Två kanske inte helt orelaterade stolpar om läsning

I

Alltså, suget som infinner sig när jag läser Johanna L:s rec av ”Girl in a Band”! Jag rusade ju till English Bookshop och roffade åt mig ett exemplar när den var nyutgiven men har mystiskt nog inte kommit mig för att läsa. Än. Måste göra det nu. JoL älskade trots att hon inte är så mycket för musikbiografier annars och inte har någon tidigare relation till Kim Gordon eller Sonic Youth. Jag = gammal indieräv som hade ett av mitt livs första riktigt bra offentliga hångel på Sonic Youths spelning under Vattenfestivalen 1998. ”Death Valley 69” är en sorts madeleinekaka för mig: jag hör disten och känner doften av utspilld öl, snus och en annan människas saliv, en diffus känsla av en folkmassa som trycker sig mot mig medan jag är inkapslad mot en annan kropp, äldre och snyggare med bättre skivsamling och polisonger än jag då trodde jag rimligen kunde bli upphånglad av, bara sådär, medan Kim Gordon står bredbent i kort kjol och patenterat stenansikte några meter bort.

Det är lätt att, om man är en artonårig komplexig oskuld med samtliga nummer av tidningen Pop i prydliga tidningssamlare hemma på flickrummet, känna sig väldigt cool under sådana omständigheter. Inte Kim Gordon-cool, men nästan.

Numera, många år och ett par festivalhångel senare, är jag även gammal indieräv i skilsmässa (OBS OBS, inte alls lika jobbig skilsmässa som den Kim Gordon har genomgått) från en man som stod för åtminstone hälften av Sonic Youth-skivorna i vårt hem. Har alltid tyckt att Kim Gordon är svincool, och det som lockar så mycket med ”Girl in a Band” är att hon – rakt emot vad som brukar rekommenderas – tycks ha skrivit den i affekt, fortfarande sårad av Thurston Moores svek och vilsen efter skilsmässan, i ett USA hon inte längre känner igen. Jag tror att den är fullkomligt lysande. Jag tror även att den kan vara precis vad jag behöver läsa just nu.

II

Har haft en oerhört intressant och, tror jag, viktig diskussion på mitt Instagramkonto nu på morgonen med anledning av en bild jag lade upp. Det handlar i kort om detta att som läsande människa prioritera lästid och samtidigt vara ödmjuk inför insikten att det inte alltid funkar. Hur får man det att gå ihop? Svar: det gör man kanske inte alltid. Om man som jag råkar vara fiktionsknarkare deluxe med heltidsarbete, sidoknäck inom bokbranschen och tvillingar är det snudd på omöjligt att utöver det hinna med både läsning, tv-serietittande (har precis skaffat HBO och är rädd för att jag aldrig mer kommer messa mina kompisar), social samvaro (se tidigare punkt…), motion (alltså, jo, det är ju bra…), relationer, fysisk närhet (”I am human and I need to be loved, just like everybody else does”…) och allt det där andra som man (läs: jag) behöver för att må riktigt bra. Men så småningom kanske man lär sig att bli mer lyhörd för sina egna behov för att orka med allt annat och där är läsningen – min högprioriterade egentidssyssla sedan jag var fem, my constant, my touchstone – om inte hela lösningen så åtminstone en stor del av den.

För mig är läsandet en enormt viktig del av mitt liv och även, har jag märkt, en indikation på hur det står till med mitt välmående i stort. Detta eviga moment 22 för läsande människor: vi upplever att vårt välbefinnande ökar när vi prioriterar läsningen, vet att läsandet hjälper mot ångest och stress eller vad den kan vara, men ibland finns helt enkelt inte orken eller förutsättningarna. Ja, inte är det lätt. Jag är i alla fall så glad över att jag fått mina läsrutiner att fungera under en turbulent tid i mitt liv. Och jag är lika beroende av de där små andrummen, a room of one’s own i en tvåa med sovande barn och en kelsjuk katt, som någonsin koffein och syre.

Hur gör ni andra storläsare för att prioritera läsningen i vardagen? Mitt bästa tips, förutom kvällströtta barn (vilket, det ska gudarna veta, inte är lätt att styra över) som tillåter badkarsläsning innan den kvällströtta modern själv måste knyta sig, är att smyga upp tidigt på morgonen och stjäla till mig lästid mellan halv sex och halv sju, innan livet börjar pocka på med alla sina måsten och krav. Detta funkar dock bara om man råkar vara morgonmänniska, så jag är nyfiken på att höra era bästa tips. Författaren Elisabeth Östnäs, en av mina flitigaste kommenterare här på bloggen, skrev häromdagen på Twitter att hon aktivt ser till att skapa lästid åt sig själv. Jag tror att det är en grundförutsättning för många: att göra litteraturen och läsandet till en lika självklar del av vardagen som tandborstning eller sömn. Självklart utan att tynga ner något som ska och bör vara lustfyllt med måsten!