”Leaving Time” – Jodi Picoult

Är som ni kanske har märkt totalt i ofas med mitt recenserande (skulle behöva låna ett par timmar per dag för att hinna med känns det som), men jag är åtminstone någorlunda på bollen här. Jodi Picoults senaste roman ”Leaving Time” läste jag redan i somras – förhandsexemplar, tack English Bookshop! – även om det är först idag den har utgivningsdatum. Ni kanske minns att jag irriterade mig på Picoults uppmaning till recensenter att inte avslöja romanens stora twist?

Well. Med risk för att stöta mig med författaren (hej Jodi, förlåt, jag gillar dig egentligen): kan man sin M Night Shyamalan så torde inte twisten i ”Leaving Time” komma som en jätteöverraskning. Kanske inte det fräschaste och mest nutida av intrigbyggen och inte heller något som tillför berättelsen särskilt mycket mer än en viss ”wtf”-faktor. Fram tills slutet är det dock riktigt trevligt och sedvanligt bladvändarvänligt. En kul grej med Picoult är att hon alltid väver in nya erfarenheter och faktakunskaper i sina romaner: det kan handla om medicinsk forskning kring designer babies, sedvänjor bland amishfolket, regnbågsfamiljer, ovanliga sjukdomar eller, som här, elefanters förmåga att känna sorg. Det är lättuggat och -tillgängligt men man lär sig alltid något nytt. Eventuellt är det just detta jag gillar allra bäst med Jodi Picoult.

Kort beskrivning av handlingen, saxad från Picoults hemsida (japp, jag är lat – ge mig de där extra timmarna om ni har problem med det, fnyser bloggdivan):

For more than a decade, Jenna Metcalf has never stopped thinking about her mother, Alice, who mysteriously disappeared in the wake of a tragic accident. Refusing to believe that she would be abandoned as a young child, Jenna searches for her mother regularly online and pores over the pages of Alice’s old journals. A scientist who studied grief among elephants, Alice wrote mostly of her research among the animals she loved, yet Jenna hopes the entries will provide a clue to her mother’s whereabouts.

Desperate to find the truth, Jenna enlists two unlikely allies in her quest. The first is Serenity Jones, a psychic who rose to fame finding missing persons—only to later doubt her gifts. The second is Virgil Stanhope, a jaded private detective who originally investigated Alice’s case along with the strange, possibly linked death of one of her colleagues. As the three work together to uncover what happened to Alice, they realize that in asking hard questions, they’ll have to face even harder answers.

Frågan är: vem är Haley Joe Osment och vem är Bruce Willis här…? Det överlåter jag till er, kära presumtiva läsare, att ta reda på om ni vill. Nåväl, bortsett från fånig – och framför allt uttjatad  – twist är detta habil Picoultunderhållning av klassiskt snitt. Man läser snabbt, kan inte låta bli att ömma en smula för de lätt pretentiösa men älskvärda karaktärerna, och rätt som det är sitter man där med en klump i halsen. Över elefanterna som förlorar mammor och barn, över människorna som förlorar mammor och barn. Fast framför allt: de sörjande elefanterna. MINNS ni nyheten om den lilla elefantungen som grät i veckor efter att hans mamma sparkat honom? Jag klarar inte av att höra sådant, och naturligtvis uppkommer liknande situationer i ”Leaving Time” som Picoult sedan kopplar till bandet mellan förälder och barn. Billigt? Kanske, men det funkar, och tårkanalerna går på högvarv samtidigt som tanken på att man blir duperad pulserar i någonstans bakhuvudet. Precis som i Hollywoodsnyftare, ni vet: man börjar böla i takt med stråkorkestern och vill egentligen göra som Lorelai i ”Gilmore Girls” och gasta ”THOSE ARE STRINGS, PINOCCHIO!” men likväl sitter man där som den gråtmilda marionettdocka man obönhörligen är, och låter sig vara pga Hollywoodägd. Var är Lorelai när man behöver henne?

Detta är inte Picoults bästa – jag tycker fortfarande att ”My Sister’s Keeper” eller ”The Tenth Circle” är svårslagna, möjligen med ”House Rules” som bubblare – men man behöver aldrig öppna en roman av henne och undra var man hamnat. Det ligger en viss trygghet i detta. Som känslodriven författare är Jodi Picoult svårslagen, särskilt när man (jag) känner för lite katharsis. Och nu inser jag att jag har fjolårets Picoult, förintelseberättelsen ”The Storyteller”, oläst hemma. Saving it for a weepy day.