär igen.

Lördagen den 13 september 14.00 på Uppsala Stadsbibliotek ska jag få prata med Barry. Boksignering, frågestund och uppläsning blir det också. Vore himla kul att se er där! Det blir fjärde året som jag är med på ett hörn i English Bookshops Kulturnattsprogram och det är, som alltid, en ära. Och middag med idel fantastiskt litteraturfolk (inklusive Barry) blir det också. Längtar. Jag kommer aldrig att glömma när jag för två år sedan satt i Jans och Isabellas soffa tillsammans med Elizabeth Hand och hörde Sam Charters spela piano medan vi pratade om Cass Nearys nästa äventyr, och allt var så magiskt och vackert och liksom överjordiskt litterärt, sådär som man önskar att livet kunde vara men sällan är. Då tog Elizabeth Hand min hand (Hand on hand!) och tryckte den, och jag insåg att hon satt och tänkte samma sak. Ibland överträffar verkligheten dikten. Inte ofta men, du vet, det händer.

Read Full Post »

Biblolördag

Bra grej: gick till biblioteket och betalade min skuld så att jag kan låna igen. Mycket nöjd med blandningen! Bästa biblomixen på länge, methinks.

(Jag har alltså inte läst ”The Line of Beauty” knäppt nog. Inte Christopher Hitchens heller, men redan idag ämnar jag råda bot på det.)

Vad läser ni i helgen?

Read Full Post »

Grejer jag läst sedan sist, del 3: en kickass-privatdetektivkompis från förr

Som väldigt nybliven tonåring, under det som jag i efterhand tänker på som De Första Deckaråren, då jag avancerade från Christie och Lang till lite mer hårdkokta moderna namn, hetsläste jag Sue Graftons rappa bokstavsdeckare om privatdetektiven Kinsey Millhone. Någonstans runt M dekade jag ner mig i akaporr och litterära thrillers istället, och sedan dess har jag mest tänkt på Sue och Kinsey i samband med det där jätteroliga Gilmore Girls-avsnittet där Sookie (♥! Grattis på födelsedagen förresten, Melissa McCarthy) ska åka på skidsemester och peppar över att hinna läsa tre Kinsey Millhone-deckare (”P is for Peril”, ”R is for Ricochet” och ”S is for Silence”, tror jag bestämt, googlelös och allt – attans att det inte finns frågeprogram för sådant här!). Tills jag stod på Arlanda i början av semestern och såg ”W is for Wasted”. Jag köpte, läste och det var lite som att träffa en gammal vän på nytt. Kinseys lilla välstädade lya i kuststaden Santa Teresa, Kalifornien, hennes åldrige granne Henry, de dagliga joggingturerna, hennes patenterade förmåga att hamna i trubbel (och till sist lösa allt): alltsammans känns så välbekant, så mysigt att jag inte riktigt fattar varför jag låtit det gå så långt sedan sist. Spännande är det också, och inte alls utan ett visst socialt patos där Kinsey tar ställning för utanförskap och aldrig blir sådär chicklitjobbig över sin egen status som egenvald ensamvarg och neat freak med en 80-plussare som bästa vän. Har man läst em Kinsey Millhone-deckare har man på sätt och vis läst alla. Däri ligger charmen, och det går, upptäckte jag, alldeles utmärkt att hoppa in lite varsom i alfabetet. Blir jag spoilad om tidigare händelser jag missat är jag lyckligt ovetande om att detta sker (är ju inte särskilt spoilerkänslig, som tidigare konstaterat).

Den här gången dör två män, en uteliggare och en privatdetektiv. Till synes finns det inga som helst kopplingar mellan dödsfallen, men snart visar det sig att kopplingen är… Kinsey! Enter Class A sleuthing på ett både spännande och småputtrigt sätt, med gott om avbrott för middagar med Henry och möten med ett av Kinseys ex (hennes struliga och synnerligen sporadiska kärleksliv är en del av paketet, tillsammans med vissa OCD-drag och en sympatisk sårbarhet som anas där under den PI-hårda ytan). Det är kanske inte det mest drivna eller intrikata jag läst i genren, men ibland räcker ”rasande trevligt” alldeles utmärkt. Kommer nu läsa ikapp de böcker jag missat i bokstavsserien, och redan nu sörja lite att Z bara är ett par bokstäver bort.

Kinsey, kaffet och jag i prunkande norrländsk trädgård.

Sur Vän Av Litteratur: Helena, du mysifierar läsning!
Jag: Skulle aldrig.

Read Full Post »

Höstenkät

Litteraturkvalster – som numera bloggar på nystartade Kulturkollo tillsammans med ett gäng gamla bokbloggarfavoriter, så himla roligt! – har knåpat ihop en kul höstenkät som jag i egenskap och höstvurmare och enkätknarkare inte vill missa.

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Ärligt nu? Jag har inte riktigt hunnit sondera. Känner mig på det hela taget som en mycket dålig bokbloggare. Eventuellt, i förlängningen, som en dålig människa.
Jag längtar särskilt efter: Therese Bohmans ”Den andra kvinnan”. Eller, precis som Bokbabbel får jag väl egentligen byta tempus där. Längtade, pga har nyss läst ut. Ännu bättre än ”Den drunknade”, vilket inte säger lite. Jag är lite tveksam inför att skriva en regelrätt recension då jag känner Therese privat, men vill i alla fall verkligen understryka vilken storartad roman detta är, lika väl utförd i sina stämningar som i det mer idéromansbetonade. Och så är den provokativ, och långtifrån helt sympatisk, på ett intellektuellt plan, vilket känns extremt välbehövligt hösten 2014 där så mycket antas vara självklart och färdigförpackat. Läs själva! Sedan hoppas jag att Marie Hermanssons ”Skymningslandet” är allt vad jag inte riktigt hittat i hennes senaste romaner. Tycker att den där thrillerbetonade tätheten som fick mig att falla pladask för hennes tidiga författarskap varit lite mindre tydligt, men enkom titeln (herr Liljonkvast!) får mig att börja längta här.
Jag blev förvånad över: Att jag inte kastade mig över nya Linwood Barclay. Anar jag en trend…?
Jag är nyfiken på: Ninni Holmqvisst och Mara Lees nya romaner.
Som jag har väntat på den här fortsättningen: Dublin Murder Squad #5, ”The Secret Place”! Återigen får jag erkänna att jag redan läst fastän Tana Frenchs nya roman egentligen utkommer först om ett par dagar, men tro mig: SÅ VÄRT VÄNTAN. Rec kommer.
En debutant som låter spännande: Som sagt: dålig bokbloggare. Men jag vill hemskt gärna bli knockad av åtminstone en debutant, gärna helt oväntat. Vad tror ni, finns det några presumtiva Dark Places-älsklingar bland höstens debutanter?
Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: Vill såklart se vad Christoffer Carlsson och Leo Junker hittat på den här gången. Och så har Joyce Carol Oates nya novellsamling ”Lovely, Dark, Deep” en så underbar titel. Jag och Oates har ju varit lite så-så de senaste åren, lite för många besvikelsen där, men redan där i titeln anas något av hennes vackraste, mest JCO-betonade kärna.
Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Nya Barclayn dårå. Ska göra ett nytt försök snart, men kanske inte med ”The Secret Place” i så tydligt minne. Det känns orättvist.
Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Hallå, well duh,”Himmelstrand” av John Ajvide Lindqvist!
Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: ”Boy’s Life” av Robert McCammon. Jag vet ju att vi är meant to be (sydstatsmagi, coming of age, bitterljuv nostalgi, etc, etc). Kanske att sådana böcker som man vet att man kommer älska kan kännas lite farliga just på grund av det? Tänk om magin falnar liksom. Men jag SKA läsa nu, om jag så ska behöva låsa in mig i ett dammigt torn.
Höstmotto: Tar och citerar mig själv här, i ett gammalt checklisteinlägg från gammel-gamla bloggen (finns även här tillsammans med lite annat jag skrivit om hösten på ett hoppas jag trivsamt förutsägbart sätt):

Böcker: tjocka, välskrivna, atmosfäriska. Stämning of choice: dimma, diffusa obehagskänslor, skräck alternativt überbrittiskt, viktorianskt myspys. (Tips mottages gärna!)
Koftor: varma, mjuka, kulturtantiga.
Väder: soligt, kyligt, krispigt.
Vin: rött, mustigt, lättdrucket.
Mat: robust, värmande, kryddigt (tänk grytor).
Musik: samma gamla sorgsna singer/songwriters som förra hösten. Och hösten dessförinnan, och… ja, ni fattar.
Film: otäckt, suggestivt, krypande. Kanske lite genuint roliga och berörande romcoms också för att lätta upp stämningen lite.

Och så denna som bonus (när kommer det stora DHH-inlägget, Bokbabbel?).

Långsjön med omnejd ser ut som omslaget till en Kristin Hannah-roman, fint! Nu är det äntligen Labor Day weekend. Dags att läsa om The Secret History.

Read Full Post »

Grejer jag läst sedan sist, del 2 (att skriva lätt om det svåra, mörkret inom familjen, vad får finnas i underhållningslitteratur, etc, etc)

Jag fortsätter min sommarläsningskavalkad om det är okej? Den här gången skriver jag om två böcker tillsammans eftersom det finns genremässiga beröringspunkter.

”Tiden går så långsamt när man tittar på den” – Josefine Lindén

Har man en blogg som heter Dark Places och får nys om en författare som skrivit en roman om en kvinna som tappar sitt barn från en balkong säger det självt att en viss nyfikenhet uppstår. Jag skriver ”tappar”, men finns det kanske ett annat verb som passar bättre in på vad romanens huvudperson Caroline gör? Det överlåter jag till er, kära läsare, att ta reda på. Hur som helst så överlever lilla Elsa mirakulöst fallet från balkongen, och hennes pappa Jonas vakar medan Caroline sitter i fängelset och försöker komma underfund med vad som hänt, och hur hon ska få tillbaka sin familj. Om det överhuvudtaget går. Det låter ofattbart mörkt och hemskt, och det är det naturligtvis också, men debutanten Josefine Lindén skriver med lätt hand. Ibland tänker jag, Christine Falkenland- och Litterärt Mörker-skadad som jag är, att det blir för lätt, för det här är inget karvande i själens avgrundsdjupa håligheter utan snarare en ovanligt mörk underhållningsroman om hur livet fortsätter efter det som rimligen borde vara slutet. När jag väl fått det klart för mig läser jag hungrigt för att få veta hur det går för romanens karaktärer. Retar mig en smula på cliffhangerslutet men blir mer vänligt inställd när jag anar att det blir en fortsättning. I nästa bok hoppas jag att bladvändarsensibiliteten och den vibrerande samtidskänslan finns kvar, samtidigt som Carolines förlossningsdepression och det som föranledde händelseförloppet i ”Tiden går så långsamt när man tittar på den” får ännu större utrymme. Det behövs författare som kan skriva lätt om det svåra.

Passage som fastnat: ”Solen silade svagt genom trasiga persienner. På väggen tecknades strimmor av ljus, skapade gallermönster på den vita putsen. Som det ska vara då, tänkte hon. Där jag ska vara. Varje morgon när ljuset väckte henne hade hon två minuter. Två minuter då hon fortfarande trodde att det aldrig hänt.”

”The Third Wife” – Lisa Jewell

För varje ny roman distanserar sig brittiska Lisa Jewell, som gjorde ett namn för sig som chicklitförfattare i det ”Bridget Jones”- och ”Sex and the City”-influerade tidevarv som var skarven mellan 90- och 00-tal, från sitt litterära ursprung. Varje nytt ämne hon tar sig an är mörkare, mer komplext. Fjolårets roman, familjedramat ”The House We Grew Up In”, är enligt mig det bästa hon skrivit. I hennes senaste roman möter vi ännu en familj med mycket mörker under ytan. Adrian har på ytan lyckats med det omöjliga: att få sin spretande stjärnfamilj bestående av två exfruar, en nuvarande fru och en hel drös med barn i olika åldrar att komma överens och fortsätta vara en familj. Så dör hans unga fru Maya, plötsligt och chockartat. Hon har hamnat under en buss mitt i Londonnatten, med en oerhört hög promillehalt i blodet. Vad fick en till synes lycklig person att dö ensam och asberusad? En av sorg paralyserad Adrian börjar rota i Mayas liv innan olyckan (om det nu var en olycka: återigen, kära läsare…) och upptäcker att han egentligen aldrig kände sin hustru. Sprickorna leder honom rakt in i det som är kvar av familjen, till det som är närmast och därför svårast. Total tid som gick från det att jag började läsa till att boken var utläst: 24 timmar. SOM hon drar in en, Jewell! Och så mitt upp i det trasiga och mörka finns det så mycket mys. Huset i norra London som Adrians andra fru bor i till exempel! Trädgården som jag tänker mig ser precis ut som den trädgård i Crouch End där Caitlin Moran tar sina ”wine naps”. Puben som jag tänker mig är samma som den jag satt på häromåret och drack pints och åt salt- och vinägerchips i små smuliga påsar och undrade om Bernard Butler skulle gå förbi och hämta sitt barn på den närliggande skolan. Anglofilcrack, detta.

Även här handlar det om underhållningslitteratur med sorgkanter. Är ens underhållningslitteratur den korrekta benämningen här, kan man undra? Jag applåderar den vändning som i synnerhet brittisk/amerikansk bestsellerlitteratur för kvinnor tagit de senaste, säg, fem åren och vill gärna se Josefine Lindén som en svensk representant. Tänker också på Jennifer Weiner, vars nu i dagarna aktuella ”All Fall Down” handlar om missbruk och kollaps och verkar vara lika bittert rolig som sorglig. Det är så fruktansvärt viktigt att plocka fram det mörka, låta trollen spricka i solen och sluta sopa under mattan. IRL såväl som i skönlitteraturen. Därför fyller de här böckerna, som vägrar låta lättsmält vara synonymt med enkelt, en enorm funktion. (Skrev lite om detta redan förra året, i samband med en tidigare Jewellroman.)

Passage som fastnat: ”She shook her head and smiled. ‘She is lovely’ she said again. ‘But…’ Adrian watched her forming her next words. ‘I’m not quite feeling it.’ ‘You’re not quite feeling…?’ He stared at the cat, looking at her objectively for the first time. He’d never been much of a cat person and he assumed that they were all much of a muchness. Four legs. Whiskers. Triangles for ears. Roughly the size of a briefcase. None of the endless, glorious variations of the dog form. ears that mopped the floor, ears that reached for the moon, flat snouts, pointy snouts, size of a squirrel, size of a small pony.
          ‘The connection.’

(Fear not, fellow kattälskare: till sist inser Adrian att ingen katt är den andra lik. Och katten får en viktig roll i frågetecknen kring den tredje hustruns död.)

Read Full Post »

Grejer jag läst sedan sist, del 1 (Moran och fangirligheten, Sohodrömmar, sex, längtan efter Livet och fiktiva pojkvänner som ser ut som Gilbert Blythe och gör ostmackor åt en)

Den här sommaren, redan nu laddad med ett slags prematur bitterljuvhet i dig själv, i ditt Facebookflöde, ”Sommaren 2014 – en av de allra bästa”, en kollektiv rädsla för att förlora något vi kanske aldrig riktigt hade, som aldrig var våran att lägga beslag på.

Så lyder några rader från en novell jag sysselsatt mig med i sommar, som ni förhoppningsvis får läsa i slutversionen (kommer till Halloween, men mer om det sedan). Och visst är det så, även med sommarläsningen? Alla högarlistorplaner som man redan vid konstruerandet vet kommer att se annorlunda, mindre ut i genomförandet men hoppet pockar på, gör en högmodig. Jag har läst en hel del i sommar; jag har läst alldeles för lite i sommar. Så det som det alltid är. Men jag vet oavsett att det är lite för mycket för att redovisa i form av konventionella, längre recensioner, så därför tänker jag de kommande dagarna försöka skriva lite om det jag läst i några svep. Jag skulle kunna kalla dem minirecensioner, men vet samtidigt med mig att Dark Places variant av minirecensioner är andras långa recensioner så hej, vem lurar jag. Är ni med? Här kommer första. En av sommarens allra, allra bästa.

”How to Build a Girl – Caitlin Moran

Caitlin, Caitlin, jag är din fangirl. Ännu mer nu, efter att ha läst denna sinnessjukt roliga, sorgliga, sanna och beroendeframkallande skildringen av tonåriga Johanna – en sorts lätt, verkligen betoning på lätt här, fiktionaliserad version av Moran själv – som återföds som Dolly Wilde, musikskribent, sexorakel, modern Dorothy Parker/Oscar Wilde fast kanske med fler beröringspunkter med Adrian Mole (bless). På väg dit, till London, Livet, W1D för Soho, onanerar hon i smyg i sitt flickrum i Wolverhamptons hyreshuskomplex, drömmer om att få Stephen Fry att skratta, kalla henne ”darling” och bjuda på champagne (haven’t we all?), skriver kärleksbrev till Gilbert Blythe i ”Anne på Grönkulla” (återigen: haven’t we all?).

Väl framme – fast fortfarande på väg – bär hon plommonstop och eyeliner, dricker för mycket, tänker på sitt nya alias namne, Oscar Wildes lesbiska alkoholiserade kusin som gjorde succé i förra sekelskiftets London. Skriver sågningar, elakare än vad hon egentligen vågar, ligger runt, hamnar på mingelfoto med bildtexten ”Slash has really let himself go”. Det handlar om klass och kön, om livet och drömmarna och den ibland outhärdliga diskrepansen däremellan. Har man läst ”How to Be a Woman” känns en hel del igen, men det här är närmare, jag vill nästan säga mer äkta; det är som om Moran behövde den fiktiva formen, ramen, för att verkligen leverera hela vägen. Igenkänningsfaktor: skyhög, inte minst när huvudpersonen spekulerar kring hur dejtingvärlden skulle se ut om kvinnor (läs: vita medelklasskvinnor som lyssnar på The Smiths – någonstans inser jag att min totala fangirlighet har att göra med identifikation och representation, och att långtifrån alla kan känna igen sig i Johanna/Dolly) bestämde:

Passage som fastnat: ”Here’s the amazing thing about sex: you get a whole person to yourself, for the first time since you were a baby. Someone who is looking at you – just you – and thinking about you, and wanting you, and you haven’t even had to lie at the bottom of the stairs and pretend you’re dead to get them to do it.”

PS: Detta är första delen i en tilltänkt trilogi om Johanna/Dolly, så vi som läst ”How to Build a Girl” och legat halva sommaren i ryckiga konvulsioner som vore vi Wild Turkey-pimplande hobos behöver inte säga farväl till vår nya BFF för alltid. Tur.

PS igen: Jag skulle kunna skriva något längre om det där med representation och självbild, kanske koppla ihop det till Linda Skugges ”40 Constant Reader” som jag inser att jag fortfarande inte skrivit om. Jag sparar det till någon annan gång. Har sådär en tio andra böcker att skriva om nu.

Read Full Post »

Något om sommarhusens bitterljuvhet

Medan vi skakar sanden ur badkläderna och mentalt börjar gå från (en fantastisk!) sommar till höst kan det väl passa att läsa det här fina blogginlägget av Cornelia Read om sommarhusens emotionella betydelse? Och så håller vi tummarna för en femte Maddie Dare-roman också! Själv har jag tillbringat många lyckliga (och ett par olyckliga) somrar i vår stuga i Bergslagens skogar. Det var där jag blev bokslukare på allvar, och varje gång jag med stor skepsis tvingats göra sådana där avslappningsövningar där man ska blunda och tänka på en trygg plats är det vår sommarstuga jag förflyttar mig till. Sommarhusskildringar är som bekant en hel subgenre, fråga bara mig, Bokbabbel eller Johanna L. Mina fem bästa romaner i sommarhusmiljö – kom igen, jag vet att ni undrade – kommer här:

1. ”Bag of Bones” – Stephen King
2. ”Mördaren ljuger inte ensam” – Maria Lang
3. ”Fly Away Home” – Jennifer Weiner
4. ”The Field of Darkness” – Cornelia Read (slutscenen!)
5. ”The Condition” – Jennifer Haigh

Gemensamt för dessa genremässigt rätt spretiga böckerna: en fantastisk sense of place som alltså innefattar sommarstugemiljön. I fyra av fallen (stugan i ”Mördaren ljuger inte ensam” tillhör ju inte berättarjaget) är platsen förknippad med ett bitterljuvt möte mellan då och nu som gör de där morgondoppen och sandiga stolarna ännu mer, i brist på ett riktigt lämpligt svenskt ord, poignant. Blir sugen på att läsa om alla fem. Sommarhusskildringar i mitt hjärta alltså.

Flickan som skrivit inlägget har inget med det här sommarhuset att göra. Hon tyckte bara att det var för tjusigt, för presumtivt poignant, för att utelämna.

Vilka är era litterära sommarhusfavoriter?

Read Full Post »

Barry McCrea + Kulturnatten = sant!

But to begin with, all words.

 

Så börjar boken ni inte visste att ni måste läsa, ”The First Verse” av irländska författaren och litteraturprofessorn Barry McCrea. En passande inledning för en roman om ordens helande, och ibland förgörande, kraft, och en passande inledning till det här inlägget. Det är nämligen så att Barry McCrea kommer till årets upplaga av Kulturnatten i Uppsala – och precis som tidigare Kulturnattsgäster som Helen Fitzgerald, Elizabeth Hand och William Sutcliffe kommer han att intervjuas av undertecknad!

Detta är så coolt, på så många olika nivåer. För det första är ”The First Verse” naturligtvis smått fantastisk: en mörk, litterär, queer Språk & Stämning-roman som håller Dublins myllrande berättartradition i ena handen och akaporren (tänk ”The Secret History” på Irland, med litteratur istället för klassisk grekiska som inkörsporten till dekadent akademiskt leverne) i den andra. Fab dialog, fab gestaltning, fab motvillig, och allt annat än genomsympatisk, berättare. Och så vidare. För det andra är det så sjukt häftigt att i dessa slit-och-släng,- töm-och-glöm-tider få tillfälle att intervjua en utländsk författare vars hitintills enda roman utkom 2005 (i USA, lite senare på Irland och i Europa) och knappt finns i tryck längre. Alltså: vi flyger in en författare som nästan ingen hört talas om, vars verk är snudd på omöjligt att få tag på… Det är kärlek till det skrivna ordet, det, en kärlek som får existera och blomstra bortom ekonomisk vinning och trendkänslighet. En stor anledning till att jag fortsätter att promota indiebokhandlar finner vi just här. För naturligtvis har bra litteratur inget bäst före-datum. Vi läser, för att parafrasera ett par berömda ord från den så sorgligt bortgångna Robin Williams rollfigur i ”Döda poeters sällskap”, inte för att det är gulligt. Vi läser för att vi är människor, för att känna oss levande, än mer levande, och riktigt bra litteratur kan få oss att, om så för en liten stund, känna oss odödliga.

But to begin with, all words. Jag befann mig i en svacka under vårvintern – inget jätteallvarligt, men tillräckligt för att jag tillfälligt skulle tappa intresset för det skrivna ordet. Mina ord, såväl som andras. För en bibliofil, som ofta satt – och sätter – likhetstecken mellan att läsa och att leva, är det en rätt stor sak. Jfr: Carl-Jan tappar aptiten, THE HORROR, THE HORROR. Men så plockade jag fram ”The First Verse” som legat oläst i åratal till Jans stora besvikelse (nu fattar jag varför), lät Barry McCrea guida mig till det litterära Dublins mörka hjärta, till föreläsningssalar och efterfester och pubar och bakgator, till ett förhållningssätt till läsande och ord som till och med tedde sig extremt för MIG. Och så plötsligt ville jag läsa igen, plötsligt var jag nyfiken igen. På litteraturen, och i förlängningen på livet. Därför känns det extra fint att det blir just jag som får prata med Barry om ganska precis en månad. Det blir givetvis ett samtal om Boken Ni Alla Måste Läsa (BNAML) men också om litteratur i stort och smått, irländsk berättartradition, inspiration, bildning och förebilder. Bland annat; jag filar på frågorna i detta nu, så vi får se vad vi landar i. Kul ska det bli i alla fall, och, som alltid lite nervöst. Om jag ser många vänliga ansikten i publiken kommer det garanterat att kännas mindre nervigt (hint, hint).

Lördagen den 13 september klockan 14.00 på Stadsbibliotekets Internationella Författarscen. Var där. Och: ni som plötsligt inser att ni inte kan leva utan ”The First Verse” (det kan ni inte), ni kommer att kunna få tag på signerade exemplar i samband med samtalet! Ja, ni hör ju. Komsi, komsi.

Read Full Post »

Att komma hem ska vara (som) att komma hem till en magisk brevlåda

Titta vad som väntade på mig när jag kom hem från årets Norrbottensemester:

(Ja, jag ska Blogga Ordentligt™ snart också, med allt vad det innebär: radbrytningar, sammanhängande meningar, något slags omdöme, etc, etc. Bland annat om dessa två, när jag läst dem. Tills dess: håll till godo med sensommarslött book envy-inlägg. Det gäller ju att inte bränna ut sig på stört.)

Read Full Post »