Alla som läser mig vet att Megan Abbott är en av de författare som haft störst inflytande på mitt läsande och bloggande de senaste åren. I hennes böcker, som jag kallar teen noir (SÅ underskattad genre, inte sant?), samexisterar mysterier och ond, bråd död med den hudlösa, ofta hjälplösa känslan av att vara ung. Dubbelheten, hemligheterna, allt upphöjt och överhettat, Megan Abbott gör det så bra! Så här skrev jag om hennes senaste roman ”The Fever” när den utkom förra året:
Den vägrar lämna mig. Sommarens bästa bok? Om denna iskyla, dessa nyårsaftonstemperaturer, kan kallas sommar, så visst. Så kan det faktiskt mycket väl vara. Är fortfarande fast i mörkt, dyigt sjövatten, det outsagda i skolkorridorer, flickhjärtan. Teen noir, ingen gör det bättre än Megan Abbott, och SOM jag vill läsa mer i denna eminenta genre känner jag! Hon visade det i den aningen ljusare, lätt ”Virgin Suicides”-doftande förortsskildringen ”The End of Everything”, befäste sin ställning som skildrare av tonårsflickors inre mörker i 2012 års cheerleaderthriller ”Dare Me” (på svenska i höst) och här, i berättelsen om ett mystiskt utbrott på en skola i en amerikansk småstad och den hysteri som följer, fullkomligt briljerar hon. I hennes skickligt gestaltande, sorgkantade händer blir allt – sjukdomen, om det nu är vad som drabbar flickorna (jag tänker inte säga något…), mysteriet, flickornas knoppande sexualitet, kroppar i förändring, det implicita hotet som kommer såväl inifrån som utifrån, föräldrarna som hjälplöst ser på – en gotiskt betonad helhet som hypnotiserar och suggererar läsaren, får en att minnas och vrida sina händer över att ens döttrar kommer att gå igenom samma sak. Jag tänker faktiskt – high praise indeed, men helt ofrånkomligt – en hel del på Joyce Carol Oates i sitt mest mörkhjärtade esse och blir inte alls förvånad över att Oates twittrat entusiastiskt om ”The Fever” häromdagen.
Ja, lovorden och jämförelserna med ikonisk Dark lady of American letters är faktiskt helt ofrånkomliga när man försöker tala om Megan Abbotts böcker. Min kompis, författaren och fellow mörkervurmaren Mats Strandberg, uttryckte det så bra när han blev ombedd att beskriva Abbotts författarskap för tidningen Books & Dreams:
Megan Abbotts böcker handlar ofta om människor med begär som de inte riktigt förstår själva, som dras in i situationer de inte kan ta sig ur. Det är både realistiskt och förhöjt, både skrämmande och vackert. För mig rör sig hennes böcker i samma värld som Twin Peaks, noir-filmer och Lana Del Reys bästa texter.
Sommarens bästa bok kom förresten att bli årets bästa bok när det var dags att sammanfatta mitt läsande 2014. Nu är Abbott äntligen utgiven på svenska – ”Dare Me” har precis utkommit på Bokfabriken under titeln ”Om du vågar” – och i samband med boksläppet besökte Abbott Sverige och gjorde bland annat ett uppskattat framträdande på Uppsala English Bookshop. Det säger sig självt att jag kastade mig över möjligheten att intervjua Megan Abbott under hennes Sverigebesök häromveckan. Jag blev faktiskt erbjuden att intervjua henne över ett glas vin, vilket naturligtvis hade varit beyond dreamy, men pga LIVET – den där krångliga besten som tyvärr inkluderar fler beståndsdelar än böcker, läsande och vinsnack med topp fem-författare – fick jag istället nöja mig med att maila frågor till Megans urtrevlige förläggare Erik på Bokfabriken, som sedan intervjuade Megan åt mig under hennes besök. Vad som nu följer är en transkription och översättning av det samtalet. Det är min innerliga förhoppning att ni ska gilla intervjun – och om ni ännu är Megan Abbott-oskulder, grattis! Abbott talar i intervjun här nedan bland annat om hur tonårstiden, de år i livet hon ständigt återbesöker i sitt författarskap och gör så mästerligt, är en serie av första gånger: första kärleken, första sexuella upplevelsen, första sveket… Jag lovar att första gången ni läser en Megan Abbott-roman kommer att bli fullkomligt makalöst, något helt annat än misslyckade fummel i mörka rum på fester (fast med exakt samma andlösa känsla av att bli försedd med ögonbindel och ledd in i något mörkt, nytt och spännande).
Och nu ger jag er Megan! (Och jag lyssnade naturligtvis på Lana del Rays senaste skiva medan jag skrev ihop och översatte intervjun från transkriberingen.)
Dina senaste tre romaner – ”The End of Everything”, ”Dare Me” och ”The Fever” – följer tonårsflickors liv på ett oerhört nära och trovärdigt sätt. Jag blev totalt fångad av alla tre och mindes plötsligt – inte för att jag egentligen någonsin glömt – vilken mörk och förvirrad plats det är, ens tonårstid. Hur kommer det sig att du hela tiden återvänder till tonårsflickors inre landskap och sociala sfärer i ditt skrivande? Vad är det som gör tonårsflickor så intressanta som protagonister?
På sätt och vis är det en sorts författarlösning för mig. Men jag tänker mycket på det faktum att tonårsflickor, så genomträngande och ständiga som ikoner i amerikansk kultur, men också globalt, ändå är så underutforskade i litteratur bortom en sorts Lolitaversion eller den där materialistiska mean girl-varianten. Det finns otroligt mycket material att hämta för mig som författare, och i och med att jag själv varit en ung flicka kan jag till och med komma ihåg en del av det! Men jag tror också när det gäller tonåren att det är en tid i ens liv när allt liksom är rått. Du har inte kommit på hur du ska skydda dig själv än, allt är på liv och död hela tiden. Du har inte tagit på dig livets mask än. På sätt och vis är det vad vi alla är, om du skulle rycka bort vår skyddsrustning, så att säga. Så det är perfekt för dramatik. Det är en dramatisk tid med tanke på alla första gånger, du vet: din första kärlek, din första sexuella erfarenhet, din första erfarenhet av att bli sviken, alla de där sakerna… Tonårstiden är en plats full av hemligheter och implicit mystik – jag antar att det går tillbaka till ”Twin Peaks”, för allt handlar som bekant om ”Twin Peaks”. Det finns så mycket mystik i den åldern eftersom du alltid försöker dölja saker från vuxenvärlden samtidigt som du vill ta dig in i den vuxna världen, så det är perfekt ur deckarperspektiv också.
”Om du vågar” utspelar sig i den skruvade, djupt tävlingsinriktade cheerleadervärlden. Vad hade du för förhållande till cheerleaders och cheerleading under dina high school-år?
Inget förhållande över huvud taget, faktiskt. På min tid var det inte särskilt intensivt eller tävlingsorienterat alls, det var mer lite pompom-viftande. Väldigt lite sportinslag, mer som att dansa kanske. Rika populära tjejer var cheerleaders, det var bara så det var, vad de var, och jag hade inget intresse av det. Eller skolanda för den delen. Jag var alltid skoltidningstjejen istället… Men det har förändrats mycket – nu är det mycket mer av en sport med vågade och komplexa inslag. I vissa delar av USA har det förstås alltid varit så – i Södern, till exempel, där det är som en religion eftersom fotboll är så stort där.
Så min fascination för cheerleaders kom senare, mycket senare. Nu har det gått fyra år sedan jag skrev färdigt ”Om du vågar”, men när jag väl fick en smak för den världen fortsätter jag att fascineras. Jag är bländad och full av beundran inför hur modiga tjejerna är, riskerna de tar, hur de presenterar och klär sig själva, allt det där. Vad som en gång tedde sig ytligt och poänglöst för mig känns plötsligt väldigt badass. Om cheerleading behandlades som en sport, officiellt menar jag, skulle de förmodligen inte få göra mycket av det de gör. Det finns många som vill ge det sportprivilegier på grund av finansiering och så, men andra vill det inte eftersom det skulle innebära en närmare granskning och kontroll.
Hur tänker du kring cheerleadern som symbol? Tror du att det någonsin kommer en tid då cheerleaderns symboliska styrka – för tonårstiden såväl som sociala hierarkier – försvinner, från popkulturen och verkliga livet?
Populariteten verkar bara öka: i USA finns det nya TV-serier och realityprogram som utforskar cheerleading, och det känns överlag som om det mediala intresset för kvinnliga sporter som gymnastik har ökat massor. Men jag antar att den större frågan här är: är tonåringar nu för tiden så uppslukade av sina telefoner och social media och sådant att den fysiska världen får träda tillbaka? Du är ju faktiskt inte längre beroende av den fysiska världens begränsningar. Jag menar, om jag hade kunnat kommunicera med likasinnade tonåringar från hela världen skulle jag aldrig ha pratat med någon på min skola!
Å andra sidan har cheerleadern som ikon egentligen bara funnits sedan 1960-talet och blivit riktigt stor under de senaste, säg, tjugo åren, så jag tror att cheerleadern har många år kvar innan hon är överspelad.
Har du någon favoritcheerleader från populärkultur och/eller litteratur?
Laura Palmer från ”Twin Peaks” är ju cheerleader… Jag skrev en artikel i New York Times om cheerleaders när ”Om du vågar” utkom i USA och upptäckte att det finns massor att hitta: filmen ”American Beauty”, ”Veronica Mars”… På många sätt är det är en sorts symbol för den fördöma flickan, predestinerad för undergång, du vet, flickan som dör. Det där intresserar mig, men jag skulle kanske inte säga att jag har en favorit. Lika envist som undergångstemat är idén om att hon är den elakaste tjejen i skolan. Inte på ett intressant sätt heller. Cheerleadern är helt klart en bild av den komplexitet som döljer sig i alla ideal kring vad en amerikansk tonåring bör vara. Glad och solig hela tiden, men kan du inte se något annat dölja sig bakom ögonen…? Den bilden bar jag alltid med mig när jag skrev ”Om du vågar”, och också när jag tänker på den boken nu. Hur mycket i att vara en flicka handlar också om att vara två flickor?
Vilka författare och böcker fick dig att vilja bli författare?
Inom noirgenren [Min anmärkning: Megans fyra första böcker är historisk noir – jag har faktiskt inte läst ännu, men ett signerat ex av en av hennes första böcker är på väg hem till mig i detta nu, så jag lovar att återkomma] James Ellroy och Raymond Chandler, såklart. Joyce Carol Oates var en enorm inspiration från mig från tidig ålder. Mycket Southern Gothic också: Flannery O’Connor and Faulkner, men även engelsk gotik som systrarna Brontë. Jag har märkt att jag ofta dras till extremiteter i litteraturen (här blir jag, Helena, påmind om när Abbott twittrade om hur hon apropå en intervju med Richard Price om hur han enligt egen utsago lärt sig bli mer undertonad såg konceptet ”writing down” som en förolämpning mot läsare. Vet ni, jag är benägen att hålla med henne där).
Har dina inspirationskällor förändrats sedan du blev verksam som författare? Läser du på ett annorlunda sätt nu?
En klar tendens är att jag läser allt mindre för mig själv, för jag läser så mycket i yrket, för blurbar och recensioner. Så när jag väl läser helt själv, utan uppdrag, så märker jag att jag läser mer fakta än tidigare. Mycket historia och biografier, och det har varit väldigt nyttigt för mig, faktiskt, att hitta olika delar av historien som inte utforskats så mycket [”Underexplored” är ett ord som återkommer i ljudupptagningen, märkte jag snabbt]. Olika delar av Amerika som du upptäcker medan du läser, som kommer att bli ett stort inflytande. Och de senaste tio åren eller så har naturligtvis TV varit en jättestor inspiration. Det tycks vara väldigt vanligt för kriminalförfattare att vi är stora fans av TV-serier [Min anmärkning: och ibland blir de även medskapare – både George Pelecanos och Dennis Lehane har ju skrivit för ”The Wire”, t ex] och det har ju verkligen varit en renässans för den här sorten av nästan Dickensianskt berättande. ”Mad Men” och ”The Wire” är två serier som har varit enorma inspirationskällor för mig, och jag letar alltid efter nya serier. Jag älskar serien som berättarform.
På tal om ursprung och inspiration. När det blev officiellt att ”Twin Peaks” kommer att återvända till TV 2016 twittrade du att allt du skrivit kan summeras av den där ikoniska bilden av Audrey Horne som tjuvröker på tjejtoan på Twin Peaks High. Låt oss säga att du får vara med och skriva den nya säsongen. Vilka historier och intrigdelar skulle du fokusera på? Ge oss din alldeles egen hisspitch för Twin Peaks, 25 år senare!
Vi pratade faktiskt om det igår [när Megan och Erik åt middag med Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren], och jag gillade Mats version [jag var TYVÄRR inte med på middagen men gissar att det är samma teori som Mats pitchar i Twin Peaks-podden, så är ni nyfikna, ladda ner och lyssna!]. Jag är väldigt nervös över vad de kommer att göra. Så mycket av Twin Peaks och vår upplevelse av det handlade om vår egen oskyldighet medan vi tittade. Jag tror att vad jag skulle föreslå för att hålla mig så sann som möjligt till originalkonceptet är att hålla fast vid den känslan. Om du tittar på i synnerhet första säsongen så är den väldigt influerad av melodramatik från mitten av 1900-talet, Douglas Sirk-filmer, men också noir. Det finns ju många referenser till filmen ”Laura” och många referenser görs till den filmen med hjälp av Lauras namn, till exempel. Om Twin Peaks 2016 ska fortsätta i det där storslaget mörka, prunkande, perversa, visuellt trollbindande sättet att berätta så vore det fantastiskt. Och också, såklart, det mörka hjärtat som döljer sig i den amerikanska familjen. I linje med det skulle jag förmodligen föreslå en version där man kanske har Audrey som nu är mamma och därigenom en inblick i hennes familj, där kanske BOB har ett nytt hem. Men jag tror att jag skulle vilja hålla det inom den nya familjestrukturen, med hemligheter som sakta uppdagas. Kanske inte fokusera så mycket på den excentriska sidan av serien. Log Lady, du vet, jag älskar allt det där, den sidan av ”Twin Peaks”, men jag tror att seriens hjärta måste hamna i den här stora känslomässiga aspekten av att vara en familj. Och så måste det naturligtvis finnas röda gardiner…!
Egentligen är jag nog inte så orolig. Jag tror att Lynch egentligen inte lyssnar på någon annan [skratt] och hur som helst är han för driven av sin egen musa för att riskera att repetera sig själv. Om man ser på ”Twin Peaks”, på filmer som ”Mulholland Drive” och ”Inland Empire” så blir det tydligt. Jag gick och såg en utställning av hans konstverk rätt nyligen, och du ser det där också. Han kommer inte att vara en parodi av sig själv. Dessutom har han ju alltid sagt att det finns så mycket mer att berätta med den serien.
(Och eftersom det aldrig kan bli för mycket ”Twin Peaks”: här skriver Megan för Vulture om hur ”Twin Peaks” influerat hennes författarskap.)
Vad skriver du på just nu? Kan du berätta något om det? När får vi läsa?
Nästa år! Den heter ”You Will Know Me” och handlar om modern till ett underbarn och hur det är att vara familjemedlem till ett underbarn, i det här fallet någon som är extremt begåvad inom gymnastik. Hur den särbegåvningen förvrider och styr familjen i stort. Om det finns ett barn som är anmärkningsvärt begåvat kommer allting om familjen att styras kring det barnet. Jag försökte komma på vad den speciella talangen skulle vara och fastnade för gymnastik eftersom det på ett sätt påminner lite om cheerleading. Fast på andra sätt är det inte alls likt, för det är så individuellt. Den främsta anledningen till att jag valde gymnastik är på grund av vad det gör med en flickas kropp, puberteten skjuts ofta upp av den hårda träningen. Hon tänker som en ung kvinna men hennes kropp förblir ett barns. SÅ rätt gör en gotisk kriminalroman! Så det är en berättelse om en av de där speciella familjerna [visst går tankarna osökt till Joyce Carol Oates ”Älskade syster”?] ur mammans synvinkel. Och sedan händer något hemskt…! I ”The Fever” är ju en av berättarrösterna en av flickornas pappa och det kom att intressera mig väldigt: vad det innebär att vara förälder idag, med glappet mellan generationer. I ”You Will Know Me” är familjen på sätt och vis isolerad från sin omvärld. Titeln kommer från den rumänska gymnasten Nadia Comănecis självbiografi – en underbar bok som hon faktiskt skrev själv. Jag rekommenderar den till alla, hon är väldigt öststat och järnridå i sitt sätt att skriva, hennes röst är väldigt sträng. I en av de tidigare passagerarna säger hon ”Jag känner inte dig, men du kommer att känna mig” och det slog mig som en väldigt Joyce Carol Oates-aktig, underbar titel.
Vad läser du just nu?
En kommande bok, Liza Klaussmans uppföljare till ”Tigrar i rött väder” som jag tror släpps i USA och Storbritannien i april eller maj. Den är fantastisk. Glamourös, vacker och sorglig, perfekt för en resa eftersom det bara är att kasta sig in i den världen. Sarah Waters ”The Paying Guests” läste jag också nyligen och tyckte oerhört mycket om. Den hade också varit perfekt för resor. Ofta har jag minst två böcker på g, en för tunnelbanan (Watersboken är dock inte så tunnelbanevänlig!), en för en blurb, en för research… Det kan bli upp till tre på en gång. Det där är en rest från mina år som doktorand då man var tvungen att lära sig läsa mycket på en gång.
Vilken var den senaste bok som fick dig, för att parafrasera Oprah Winfrey, att vilja ropa dess namn från bergstopparna?
Det måste ha varit förra sommaren när jag läste E Lockharts ”We Were Liars” [klättrade bara så där åtskilliga steg uppåt på min att läsa-lista…]. Älskade den. Den kändes väldigt vuxen, ljuvligt mystisk, och så har den en av de mest fantastiska intrigvändningarna. När du läser så mycket som vi gör är det svårt att bli såld på en intrigvändning, men den här blev jag helsåld på. Jag behöver egentligen inte någon stor twist när jag läser fiktion men när du får en, och dessutom läser så mycket som vi båda gör och har insikter i intriguppbyggnad, är det en underbar, nästan magisk känsla.
Tack Megan Abbott och Bokfabriken för att denna intervju blev av! Följ Megan på Twitter för regelbundet uppdaterande kring skrivande, böcker, film, popkultur och noir – och framför allt, läs hennes böcker!
Read Full Post »
Idag är det den 8 mars, och jag passar på att även i år tipsa om fjolårets 8 mars-släpp på MIX Förlag, feministiska antologin ”Vår kamp” där jag bidrar med novellen ”Lady Lazarus”, en liten explosiv men referenstung sak – mer humoristisk än mina andra noveller, tror jag – om skolkorridorsångest, hämndgudinnor och Sylvia Plath. Det blev en väldigt fin samling tycker jag, med en bra blandning av röster och perspektiv. Själv är jag särskilt förtjust i Vio Szabos 
Dark Places 