Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2015

CCkLTayUAAAPnLN

11046220_10153312708811834_7301434233025724871_n

Och fortsättning följer.

Read Full Post »

#WIDN (#WIWDTM)

Såg Bokbabbels #WIDN (What I’m doing now)-inlägg och tänkte att det kunde passa denna splittrade lilla bokbloggarhjärna. En mer korrekt hashtag skulle kanske i mitt fall vara #WIWDTM (What I was doing this morning) eftersom jag i skrivande stund sitter på bussen på väg hem (och det finns ju mer spännande alster om bussresor…) men nära nog, eller hur?

Vad jag gör/vad jag gjorde:

Lägger sista handen vid förberedelserna inför mina två författarsamtal med Sarah Waters nu i veckan. Blir nervös, sedan fangirlig, sedan pepp, sedan nervös igen.

marit-lindgren_astrid-31811808-4217778693-frntlTänker att jag inte hinner läser något men klämmer ändå en novell – Astrid Lindgrens ”Märit” som nyligen utkom på Novellix – till frukosten. Blir helt gråtfärdig av den episka sorgligheten i den lilla berättelsen. En åttaårig liten flicka som hundlikt följer efter pojken som en gång gav henne en presentask utanför specerihandeln. Uppoffringen. Döden, en åttaårig flickas helt meningslösa död. Kamraterna som sjunger. Backstugehemmet som knappt märker hur tre barn i sängen plötsligt blivit två. Fattigdomen. Meningslösheten. NEJ, JAG PALLAR INTE. Och tänker nog inte läsa för ungarna riktigt än. Men nog är det utsökt berättat. Aldrig har den mysiga sagotanten varit mer avlägsen.

Bläddrar i Pär Lagerkvists ”Aftonland” som lilla E plockat fram från bokhyllan. Hon gillar att gå och plocka där, fäster sig vid vissa omslag, frågar mig vad de handlar om och lägger mina svar på minnet. Väldigt många av mina svar lyder ”den handlar om en flicka som försvinner”. Hon har slutat fråga om flickan hittas igen.

Minns hur jag högläste några av dikterna för henne och syster A när de var i treårsåldern och hur stolt jag blev när hon drog parallellerna mellan en av Lagerkvists dikter (där fåglar figurerar) och Lindgrens sorgfåglar i ”Mio min Mio”. Mitt barn är ett litterärt geni, why yes she is. Och det lär väl bli jag som får betala hennes terapiräkningar i framtiden. Läser min älsklingsdikt från ”Aftonland” – Lagerkvists allra sista diktsamling, präglad av ett stillsamt vackert vemod, mindre ett rått ångestskrik, mer av en sorgsen/hänförd snabb utandning – som handlar om pojken som går ut och hämtar ved åt sin mamma och kommer in som en förändrad människa:

 

Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig,
allt som funnits förut, allt som varit mitt,
min lilla häst med tre ben, min gummiboll,
min glädje att vakna om morgonen,
solskenet, stenkulorna och den stora kulan av glas,
alla mina leksaker.

När jag kom in till mor igen och lade ifrån mig vedträna
vid köksspisen
märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte

Klappar suktande på böcker jag inte hinner läsa just nu. ”Den vita staden”. ”The Ghost Fields”. Tänker snart, snart, mina små älsklingar.

Hittar Kjell Westös ”Där vi en gång gått” i bokhyllan. Inser att det inte är en chans att jag ska hinna läsa den innan söndagens bokbrunch i Helsingfors, men det är okej (är det inte)?

Tänker att det kanske är dessa stulna små lässtunder mitt i vardagen som säger mest om ens läsande egentligen.

Read Full Post »

Idag är det recensionsdag för Lionel Shrivers ”Store bror”. Jag läste den när den var nyutkommen på engelska och tyckte så här. Eftersom det är en roman som på shriverskt vasst och problematiserande vis tar sig an övervikt, ätande och kropp – ämnen som jag brinner starkt för – kunde jag naturligtvis inte låta bli att infoga några självbiografiska interludier. Jag hävdar fortfarande att både ”We Need to Talk about Kevin” och ”The Post-Birthday World” är starkare romaner, och jag är fortfarande inte helt på det klara med vad, exakt, Shriver vill säga med ”Big Brother”, men den är svår att glömma.

Lionel Shriver är en av de där författarna jag aldrig slutar vara nyfiken på. ”Vad har hon hittat på den här gången?”, liksom. Alltid skärpt, alltid relevant, 100% hardcover worthy. Frågan är om hon någonsin varit bättre rent litterärt än i ”The Post-Birthday World”, en ”Sliding Doors”-dramaturgisk kärlekshistoria med två separata händelseutvecklingar och ett fenomenalt språk. När jag läste om ”The Post-Birthday World” inför en intervju med Lionel Shriver på Bokhoratiden var det just språket jag fastnade för:

Lionel uppmuntrar den överambitiösa anglofilen i mig, sjuttonåringen som åkte till Oxford på språkresa och tillbringade kvällarna instängd i ett kvavt sovrum i Kidlington med Thomas Hardy och synonymordböcker medan mina klasskamrater söp sig fulla på Hooch och förlorade oskulden i South Park. Nu för tiden är det få författare som får mig att hala fram synonymordboken, men Lionel Shriver är en av dem.

Lionel är fortfarande min homegirl, åtta år senare. Jag hoppas nås av nyheten om en ny bok snart.

Read Full Post »

Och så efter månader av pepp, fruktan och fangirldrömmar som tagit mig ända in i, jag ska erkänna det, tämligen explicita idéer om lämpliga kostymer (jag har alltid varit svag för outfiten i Maddies dödsscen och har dessutom håret som krävs), körsbärspajsrecept och ”Twin Peaks”-fester som vore året 1990: detta. Twin Peaks 25 år senare, utan David Lynch i regissörsstolen? Hellre går jag på dejt med Mystery Man från ”Lost Highway” och tar en kaffe med Denny’s-stammisen från ”Mulholland Drive” under walk of shame-paraden på väg hem. Låt oss innerligt hoppas att vi slipper det. Å andra sidan regisserade faktiskt Lynch bara sex av seriens 30 avsnitt men nej, NEJ, låt oss inte bli desperata här:

22407_10153292033026834_8033130262352079164_n

Jag kan inte låta bli att känna samma sak som min fellow MIX-författare Johan Ring gav uttryck för på Facebook tidigare idag: en djupgående besvikelse över att ett projekt som tett sig så förankrat (bokkontrakt! Tweets från David himself föreställande en grånande Kyle McMachlan i svart kostym med kaffekopp i handen!) plötsligt kan gå i stå över… ja, vadå, exakt? Pengar? Prestige? PR? Det officiella narrativet gör gällande att Showtime inte erbjudit tillräckligt mycket pengar för att Lynch ska kunna göra ”Twin Peaks” anno 2016 så som han känner att det förtjänar att berättas. Fine. Men ändå: borde inte detta ha varit löst innan man slog på stora trummorna och orsakade glädjeskutt och koffeinöverdoser i hela internationella nördosfären? Borde inte vi, fansen, förtjäna bättre? Borde inte ”Twin Peaks” förtjäna bättre?

Det är nu inte första gången ett David Lynch-drivet TV-projekt stöter på problem. För i runda slängar femton år sedan talades det om en TV-serie som skulle få namnet ”Mulholland Drive”, på ”Twin Peaks” alma mater ABC. Det blev ingen serie, ABC hade synpunkter på hur mycket det röktes (?!) och ett innehåll som, det borde man väl i och för sig ha kunnat räkna ut i förväg, inte var kompatibelt med network television. Lynch har aldrig varit rumsren (tack och lov) och så här i HBO- och Netflixtider är det smått otroligt att tänka sig att ”Twin Peaks” faktiskt sändes på en allmän tevekanal, utan ett endaste litet ”fuck”. (Kan vi förresten föreställa oss Dale Cooper svära? Jag har tillräckligt stora problem med att se Kyle McLachlan i den berömda Jugsscenen i ”Sex and the City”). Men. Detta är så vitt jag vet första gången ett projekt stöter på problem – än så länge är det så vi Peakies, åtminstone de flesta av oss, väljer att se på det, en väggrop, en ovälkommen vändning, inget som inte lite protestlistor, arga tweets och önsketänkande kan få oss att ändra på, kanske – av rent ekonomiska skäl. Jag är, utan att känna till några detaljer, faktiskt jävligt besviken på alla inblandade. Hell hath no fury like a Twin Peaks fan scorned. Fast just nu jobbar jag mest med att tysta den där envisa rösten som sager att det var för bra för att vara sant. Jag är rätt usel på det där med ilska i alla fall: omvända anger management-kurser, någon?

Vi lägesföljer, hörni. Meanwhile: försök finna någon slags metaaktig tröst i att tänka på Twin Peaks-gate som en IRL-släkting till scenen med Angelo Badalamenti och espresson i ”Mulholland Drive” (som ju blev film till sist – där kanske vi har en lösning om TV-serien är en no-go?). Om bara inte någon stackars darrande Showtime-assistent  serverat David den där undermåliga espresson…! Baristas of the world, unite and take over!

Mulholland_Dr._espresso_II

En annan möjlig ingång i detta ståhej är naturligtvis att se det som ett slags järtecken, en skänk från ovan. Låt legenden slumra vidare, död men i högsta grad drömmande. Låt den diskuteras vidare i poddar, vardagsrum och på sociala medier, medan den gode Dale är fast i Black Lodge. Kanske var det aldrig meningen att vi skulle få en fortsättning. Fast nä, där är jag inte riktigt än. Fråga mig igen om ett par månader, när nördhjärtat lappats ihop en smula.

UPPDATERAT! Jag kommer att kommentera David Lynchs avhopp i P3-programmet PP3 klockan 15 idag.

Read Full Post »

Påsken 2015

image

Så här ser min påsk ut: förberedelser inför mina kommande intervjuer med Sarah Waters med en gosig gammal katt som sällskap. Själv, men inte ensam. Ovant, förstås, men än så länge skönt. Om jag jobbar på bra hoppas jag få tid med lite påskekrim också: har läst halva Harlan Cobens ”The Stranger” och är oerhört upplagd för att återuppta bekantskapen med Ruth Galloway.

Jag hoppas att ni har en fin påsk, var ni än är!

Read Full Post »

« Newer Posts