Den här sommaren, redan nu laddad med ett slags prematur bitterljuvhet i dig själv, i ditt Facebookflöde, ”Sommaren 2014 – en av de allra bästa”, en kollektiv rädsla för att förlora något vi kanske aldrig riktigt hade, som aldrig var våran att lägga beslag på.
Så lyder några rader från en novell jag sysselsatt mig med i sommar, som ni förhoppningsvis får läsa i slutversionen (kommer till Halloween, men mer om det sedan). Och visst är det så, även med sommarläsningen? Alla högarlistorplaner som man redan vid konstruerandet vet kommer att se annorlunda, mindre ut i genomförandet men hoppet pockar på, gör en högmodig. Jag har läst en hel del i sommar; jag har läst alldeles för lite i sommar. Så det som det alltid är. Men jag vet oavsett att det är lite för mycket för att redovisa i form av konventionella, längre recensioner, så därför tänker jag de kommande dagarna försöka skriva lite om det jag läst i några svep. Jag skulle kunna kalla dem minirecensioner, men vet samtidigt med mig att Dark Places variant av minirecensioner är andras långa recensioner så hej, vem lurar jag. Är ni med? Här kommer första. En av sommarens allra, allra bästa.
”How to Build a Girl – Caitlin Moran
Caitlin, Caitlin, jag är din fangirl. Ännu mer nu, efter att ha läst denna sinnessjukt roliga, sorgliga, sanna och beroendeframkallande skildringen av tonåriga Johanna – en sorts lätt, verkligen betoning på lätt här, fiktionaliserad version av Moran själv – som återföds som Dolly Wilde, musikskribent, sexorakel, modern Dorothy Parker/Oscar Wilde fast kanske med fler beröringspunkter med Adrian Mole (bless). På väg dit, till London, Livet, W1D för Soho, onanerar hon i smyg i sitt flickrum i Wolverhamptons hyreshuskomplex, drömmer om att få Stephen Fry att skratta, kalla henne ”darling” och bjuda på champagne (haven’t we all?), skriver kärleksbrev till Gilbert Blythe i ”Anne på Grönkulla” (återigen: haven’t we all?).
Väl framme – fast fortfarande på väg – bär hon plommonstop och eyeliner, dricker för mycket, tänker på sitt nya alias namne, Oscar Wildes lesbiska alkoholiserade kusin som gjorde succé i förra sekelskiftets London. Skriver sågningar, elakare än vad hon egentligen vågar, ligger runt, hamnar på mingelfoto med bildtexten ”Slash has really let himself go”. Det handlar om klass och kön, om livet och drömmarna och den ibland outhärdliga diskrepansen däremellan. Har man läst ”How to Be a Woman” känns en hel del igen, men det här är närmare, jag vill nästan säga mer äkta; det är som om Moran behövde den fiktiva formen, ramen, för att verkligen leverera hela vägen. Igenkänningsfaktor: skyhög, inte minst när huvudpersonen spekulerar kring hur dejtingvärlden skulle se ut om kvinnor (läs: vita medelklasskvinnor som lyssnar på The Smiths – någonstans inser jag att min totala fangirlighet har att göra med identifikation och representation, och att långtifrån alla kan känna igen sig i Johanna/Dolly) bestämde:

Passage som fastnat: ”Here’s the amazing thing about sex: you get a whole person to yourself, for the first time since you were a baby. Someone who is looking at you – just you – and thinking about you, and wanting you, and you haven’t even had to lie at the bottom of the stairs and pretend you’re dead to get them to do it.”
PS: Detta är första delen i en tilltänkt trilogi om Johanna/Dolly, så vi som läst ”How to Build a Girl” och legat halva sommaren i ryckiga konvulsioner som vore vi Wild Turkey-pimplande hobos behöver inte säga farväl till vår nya BFF för alltid. Tur.
PS igen: Jag skulle kunna skriva något längre om det där med representation och självbild, kanske koppla ihop det till Linda Skugges ”40 Constant Reader” som jag inser att jag fortfarande inte skrivit om. Jag sparar det till någon annan gång. Har sådär en tio andra böcker att skriva om nu.
Read Full Post »