Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2015

Jag är ingen utemänniska; faktum är att jag vissa dagar tvivlar på att jag över huvud taget är en människa-människa. Ge mig #boblmaf och en flaska vin, en bok, ett TV-program att babbla om, ett sammanhang där jag känner mig helt tillfreds och hemma, och jag kan outparty de flesta av er, jag lovar – men så ser ju inte verkliga livet ut alla gånger. Tyvärr. De flesta utekvällar jag minns, minns jag med ett slags ”How Soon Is Now?”-genererat ensamhetsfilter där känslan av att vara omgiven av folk som alla har kul på ett intensivare, bättre sätt än jag är total. Förmodligen permanentades min inställning redan i tonåren, när jag valde att skriva en högstämt pretentiös skoluppsats där jag citerade Dostojevskij och ”Bröderna Karamazov”, ni vet det där om att ju mer intensivt jag älskar den enskilda människan, desto mer föraktar jag mänskligheten i stort och vice versa? Jag vann ett pris för den uppsatsen. Det gav mig inga kreddpoäng på Tyresö gymnasium, tro mig. Inte fick jag gå på festerna det talades om i korridorerna på måndagsmorgnarna heller. I nästa liv kanske jag återföds som samma litteraturbesatta nördiga tönttjej, fast i ett tidevarv där den som skriver de längsta och mest prententiösa svenskuppsatserna får hångla mest. Jävlar vad jag skulle få hångla då!

Men fastän jag aldrig kunnat gå ut – out-out, höga klackar och förväntan och hedonism i luften, lämna middagarnas och hemmafesternas trygga famn och Gå Ut, Gå På Klubb, vara en del av något slags utelivssammanhang, subjekt och objekt i mörkt glittrig förpackning – utan att förvandlas till huvudpersonen i den (med all rätta) outgivna engelska novell jag skrev i tjugoårsåldern så älskade jag att läsa Kristoffer Poppius texter om Stockholms uteliv. Jag måste ha varit åtminstone i tjugoårsåldern när han började skriva i DN på Stan inser jag, men i minnet var det så här: jag var sexton, jag var sjutton, jag var okysst och surmulen och satt på mitt flickrum och läste Dickens, Dostojevskij och Plath, jag blev knappt bjuden på häxblandning på skogsfesterna ute vid Tyresö slott. Mentalt, känslomässigt, vad nu skillnaden är, hade jag aldrig lämnat det stadiet, inte fullt ut, men jag älskade det Stockholm som glittrade förbi i Poppius texter. Förmodligen därför att han alltid kändes som något av en bundsförvant i sitt ömsom eskapistiska, ömsom lätt outsider-betonade perspektiv. Känslan av att det alltid fanns något annat, bättre, som pågick någon annanstans. Han skrev så fint om det. För ett tag sedan läste jag en tidningsartikel om den existentiella ensamheten, tänkte ”ja, ja, JA, och varför har ingen skrivit om detta förut?”. (Faktum är att JAG har skrivit om det ganska mycket i mina noveller: ensamhet och utanförskap är ett återkommande, om än inte uttänkt, tema där har jag kommit att inse.) Jag var väldigt voyeuristisk som yngre: jag vågade, ville, inte gå på särskilt många uteställen annat än gayklubbarna mina kompisar drog med mig till, där jag alltid kände mig hemma, men jag ville alltid läsa vad mina favoritskribenter tyckte om alla nya ställen. Det var som om jag i min självvalda lilla stugsittarvärld instinktivt visste att texten om klubben var bättre än vad den faktiska upplevelsen skulle vara. Jag inbillar mig att vi är rätt många som någon gång i livet resonerat så. Meg Ryans rollfigur i ”You’ve Got Mail” är ju likadan: minns citatet ”So much of what I see reminds me of something I read in a book, when shouldn’t it be the other way around?” som nog många bokbloggare och storläsare kan skriva under på. (Måste det verkligen vara tvärtom, förresten?)

Nu får jag genom Fredrik Strages fina minnestext i dagens DN reda på att Kristoffer Poppius dött, 41 år ung. Jag har inte tänkt på honom på länge, inte läst honom på länge, men kommer att tänka på en text av Poppius som för mig förkroppsligade både hans storhet och min egen ambivalenta inställning till uteliv, till andra människor utanför den allra innersta kretsen, den där ständigt skavande hinnan som ibland – inte alltid, tack och lov – får mig att tro att man aldrig kommer att kunna vara sig själv fullt ut med andra människor, att Sartre minsann hade rätt den gamle surgubben. Jag hittar till sist texten jag tänker på via Twitter och drabbas av ytterligare en insikt: den där existentiella ensamheten som är så svår att komma ifrån, även om man ständigt är omgiven av folk (kanske i synnerhet då), det var den han skrev om i sina texter. Det var därför jag fick något ut av dem fastän jag aldrig sett mig själv på ett dansgolv, inte ens när jag defacto befunnit mig på ett dansgolv (kanske i synnerhet då). Av döma av alla hyllningar som strömmar in nu var vi många som kände så: de koola katterna, klubbkidsen, de tysta observatörerna, de utåtagerande podiumdansarna, vi som satt hemma och läste vad Kristoffer Poppius tyckte om en ny klubb istället för att gå dit själva.

Jag tänker på följande avslutande rader:

Och min svindlande känsla av att mina närmaste vänner är personer jag aldrig kommer att träffa, döda konstnärer, anonyma bloggare eller popstjärnor som lever sina liv på andra sidan jordklotet. Av att jag alltid kommer att ha vissa saker för mig själv och bara mig själv; mitt hat till Australien, en dialog i en Whit Stillman-film, min oändliga kärlek till ”Information” med Embassy och mina oceaniskt smärtsamma ett-med-naturen-jag-är-odödlig-skönhetsupplevelser av septemberstormar på klipporna på Tjurkö. Det är panikartat ibland, deprimerande ibland, tröstande ibland – insikten om att man, hur mycket man än försöker dela saker och upplevelser med andra, antagligen lever som man dör: ensam. (Men ibland hoppas jag, jag vet, det är dumt, att det finns nån annan som är som jag, i alla fall lite. Vi borde kanske träffas, se hur det känns, spendera lite tid, jag vet inte.)

Jag tänker att vi behöver skribenter som Kristoffer Poppius i Sverige och hur outsägligt sorgligt det är när skribenter man följt i år, som ibland, i sina renaste stunder känts som de slags närmaste vänner Kristoffer Poppius nämner i sin underbara text, plötsligt inte finns längre. Jag tänker på hur vi inte vet något alls egentligen om hur länge vi får leva och hur snabbt allt kan ta slut. Och så tänker jag på den där parantesen, att den är allt annat än dum. Jag vill också det. Jag hoppas det.

Read Full Post »

Jag är utvald!

wpid-wp-1423802019208

Idag offentliggörs nomineringarna till årets upplaga av Massolit Book Blog Awards – och jag har det stora nöjet att meddela att jag är en av finalisterna i kategorin Årets bokblogg! Så otroligt kul och hedrande, jag hade verkligen inte räknat med det. Nej, det är inget jag bara säger – jag har ju knappast varit ett föredöme vad gäller bokbloggande i år. Kanske är det just därför detta gör mig så glad, ja, rörd nästan. Om jag vinner lovar jag att få in Sally Fields ”You like me, you really like me” någonstans i vinnartalet, så gladrörd är jag endast av att ha blivit nominerad.

Vill ni rösta på mig så får ni hemskt gärna göra det här. Sprid ordet! Ni har en röst – använd den. Power to the people! (Ni får såklart använda er demokratiska rättighet precis hur ni vill, ska jag skynda mig att tillägga.)

Samtliga nominerade:

ÅRETS BOKBLOGG

Dark Places, med motiveringen ”Snygg och bra vinklad blogg skriven i behagligt personlig ton. Bloggerskan är duktig, initierad och engagerad vilket lyser igenom med briljans och gör Dark places närmast läskigt beroendeframkallande. Känns helt rätt i tiden utan att bli för smal.”

Kulturkollo, med motiveringen ”Roliga teman och ett brett perspektiv på både böcker och andra kulturyttringar. Att det är flera olika bloggare skapar berikande variation i språk och utgångspunkter.”

Tystnad (som jag tror råkade få samma motivering som Kulturkollo… ehm, var så uppspelt över att JAG var med att jag inte noterade detta tidigare, haha).

ÅRETS NISCHADE BOKBLOGG

Den döda zonen, med motiveringen ”Lyckas i sina blogginlägg fånga den rafflande känslan i en välskriven deckare. Här finner läsaren en bra blandning av recensioner och intervjuer med både svenska och utländska författare, vilket skapar mervärde för läsaren.”

Feministbiblioteket, med motiveringen ”Engagerad, viktig och stark i sin ståndpunkt och drivkraft. Feminismen som löper likt en röd tråd genom inläggen.”

Breakfast Book Club, med motveringen ”Proffsiga, välformulerade och intressanta recensioner från en blogg som är så mycket mer än bara en digital plattform. Breakfast Book club skapar genom sina träffar och resor även fysiska mötesplatser för bokintresserade.”

ÅRETS BLOGGINLÄGG

Kulturkollo för inlägget ”Chick lit – inget att skämmas för”
Den döda zonen för inlägget ”Söndagsintervjun: David Peace – om text och skrivande”
Bokpandan för inlägget ”Det här med bokbloggare, skyldigheter, och recensionsexemplar”

Stort grattis till mina mednominerade! Känns fantastiskt att få vara i så fint sällskap. Den 11 mars avslöjas vinnarna på prisutdelningen/festen i Massolits lokaler. Jag kommer att vara där – ses vi, #boblmaf?

Read Full Post »

« Newer Posts