Rödvinsbokcirkel om ”Händelser vid vatten”

I fredags hade jag nöjet att gästa Rödvinsbokcirkeln, där bland annat Bokglam och Booze n Books ingår, när de diskuterade Kerstin Ekmans “Händelser vid vatten”. Mycket vin dracks och vi hade det ofantligt trevligt medan vi diskuterade boken som vi enhälligt utsåg till fantastisk. Själv hade jag, liksom Emeli på Booze n Books, läst boken för länge sedan – 15 år sedan? 20? Min utgåva var lätt luggsliten, en murrig och småsliten old school-kontrast till de nya, färgglada och otroligt snyggt formgivna omslagen i Bonniers moderna klassikerutgivning – och mindes den förtätade stämningen och det psykologiska växelspelet mellan karaktärerna. Exakt de sakerna var det jag fastnade för nu vid omläsningen; bland annat finns en otroligt suggestiv scen med en ål som jag uppenbarligen inte glömmer i första taget. Som glesbygdsskildring är den också mästerlig och vi diskuterade även den implicita samhällskritiken en del.

En annan sak vi frågade oss själva och varandra: är ”Händelser vid vatten” en deckare? En relevant frågeställning då den är en del av Bonniers nya deckarklassikerserie och Kerstin Ekman även debuterade som deckarförfattare. ”Händelser vid vatten” är väl möjligen en deckare på samma sätt som Donna Tartts ”Den hemliga historien” är det. I bägge romanerna sker ett brott, men brottets lösning är – till skillnad från i den klassiska deckaren – inte huvudspåret. Istället handlar det om de känslor och relationer personerna emellan som kommer att utlösa brottet och prägla dynamiken efteråt. Fast – kan inte exakt samma sak sägas om väldigt många moderna spänningsromaner, inte minst Gillian Flynns böcker där fokus ligger på psykologi snarare än detektivarbete och klassiska whodunnit-vibbar? Jag tycker det är svårt att uttala sig definitivt om detta. Kanske är både Ekmans och Tartts böcker tidiga exempel på det som komma skulle inom genren, på samma sätt som att ”Twin Peaks” revolutionerade TV-serien långt innan HBO ändrade sättet vi ser på TV-serie som medium? Oavsett råder det ingen tvekar om att Kerstin Ekman, liksom Tartt, är stilbildande i genren och har påverkat den mer psykologiserande och gestaltande – vågar jag säga ”mer litterära”? – generation av spänningsförfattare som syns flitigt inte minst här på Dark Places. Det ska Kerstin Ekman ha tack för.

På tal om påverkan och inspiration: jag tycker det är lite kul att ”Händelser vid vatten” får sin början i midsommartid och att mordplatsen ligger intill en ödestuga. Undrar om Ekman läst Maria Langs ”En främmande man”? Eftersom jag lider av obotlig litterär mentionitis (akta er, det smittar!) hoppade jag även till – på ett positivt nördsätt – när Ted Kennedy och olycksnatten på Chappaquiddick Island, och även det dunkla, svarta vattnet, en del av Oates såväl som Ekmans litterära universum, nämndes. En av Joyce Carol Oates mest läsvärda, den mörkt glimrande ”Mörkt vatten”, handlar ju just om detta och visserligen är den skriven efter ”Händelser vid vatten”… men är det kanske tänkbart att Oates läste Ekmans internationellt framgångsrika roman i engelsk översättning och blev lite inspirerad? Eller så kanske jag bara hittar samband som inte finns mellan favoritromaner.

Tack snälla Rödvinsbokcirkeln för att ni bjöd in mig. SÅ trevligt att få umgås med fellow boknördar, dricka vin och diskutera litteratur, Kenttexter och annat nördigt och livsviktigt! Kanske särskilt just nu, när mitt liv är lite upp och ner i övrigt, är det skönt att få enas kring något som varit konstant i mitt liv ända sedan jag lärde mig läsa. Heléne på Bokglam har hotat att börja stalka mig (och ni vet ju hur mycket jag gillar stalkers – personlig stödanteckning, läs ”Du”! Gör det bara!) och bjuda in mig på flera av deras bokcirklar. Jag hoppas att det är ett löfte och inte ett hot.

Det råder inga tvivel om att ”Händelser vid vatten” är intensivt läsvärd, nu såväl som för drygt tjugo år sedan. Jag fick mersmak av Ekman och är just nu väldigt nyfiken på hennes tidiga deckare, inte minst ”Dödsklockan” som är den jag hört mest om. Någon som läst?

Annons