Gott nytt år!

Önskar alla fina Dark Places-läsare gott nytt år med hjälp av en popkulturell 90-talsklassiker: ensemblen i ”Mitt så kallade liv” berättar om sina nyårslöften. Angela Chases känns fortfarande bekant, tjugo år efter.

Read Full Post »

Litteraturåret 2014: ledsna flickor, tonårsskräck, lite nittiotalsseriemördare, Ester och vi-som-skrev-kärleksbrev-till-litterära-figurer-klubben

Så, 2014: kanske inte mitt mest produktiva läsår. Meeen, there’s more to life than books, you know, och de böcker jag faktiskt hann/orkade/ville läsa var väldigt bra. Det ser jag ju om inte tidigare nu när jag sammanfattar det jag läst. Häromåret när jag skulle sammanfatta mitt läsande år på English Bookshop-bloggen landade jag på en nätt liten topp 30-lista. Någon sådan blir det inte i år, men däremot en topp tio.

1. ”The Fever” – Megan Abbott

Ur min recension:

Är fortfarande fast i mörkt, dyigt sjövatten, det outsagda i skolkorridorer, flickhjärtan. Teen noir, ingen gör det bättre än Megan Abbott, och SOM jag vill läsa mer i denna eminenta genre känner jag! Hon visade det i den aningen ljusare, lätt ”Virgin Suicides”-doftande förortsskildringen ”The End of Everything”, befäste sin ställning som skildrare av tonårsflickors inre mörker i 2012 års cheerleaderthriller ”Dare Me” (på svenska i höst) och här, i berättelsen om ett mystiskt utbrott på en skola i en amerikansk småstad och den hysteri som följer, fullkomligt briljerar hon. I hennes skickligt gestaltande, sorgkantade händer blir allt – sjukdomen, om det nu är vad som drabbar flickorna (jag tänker inte säga något…), mysteriet, flickornas knoppande sexualitet, kroppar i förändring, det implicita hotet som kommer såväl inifrån som utifrån, föräldrarna som hjälplöst ser på – en gotiskt betonad helhet som hypnotiserar och suggererar läsaren, får en att minnas och vrida sina händer över att ens döttrar kommer att gå igenom samma sak. Jag tänker faktiskt – high praise indeed, men helt ofrånkomligt – en hel del på Joyce Carol Oates i sitt mest mörkhjärtade esse och blir inte alls förvånad över att Oates twittrat entusiastiskt om ”The Fever” häromdagen.

2. ”The Secret Diary of Laura Palmer” – Jennifer Lynch

Mörkt, nervigt och oupphörligt trovärdigt om en ung kvinnas sexualitet, ångest och förestående död. Ur fandomsynpunkt omistligt. Hade sjukt nog inte läst Jennifer Lynchs bok innan Marcus Stenberg föreslog att vi skulle spela in en podcast om den tillsammans med fellow Twin Peaks-fanatikern Mats Strandberg, delvis för att jag fått för mig att den skulle vara en litterär besvikelse. Så var VERKLIGEN inte fallet: tvärtom imponerades jag stort av hur Lynch, knappt tjugo år gammal då, lyckades fånga en djupt ångestriden tonårsflickas mörka hjärta med empati, öppenhet och skräcksensibilitet. Jag läste i en enda febrig sittning och pladdrade sedan nonstop i timmar under poddinspelningen (hoppas få göra fler podcasts under 2015 btw!). Nu längtar jag efter Mark Frosts Twin Peaks-roman som kommer i slutet av nästa år! Fire, walk with us!

3. ”Den andra kvinnan” – Therese Bohman

Suggestivt, känsligt och högintelligent om klass, oförlöst längtan och varför det inte finns några kvinnliga flanörer. Lika vackert gestaltat bland ångande diskmaskiner och slabbig sjukhusmat som i Norrköpings råfukt (Norrköping känns nästan som en andra huvudperson här, därför himla fint och passande att Bohman fick Moa Martinsson-stipendiet från Norrköpings kommun i år). Detta är Therese Bohmans bästa hittills, men jag är övertygad om att detta bara är början. Och okej, jag känner Therese en smula privat men detta är fakta!

4. ”Utan personligt ansvar” – Lena Andersson

Har inte hunnit recensera, men däremot reflekterat över behovet av Ester Nilsson-kylskåpspoesi. Skärpan! Språket! Skämsfaktorn! Den naket bultande hjärtat! Vi skiter egentligen i vem som är Olof Sten, men vi har alla varit en Ester. Vågar man hoppas på en tredje Esterroman?

5. ”How to Build a Girl” – Caitlin Moran

Ur min recension:

Caitlin, Caitlin, jag är din fangirl. Ännu mer nu, efter att ha läst denna sinnessjukt roliga, sorgliga, sanna och beroendeframkallande skildringen av tonåriga Johanna – en sorts lätt, verkligen betoning på lätt här, fiktionaliserad version av Moran själv – som återföds som Dolly Wilde, musikskribent, sexorakel, modern Dorothy Parker/Oscar Wilde fast kanske med fler beröringspunkter med Adrian Mole (bless). På väg dit, till London, Livet, W1D för Soho, onanerar hon i smyg i sitt flickrum i Wolverhamptons hyreshuskomplex, drömmer om att få Stephen Fry att skratta, kalla henne ”darling” och bjuda på champagne (haven’t we all?), skriver kärleksbrev till Gilbert Blythe i ”Anne på Grönkulla” (återigen: haven’t we all?).

 

6. ”40 Constant Reader” – Linda Skugge

Ej bloggat om, men kunde inte lägga ifrån mig. Lämnade inte soffan förrän den var utläst och väl uppe önskade jag att jag fick vara Linda och läsa minst fyra timmar om dagen. Rått, ärligt och – framför allt – vansinnigt läsfrämjande från en av Sveriges vassaste pennor. Fick mig att djupdyka rakt ner i Lindaarkivet och plocka fram texter jag under tonåren bar under huden. Åh, jag skulle ha skrivit om den här boken när jag fortfarande hade den färsk i minnet!

7. ”Printer’s Devil Court” – Susan Hill

Ur min recension:

Som alltid är Hill fantastisk på att skapa en levande grogrund för sina lågintensiva spökhistorier. I detta fall är det Londons fuktdrypande, råkalla gränder och spartanska hyresrum runt förra sekelskiftet som agerar katalysator för spökerierna, och det vore inte Susan Hill om vi inte fick åtminstone ett par små utflykter till vindpinade lantkyrkogårdar också (ett M.R. James-arv, tror jag – se nedan). Man sugs in i atmosfären, den mörka, spöklika stämningen, och vill inte därifrån. Bonuspoäng för stämningshöjande och tidstrogna illustrationer!

Hör ni ett litet men obönhörligt ”men” någonstans…? Mjo, okej då. Inte så mycket en invändning som ett konstaterande. Det är väldigt snabbläst – en badkarssession modell längre och hela boken är utläst. Underbart är förvisso kort, men jag kan tycka att Hills spökhistorier de senaste åren varit alltför flyktiga, särskilt när det finns potential att bygga ut intrigen och skrämmas lite ytterligare. Å andra sidan sade the great late M.R. James, vars spökhistorier Susan Hill MÅSTE ha läst, det är jag nästan beredd att ta gift på, sagt att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och det lyckas Hill med. Och så måste jag ju erkänna att det per definition finns något kort och kraftfullt i den klassiska spökhistoriens natur. Kanske är det rentav meningen att en god spökhistoria ska lämna läsaren en smula otillfredsställd, längtande efter mer?

8. ”The Ocean at the End of the Lane” – Neil Gaiman

Blev otroligt fångad av denna barndomsskildring med såväl Stephen King- som, tja, Neil Gaiman-vibbar. Gaiman är på strålande mörkt coming-of-age-humör här och skriver så att hjärtat vill slitas ut på en om barns enorma utsatthet och hur magi och eskapism kan bli en kär vän.

9. ”The Killer Next Door” – Alex Marwood

Ur min recension:

[…] jag blir påmind om Ruth Rendells mästerliga Londonskildringar och ytterligare en klassisk 90-talsfilm, Danny Boyles regidebut ”Shallow Grave”. Här finns mer av den skarpögdhet och journalistiskt grävande men litterärt begåvade känsla för nattsvarta detaljer som präglade ”Onda flickor” – men framför allt är det sjukt otäckt.

Kanske tjatar jag nu, men den ÄR verkligen skitläskig på ett närmast nittiotalsaktigt ”När lammen tystnar”-sätt, denna skildring av ett sunkigt hyreshus i södra London och dess invånare. Jag blev så glad över det, för det är rätt sällan jag blir sådär riktigt uppjagad över något jag läser. (Kan det vara så att jag överdoserat på thrillers modell Svart Tulpan? NO, NEVER!) Jag börjar till och med tänka på Donnie Pfaster, denna fruktansvärda gamla ”Arkiv X”-mardröm som för mig var mer skrämmande än Flukeman, Tooms och den där jätteläbbiga benlösa indiska tiggaren kombinerade. Ni som kan er ”Arkiv X” vet att detta stavas dödsfetischism och snudd på övermänsklig ondska, och Alex Marwood går nästan – men bara nästan – över gränsen när hon skildrar sin mördares böjelser och ritualer.

10. ”The Secret Place” – Tana French

Ur min recension:

[…] intrigerande tonårstjejer, lögner och halvsanningar, vänskapsband starkare än livet självt och nattsvarta hemligheter. Romanen berättas ömsom i nutid, och den delen av berättelsen utspelar sig konsekvent på skolan under 24 timmars intensiva förhör, och i tillbakablickar till året innan. Jag gillar verkligen greppet att låta huvudintrigen utspela sig i locked room-miljö, under en väldigt begränsad tidsperiod. Det uppmanar till hetsläsning, samtidigt som tillbakablickarna bär på en oerhört fin, bitterljuv kvalitet som påminner om den fantastiska inledningsscenen till ”Into the Woods”. Något av Megan Abbotts ”The Fever” finns också i skildringen av unga flickor på gränsen till att bli kvinnor, deras kompromisslösa vänskap och hur svårt det kan vara – är – att hitta sin plats, i mikrokosmos som är skolan, med Världen som tornar upp sig likt en ouppnåelig hägring i horisonten. Möjligen kan man ha problem med bristen på variation i intrig och plats, alternativt sakna den nakna desperationen i ”Broken Harbour” (fortfarande Frenchs vassaste om ni frågar mig – sättet som hon attackerar den ekonomiska krisen, familjelivet och livslögner ger mig fortfarande gåshud, såhär två år efter läsningen). Själv gillar jag dock hur St Kilda’s får bli berättelsens självklara universum, och samspelet mellan Moran och Conway vill man ju läsa mer om. Slutsats: French levererar ännu denna gång, även om ”Broken Harbour” och ”Faithful Place” känns aningen starkare.

 

Read Full Post »

Musikåret 2014: some dark, dark places

Har av olika anledningar läst rekordlite i år. När jag säger ”rekordlite” – OBS, min att läsa-lista är dåligt uppdaterad – har jag ändå någonstans med i analysen att de kanske 70 böcker jag hunnit läsa objektivt sett är mer än vad de flesta läser på ett år. Jag vet ju det. Men! Nu var det inte böcker vi skulle prata om i detta inlägg faktiskt, utan musik. 2014 blev nämligen ett riktigt fint musikår för mig, med skivsläpp från älsklingar som Lana del Ray, Weeping Willows och First Aid Kit och intensivt umgänge med gamla musikaliska crushes och BFFs av olika slag. Den tid jag plötsligt lade ner på att icke-läsa ägnade jag understundom åt att lyssna på musik, och det har känts fint (och ganska mycket ”and there’s always music in the air”).

Mitt musikaliska 2014 i bilder (viss Lanatonvikt, men hey, jag är bara mänsklig trots allt):

ÅRETS…

… låt: ”Love Me Like I’m Not Made of Stone” – Lykke Li
… nya tearjerker: ”Too Late for Us” – Weeping Willows
… lite äldre tearjerker: ”Dirty Dancing” – Frida Hyvönen
… musikaliska TV-program: ”Jills veranda”. Country, värme och människoöden, och jag störde mig inte alls så mycket på Jill som jag trodde att jag skulle göra. Verkligen SÅ mycket bättre än ”Så mycket bättre”. Hoppas, hoppas att det blir en till säsong!
… cover: First Aid Kits version av R.E.M-låten ”Walk Unafraid” (som jag älskar i original) är faktiskt precis lika mäktig som jag hoppades. Nu måste jag läsa ”Wild” av Cheryl Strayed och se filmen med Reese Witherspoon i huvudrollen där låten är med och tydligen är allmänt gåshudsframkallande. Sådan kedja av brahet här!
… skiva: Måste ändå bli ”Ultraviolence” (Lana del Ray). För den utsökta melankolin och den tidlösa elegansen. Så nära litteratur musik kan komma 2014.
… konsert: Morrissey på Hovet i novembet. Ögonblicket då han spelade ”Asleep” för en publik så tyst och hänförd att vi kunde höra varandras snyftningar? I just can’t explain it, so I won’t even try to. Arcade Fire var fina på Gröna Lund i somras också.
… retro: Kunde verkligen inte lyssna nog på Fleetwood Mac.
… jullåt: Dött lopp mellan Lows ”Just Like Christmas” och The Pogues ”Fairytale of New York” i år igen.
… konstaterande: Spellistor på Spotify är det nya blandbandet. Tack och lov!

(Oroa er inte: separat inlägg om mina bästa böcker 2014 kommer också.)

Read Full Post »

Merry Christmas! Merry Chrismukkah! Happy Festivus! Om #boblmaf, julmusik och icke-existerande julstämning

Sju ynka dagar kvar till jul! Hur står det till med julstämningen, kära boblmaf?

För egen del: icke-existerande, tyvärr. Just därför tänkte jag tipsa om Bokomatens eminenta julspellista som hon med hjälp av stora delar av julvurmarboblmaf satte ihop härom året. Och på tal om julmusik hittade jag en lång lista med Helenafavoriter på min gamla blogg The Girl Least Likely To (RIP, godspeed & bless her little heart) som jag tänkte dela med mig av även här. Eftersom jag är ett vanedjur av födsel och ohejdad vana, och inte är särskilt äventyrlig i min musiksmak (Lana del Ray, First Aid Kit och Lykke Li är i princip den enda nyare musiken jag lyssnar på), går större delen av denna lista fortfarande varm hemma hos mig:

Santa Claus Is Coming to Town – The Crystals
Just Like Christmas – Low (lyckan när Caitlin Moran twittrade om den låten under sitt Stockholmsbesök härom veckan pga raden “On our way from Stockholm, it started to snow”!
Merry Christmas (I Don’t Want To Fight) – Ramones
Have Yourself a Merry Little Christmas – Chris Isaak
Happy X-mas (War Is Over) – John Lennon & Yoko Ono
Merry Christmas Baby – Otis Redding
Santa Claus Is Coming To Town – Bruce Springsteen
Donna & Blitzen – Badly Drawn Boy
Christmas Card From a Hooker in Minneapolis – Tom Waits
White Christmas – Darlene Love
Calling on Mary – Aimee Mann
Fairytale of New York – The Pogues (japp, fortfarande den bästa jullåten)
Santa Baby – Madonna
Blue Christmas – Bright Eyes
Rudolph the Red-Nosed Reindeer – Chris Isaak
Merry X-mas Everybody – Slade
Little Drummer Boy – Johnny Cash
All I Want For Christmas Is You – Mariah Carey
Frosty the Snowman – The Ronettes
Winter Wonderland – Darlene Love
Christmas on TV – Chris Isaak
I’ll Be Home For Christmas – Frank Sinatra
Christmas Card From a Hooker in Minneapolis – Neko Case (nästan lika bra som Tom Waits’ original!)
Hey Santa! – Chris Isaak
I Saw Mommy Kissing Santa Claus – The Ronettes
Got Rest Ye Merry Gentlemen – Aimee Mann
Christmas (Baby Please Come Home) – Darlene Love
Christmas Is Going to the Dogs – Eels
Maybe This Christmas – Ron Sexsmith
Let It Snow – Chris Isaak
River – Joni Mitchell
The Christmas Song – Alan Jackson
White Christmas – Chris Isaak

Är ni mer inne på en alternativ jul? Häng på vännerna i Seinfeld och The O.C.!

Och eftersom ingen julhälsning är komplett utan den obligatoriska Sherilyn-Fenn-i-julig-tröja-bilden: varsågoda!

Hoppas att ni alla får en fin och fröjdefull jul med era nära och kära. Jag ska bli bättre på att blogga nästa år.

Read Full Post »

I will tell you three things

För det första: Hur fina är inte dessa stickade Morrisseydockor?!

(Går att beställa här.)

För det andra: Marcusbiblioteket har skickat tio roliga frågor vidare till bland annat mig som jag besvarat. Fick tänka efter lite!

1. Vilken är den sorgligaste boken?

Mitt ständigt regredierande barnajag måste nog ändå säga ”Lilla Marilla” av L.M. Montgomery pga – SPOILER ALERT – Walther dör. Grät mig typ vätskelös när jag läste den. Annars är Alice Hoffmans ”At Risk”, som jag läste om nyligen, ofantligt sorglig också. Och fin, på det där milt vardagsförankrade magisk-realistiska sättet som Hoffman gör så bra.

2. Vilket bokomslag är det snyggaste?

Svårt! Jag är oerhört förtjust i Penguins klassiska bokomslag pga enkelheten och det tydliga sigillet, och där är Penguin Modern Classics-utgåvan av min all time fave ”The Secret History” en favorit. Sedan tycker jag att de nya Maria Lang-omslagen är himla fina också.

 

(Kul bonusfakta: Första bilden som dyker upp när man googlar ”Maria Lang Norstedts” är ett kollage jag lade ut på bloggen med mina älsklingsutgåvor av Lang.)

3. Hur ska en blurb se ut för att den ska fungera på dig?

Helst ska den vara skriven av mina mest pålitliga blurbare: Stephen King, Gillian Flynn och Harlan Coben. Jag är inte så noga med innehållet på blurben annat än att jag gärna skippar de allra värsta hyperbolerna à la ”You haven’t lived until you’ve read…” och ”YOU MUST READ IT” men däremot går jag stenhårt på blurbavsändare. Blev t ex nyfiken på en för mig okänd bok häromdagen enkom tack vare att Megan Abbott blurbat. Är det fler som funkar som jag här?

4. Vem bör spela Ester Nilsson i en eventuell filmatisering?

Jag säger Suzanna Dilber, som var fantastisk som Ann i ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmatiseringen och dessutom är läsvärd som författare och bloggare. Tror att hon skulle bli en utmärkt Ester! Sårbar, intelligent, relaterbar, skarp, egensinnig.

5. Vilken är den glammigaste bok du läst?

Måste nästan vara ”Trading Up” av Candace Bushnell, om en superglamourös och vacker underklädesmodells eskapader i The Hamptons en het sommar. Den var kvarglömd på mitt hotell i Tobago och att läsa en så glammig bok på en så glammig plats var, well, glammigt. Milt sagt. Jag är för övrigt ett jättestort Candace Bushnell-fan och är alltid på jakt efter nya böcker av henne. Hon har verkligen utvecklats till en sexig glamourversion av Edith Wharton, inte minst i de senare böckerna.

6. Läsåret 2014: vad önskar du att du hunnit med?

Att läsa? Ärligt talat, det har verkligen inte varit ett bra läsår även om jag fått tillbaka lite läshunger nu senaste veckorna.

7. Bokmässan 2015, har du bokat?

Inte än, men jag är sugen! Vill ni ha mig som moderator/expert/drinksällskap, varsågoda att sprida ordet/anlita mig! Var så otroligt kul sist när jag höll miniseminarium om vampyrer med Hannele Mikaela Taivassalo och Caroline L. Jensen.

8. Utifrån känslan du har just idag: vad skulle din självbiografi heta?

”The Girl Least Likely To: A Cautious Cautionary Tale”. Tänk Lena Dunhams ”Not That Kind of Girl”, som jag precis läst och gillat, fast med tydligare boknördprofil och åtminstone ett par kapitel ägnade åt allt jag inte gjort, alternativt skulle ha velat göra medan jag gömde mig från världen på mitt flickrum och läste Sylvia Plath och skrev skämskuddig fanfiction om indieartister vars skor jag knappt vågade röra under konserter. Devis/themesong: ”Glory Days” med Pulp, där Jarvis sjunger ”And I could be a genius / If I just put my mind to it and I /I could do anything if only I could get round to it”.

Det är inte flickan som…

9. Bästa författarträff/uppläsning du varit på under 2014?

FÅR man säga sig själv här? Eller, inte mig själv per se utan författarsamtalet jag gjorde med Barry McCrea på Uppsala stadsbibliotek under kulturnattshelgen? Älskade att ha det samtalet. Som bonus fick jag sjunga ABBA med mitt intervjuoffer kvällen innan. Ska lägga till det på min rider inför bokmässan 2015.

10. Vilken bok ser du mest fram emot?

Del tre i Elizabeth Hands Cass Neary-serie, som Hand lämnat in till sitt förlag nu. Och så är jag smått desperat fylld av längtan efter att få umgås med en annan vass mörkerdrottning, nämligen Cornelia Read vars femte roman om den oefterhärmliga Madeline Dare skrivs i detta nu.

För det tredje: Inlägg om planerad julläsning kommer!

 

Read Full Post »