Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2015

Helsinki, baby!

3fa39362c86ff50ddc91da7d1d5f297f

Kröner Stora Littveckan 2015 med att åka på Breakfast Bookclubs eminenta litteraturresa till Helsingfors över helgen och frottera mig med #boblmaf. Åter måndag!

Annonser

Read Full Post »

the-heat-of-betrayal-packshot-e1429038358669Nu kan man läsa ett utdrag från Douglas Kennedys kommande roman ”The Heat of Betrayal” (utkommer på engelska den 23 april). Kennedy var en av mina allra bästa 00-talsförfattare, pålitlig leverantör av litterära bladvändare med twist på twist på twist och ofta väldigt känsliga personporträtt. ”Den gåtfulle fotografen” och ”Den andra kvinnan” är två favoriter. Sedan hände något, Kennedy kändes plötsligt mindre angelägen, jag började uppleva de kennedyska intrigkidnappningarna alltmer sökta. Har följaktligen inte läst ”The Moment” (fast jag har den i bokhyllan) eller ”Five Days” (fast jag flera gånger lånat hem den från biblioteket). Kan detta bli den nystart för mig och Doug – jo, jag är fortfarande Doug med honom trots allt – som jag tidigare efterlyst? Eller blir det bara ytterligare en snygg inbunden bok att ställa i ”oläst”-hyllan? Det får tiden utröna. Under tiden väljer jag att säga som Fox Mulder: ”I want to believe.

Read Full Post »

9789127141094Sarah Waters sjätte roman börjar långsamt, snudd på alldagligt, i det lilla livet: dammet på trappavsatser som måste dammas, måltider att förbereda, ett hus – aningen förfallet, ett hus som sett sina bättre dagar, liksom det i Waters förra roman ”Främlingen i huset” – att underhålla i brist på annat. En kvinna och hennes vuxna dotter (spinster daughter har en tjusigare, mer ödesmättad ton, inte sant?) tillbringar sina dagar i ett hus på Champion Hill i Londonstadsdelen Camberwell. Året är 1922, Storbritannien är ett land i förändring och chock och det glada tjugotalet är fjärran från Frances och mrs Wray. Kriget har tagit alla tre männen Wray, man har tvingats säga upp sin hushållshjälp och nu, ytterligare ett steg nedåt så som båda ser det: för att dryga ut hushållskassan hyr de ut ett rum på övervåningen av huset. Hyresgästerna, herr och fru Barber, är ett yngre par från den undre medelklassen. Till en början är i synnerhet Frances oerhört irriterad på de nya hyresgästerna. Varje nytt ljud skär under huden på henne, det känns olustigt att ha främmande människor så nära inpå. Snart börjar dock ett slags vänskap formas mellan Frances och Lilian… och snart mer. De inleder en passionerad kärleksrelation som ska få ödesdigra konsekvenser.

När jag läste ”The Paying Guests”, som romanen heter på originalspråk, fastnade jag mycket för hur Waters skriver om det vardagliga. Hushållssysslorna. Smutsen som ska bort. Timmarna som tickar förbi, oändligt sakta, medan Frances, hon som blev kvar, lägger ner sin själ i själsdödande arbete. All oförlöst längtan hon inte vill kännas vid. Före detta flickvännen som numera delar lägenhet med sin nya, livet som hade kunnat vara hennes om hon vågat. Allt är, som alltid i Waters romaner, oerhört genomtänkt, ingen detalj onödig. Det är frukansvärt snyggt hur Waters i romanens snudd på hypnotiskt långsamma, vardagsmättade inledning i väl valda detaljer pekar ut de platser i hemmet som sedan ska få så stor betydelse för Frances och Lilians romans. Trappan, där hyresgäster och hyresvärd möts. Badrummet där Lilian tar ett förmiddagsbad, så dekadent, så olikt mor och dotter som snabbt tvättar av sig i samma vatten! Inga njutningsfulla varmbad där inte. Utrymmet mellan kök och serveringsrum, alla dolda ytor i hemmet som snart ska komma att laddas med en erotisk atmosfär och sedan… något annat.

Ja, det händer något i andra hälften av boken som tar ”Hyresgästerna” i en helt annan riktning. När jag intervjuade Sarah Waters på Uppsala stadsbibliotek beskrev jag romanen som ”part domestic thriller, part romance”. Det är, tror jag, en ganska bra beskrivning av ”Hyresgästerna”. Jag fascineras över hur Waters i sina två senaste romaner, som kontrast till de vindlande, myllrande världarna i ”Tipping the Velvet” och ”Fingersmith” – två dickensianska bladvändare som bokstavligt talat handlar om att komma ut, upptäcka världen, fångas upp av Slumpen och Ödet – snarare vänt sig inåt. Det finns en klaustrofobi och påtaglig locked room-känsla som präglar både ”Främlingen i huset” och ”Hyresgästerna” och som skapar en annan form av bladvändare, en skarp psykologisk vardagsthriller där stämningen mellan personerna och de platser där de möts är så förtätad att den nästan går att ta på.

”Hyresgästerna” är, utöver de egenskaper jag redan tillskrivit den, en utsökt melodram. Waters ÄR verkligen ”the Queen of tortured lesbian romance”, som jag presenterade henne igår kväll på Natur och Kulturs fina releasefest, och i skildringen av Frances och Lilian – som kommer från olika klasser, en gay, en straight – bränner det till. Gör ont, för man fattar redan från början att det här kommer inte sluta bra.

Det gör det naturligtvis heller inte, men efter ångest och kompakt, klaustrofobiskt mörker i romanens sista hälft ger Waters oss läsare en liten ljusning, eller åtminstone en paus från det okända som väntar, ett slags förhöjt nu, i den fantastiska slutscenen på Blackfriars Bridge (en favoritbro, för övrigt, sedan ”This Life”). Jag tycker att den tillhör det bästa Waters skrivit.

Igår kväll skämtade Waters med mig om att hon måste sluta skriva sådana melodramer. Min omedelbara reaktion kom från hjärtat: ”No, you mustn’t! She said melodramatically.” Ingen skriver queera melodramer så bra som Sarah Waters, och som skildrare av det dolda livet, det ofattbart stora i oansenliga, typiskt kvinnliga miljöer saknar hon motstycke bland samtida författare. Jag tänker lite på Kristina Sandbergs trilogi om Maj, fast sexigare och mörkare. Waters nästa roman ska förmodligen utspela sig under 1950-talet enligt vad hon berättade för mig under våra samtal i veckan. Det känns så oförskämt att redan börja tjata om nästa bok – herregud, Waters har precis skrivit en fantastisk, med all rätta Baileyskortlistad, 600-sidorsroman, vad är hon, Joyce Carol Oates! – men jag längtar verkligen. Jag vet också att den kommer vara värd väntan. Sarah Waters är, mer än någonsin, allra längst in i min innersta krets av hardcover worthy älsklingsförfattare. Hennes författarskap är av det slaget som kommer att stå i litteraturhistorien, men som också uppmanar till sträckläsning och ren skär underhållning. Oavsett tidsepok är Sarah Waters en fullkomligt självlysande berättare. Jag ångrar lite nu att jag i sista minuten tog bort min sista beskrivning av Waters under gårdagskvällens samtal: ”Dickens without dick.”

11115602_10153314813341834_3071999516304900757_n

Read Full Post »

CCkLTayUAAAPnLN

11046220_10153312708811834_7301434233025724871_n

Och fortsättning följer.

Read Full Post »

#WIDN (#WIWDTM)

Såg Bokbabbels #WIDN (What I’m doing now)-inlägg och tänkte att det kunde passa denna splittrade lilla bokbloggarhjärna. En mer korrekt hashtag skulle kanske i mitt fall vara #WIWDTM (What I was doing this morning) eftersom jag i skrivande stund sitter på bussen på väg hem (och det finns ju mer spännande alster om bussresor…) men nära nog, eller hur?

Vad jag gör/vad jag gjorde:

Lägger sista handen vid förberedelserna inför mina två författarsamtal med Sarah Waters nu i veckan. Blir nervös, sedan fangirlig, sedan pepp, sedan nervös igen.

marit-lindgren_astrid-31811808-4217778693-frntlTänker att jag inte hinner läser något men klämmer ändå en novell – Astrid Lindgrens ”Märit” som nyligen utkom på Novellix – till frukosten. Blir helt gråtfärdig av den episka sorgligheten i den lilla berättelsen. En åttaårig liten flicka som hundlikt följer efter pojken som en gång gav henne en presentask utanför specerihandeln. Uppoffringen. Döden, en åttaårig flickas helt meningslösa död. Kamraterna som sjunger. Backstugehemmet som knappt märker hur tre barn i sängen plötsligt blivit två. Fattigdomen. Meningslösheten. NEJ, JAG PALLAR INTE. Och tänker nog inte läsa för ungarna riktigt än. Men nog är det utsökt berättat. Aldrig har den mysiga sagotanten varit mer avlägsen.

Bläddrar i Pär Lagerkvists ”Aftonland” som lilla E plockat fram från bokhyllan. Hon gillar att gå och plocka där, fäster sig vid vissa omslag, frågar mig vad de handlar om och lägger mina svar på minnet. Väldigt många av mina svar lyder ”den handlar om en flicka som försvinner”. Hon har slutat fråga om flickan hittas igen.

Minns hur jag högläste några av dikterna för henne och syster A när de var i treårsåldern och hur stolt jag blev när hon drog parallellerna mellan en av Lagerkvists dikter (där fåglar figurerar) och Lindgrens sorgfåglar i ”Mio min Mio”. Mitt barn är ett litterärt geni, why yes she is. Och det lär väl bli jag som får betala hennes terapiräkningar i framtiden. Läser min älsklingsdikt från ”Aftonland” – Lagerkvists allra sista diktsamling, präglad av ett stillsamt vackert vemod, mindre ett rått ångestskrik, mer av en sorgsen/hänförd snabb utandning – som handlar om pojken som går ut och hämtar ved åt sin mamma och kommer in som en förändrad människa:

 

Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig,
allt som funnits förut, allt som varit mitt,
min lilla häst med tre ben, min gummiboll,
min glädje att vakna om morgonen,
solskenet, stenkulorna och den stora kulan av glas,
alla mina leksaker.

När jag kom in till mor igen och lade ifrån mig vedträna
vid köksspisen
märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte

Klappar suktande på böcker jag inte hinner läsa just nu. ”Den vita staden”. ”The Ghost Fields”. Tänker snart, snart, mina små älsklingar.

Hittar Kjell Westös ”Där vi en gång gått” i bokhyllan. Inser att det inte är en chans att jag ska hinna läsa den innan söndagens bokbrunch i Helsingfors, men det är okej (är det inte)?

Tänker att det kanske är dessa stulna små lässtunder mitt i vardagen som säger mest om ens läsande egentligen.

Read Full Post »

Idag är det recensionsdag för Lionel Shrivers ”Store bror”. Jag läste den när den var nyutkommen på engelska och tyckte så här. Eftersom det är en roman som på shriverskt vasst och problematiserande vis tar sig an övervikt, ätande och kropp – ämnen som jag brinner starkt för – kunde jag naturligtvis inte låta bli att infoga några självbiografiska interludier. Jag hävdar fortfarande att både ”We Need to Talk about Kevin” och ”The Post-Birthday World” är starkare romaner, och jag är fortfarande inte helt på det klara med vad, exakt, Shriver vill säga med ”Big Brother”, men den är svår att glömma.

Lionel Shriver är en av de där författarna jag aldrig slutar vara nyfiken på. ”Vad har hon hittat på den här gången?”, liksom. Alltid skärpt, alltid relevant, 100% hardcover worthy. Frågan är om hon någonsin varit bättre rent litterärt än i ”The Post-Birthday World”, en ”Sliding Doors”-dramaturgisk kärlekshistoria med två separata händelseutvecklingar och ett fenomenalt språk. När jag läste om ”The Post-Birthday World” inför en intervju med Lionel Shriver på Bokhoratiden var det just språket jag fastnade för:

Lionel uppmuntrar den överambitiösa anglofilen i mig, sjuttonåringen som åkte till Oxford på språkresa och tillbringade kvällarna instängd i ett kvavt sovrum i Kidlington med Thomas Hardy och synonymordböcker medan mina klasskamrater söp sig fulla på Hooch och förlorade oskulden i South Park. Nu för tiden är det få författare som får mig att hala fram synonymordboken, men Lionel Shriver är en av dem.

Lionel är fortfarande min homegirl, åtta år senare. Jag hoppas nås av nyheten om en ny bok snart.

Read Full Post »

Och så efter månader av pepp, fruktan och fangirldrömmar som tagit mig ända in i, jag ska erkänna det, tämligen explicita idéer om lämpliga kostymer (jag har alltid varit svag för outfiten i Maddies dödsscen och har dessutom håret som krävs), körsbärspajsrecept och ”Twin Peaks”-fester som vore året 1990: detta. Twin Peaks 25 år senare, utan David Lynch i regissörsstolen? Hellre går jag på dejt med Mystery Man från ”Lost Highway” och tar en kaffe med Denny’s-stammisen från ”Mulholland Drive” under walk of shame-paraden på väg hem. Låt oss innerligt hoppas att vi slipper det. Å andra sidan regisserade faktiskt Lynch bara sex av seriens 30 avsnitt men nej, NEJ, låt oss inte bli desperata här:

22407_10153292033026834_8033130262352079164_n

Jag kan inte låta bli att känna samma sak som min fellow MIX-författare Johan Ring gav uttryck för på Facebook tidigare idag: en djupgående besvikelse över att ett projekt som tett sig så förankrat (bokkontrakt! Tweets från David himself föreställande en grånande Kyle McMachlan i svart kostym med kaffekopp i handen!) plötsligt kan gå i stå över… ja, vadå, exakt? Pengar? Prestige? PR? Det officiella narrativet gör gällande att Showtime inte erbjudit tillräckligt mycket pengar för att Lynch ska kunna göra ”Twin Peaks” anno 2016 så som han känner att det förtjänar att berättas. Fine. Men ändå: borde inte detta ha varit löst innan man slog på stora trummorna och orsakade glädjeskutt och koffeinöverdoser i hela internationella nördosfären? Borde inte vi, fansen, förtjäna bättre? Borde inte ”Twin Peaks” förtjäna bättre?

Det är nu inte första gången ett David Lynch-drivet TV-projekt stöter på problem. För i runda slängar femton år sedan talades det om en TV-serie som skulle få namnet ”Mulholland Drive”, på ”Twin Peaks” alma mater ABC. Det blev ingen serie, ABC hade synpunkter på hur mycket det röktes (?!) och ett innehåll som, det borde man väl i och för sig ha kunnat räkna ut i förväg, inte var kompatibelt med network television. Lynch har aldrig varit rumsren (tack och lov) och så här i HBO- och Netflixtider är det smått otroligt att tänka sig att ”Twin Peaks” faktiskt sändes på en allmän tevekanal, utan ett endaste litet ”fuck”. (Kan vi förresten föreställa oss Dale Cooper svära? Jag har tillräckligt stora problem med att se Kyle McLachlan i den berömda Jugsscenen i ”Sex and the City”). Men. Detta är så vitt jag vet första gången ett projekt stöter på problem – än så länge är det så vi Peakies, åtminstone de flesta av oss, väljer att se på det, en väggrop, en ovälkommen vändning, inget som inte lite protestlistor, arga tweets och önsketänkande kan få oss att ändra på, kanske – av rent ekonomiska skäl. Jag är, utan att känna till några detaljer, faktiskt jävligt besviken på alla inblandade. Hell hath no fury like a Twin Peaks fan scorned. Fast just nu jobbar jag mest med att tysta den där envisa rösten som sager att det var för bra för att vara sant. Jag är rätt usel på det där med ilska i alla fall: omvända anger management-kurser, någon?

Vi lägesföljer, hörni. Meanwhile: försök finna någon slags metaaktig tröst i att tänka på Twin Peaks-gate som en IRL-släkting till scenen med Angelo Badalamenti och espresson i ”Mulholland Drive” (som ju blev film till sist – där kanske vi har en lösning om TV-serien är en no-go?). Om bara inte någon stackars darrande Showtime-assistent  serverat David den där undermåliga espresson…! Baristas of the world, unite and take over!

Mulholland_Dr._espresso_II

En annan möjlig ingång i detta ståhej är naturligtvis att se det som ett slags järtecken, en skänk från ovan. Låt legenden slumra vidare, död men i högsta grad drömmande. Låt den diskuteras vidare i poddar, vardagsrum och på sociala medier, medan den gode Dale är fast i Black Lodge. Kanske var det aldrig meningen att vi skulle få en fortsättning. Fast nä, där är jag inte riktigt än. Fråga mig igen om ett par månader, när nördhjärtat lappats ihop en smula.

UPPDATERAT! Jag kommer att kommentera David Lynchs avhopp i P3-programmet PP3 klockan 15 idag.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »