Sarah Waters sjätte roman börjar långsamt, snudd på alldagligt, i det lilla livet: dammet på trappavsatser som måste dammas, måltider att förbereda, ett hus – aningen förfallet, ett hus som sett sina bättre dagar, liksom det i Waters förra roman ”Främlingen i huset” – att underhålla i brist på annat. En kvinna och hennes vuxna dotter (spinster daughter har en tjusigare, mer ödesmättad ton, inte sant?) tillbringar sina dagar i ett hus på Champion Hill i Londonstadsdelen Camberwell. Året är 1922, Storbritannien är ett land i förändring och chock och det glada tjugotalet är fjärran från Frances och mrs Wray. Kriget har tagit alla tre männen Wray, man har tvingats säga upp sin hushållshjälp och nu, ytterligare ett steg nedåt så som båda ser det: för att dryga ut hushållskassan hyr de ut ett rum på övervåningen av huset. Hyresgästerna, herr och fru Barber, är ett yngre par från den undre medelklassen. Till en början är i synnerhet Frances oerhört irriterad på de nya hyresgästerna. Varje nytt ljud skär under huden på henne, det känns olustigt att ha främmande människor så nära inpå. Snart börjar dock ett slags vänskap formas mellan Frances och Lilian… och snart mer. De inleder en passionerad kärleksrelation som ska få ödesdigra konsekvenser.
När jag läste ”The Paying Guests”, som romanen heter på originalspråk, fastnade jag mycket för hur Waters skriver om det vardagliga. Hushållssysslorna. Smutsen som ska bort. Timmarna som tickar förbi, oändligt sakta, medan Frances, hon som blev kvar, lägger ner sin själ i själsdödande arbete. All oförlöst längtan hon inte vill kännas vid. Före detta flickvännen som numera delar lägenhet med sin nya, livet som hade kunnat vara hennes om hon vågat. Allt är, som alltid i Waters romaner, oerhört genomtänkt, ingen detalj onödig. Det är frukansvärt snyggt hur Waters i romanens snudd på hypnotiskt långsamma, vardagsmättade inledning i väl valda detaljer pekar ut de platser i hemmet som sedan ska få så stor betydelse för Frances och Lilians romans. Trappan, där hyresgäster och hyresvärd möts. Badrummet där Lilian tar ett förmiddagsbad, så dekadent, så olikt mor och dotter som snabbt tvättar av sig i samma vatten! Inga njutningsfulla varmbad där inte. Utrymmet mellan kök och serveringsrum, alla dolda ytor i hemmet som snart ska komma att laddas med en erotisk atmosfär och sedan… något annat.
Ja, det händer något i andra hälften av boken som tar ”Hyresgästerna” i en helt annan riktning. När jag intervjuade Sarah Waters på Uppsala stadsbibliotek beskrev jag romanen som ”part domestic thriller, part romance”. Det är, tror jag, en ganska bra beskrivning av ”Hyresgästerna”. Jag fascineras över hur Waters i sina två senaste romaner, som kontrast till de vindlande, myllrande världarna i ”Tipping the Velvet” och ”Fingersmith” – två dickensianska bladvändare som bokstavligt talat handlar om att komma ut, upptäcka världen, fångas upp av Slumpen och Ödet – snarare vänt sig inåt. Det finns en klaustrofobi och påtaglig locked room-känsla som präglar både ”Främlingen i huset” och ”Hyresgästerna” och som skapar en annan form av bladvändare, en skarp psykologisk vardagsthriller där stämningen mellan personerna och de platser där de möts är så förtätad att den nästan går att ta på.
”Hyresgästerna” är, utöver de egenskaper jag redan tillskrivit den, en utsökt melodram. Waters ÄR verkligen ”the Queen of tortured lesbian romance”, som jag presenterade henne igår kväll på Natur och Kulturs fina releasefest, och i skildringen av Frances och Lilian – som kommer från olika klasser, en gay, en straight – bränner det till. Gör ont, för man fattar redan från början att det här kommer inte sluta bra.
Det gör det naturligtvis heller inte, men efter ångest och kompakt, klaustrofobiskt mörker i romanens sista hälft ger Waters oss läsare en liten ljusning, eller åtminstone en paus från det okända som väntar, ett slags förhöjt nu, i den fantastiska slutscenen på Blackfriars Bridge (en favoritbro, för övrigt, sedan ”This Life”). Jag tycker att den tillhör det bästa Waters skrivit.
Igår kväll skämtade Waters med mig om att hon måste sluta skriva sådana melodramer. Min omedelbara reaktion kom från hjärtat: ”No, you mustn’t! She said melodramatically.” Ingen skriver queera melodramer så bra som Sarah Waters, och som skildrare av det dolda livet, det ofattbart stora i oansenliga, typiskt kvinnliga miljöer saknar hon motstycke bland samtida författare. Jag tänker lite på Kristina Sandbergs trilogi om Maj, fast sexigare och mörkare. Waters nästa roman ska förmodligen utspela sig under 1950-talet enligt vad hon berättade för mig under våra samtal i veckan. Det känns så oförskämt att redan börja tjata om nästa bok – herregud, Waters har precis skrivit en fantastisk, med all rätta Baileyskortlistad, 600-sidorsroman, vad är hon, Joyce Carol Oates! – men jag längtar verkligen. Jag vet också att den kommer vara värd väntan. Sarah Waters är, mer än någonsin, allra längst in i min innersta krets av hardcover worthy älsklingsförfattare. Hennes författarskap är av det slaget som kommer att stå i litteraturhistorien, men som också uppmanar till sträckläsning och ren skär underhållning. Oavsett tidsepok är Sarah Waters en fullkomligt självlysande berättare. Jag ångrar lite nu att jag i sista minuten tog bort min sista beskrivning av Waters under gårdagskvällens samtal: ”Dickens without dick.”
Read Full Post »
Dark Places 