Lade ut en bild på när jag poserar med ”Gone Girl” på Insta idag och konstaterade att det snart är tre år sedan. Borde det inte vara dags…?
Men nä. Så här verkar det ligga till: Flynn har tidigare talat om sin “big, sprawling American folkloric tale of murder” (mmmm!) som haft löst utgivningdatum under 2015. Nu verkar framgången med ”Gone Girl” – boken såväl som filmen – ha resulterat i att boken ligger på is. Något av ett filosofiskt dilemma, detta: vi vill ju att våra favoritförfattare ska bli framgångsrika nog för att kunna spotta ut sig böcker åt oss hyfsat regelbundet, men inte så framgångsrika att de inte längre har tid att skriva. Ska Flynn bli den litterära thrillerns version av Donna Tartt? En bok per decennium med uttömmande PR-turné och segertåg i kölvattnet, därefter radioskugga medan våra gråa hår växer och växer?
Minns även vaga rykten om YA-thriller och kontrakt med Little, Brown, men även detta verkar ha drabbats av framgångsförbannelsen.
Det finns få tillfällen i livet då ett Morrisseycitat inte är adekvat, och varför skulle detta vara ett undantag? We hate it when our friends become [too] successful, and if they’re Gillian Flynn, that makes it even worse.
Hoppas innerligt att Gillian önskade sig skrivtid i julklapp, för helt ärligt börjar alla de där ”Gone Girl”-epigonerna jag ströläst i väntan på the real thing kännas tunnare än minimjölk.
Bokbabbel har lagt ut en fredagenkät med kul frågor som jag känner att jag vill svara på. Vore även kul att se era svar, antingen på era egna bloggar eller bland kommentarerna här.
Läser just nu:”Flickvännen” av Karolina Ramqvist. Äntligen. Hur bra? SÅ bra. Stilistisk snygghet deluxe, med nerverna precis under den svala ytan. Längtar tills mars då fristående uppföljaren ”Den vita staden” kommer. Borde eller skulle vilja läsa just nu: Oh, hur många som helst! Har tack och lov kommit över den där livskrisrelaterade lässvackan nu och vill kasta mig över böcker till höger och vänster. Till exempel alla böcker i den här fina högen som kom i paket från English Bookshop häromdagen:
(Särskilt sugen på ”The Name of the Star” pga JACK THE RIPPER-COPYCAT OCH SPÖKFAJT PÅ INTERNATSKOLA I LONDON (hallå, kan det bli mer Helenaflirtigt?!) och ”Landscape with Animals” av Cameron Redfern (pseudonym för ALMA-pristagaren Sonya Hartnett) pga fått personligt tips om den av Linda Skugge och när The Constant Reader tipsar lyssnar man. Pillade bort stickern ”If you devoured Fifty Shades…” fort som attan dock då jag starkt misstänker att det är en grav förolämpning mot boken att nämnas i samma anda som Fifty Shades. Sugen på att köpa: Ehm, jag köpte just böcker för 600 spänn men med detta sagt är jag sugen på ”Denna dagen ett liv”, ”Help for the Haunted” av John Searles som Mats Strandberg hyllade häromsistens, ”Thursday’s Children”, den senaste i Nicci Frenchs veckodagstematiska thrillerserie om psykologen Frieda Klein, och ”Behind Closed Doors” av Sarah Haynes. Har ett uppdämt thrillerbehov känner jag efter en höst och vinter då jag skytt det litterära mörkret. Nu säger jag bara hello darkness, my old friend! Bok eller annan kulturupplevelse jag mest ser fram emot i vår: Vet inte när Stadsteaterns uppsättning av ”Flickvännen” får premiär, men visst är det senare i vår? Den är jag väldigt nyfiken på. Kommer att ha expertkommentator/sällskap i form av Marcus, som till skillnad från mig läst ”Flickvännen” för länge sedan och dessutom har många kreativa idéer kring casting och annat. Bara vi ser till att hålla honom borta från själva scengolvet ska det nog gå bra. Antal biblioteksböcker hemlånade: Femton, varav tio böcker till mig och fem till barnen. De missade inte att kommentera det orättvisa i detta. FÖRLÅT, älskade ungar, nästa gång lovar jag att vara rättvisare! Om Lena Dunham och Caitlin Moran skulle hamna i en battle skulle — vinna. Motivera! Caitlin, lätt! Hon har en utstrålning som låter ana att hon har ett par ordentliga slagsmål – med och utan knytnävar – bakom sig där bland hyreshusen i Wolverhampton. Om Caitlin vore min BFF – och tro mig, ibland känns det som om hon är det, lite på samma desillusionerade sätt som att Elle McPhersons rollfigur i ”Vänner” tror att Joey är sin karaktär i ”Days of Our Lives” – skulle det kännas tryggt att ha med henne i mörka gränder på utekvällar. Å andra sidan är jag övertygad om att Lena skulle vara en strålande motpart och att hon verkligen skulle ge Caitlin en bra fight, såväl verbalt som – om det skulle gå så långt – handgripligen. Tycker dock det är lite tröttsamt att kvinnor måste kämpa mot varandra, ens i fiktiv/hypotetisk form. Solidaritet, systrar! Helst av allt vill jag alltså se dessa två coola kvinns och förebilder sams och i samtal med varandra över en öl eller tre med mig fangirlig i publiken . Vet vi om detta hände under Lenas Englandsturné (ja, utan mig i publiken då, tragiskt nog)?
Caitlin: ”Who you gonna call?”
Lena: ”VARFÖR var hon tvungen att ta upp Inspiral Carpets? Jag hade inte ens börjat skolan då! Kunde vi inte ha arbetat fram något slags generationsbryggande handikappsystem inför denna battle som svenska bokbloggare tydligen iscensätter nu?”
Bonusfråga: När läste du senast en diktsamling? Det måste ha varit ”Aftonland” av Pär Lagerkvist som jag läste om i somras. Så vansinnigt vacker i sin avskalade svärta. Vill läsa mer lyrik överlag, har jag kommit fram till, och gärna expandera bortom gamla, kanske inte helt otippade favoriter (Lagerkvist, Plath, Falkenland, Södergran, Boye, Ekelöf…). Tips?
Veckans tema på Kulturkollo ”Löften, önskningar och nystart”. Ett tema som ligger nära mig just nu av olika skäl, men som ju också är väldigt universellt nu i januari. Nyårslöften är ofta för kvävande, för definitiva för min smak, men jag gillar verkligen idén om ett nytt år som ett oskrivet blad med nya möjligheter och ingångsvägar. Här är mina svar på veckoutmaningen! Berätta om något annorlunda du planerar att göra i år. Det kan, men behöver inte ha någonting med kultur att göra.
2015 blir ju verkligen nystartsåret über alles för mig, men en sak jag tänkt göra är att satsa på mig själv i termer av att vara snäll mot mig själv, göra saker jag mår bra av, uttrycka mig kreativt, etc, etc… Det manifesteras på lite olika sätt. Dels kommer jag att skriva väldigt mycket i år. Dels vill jag hinna gå på ett gäng kulturella aktiviteter, och några som jag redan planerat in är teateruppsättningen av Karolina Ramqvists ”Flickvännen”, Margaret Atwood på Internationell Författarscen och – naturligtvis – CIRKELN THE MOVIE! Sedan är jag sugen på att göra djupdykningar i mina bokhyllor – har på känn att det finns en hel del ovaskade guldkorn där… – och att göra roliga litterära saker som att spela in podcasts, moderera/prata under bokmässan och kanske testa nya plattformer för mitt skrivande. 2015 är, för att parafrasera Marit Bergman, the year it all will happen. Förhoppningsvis.
Berätta om en bok/film/tv-serie/pjäs eller något annat kulturellt som på något sätt handlar om nystart, önskningar och löften.
”Be Careful What You Wish For” är en rätt kul brittisk chicklit av Alexandra Potter där huvudpersonen önskar sig ett helt nytt liv och får det, bara för att upptäcka att vissa önskningar kanske är bäst i teorin… Helt okej och lagom fnissigt tidsfördriv en grå dag.
(Inläggets titel är hämtat från en väldigt bra Tinderstickslåt, för övrigt.)
På tal om förändringar: idag är det fyra år sedan jag startade den här bloggen, inser jag. Det är också mina föräldrars trettiofemte bröllopsdag vilket såklart känns pga, ni vet, LIVET. (Un)happy birthday, Dark Places! Då var jag nyinflyttad i radhuset jag nu ska lämna och barnen, fortfarande vällingknubbiga i blöjor, höll på att skolas in hos dagmamman som sedan dess lärt dem att skriva sina namn och räkna på svenska, engelska, spanska och teckenspråk. Denna blogg ett liv. I nöd och lust. I takt med att jag börjar skriva allt mer märker jag att jag har mindre tid för regelrätt bloggande, samtidigt som jag absolut inte vill låta bloggen somna in. Kanske låter jag bloggen ändra form så att den passar mitt nya liv bättre? Färre recensioner, fler spaningar/dagboksaktiga inlägg, mer popkultur. Kanske en del om skrivandet också. Jag gillar idén med en litteraturblogg i dubbel bemärkelse. En litterär blogg, som också handlar om litteratur men inte nödvändigtvis har så många bokrecensioner. Ett litterärt tonfall mer än något annat, kanske. En skaparblogg. Kan vara något.
Något blir det i alla fall, för jag råkar vara väldigt förtjust i min lilla svartklädda fyraåring och hennes vänner.
Jag kollar på lägenheter. Treor i centralt läge, nära bussar, skola, butiker, bibliotek, hemmet jag snart ska lämna. Hur blev det så här? Vi som älskade varandra så mycket. Uteplats i markplan är en bonus men inget måste, badkar börjar alltmer kännas som en eventuell guldkant, en glad överraskning snarare än ett krav.
Jag trodde inte att jag kunde leva utan badkar. Jag trodde inte att jag kunde leva utan honom.
Helst ska det finnas lekplats på gården så att barnen kan springa ut och leka medan jag sitter på balkongen och tittar till dem. De är radhusungar, jag vill att de ska fortsätta kunna springa fritt. Allt jag gör nu, alla beslut jag försöker formulera, gör jag för dem.
Ibland tänker jag att en fyra kanske vore optimalt, för då skulle jag kunna ha ett arbetsrum. När allt känns för tungt och svårt och jag tänker att jag inte kan andas flyr jag in i det där än så länge högst hypotetiska rummet. Funderar på gardiner, vilka popkulturella ikoner jag ska låta pryda väggarna. De säger att lägenheterna aldrig har varit dyrare i min kommun, de går åt som smör nu. Håller hela världen på att separera? Kommer jag att ha råd med a room of one’s own, det jag kämpat för så länge?
Kommer jag att orka? Allt är så skört nu, JAG är så skör nu. Men jag, vi, håller oss samman för barnens skull, för deras självklara vardaglighet, deras sug efter kramar, tacos, filmkvällar framför brasan. Piratskepp att rita, Barbiesar att leka med, bad att tappa upp. En välsignelse ändå. Men också ofattbart tufft, detta, att aldrig riktigt få bryta ihop ordentligt. Jag tror att både jag och han, han som alltid befunnit sig bortom mitt bloggande och kommer att få fortsätta göra det, av respekt för det vi haft, skulle behöva det men det går ju inte. Så vi kämpar på så gott det går. Försöker finnas där för varandra om kvällarna när barnen somnat. I april skulle vi ha varit tillsammans i fjorton år. Hela mitt vuxna liv har vi tillbringat tillsammans. Han kan min kropp utan och innan, har sett våra barn födas, vet hur jag ser ut när jag är kräksjuk, bakfull, ledsen. Vi kommer att fortsätta att finnas där för varandra, det är vi helt överens om. Bara inte på det sätt vi gjort innan. Allt detta nya att navigera sig igenom. Ibland vaknar jag på nätterna och skriker rakt ut. Tror att jag ska dö. Marans tryck över bröstet. Inte konstigt, säger folk till mig. Kroppen kommer ikapp till sist. Jag gör som jag har lärt mig och väntar ut det, låter det värsta, det allra nattsvartaste skölja över mig. Snart märker jag att jag inte kommer att dö den här gången heller. Dessutom har ju det värsta av allt på sätt och vis redan hänt. Nu kryper vi runt i ruinerna av det, famlande, blinda som nyfödda kattungar. Snart kommer vi att se ordentligt igen. Snart kommer mörkret att skingras.
Vi får intala oss det.
Uppbrottets matematik (ibland tror jag att jag lider av dyskalkyli). Två månader sedan vi bestämde oss. Uttalade det ofattbara. En dryg vecka sedan jag tog av mig ringen. Huden därunder är rå och oskyddad som på ett nyfött barn. Åsynen av det får mig att grimasera, men jag fortsätter att titta, som man gör när man passerar en otäck trafikolycka. Jag tänker att det är helt rimligt att det ser ut så, på samma sätt som jag fortfarande bär synliga ärr från barnen jag bar på. En och en halv månad sedan jag ändrade hans namn i telefonboken, för han är ju inte min älskling längre. Nick Caves trygga avgrundsröst på repeat hela den här tiden, ”I don’t know how, I don’t know why, but she’s nobody’s baby now”. Är jag nobody’s baby nu? Hur länge sedan jag var somebody’s baby egentligen? Orkar jag ens tänka på det? Nej. Nej.
Nio månader sedan jag ägnade kvällarna åt att – ensam, ensam, på det hela taget alltid ensam – gråta ögonen ur mig till Weeping Willows. Nio månader sedan jag drack för mycket vitt vin till ”Too Late for Us” och kom till insikt om att det var mig – oss – Magnus Carlson sjöng om när han med sin allra lenaste och sorgsnaste röst sjöng ”There’s nothing left of us, we’re on our way but I don’t know where”. Nio månader: längre än den tid jag bar på mina döttrar som nu börjar bli så stora, som fattar så mycket mer än man ibland som förälder vill inse. Jag vill vara en glad mamma igen, kunna dansa med dem utan en tagg i hjärtat, natta och sjunga ”Vad det är bra att jag har dig” utan att få tårar i ögonen. Myrsteg. Snart, kanske.
Jag pratar med vänner som också går igenom svåra saker just nu. Vissa av dem pratar jag med långt in på nätterna, för att känna mig mindre ensam. Det hjälper. Misery does love company och delad olycka känns lite mindre, faktiskt. Ibland tycks det mig som om hela min omgivning separerar, krisar, förlorar närstående, blir sjuka, deprimerade, har ångest och livsleda, känner sig otillräckliga som föräldrar, vänner, älskare, partners. Jag slås gång på gång av hur det är de allra finaste, mest lyhörda och känsliga, de som vågat bära sina hjärtan utanpå, som tycks drabbas hårdast. Varför är det alltid så?
De andra då, de som verkar så jävla lyckliga? Som kämpar på med det lilla utan att förvandlas till Sylvia Plath varannan dag. Hur orkar de? Vad är deras hemlighet? Är det kanske detta att de inte känner efter så mycket, inte tänker så förbannat?
Några av de bästa och ärligaste samtal jag haft har ägt rum de senaste månaderna, efter allt, mitt upp i mörkläggningen. Jag har vågat visa mig sårbar, äntligen vågat artikulera de känslor av ensamhet och hopplöshet jag burit på länge, och fått så mycket kärlek och bekräftelse tillbaka. Vissa vänner har jag varit nära tidigare och kommit ännu närmare nu. Andra har under denna kris, detta märkliga undantagstillstånd som ändå, på något sätt, det inser jag ju, är mitt liv just nu, tagit sig fram ur periferin och blivit centralgestalter. Jag är så glad över att ni finns. Utan er, utan tanken på roliga kvällar med er framöver, in the future when all’s well, där mörkret får dansa med flams, allvar, nörderier och fina samtal, hade jag gått under.
Och det kommer att bli bra. Michael Stipes röst på en repig fanclubvinylsingel, mitt hjärtekrossade sena 90-tal. ”Oh no not I, I will survive”. Ja. På årets sista dag läser jag att Stipe gått upp på scenen innan Patti Smiths konsert i New York och sjungit offentligt för första gången sedan R.E.M. splittrades. Han ser så glad ut på bilderna. Jag väljer att se det som ett tecken. Jag skålar i Pommac med barnen och han som snart är min före detta på tolvslaget. Tänker good riddance och RIP, 2014, 2015 måste bli bättre. ”There is another world, there is a better world. Well, there must be.”
Under ledigheten skriver jag mer än vad jag gjort på länge, sitter i min nya julklappskimono och knapprar i timmar. Testar nya genrer, leker med perspektiv, gör sådant jag inte vågat tidigare. Det känns väldigt 2015, detta, att testa saker jag inte trodde jag skulle våga. Jag skriver kortare noveller för att det är skönt att gå upp i någonting, få timmarna att gå. Jag skriver synopsis och första kapitlet till något längre som jag tror och hoppas kan hålla mig upptagen de kommande månaderna.
Med läsandet är det värre. Ni har väl anat det, kära Constant Readers, att det funnits en alldeles särskild anledning till mitt ickerecenserande. Nu vet ni. Under allt detta som ändå pågått under större delen av det år som vi nu lämnat bakom oss har min koncentrationsförmåga varit i paritet med en guldfisks. (Kanske är jag taskig mot guldfiskarna nu, vad vet jag om dem egentligen?) Typiska Helenaböcker, litterära thrillers med fler twistar och loopar än en bättre berg-och-dalbana, har bara inte funkat. Jag klarar inte av att uppmärksamma alla intrigtrådar, får inte ihop det, känner mig dum i huvudet. Ja, man kan tala om separationshjärna. SAOL borde definitivt göra det. Jag vet, för jag kämpar själv med en separationshjärna som motsäger sig all form av logik. När det var som värst där under senhösten fick jag för mig att jag skulle översätta ”Kallelsen” till engelska och skicka till amerikanska skräcktidskrifter. (Ett projekt som aldrig slutfördes, men jag hoppas fortfarande göra det en dag.) Jag grävde ner mig i språkliga dilemman – är det inte snyggare, mer gotiskt på något sätt, att skriva ”verandah” med h, och vore det inte mest konsekvent att använda lätt ålderdomlig brittisk engelska med en touch av lovecraftianska hyperboler? Men hur kommer man då in på det bohusländska? Jag välkomnade att använda hjärnan på det sättet, grotta ner mig i språk och stil, men glömde att packa ungarnas ryggsäckar, kunde inte säga vad jag ätit till frukost igår. Förmodligen bara kaffe, räknas det? Och läsningen: det har gått sådär, milt sagt. Lena Andersson och hennes Ester går bättre än Dark Places-böckerna, Lena Dunhams självbiografi likaså. Jag känner igen mig mycket – alltför mycket? – i Dunhams skildringar av sexuella gråzoner och diffusa övergrepp, sådant man som ung tjej gick med på för att bli älskad, och i brist på det… Vill skriva mer om det någon gång, men inte nu. Chicklit går också bra, i alla fall så länge hjältinnorna också mår dåligt och vill gömma sig under ett tjockt täcke med likörglass och Joy Division. Ännu bättre går det att läsa barn- och ungdomsböcker där skogen blir vred och flickor försvinner. Twin Peaks, so much to answer for. Några veckor före jul får jag en avi från English Bookshop. Den avin visar sig gömma det största bokpaket jag någonsin tagit emot. Nitton böcker, alla handplockade efter min smak, helt gratis. Jag har börjat berätta för folk i min närhet om vad som är på gång, och till min närhet räknas såklart min bokhandel. Och nu har de alltså tänkt på mig! Spökande tvillingar, Megan Abbott-blurbar, mörka litterära thrillers med Gone Girl-vibbar, en julchicklit. Jag gråter för att det finns så många som är så snälla mot mig nu när jag behöver det som bäst. Jag gråter för att jag vet att jag inte kommer kunna läsa något i den högen på ett tag framöver.
Jag är en sentimental person, jag är en öppen person, jag är en skrivande person. När mitt gamla favoritband splittrades gick jag upp halv sex på morgonen och skrev en lång sorgetext. Det har varit skitjobbigt att inte kunna, inte våga, skriva om allt det här svåra och ensamma som nu resulterat i ett förändrat civilstånd. Det var aldrig självklart att jag skulle skriva om det. Vill inte lämna ut någon som faktiskt inte valt att skriva om det, som har andra copingmekanismer kring vårt uppbrott. Samtidigt har jag ju aldrig väjt för IRL-Dark Places tidigare, så varför nu? I huvudet formulerar jag ett inlägg. Jag har nog skrivit på det ganska länge nu. Ute har all snö smält, råfukten kryper in under min halsduk som i en Christine Falkenland-roman. Jag lyssnar på Tracey Thorns ”Oh, the Divorces” för säkert nittiofjärde gången, hakar upp mig på raderna ”That one is his fault, and this one is her fault”, skilsmässornas ständiga beskyllelselek som verkar vara så svår att komma från. Undrar hur folk kommer att tänka kring oss. Jag vill inte att det ska vara någons fel, inte när det bara finns två ensamma och ledsna människor som insett att de inte längre kan älska varandra på det sätt de velat. Jag vill att allt ska bli bra till sist. Jag vill att det ska bli vår så att jag kan läsa någon av mina eviga litterära thrillers på min uteplats. Jag vill lära mig att gå orädd, som i R.E.M.-låten First Aid Kit gjort en så magnifik cover på nu. Jag vill inte ha något ”Lucy Jordan moment” som Claire Messud skriver om i ”The Woman Upstairs”, där hon vid 37 års ålder inser att hon aldrig kommer att åka genom Paris i en nedcabbad bil med vinden blåsande i håret. Om knappt ett halvår fyller jag 35. Mitt hår är mörkbrunt igen, snudd på svart, som på min gamla indietid. Jag tycker om vad jag ser i spegeln, inklusive det lite härjade, hårda. Kanske särskilt det. Jag lägger upp osminkade Instagrambilder utan att blinka, inget monster som skärskådar mig i kanterna nu. Krisandet: the great fucking equaliser. Plötsligt skiter jag i sådant jag tidigare lagt ner så mycket energi på. Vad jag får och inte får äta. Om jag är tillräckligt smal för att bära jeans. Vem bryr sig? Inte jag. En mörk vrå mindre att grubbla över. Skönt. Hoppas att det håller i sig.
Jag vill tro på ett lyckligt slut, även om det nu inte blir det jag så länge tagit för givet.
Och vi kommer att överleva även detta.
”There is another world, there is a better world.”
Dark Places 