Grejer jag läst sedan sist, del 2 (att skriva lätt om det svåra, mörkret inom familjen, vad får finnas i underhållningslitteratur, etc, etc)

Jag fortsätter min sommarläsningskavalkad om det är okej? Den här gången skriver jag om två böcker tillsammans eftersom det finns genremässiga beröringspunkter.

”Tiden går så långsamt när man tittar på den” – Josefine Lindén

Har man en blogg som heter Dark Places och får nys om en författare som skrivit en roman om en kvinna som tappar sitt barn från en balkong säger det självt att en viss nyfikenhet uppstår. Jag skriver ”tappar”, men finns det kanske ett annat verb som passar bättre in på vad romanens huvudperson Caroline gör? Det överlåter jag till er, kära läsare, att ta reda på. Hur som helst så överlever lilla Elsa mirakulöst fallet från balkongen, och hennes pappa Jonas vakar medan Caroline sitter i fängelset och försöker komma underfund med vad som hänt, och hur hon ska få tillbaka sin familj. Om det överhuvudtaget går. Det låter ofattbart mörkt och hemskt, och det är det naturligtvis också, men debutanten Josefine Lindén skriver med lätt hand. Ibland tänker jag, Christine Falkenland- och Litterärt Mörker-skadad som jag är, att det blir för lätt, för det här är inget karvande i själens avgrundsdjupa håligheter utan snarare en ovanligt mörk underhållningsroman om hur livet fortsätter efter det som rimligen borde vara slutet. När jag väl fått det klart för mig läser jag hungrigt för att få veta hur det går för romanens karaktärer. Retar mig en smula på cliffhangerslutet men blir mer vänligt inställd när jag anar att det blir en fortsättning. I nästa bok hoppas jag att bladvändarsensibiliteten och den vibrerande samtidskänslan finns kvar, samtidigt som Carolines förlossningsdepression och det som föranledde händelseförloppet i ”Tiden går så långsamt när man tittar på den” får ännu större utrymme. Det behövs författare som kan skriva lätt om det svåra.

Passage som fastnat: ”Solen silade svagt genom trasiga persienner. På väggen tecknades strimmor av ljus, skapade gallermönster på den vita putsen. Som det ska vara då, tänkte hon. Där jag ska vara. Varje morgon när ljuset väckte henne hade hon två minuter. Två minuter då hon fortfarande trodde att det aldrig hänt.”

”The Third Wife” – Lisa Jewell

För varje ny roman distanserar sig brittiska Lisa Jewell, som gjorde ett namn för sig som chicklitförfattare i det ”Bridget Jones”- och ”Sex and the City”-influerade tidevarv som var skarven mellan 90- och 00-tal, från sitt litterära ursprung. Varje nytt ämne hon tar sig an är mörkare, mer komplext. Fjolårets roman, familjedramat ”The House We Grew Up In”, är enligt mig det bästa hon skrivit. I hennes senaste roman möter vi ännu en familj med mycket mörker under ytan. Adrian har på ytan lyckats med det omöjliga: att få sin spretande stjärnfamilj bestående av två exfruar, en nuvarande fru och en hel drös med barn i olika åldrar att komma överens och fortsätta vara en familj. Så dör hans unga fru Maya, plötsligt och chockartat. Hon har hamnat under en buss mitt i Londonnatten, med en oerhört hög promillehalt i blodet. Vad fick en till synes lycklig person att dö ensam och asberusad? En av sorg paralyserad Adrian börjar rota i Mayas liv innan olyckan (om det nu var en olycka: återigen, kära läsare…) och upptäcker att han egentligen aldrig kände sin hustru. Sprickorna leder honom rakt in i det som är kvar av familjen, till det som är närmast och därför svårast. Total tid som gick från det att jag började läsa till att boken var utläst: 24 timmar. SOM hon drar in en, Jewell! Och så mitt upp i det trasiga och mörka finns det så mycket mys. Huset i norra London som Adrians andra fru bor i till exempel! Trädgården som jag tänker mig ser precis ut som den trädgård i Crouch End där Caitlin Moran tar sina ”wine naps”. Puben som jag tänker mig är samma som den jag satt på häromåret och drack pints och åt salt- och vinägerchips i små smuliga påsar och undrade om Bernard Butler skulle gå förbi och hämta sitt barn på den närliggande skolan. Anglofilcrack, detta.

Även här handlar det om underhållningslitteratur med sorgkanter. Är ens underhållningslitteratur den korrekta benämningen här, kan man undra? Jag applåderar den vändning som i synnerhet brittisk/amerikansk bestsellerlitteratur för kvinnor tagit de senaste, säg, fem åren och vill gärna se Josefine Lindén som en svensk representant. Tänker också på Jennifer Weiner, vars nu i dagarna aktuella ”All Fall Down” handlar om missbruk och kollaps och verkar vara lika bittert rolig som sorglig. Det är så fruktansvärt viktigt att plocka fram det mörka, låta trollen spricka i solen och sluta sopa under mattan. IRL såväl som i skönlitteraturen. Därför fyller de här böckerna, som vägrar låta lättsmält vara synonymt med enkelt, en enorm funktion. (Skrev lite om detta redan förra året, i samband med en tidigare Jewellroman.)

Passage som fastnat: ”She shook her head and smiled. ‘She is lovely’ she said again. ‘But…’ Adrian watched her forming her next words. ‘I’m not quite feeling it.’ ‘You’re not quite feeling…?’ He stared at the cat, looking at her objectively for the first time. He’d never been much of a cat person and he assumed that they were all much of a muchness. Four legs. Whiskers. Triangles for ears. Roughly the size of a briefcase. None of the endless, glorious variations of the dog form. ears that mopped the floor, ears that reached for the moon, flat snouts, pointy snouts, size of a squirrel, size of a small pony.
          ‘The connection.’

(Fear not, fellow kattälskare: till sist inser Adrian att ingen katt är den andra lik. Och katten får en viktig roll i frågetecknen kring den tredje hustruns död.)