Iskylan och Kulturnattsvärmen (och lite terapeutisk sjukdomslitt)

Måndagen den 15 september. Det talas om vackert sensommarväder, om temperaturer upp mot 20 grader senare idag, men det är inget jag känner av. Inget vi känner av. Idag vaknade vi upp till ett kallare Sverige. Vi är många som är ledsna och besvikna över valresultatet och Sverigedemokraternas framgångar, och jag tror att det är sunt och viktigt att erkänna de känslorna, att få vila i sorgen och besvikelsen en liten stund. Men! Sedan reser vi oss upp igen, okej? Vi låter dem inte vinna. Det är ju nu det gäller; nu vi fattar varandras händer och visar vad medmänsklighet, solidaritet och öppenhet faktiskt betyder i praktiken. Och vi gör det, hoppas jag, över blockgränserna, bortom den egna horisonten, personliga agendor, för det här är faktiskt större än så. Vi har inte råd med prestige och småaktighet nu.

Deal?

Om vi bara för en liten stund bortser från weltschmerz och politiskt iskalla vindar och fokuserar på MIG istället (haha) så är det faktiskt himla, himla synd om mig också. Jo, faktiskt. Efter en intensiv och på alla sätt magisk Kulturnattshelg brakade mitt immunsystem sönder och samman i lördags kväll. Feber, halsont, hosta och tappad röst var ett faktum, så nu skriver jag lappar om inköpslistor, politik, kattmat och annat till min man och känner mig som Rosilda i Skuggsviten igen. En bra grej med att inte kunna prata, dock: man får väldigt mycket tid över till att läsa. Mer om det i kommande recensioner, och lite i slutet av inlägget.

Framför allt vill jag i detta lite spretiga inlägg, skrivet i affekt mellan hostattacker, berätta något om de fantastiska 24 timmarna som föranledde sjukdomen och katastrofvalet. Något att hålla fast vid och drömma sig tillbaka till. Stora Kulturnattshelgen 2014 inleddes traditionsenligt med middag hemma hos Jan och Isabella där årets hedersgäster var Barry ”The First Verse” McCrea, supertrevliga (och jättelånga!) spionthrillerförfattaren Charles Cumming och de alltid ljuvliga Sam och Ann Charters. Jag hade den stora äran att få Barry till bordet, och han var ÄNNU trevligare än vad jag vågat hoppas på. Vi babblade på om språk (mannen är ett totalt språkgeni och talar minst fem språk flytande), litteratur, gayskildringar, musik, Irland vs England, skrivande och mycket, mycket annat. Vid mitt bord satt även Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (och massa annat trevligt bokfolk) och vi hade helt sinnessjukt trevligt tillsammans, som alltid. Efter maten blev det spontan allsång av irländska folkvisor, Bellman, Kent och ABBA, där Barry visade sig excellera i det först- och sistnämnda. Jag fick även chansen att beundra Anders, aka den nye killen på Uppsala English Bookshop, och hans fantastiska H.P. Lovecraft-tröja. En magisk kväll full av litteratur, musik, värme och gemenskap blev det, i år som alla år. Man ville inte att den skulle ta slut, men framåt tvåtiden ramlade jag till sist i hotellsängen och fick lite välbehövlig skönhetssömn inför lördagens stora begivenhet: min intervju med Barry McCrea på Uppsala Stadsbibliotek. Min röst var alarmerande hes när jag vaknade på morgonen – hälften förkylning, hälften envetet sjungande, skulle jag tro – men efter en förmiddag av tedrickande och Vicks Blå-knarkande lyckades jag genomföra intervjun. Mer än så, faktiskt: det blev, om jag får säga det själv, ett oerhört intressant samtal, kanske ett av de allra roligaste jag gjort så här långt. Här kan ni som missade se en video (tyvärr strular ljudet de första fem, sex minuterna).

Bilder från middagen och framträdandet, några av dem respektfullt snodda från Irlandsproffset Maria Allström från Uppsala universitet och Mats Strandberg som uppenbarligen var bättre på att fota än jag (och ja, precis sådär mysigt och überlitterärt var det! Kandelabrar! Böcker! Musik! Salongsberusade författare! Vad mer kan en kräva av livet, egentligen?):

Så, för att sammanfatta läget: det är tungt just nu, men det finns saker att kämpa för, drömmar och ideal att hålla fast vid starkare än någonsin. Jag tänker fortsätta att tro på människans inre godhet och sällan kan man hitta så många exempel på det som under Kulturnattshelgen, dessa varma, magiska timmar där allt är kultur och gemenskap, alla drömmar är möjliga och alla talar samma språk fast vi kommer från olika länder och världar. Det känns trösterikt.

Jag hoppas att vi till sist ska inse att det bara finns en ras – den mänskliga – och att vi alla tillhör den.

(Den alltid lika kloka Margaret Atwood)

Fast innan vi går ut och kämpar för den värld vi vill leva i ska jag frossa i sjukdomsskildringar! Ont skall med ont fördrivas, vet ni. När jag besökte English Bookshop, och köpte med mig Susan Hills alldeles färska lilla spökhistoria ”Printer’s Devil Court” (redan utläst – rec kommer), bläddrade jag även i ”A Lovely Way to Burn”, första delen i den alltid så läsvärda Louise Welshs London Plague-trilogi. Ramen: världens och Londons medborgare insjuknar i The Sweats, en våldsamt smittsam och dödlig feber, och samtidigt dör folk av andra orsaker. Pandemiskildring, dystopi och deckargåta med London som bakgrund – HUR KAN DET BLI FEL? Kommer att läsa asap, naturligtvis. Just nu läser jag ”Maybe One Day” av YA-författaren Melissa Kanter, om två bästa vänner och en dödlig sjukdom. Sött och gripande, väldigt förkylnings- och snyftvänligt, om highschoollivet, vänskap och livet mitt i döden. Därefter tänkte jag läsa om en gammal favorit, Alice Hoffmans ”At Risk”, om en familj som utsätts för omgivningens fördomar när elvaåriga dottern Amanda diagnosticeras med aids. Hoffman är en gammal favoritförfattare som tyvärr inte riktigt lyckats leva upp till 80- och det tidiga 90-talets glansdagar, men hennes äldre böcker är lysande, oavsett om det gäller magisk realism light (”Turtle Moon” och ”Practical Magic”) eller starka familjeporträtt (ovan nämnda ”At Risk”, ”Seventh Heaven”). Jag antar att vi som gjort läsandet till en stor del av vår identitet alla bär på ett mer eller mindre eskapistiskt drag. Dagar som denna känns det extra skönt att ha andra världar att fly in i när verkligheten blir en övermäktig, världar som inte väjer för det mörka, sköra och onda men som också påminner om hur starka människor kan bli tillsammans. Sanningen är ju den att vi läsare knappast flyr från verkligheten genom att läsa – vi bjuder bara in fler dimensioner och röster, och det kan aldrig vara fel. Med detta sagt: det finns naturligtvis eskapistiska drag i läsningen, och det är fullkomligt rimligt och mänskligt att det ska vara så. Ibland behöver man bara ställa sig i djupet av garderoben, sträcka ut handen och hamna i Narnia, eller på Prince Edward Island, Hogwarts eller i Skoga. Det är ju våra världar. Också. Alltid. Och vi läsare är alltid världsmedborgare!

Heja litteraturen, och heja Sverige. Vi fixar det här. (Och min röst kommer nog också tillbaka snart. Meanwhile är jag glad över att ha Internet.)

Read Full Post »

Hösten 2014: stora JCO-hösten?

Jomen, jag tar och citerar mig själv igen (det är ju källkritiskt och bra iaf):

Faktum är att att detta blivit något av ett mönster för mig och Joyce Carol Oates-romaner de senaste åren: jag köper, låter bli att läsa och köper därefter nästa. Resultat: en oklanderlig men otäckt orörd samling böcker som jag inte vågar ställa in bredvid de tidigare, tydligt tummade, lästa och älskade Oatestitlarna. Hur har det kunnat bli så här?

I couldn’t help but wonder, som Carrie skulle ha sagt. Och naturligtvis – NATURLIGTVIS – är historien på väg att upprepa sig, it is happening again. Nu har Oates släppt en novellsamling med den redan konstaterat underbara titeln ”Lovely, Dark, Deep” – och som det värker i klickfingret! Fast sedan går blicken till den där raden oklanderliga men otäckt orörda hardcovers, och så tänker jag att borde jag inte…?

Visst borde jag? I höst lovar jag högtidligt att läsa följande titlar av Oates jag hitintills mer eller mindre ignorerat:

– ”The Accursed” (det gothiga, bloddoftande omslaget såklart)
– ”Carthage” (pocketskammen när jag inser att den nu finns i handväsksvänligt format – jag som nyss provläste den över ett glas vitt vid Hötorget i väntan på en kompis! Ju.)
– ”The Corn Maiden and Other Nightmars” (jag läste titelnovellen, som var alldeles rysligt otäck och JCO-skräckig. Novell-Oates är ju, om jag måste välja, min favvo-Oates, så jag tror att denna kan väcka mig ur denna jobbiga JCO-relaterade Törnrosasömn. Liksom, bara undertiteln!)

Bara så där: jag glömmer den märkliga känsla av likgiltighet jag känt inför min forna hjältinna, dyker rakt in och testar vattnet. Återrapport kommer här, säg, i slutet av november (det är ju trots allt en hel del sidor att plöja)? Deal?

Någon annan JCO-eftersläntrare som vill hänga på? Ni är i så fall hjärtligt välkomna!

Read Full Post »

RIP Graham Joyce

NEJ! Graham Joyce är död. 😥 En av de allra, allra bästa inom fantastik. Älskade The Year of the Ladybird. http://t.co/UjeGBBUwry

— Helena Dahlgren (@helenadahlgren) September 11, 2014

Precis så sorgligt är det, dessvärre: Graham Joyce, författaren till, bland mycket annat, ”Some Kind of Fairytale”, ”The Silent Land” och min personliga älskling ”The Year of the Ladybird”, finns inte mer. Cancern tog honom, 60 år gammal.

Jag fick nyheten via Elizabeth Hand på Facebook, och redan några minuter efteråt hade flera av samtidsfantastikens tyngsta namn, däribland Peter Straub, uttryckt sin sorg och bestörtning. Vissa författare, alltså. När man upptäcker dem blir man så glad: över att det finns någon så unik och särpräglad, över alla böcker man bara förutsätter ska fortsätta komma i en lagom strid ström.

Man ska aldrig förutsätta, men man gör det ändå. Sådan är man, en gång för alla. Jag hade inte läst Graham Joyce särskilt länge, har egentligen bara nosat på hans författarskap, men kände omedelbart att här har vi någon jag vill börja läsa, och följa med.

Liksom sin landsman Neil Gaiman – bägge är lika svåra att genrebestämma, för övrigt, lika bekväma med skräck som fantasy och skimrande coming-of-age-skildringar – excellerade Joyce på att skildra Storbritannien, och världen, i förändring ur ett magiskt/övernaturligt perspektiv. Jag tjatar om ”The Year of the Ladybird”, men tro mig, den är tjatvärdig. Jag återkommer till den hela tiden: när jag läste Stephen Kings ”Joyland”, som jag upplevde som något av en syskonbok vad gäller stämning, tid och rum, när jag läser om hur SD är på väg att bli Sveriges tredje största parti… Så fort jag blir ombedd att tipsa om böcker – det händer ju lite nu och då, ändå – dyker ”The Year of the Ladybird” upp. Senast i förra veckan, när jag drack vin med Jessica Kolterjahn och Hannele Mikaela Taivassalo (ännu en sådan där magisk kväll, för övrigt) och Mikaela ville ha boktips, skrev jag upp den som första titel. Vissa böcker lever kvar i en långt efter att första sidan är utläst: detta är en sådan bok. Det är en övernaturlig bildningsroman som utspelar sig under sydkustens stekande sol, i brytningspunkten mellan ungdom och vuxenår, Labour och Tories, hela tiden med främlingsfientligheten kokande strax under ytan. Och vem är mannen i kostym som huvudpersonen ser på stranden, dag efter dag? En hägring i den onaturliga, dallrande hettan, eller… något annat?

Det råder ingen tvekan om att ”The Year of the Ladybird” är en briljant roman, och det är så ledsamt att det blev Graham Joyces sista. Han hade så mycket mer att ge.

Jag har skrivit mer om ”The Year of the Ladybird” på English Bookshop-bloggen.

Read Full Post »

Hildy’s/Allison’s addiction

Under semestern läste jag, bland en hel del annat, Ann Learys “The Good House” efter att ha ramlat över den på Arlanda, när jag egentligen bara skulle köpa vatten och bananer till flygresan (vilket vi alla vet är kodord för ”två engelska pocketböcker”). Det var Jodi Picoult-blurben och det liksom klimakterielittmysiga omslaget som sålde in mig, och jag är väldans glad över mitt lilla impulsköp (det är ingen spoiler). Leary har skrivit två romaner och en självbiografi, är – för er som undrar – gift med Dennis ”Rescue Me” Leary, och nykter alkoholist. Det sistnämnda har betydelse för boken jag nu ska skriva om.

När jag började fila på ett blogginlägg insåg jag att den tematiskt har en hel del gemensamt med Jennifer Weiners alldeles nyutkomna roman ”All Fall Down” som jag läst i dagarna. Do I smell an epic dubbelrecce? Why, yes I do!

Hoppas ni sitter bekvämt.

Jag och den ofta åsidosatta subgenren klimakterielitt har, som mångåriga Skunkdagsboks*/TGLLT/Bokhora/Dark Places-läsare redan vet, ett långt och innerligt förhållande till varandra. Jag blir helt glad och upplyst och riktigt sådär Oprah-lugn i sinnet av att läsa om kvinnor i övre medelåldern, deras ganska vardagliga liv och det mörker de med varierande framgång försöker hålla gömt. Sue Miller, Anne-Marie McDonald, Kristin Hannah, Fannie Flagg (om än i mysig sydstatsskrud), jag älskar er alla, och jag vet att jag glömt jättemånga av er. Kanske, även, att man numera kan räkna Learyblurbaren Jodi Picoult till denna grupp? Hennes protagonister tenderar visserligen att vara lite yngre, men kontrasten mellan å ena sidan det djupt vardagliga (LIVSPUSSLET, ni vet) och å andra sidan de hemligheter och skarvar som göms under ytan känns onekligen väldigt klimakterielittigt. Det som göms under det nymålade vita staketet: jag tänker (såklart) på den briljanta öppningsscenen till David Lynchs ”Blue Velvet” där kameran sakta men obönhörligt kryper under verandan och avslöjar insekterna, infektionerna, allt det som måste gömmas… Nu tror jag väl kanske inte att dessa författare är hardcore Lynchfans, men jag är det, och kanske är det därför jag med hull och hår även sväljer de mer lättsmälta skildringarna av den amerikanska drömmens besatthet av yta. Det är ju förresten inte något specifikt amerikanskt, utan väldigt allmänmänskligt.

*= Jag läste alltså Oprahs bokklubbsval slaviskt, myste, grät och bondade med frustrerade hemmafruar, empty nesters, osynliga äldre kvinnor och smygalkisar 50+ redan som 25-åring. Vad kan jag säga, jag är en gammal själ.

Anyhoo. Det jag spontant, omedelbart, gillar med ”The Good House” är att huvudpersonen är en sorts protagonist som man inte får möta särskilt ofta i samtidslitteraturen (bortom klimakterielitten, då). Kvinna, övre medelåldern. Framgångsrik i sitt arbete (hon är mäklare, vilket ger titeln en viss dubbelhet). Ensamstående. Rätt ensam, faktiskt i sitt lilla hus vid ån, de två hundarna till trots. Så ensam att hon ibland – rätt ofta – tar sig ett par glas vin på kvällen. Okej, så kanske mer än ett par glas: hon har källaren full med Pinot Noir som hon beställt via nätet. Officiellt har Hildy varit på rehab och blivit nykter, så hon smyger med sitt vinsippande. Lögner föder ensamhet; ytterligare ett gemensamt tema i dessa två böcker jag läst. Fast hon har ju inget problem, Hildy. Egentligen. Det är ju bara hennes vuxna barn som är överbeskyddande, som inte kan unna henne de där små, små glasen… Lögnerna växer i takt med att läsaren blir alltmer införstådd med vidden av Hildys missbruk. Någonstans anas katastrofen, den kommande, för Hildy har inte nått botten än.

En annan som tror sig ha långt kvar till botten, som om något istället flyger fram, högt uppe, så snabbt att hon ibland glömmer att andas, är huvudpersonen i Jennifer Weiners senaste roman ”All Fall Down”. Allison är framgångsrik bloggare, mamma till en viljestark femåring (Allison, testa att ha TVÅ sådana…) och en man som bokstavligt talat är på väg att springa ifrån sin familj med allt längre löpturer. För att hinna och orka tar Allison hjälp av piller, allt fler. Hon har ju allt under kontroll… eller?

Ett bekymmer jag har med ”All Fall Down”, åtminstone inledningsvis, är att Allisons problem känns lite triviala. Inte direkt sådär Falkenlandavgrundsdjupa, för att återanvända en kär gammal liknelse. Okej, så du bloggar mycket och känner dig stressad över hur du ska hinna allt (mmm)? Du har en femåring som skriker ”DU MÖRDAR MIG MAMMA” när du försöker kamma hennes hår (som sagt: jag har två)? Du träffar inte din man så mycket (skiftänka här)? Din pappa är sjuk (TACK OCH LOV inte aktuellt för mig, men vi skall tyvärr alla den vägen vandra)? Nej fy, vad elak jag känner mig nu. Man kan inte äga olycka, och yttre omständigheter har väldigt sällan något att göra med hur man faktiskt mår på riktigt. Jag vet – det vet vi ju allihop – att psykiskt välbefinnande inte har särskilt mycket att göra med privilegier. Visst, att få somna i rena lakan i ett eget (läs: bankägt) hem med friska barn och pengar på kontot: sådant underlättar. Men tårar och ångest är tårar och ångest, oavsett om det utsöndras från dubbelsängen i en trevlig, lönnträdsflankerad sovstad eller i en mörk gränd med en spruta i armen. Kanske behöver vi, som jag varit inne på tidigare, en något glättigare, mer relaterbar fernissa för att vi ska kunna ta till oss det mörka och svåra?

Och också, helt i linje med Weiners berättelse: inget är svartvitt. Gränsen mellan bruk och missbruk, lyx och last, var går den egentligen? När börjar det bli ett problem? Vilka har inte sett ohälsosamt mycket fram emot det där vinglaset dagar då livet känts som ett taskigt skämt? Du kan nästan känna det i handen redan, den friska kylan, hur glaset immar sig mot din hud, hur himmelskt den första klunken smakar. Hur surret i ditt huvud klingar av. Hur allt blir lugnt, tyst och varmt. Och mat som tröst och ångestdämpare: don’t get me started. Vi är nog många som, utan att trilla dit helt och fullt så att ett glas vin aldrig mer kan vara ett glas vin (etc etc, beroende på vilken last man föredrar), haft dagar och kvällar då bruket tangerar missbruk. Det finns något djupt mänskligt och allmängiltigt i att försöka hantera svåra känslor genom eskapism, oavsett om det rör sig om flykt in i böckerna, chipspåsen, flaskan, pillerburken eller vad det nu kan vara man föredrar att använda som flyktväg. Everybody hurts, sometimes – fråga Michael Stipe, han vet, och jag vet, och vi som läser Leary och Weiner vet. Det är därför vi behöver sådana här böcker. Jag blir skitprovocerad när man lägger in begrepp som styrka och svaghet i diskussioner kring psykisk ohälsa och missbruk. De flesta av oss lever inte rosaskimrande My Little Pony-liv (kudos, dock, till de som gör det: kan jag få lite av det ni tar, tack?) och det går inte att moralisera kring snuttefiltar, överlevnadsstrategier och den enormt flytande gränsdragningen däremellan. Folk som med illa dold stolthet förkunnar att DE minsann aldrig mått dåligt, det är väl bara att rycka upp sig: jag är ledsen, men jag är inte er kompis. Kul för er, verkligen, att ni mår så bra hela tiden, men vi lever i en värld där väldigt många inte gör det och är det inte sjukt onödigt att dubbelbestraffa? Vi kan väl enas om att vi alla, trots allt, är mänskliga?

Men vad händer när det går för långt, som är fallet för de här litterära gestalterna? Hur vet man vad som är för långt? Många intressanta frågor som väcks här. Inga självklara svar.

Weiner låter för övrigt skriva in de funderingar/garderingar kring privilegier och relativ ”tur” jag nyss redogjort för i boken när Allison till sist låter allt falla och hamnar på behandlingshem. Allison är, liksom alla andra Weinerprotagonister, alldeles ljuvligt rapp, sympatisk och smart, inte minst när hon organiserar ett musikaluppträdande tillsammans med sina fellow addicts på behandlingshemmet och ”Sound of Music” strösslas med referenser till tjack, langare och sexuella tjänster . Man vill vara hennes BFF, man vill hjälpa henne igenom allt. Satan vad hon är bra på att skriva sympatiska och bärande (anti)hjältinnor, Weiner! Totalälsk på det. Även Leary är fantastiskt skicklig på att göra sitt berättarjag levande och relaterbar. Pluspoäng för att tanten får ligga, full av skavanker och Pinot Noir från källarens lögner/gömmor, i en ömsint humoristisk och fin scen som andas lika mycket realism som värme. Jag gillar böcker där tanten får ligga.

(Michael Stipe ba: ”When you feel like you’re alone…” – vänder strålkastarna till Hildy i publiken som plötsligt upptäcker att den jämnårige, småkufige grannen hon strulade med i tonåren ser på henne på samma sätt som för så manga somrar sedan, ”no, no, no, you’re not alone”.)

Två extremt kvinnotillvända bladvändare om missbruk med huvudpersoner man vill rädda och bli kompis med, alltså. Dessa två böcker delar en extrem läsbarhet, en förmåga att skriva medryckande och roligt om det sorgliga och mörka. Om jag måste rangordna skulle jag säga att det Weiner vinner på bladvändartilltal och skratt som fastnar halvvägs i halsen vinner Leary på trovärdighet och gestaltning. Säger jag detta för att jag råkar veta att Ann Leary själv är nykter alkoholist, medan Jennifer Weiner (såvitt vi vet) aldrig själv upplevt det hon skriver om? Nja, jag tror och hoppas att jag hade kommit fram till samma slutsats ändå, med gestaltning som grund. Jag skulle även vilja påstå att det är viktiga böcker, bägge två. Kvinnligt missbruk är fortfarande oerhört tabubelagt – titta bara på den mediala bevakningen av Lindsay Lohan kontra Mikael Persbrandt, för att ta två av alltför många exempel – och det är många som går sönder i smyg. Vi är många som delar känslorna av ensamhet och hopplöshet, av inbillat eller faktiskt utanförskap, och även om jag bara kan ana hur oändligt ensamt och skamligt det måste kännas att kämpa med ett missbruk medan livet bara går på och på så vet jag att det går att bryta isolationen och ensamheten. Enter Michael Stipe igen med strålkastarna och crescendot i ”Everybody Hurts” – har jag skrivit om hur magiskt det var när han sjöng den på ett solrosfält i Katalonien och alltsammans växte, och växte, tills det blev storartad gospel från en stämma (och publikens allsång)?

Just det. Det hade jag (för ganska exakt två år sedan). Men det är, som så mycket annat, en annan historia.

Read Full Post »

”The Secret Place” – Tana French

Varje nytt boksläpp av Tana French är värt att fira om ni frågar mig. Ända sedan den osannolikt täta och välskrivna debuten ”Into the Woods” har French profilerat sig som en av de allra starkaste rösterna inom den anglosaxiska spänningsgenren. Hon, Gillian Flynn, SJ Bolton och Alex Marwood – för att bara nämna några namn, det är verkligen en sorts boom som sköljt över oss med grymma, företrädelsevis kvinnliga engelskspråkiga deckarförfattare de senaste åren – har genom knivskarp psykologisk skärpa, trovärdiga personporträtt och en generös skopa gammalt hederligt litterärt mörker vitaliserat spänningsbegreppet.. och utvidgat det. I Dublin Murder Squad-serien, som nu nått bok nummer fem, uppvisar till exempel irländska French nytänkande genom att uppehålla sig vid samma arbetsplats vid Dublinpolisen men låta en ny karaktär träda fram i varje bok. Den karaktären har alltid dykt upp i tidigare böcker, om än oftast i en mer perifer roll, och det är alltid lika kul att spekulera i vem som blir nästa huvudperson. Den här gången fick jag rätt (och jag har en rätt bra idé om vem som blir berättare i bok nummer sex – hoppas i alla fall att min instinkt stämmer!).

”The Secret Place” utspelar sig på St Kilda’s, en internatskola för flickor i Dublin. En anrik, nästan provocerande vacker plats där eleverna skyddas av nunnor, låsta dörrar och nitisk administration. När en elev från den närliggande pojkskolan hittas död – mördad – på skolans område uppstår hysteri. Polis tillkallas, naturligtvis, men ett år senare är huvudutredaren, ambitiösa rookien Antoinette Conway, inte ett dugg närmare gåtans lösning. Så får Stephen Moran (som första gången dök upp i ”Faithful Place”) ett oväntat besök av Holly Mackey, dotter till Frank (känd från ”The Likeness” och ”Faithful Place” – ni ser, det är värt att läsa böckerna i rätt ordning trots att de på sätt och vis går att se som standalones!) och elev vid St Kilda’s. Hon har med sig en lapp som hon hittat på skolans ”Secret Place”, en gemensam anslagstavla där man kan sätta upp anonyma lappar för att lätta hjärtan och samveten. Texten: Jag vet vem som dödade honom. Bilden: föreställande Chris, den mördade pojken. Stephen, som väntat på sin chans att få in en fot på Dublin Murder Squad, får tack vare sin connection med Holly åka ut till skolan tillsammans med Conway. Enter: intrigerande tonårstjejer, lögner och halvsanningar, vänskapsband starkare än livet självt och nattsvarta hemligheter. Romanen berättas ömsom i nutid, och den delen av berättelsen utspelar sig konsekvent på skolan under 24 timmars intensiva förhör, och i tillbakablickar till året innan. Jag gillar verkligen greppet att låta huvudintrigen utspela sig i locked room-miljö, under en väldigt begränsad tidsperiod. Det uppmanar till hetsläsning, samtidigt som tillbakablickarna bär på en oerhört fin, bitterljuv kvalitet som påminner om den fantastiska inledningsscenen till ”Into the Woods”. Något av Megan Abbotts ”The Fever” finns också i skildringen av unga flickor på gränsen till att bli kvinnor, deras kompromisslösa vänskap och hur svårt det kan vara – är – att hitta sin plats, i mikrokosmos som är skolan, med Världen som tornar upp sig likt en ouppnåelig hägring i horisonten. Möjligen kan man ha problem med bristen på variation i intrig och plats, alternativt sakna den nakna desperationen i ”Broken Harbour” (fortfarande Frenchs vassaste om ni frågar mig – sättet som hon attackerar den ekonomiska krisen, familjelivet och livslögner ger mig fortfarande gåshud, såhär två år efter läsningen). Själv gillar jag dock hur St Kilda’s får bli berättelsens självklara universum, och samspelet mellan Moran och Conway vill man ju läsa mer om. Slutsats: French levererar ännu denna gång, även om ”Broken Harbour” och ”Faithful Place” känns aningen starkare.

Det enda negativa? Att jag nu med största sannolikhet måste vänta TVÅÅÅÅ ÅÅÅÅR på en ny Tana French. Seriöst, det är ett problem. Får googla stödgrupper, alternativt läsa om serien från början.

Hej Tana. Skriv lite snabbare? (Förlåt.)

Read Full Post »

Instagram och MIX Förlag

Förresten! Denna vecka gästinstagrammar jag på MIX Förlags Instagramkonto (@mixforlag). Det kommer att handla en hel del om skrivande (och skrivnojor), litteratur, feminism, förebilder, popkultur, vardag och annat Dark Places/Helena-karakteristiskt. Än så länge har jag hunnit avhandla skrivinspiration, Sylvia Plath, matfixering (samt slängt fram tesen att författare och bokbloggare än mer kolhydratvänliga än gemene man – hey, vi behöver energin till allt tänkande och läsande!), höstkärlek och barn. Viss fokus på novellsamlingen ”Vår kamp”, som ju släpptes till Internationella kvinnodagen men kanske är ännu mer aktuell och viktig nu i valtider. In med och följ vetja!

Senare i veckan kommer man även ha möjlighet att ladda ner min novell ”Lady Lazarus” gratis. Återkommer om det.

Read Full Post »