Såg precis det där ”Sex and the City”-avsnittet där Carrie vaknar och känner i luften hur årstiden förändras. Jag kan SÅ relatera till det. För mig är det främst en plötslig förändring i kulturkonsumtion som låter ana att en ny årstid är på ingång. Ett akut sug efter mer lättsam litteratur, till exempel (jo, det händer även hårdnackade mörkervurmare). Ballerinaskor. Trallvänlig tweepop på Spotify. Ett glas rosé eller två. Predictability, thy name is Helena!
Allra mest säsongsbetonat är kanske mitt Jane Green-läsande, som alltid brukar ske mellan maj och juni, när försommaren ännu är ett löfte snarare än ett faktum. Se här för tidigare vittnesbörd om detta fenomen.
I år är jag möjligen ute lite tidigare än vanligt, men så har också mitt behov av snällt fluff varit större än någonsin. Det jag gillar med Green är att hon, förutom snälla, lätt förutsägbara historier, lika lättsmälta som marängerna i pavlovareceptet hon har med i ett av kapitlen i sin senaste roman ”Saving Grace”, faktiskt även levererar en hel del mörker och åtminstone någon form av komplexitet. Där börjar hon bli allt mer lik genrekompisarna Lisa Jewell och Jennifer Weiner, två andra gamla chicklitdrottningar som går mer och mer åt det mörkare hållet. Mörkerfluff – är det ett vedertaget begrepp? Eventuellt blev det just det. Jag har svårt för Sophie Kinsella-skolan av chicklit, tycker det blir för mycket gullegull och hoppsanhejsan, nu har visst lilla jag gjort bort mig igen. Men Jewell, Weiner och Green är perfekta: sträckläsning som är snäll, sympatisk och tillåtande men samtidigt tar sig an mörkare frågeställningar som psykisk ohälsa, missbruk och familjehemligheter modell – du gissade det – mörkare. Jag blir hemskt gärna tipsad om liknande böcker och författare! Printz Publishing, som ger ut Jewell, Jojo Moyes mfl, är något av en hovleverantör för dessa typer av romaner, tycker jag. Så bra genre!
I ”Saving Grace”, som jag sträckläste under valborgshelgen på landet, är huvudpersonen – liksom så många andra Jane Green-hjältinnor – engelska bosatt på amerikanska östkusten. Grace är gift med författarstjärnan Ted Chapman, ”the thinking man’s Grisham” och bor i ett vackert, smakfullt inrett hem i en sådan där charmig sovstad som Green skildrar så lockande i sina böcker. På ytan är hennes liv perfekt, men under fasaden kämpar Grace med en labil äkta man vars humörsvängningar dikterar hennes liv, och hon har ett traumatiskt förflutet med sig till USA som hon inte pratar om med någon. När Grace annonserar efter en ny assistent till Ted och hittar Beth tror hon först att hon fått litteraturvärldens Mary Poppins. Beth styr upp och förenklar deras liv på ett sätt som Grace inte trott varit möjligt – ja, till och med den ilskne bästsäljarförfattaren verkar charmad. Men är verkligen Beth den hon utger sig för att vara?
”Saving Grace” är kanske inte boken jag kommer att minnas på min dödsbädd, men som mörkerfluffunderhållning funkar den alldeles utmärkt. Miljöerna, personerna, foodiegemytet (inklusive recept på all god mat som Grace lagar)… Green levererar på samtliga punkter. Min invändning förblir densamma som alltid när jag läser Jane Green: intrigen är förutsägbar och ingen lägger ifrån sig boken förvånad. Fair enough: jag kräver inga Patricia Highsmith-höjder och ibland kan förutsägbarhet vara lite småtrevligt. Nästa Green utkommer redan den 23 juni, så jag behöver inte vänta länge på nästa dos.
Relativt nyligen läste jag en annan bok som jag anser kvalar in i mörkerfluffligan: ”The Day We Disappeared” av Lucy Robinson. Även här handlar det om förvecklingar, livslögner och lojaliteter, delvis i stallmiljö dessutom. Robinson vann mitt förtroende när hon redan i första kapitlet ger en nick åt Jilly Cooper, drottning av stallporr. Någon stallporr blir det dock inte riktigt i ”The Day We Disappeared”, även om här finns en ständigt kåt stallpojke. Istället bjuds det på en trivsam och helt lagom rörande bladvändare med snygga miljöer, bra romance och en smart intrig. Klart värd att ägna några soliga timmar åt. Finns i engelsk pocket nu.
Och: snart kommer en ny Lisa Jewell också! Hennes mörkaste hittills, utlovas det (säger man inte det varje gång hon skrivit något nytt nu för tiden…?).
Dark Places 
Jag gillar fluff men just den här typens fluff läser jag väldigt lite av konstigt nog. Även om både Jewell och Weiner funnits på att läsa-listan länge. Tror de är mer i min smak än Green faktiskt. Det enda jag kan komma på är Rainbow Rowells vuxenböcker Attachments och Landline. Det är fluffigt men inte Kinsella-fluffigt. Garanterad sträckläsning, familjerelationer, komplexitet… Men kanske snarare ”nördfluff” än mörkerfluff 😉 Har du läst nåt av henne?
Har Fangirl hemma och tänkt läsa i evigheter. Tror hon är right up my alley. Visste inte att hon skrivit vuxenböcker också. Ska kolla upp. Tack för tipset!
Och jag tror du skulle gilla både Jewell och Weiner. Tips: ”The House We Grew Up In” och ”The Third Wife” av Jewell, ”Fly Away Home” och ”All Fall Down” av Weiner. Green läser jag mest för att mata Connecticutsuget. 🙂
Fangirl är också super! Ungdomsnördfluff 😉 Men också där: riktiga människor med verkliga problem. Ska plocka med mig Jewell eller Weiner från biblioteket nästa gång!
Älskar termen ”mörkerfluff”! M-å-s-t-e läsa Jewell, Weiner är ju ett seminytt fynd för mig som jag dock verkligen gillar!
Haha, jag brukar också säga ”Jag kanske inte tänker på den här boken på min dödsbädd men..” åt kunder ibland, men alla är inte lika morbidt lagda som vi tydligen 😛
Trodde faktiskt att du redan läst Jewell! Kan rekommendera The House We Grew Up In som förstabok. Liksom Weiner var hon mer klassiskt chicklittig förr men har blivit allt mörkare och mognare med åren.
1. Respekt för att du vågade dig på att böja ”morbid”! Jag brukar alltid undvika det för att det ser så skumt ut. Går det ens? 😀 Jobbigt nog är det ett av mina favoritord…
2. Synd för dem som inte är lika morbida.
1. Jamen eller hur, jag vet inte om det är rätt böjt, och det skulle vara svårt att uttala muntligt så där, i text går det möjligen..?
Mörkerfluff låter som en superhärlig genre. Och Connecticut… dregel… Har varit sjukt sugen på en östkustsbok om en kvinna i ett fint hem, låter som att den här boken passar förträffligt. Tänker mig att de dricker kaffe ur superstora muggar också?
Nördfluff som Frida pratar om gillar jag också, Fangirl var riktigt bra, rekommenderar den!
/Heléne
Ja, exakt! De kryper upp i sina vita oversizeskjortor från Ralph Lauren och dricker ur sina supersizemuggar i sina cozy country kitchens… och så faller allt sönder under ytan.
Måste läsa Fangirl snart!
”De kryper upp i sina vita oversizeskjortor från Ralph Lauren och dricker ur sina supersizemuggar i sina cozy country kitchens… och så faller allt sönder under ytan.”
Ge mig den boken!! 😀
😀
Skulle först kommentera på ett inlägg som handlade om det jag ville skriva om, men det var från förra året och jag fick felmeddelande. Så då skriver jag väl om hela kommentaren här istället dårå (och kopierar den så den inte försvinner igen).
Jo, vad tyckte/tycker du om True detective? Jag är ju ännu mer old school och har kollat på första säsongen på svt här under våren och tyckte det var så. bra. Nu såg jag av en slump att skaparen av serien Nic (så jäkla coolt efternamn) Pizzolatto även har skrivit två böcker: Galveston och en novellsamling kallad Between here and the Yellow Sea. Är det nåt du har läst eller läst om? Nu när säsongen är slut så längtar jag lite tillbaka till the southern darkness.
Har – tro’t eller ej – inte sett True Detective än men är övertygad om att jag kommer att älska. Återkommer i sommar! Är ett stort fan av southern darkness men har pga livskaos inte kollat på tv på länge (annat än Bolibompa och min Sex and the City-box).