Book, intercepted

Newsflash: jag har tydligen en gräns för mörker ändå. Who knew? (Inte jag.) Igår bloggade jag ju om hur jag börjat läsa Minette Walters nya, av mig och många andra hett efterlängtade, thriller ”The Cellar”. Jag hade väl kommit halvvägs ungefär när jag kände ungefär så här: ”Vet du vad, Minette? Jag behöver inte läsa om underåriga människohandelsoffer instängda i små källarutrymmen, kvinnlig omskärelse, sexuella övergrepp och ren och skär ondska just nu? There’s more to life than pitch-dark places, you know (but not much more).” Jag har alltid reagerat starkt på Walters ofta snudd på outhärdligt ruggiga deckare – minns till exempel de stackars katterna i ”Ormars skepnad”, hu – men aldrig så här. Har mitt skinn blivit ömtåligare? Eller är det Walters som saknar något viktigt även i de otäckaste av thrillers – empati?

I presentationstexten till ”The Cellar” står det att Walters vill chocka läsaren. Hon lyckades med mig i alla fall, men frågan är om det var på det här sättet hon menade. Dessutom – och detta tycker jag är mest problematiskt – finns det en rätt obehaglig bismak av internaliserad rasism i skildringen, som blir än mer komplex när en vit västerländsk författare ger sig på den extremt svåra uppgiften att gestalta den. Inte så att jag på något sätt skulle kalla Minette Walters rasist, absolut inte, men jag tänker ändå att det handlar om tolkningsföreträde och om jag, en vit västerländsk kvinna, får ont i magen när huvudpersonen resonerar kring hur vita är godare än svarta så kan jag bara tänka mig hur rasifierade läsare kan tänkas känna. Helt klart är det en viktig historia Walters vill berätta, om förtryck och utsatthet och ofattbara fasor som samexisterar med vårt vardagsliv, men jag orkar inte. Inte nu i alla fall. Och jag säger inte att vita västerländska författare inte får skriva om svarta icke-européer och internaliserad rasism, men det är förbannat svårt att göra bra, kan vi väl enas om. Jag vet inte om Walters fått liknande kritik i hemlandet England, men ska undersöka.

Så med detta sagt: jag lade “The Cellar” åt sidan och letade vidare i min senaste English Bookshop-försändelse.
Jag behövde inte leta särskilt länge innan jag, som man sa förr i tiden i delstaten där boken ifråga utspelar sig, struck gold. ”The Girls from Corona del Mar” är en tunn men tät bok om symbiotisk vänskap mellan två tonårstjejer i 90-talets Kalifornien. Lorrie Ann är den gyllene flickan med det perfekta livet medan berättarjaget Mia har det svårare. Hon skäms för sin alkoholiserade mamma, blir gravid som femtonåring med en douchig kille som hävdar att kondomer åker på precis i slutet, gör abort, tänker mörka tankar. Ändå är det Lorrie Ann vars liv blir förstört, och i takt med att grundvalarna i hennes tidigare så soliga existens krackelerar börjar hon bli allt mer olik den flicka hon var tidigare. Åtskilliga år senare bor Mia i Istanbul och forskar inom de klassiska språken (så bra bihistoria!) och undrar fortfarande vem Lorrie Ann egentligen var. Det är sorgligt, poetiskt, snyggt och bitterljuvt, och det är inte bara titeln och inramningen som får mig att tänka på Joy Nicholsons fullkomligt briljanta ”Klanerna i Palos Verdes”. Går det att överläsa sig på coming of age-skildringar om komplex kvinnlig vänskap i jasmindoftande, soldränkt kalifornisk miljö? Svar NEJ.

Är kort sagt väldigt nöjd med denna bokomkörning! Komplett recension kommer när jag läst färdigt.

PS: Här har ni en intressant intervju med Minette Walters där hon hyllar kollegan Ruth Rendell och även avslöjar varför det varit så tyst kring henne. Hon har varit upptagen med ett historiskt mastodontprojekt om digerdöden! Där framgår även att ”The Cellar” är inspirerad av Grimms sagor. Intressant! Det går, antar jag, att se den som en modern, extremt obehaglig askungesaga. Hur kommer det sig förresten, apropå mitt utropstecken angående digerdödsprojektet, att man (jag) är så mycket mer benägen att kasta sig över forna tiders fasor än de som pågår idag? Jag inbillar mig att det är ett ganska allmänmänskligt beteende.