Pga semester och utlandsresa har jag inte orkat lägga ut alla bilder från #bokhorafotoutmaning här på bloggen de senaste tio dagarna. Däremot har jag lagt ut en bild om dagen på Instagram. Det har varit väldigt roligt att få tänka till kring olika aspekter av böcker och läsning, dela med sig och – framför allt – se vad andra lagt ut för bilder. Tack Johanna K för ett superinitiativ!
Här kommer ett slags best of av de sista tio dagarnas bilder:
En överskattad bok
Månadens mest kontroversiella ämne? Jag såg en träffande formulering på någons Insta där användaren lagt upp en tom bild med motiveringen att det är som att bajsa på någons husdjur att tala om överskattade böcker. Jag förstår vad hen menade. Samtidigt tycker jag att det ligger i ordets natur – dvs ”överskattad” – att man sparkar uppåt. Och det är ju vår unika smak, våra älsklingar och irritationsmoment, som gör oss till läsare. En bok som jag tyckte var överskattad är Jonathan Franzens ”Freedom”. Älskade ”The Corrections” men fann denna lite för kyligt distanserad, lite för uppenbart ”duktig”. Som om Jonathan Franzen satt och skrockade över sin egen förträfflighet under skrivprocessen. Att jag i samma veva läste en del uttalanden från författaren om kvinnliga läsare och författare som inte direkt fick mig att jubla hjälpte inte. Alls. (Skrev ganska mycket om detta på Bokhora när det begav sig och fick både medhåll och mothugg. Väldigt intressant, detta, med heliga kor inom litteraturen. Jag blir lite automatiskt anti, särskilt om den heliga kon har en så genompretentiös hållning till sig själv och Litteraturen som Franzen ger utlopp för i varje intervju.) Jag har överlag väldigt lite tålamod för dryga män, särskilt när de skriver självgoda tegelstensromaner. Vägrar därför t ex läsa Knausgård fast jag säkerligen går miste om något. Men! Nu har det gått många år, vatten under broarna och allt det där, och jag är väldigt nyfiken på ”Purity” (utkommer i september). Jag vet ju att han kan, Franzen.
Förtjänar mer uppmärksamhet
Cornelia Read! Jag tycker faktiskt att det är ett mysterium att hennes böcker inte toppar försäljningslistorna. Mörkare, roligare och mer välskrivna thrillers får man leta efter och hennes litterära alter ego Madeline Dare är som en kriminallitteraturens Lorelai Gilmore. Bästa underhållningen. Längtar mig fördärvad efter del fem, som är på väg.
Ett bokminne
Det var sommaren 1993, jag hade precis fått min första lön för mitt första sommarjobb och valde att lägga ett par hundra på Bokskotten, som den sommaren sålde Stephen King – de klassiska Legendakartonnagen som vi sjuttio-/åttiotalister fortfarande förknippar med läsglädje och ren terror – för 59 kr boken. Jag köpte ett helt gäng vill jag minnas, Christine, Talismanen, Jurkyrkogården, men det blev Staden som försvann som blev min första riktiga King. ”Riktiga” därför att jag redan som nioåring läst de inledande kapitlen av Cujo på min faster och farbrors lantställe. (Jag är fortfarande hundrädd.) Men nu var det alltså dags, och jag minns hur jag läste hela den varma sommarnatten och dagarna som följde. När jag tänker på läsglädje tänker jag på de där svarta billighetsupplagorna och hur något förändrades i mig de där sommarnätterna. Någonstans är det nog fortfarande den känslan jag vill åt i mitt läsande, 22 år efter.
En bok som fått mig att gråta
De är ganska många, ity jag är en blödig typ och läser gärna melodramer, men de fiktiva karaktärer jag gråtit mest – och längst – över är Rasmus, Paul, Reine, Lars-Åke och de andra som inte fick leva sina liv. Behövde Resorb i flera dagar när sista sidan av ”Torka aldrig tårar”-trilogin var utläst. Där är jag långt ifrån ensam.
En tunn bok
En tunn bok som stannar kvar länge: Ian McEwans ”On Chesil Beach”. Väldigt sorgligt psykosexuellt kammarspel om två nygifta innocents på smekmånad i 1960-talets England. Nej, det blir inte bättre för att man väntar. True love does not wait! Redan på 1880-talet skrev förresten Ola Hansson en novell på liknande tema. ”Sensitiva Amorosa”: där har ni ännu ett boktips av det (sidmässigt) tunnare slaget.
Bonustips, dock ej för känsliga läsare: McEwans debutroman ”Cementträdgården” (1978). Incest och död mamma i cement. Otroligt obehagligt, men stilistiskt skickligt men en kvardröjande känsla av obehag. Man nästan känner den där kväljande sötaktiga lukten som berättarjaget Jack inte kan tvätta bort från sina fingrar.
Senaste bokinköpet
”Finders Keepers”, uppföljaren till ”Mr Mercedes”. Är väldigt pepp, inte minst då den handlar om en läsare som blir besatt av en författare. Det temat, liksom skapandets villkor och identitet i stort, brukar ju bli bra i Stephen Kings händer.
Dark Places 