”Every idiot knows that books are better than life!”

Andra filmen jag såg förra helgen: ”A Love Song for Bobby Long” (2004, regi Shainee Gabel). Oh, those alcoholic afternoons. Loj sydstatshetta, ett förfallet hus, två vilsna belästa själar, litteratur, skapande, självbedrägeri. En film man ser för stämningen snarare än intrigen. Varma mörka sensommarkvällar, på den tiden jag fortfarande bodde i hus, brukade jag gå ut i nattlinne på altanen och låtsas att mitt liv var en Tennessee Williams-pjäs. As one does. För att vara anglofil är jag märkligt förtjust i sydstatsestetiken, ju mörkare och mer bedagad, desto bättre. Enligt Andres Lokkos legendariska text ”Den engelske patienten”, som publicerades i Bibel 1997, är detta ett säkert tecken på att den engelske patienten är döende i anglofili. Well. Jag vill gärna ha tips på fler loja sydstatsskildringar, i böcker såväl som film.

Detta är sedan gammalt, Scarlett:

Read Full Post »

Fuktigt, stämningsfullt och storslaget (Vampires! On a steamboat!)

Medan ni väntar på nästa del av ”A Song of Ice and Fire” kan ni med fördel läsa George R R Martins utmärkta vampyrroman från 1982, ”Fevre Dream”. Jag läste den nu i dagarna och kunde inte lägga den ifrån mig. Om nätterna drömde jag att jag plötsligt fann mig ombord på en mäktig ångbåt längs Mississippis ormlika stränder, satt i den utsökta matsalen ombord omgiven av vackert porslin och kristallglas fyllda av rubinröd vätska… Martin skapar ett storslaget universum när han berättar om ångbåten Fevre Dreams jungfrufärd längs med Mississippi 1857 och lyckas också alldeles förträffligt med att göra något nytt med vampyrgenren. Tänk ”Mörkrets hjärta” möter ”En vampyrs bekännelse” och Mark Twain. Fans av Dan Simmons senare historisk-litterära skräckromaner (”The Terror”, ”Drood”, ”The Fifth Heart” mfl) kommer säkerligen älska detta. Så bra genre!

Precis som Mats Strandberg visar nu i höst är båtar en idealisk plats för skräckromaner: man får locked room-klaustrofobin på köpet, och såväl Mats färja som Martins luxuösa ångbåt med sina vita dukar och spegelsalonger (där vampyrerna syns, förresten – Martin har skrivit om den klassiska vampyrmyten till något mänskligare, köttigare, otäckare) säger något om den tid som skildras bortom skräcken. I Martins fall slaveriet, rasismen och klassamhället.

Det ångar, osar och dryper om ”Fevre Dream”, skräcken bor granne med den storslagna äventyrsromanen från 1800-talet, det refereras till Lord Byron och en New Orleans-vampyr vid namn Armand (!) och jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att det bara blev en bok. Här finns helt klart material till en större fiktiv värld. Vampyralkemistspåret, med en magisk dryck som kväver den röda törsten, får mig att tänka att Charlaine Harris kanske läste ”Fevre Dream” innan hon skapade Bon Temps, där vampyrerna med hjälp av drycken Tru Blood kan komma ut som (relativt…) ofarliga inför vanliga människor. På tal om det ska jag äntligen ta och se ”True Blood” från början till slut tror jag (har bara sett något enstaka avsnitt innan). Behöver en fiktiv, mjuk snuttefilt nu när jag äntligen sett ”True Detective” säs 1 och förärats en Big Hug Mug-kopp av min populärkulturdetektiv, sett alla säsonger av ”Girls” och på något sätt överskridit antalet gånger man kan se om ”Sex and the City” med behållning. (”Penny Dreadful” tänkte jag också se.)

Read Full Post »

Dark Places ser ”Dark Places”

Såg inte mindre än tre filmer i helgen. Det alla har gemensamt: litteratur och skapande, om än i olika utformning. Jag tänkte blogga om dem allesammans, men börjar med denna:

”Dark Places”, m’dears. Of Gillian Flynn’s ”Dark Places” fame. Regi och manus av Gilles Paquet-Brenner, som tidigare bland annat regisserat och skrivit filmmanus till ”Sarahs nyckel” (också den efter litterär förlaga). Var lite rädd för att se denna efter alarmerande Facebookrapport från Elizabeth Hand – en mörkerauktoritet if there ever was one – att Charlize Theron var på tok för glamourös i rollen som Libby Day. Det är ett märkligt rollbesättningsval, om man nu för ett ögonblick ska lämna regeln (en bra regel!) att inte kommentera kvinnors utseende. När jag intervjuades för Kulturnyheterna på Almedalsbiblioteket i Visby om deckartrenden ombads jag välja en bok att läsa i för ett kamerasvep som blev bortklippt i själva inslaget. Mitt val föll, kanske lite förutsägbart, på ”Mörka platser” och medan jag satt och läste framför kamera (jobbigt för självmedvetna typer, let me tell you!) läste jag om de inledande sidorna av boken jag döpt min blogg efter. Kunde konstatera följande signalement på Libby Day, förutom elakheten, verklig som ett inre organ (vilket btw fortfarande är en av de snyggaste inledningsmeningarna jag ramlat på… och så ”the mad landlady eyes”, mmm):

– 147 lång, utan att vara älvlikt späd och gullig (en egenskap som annars gärna tillskrivs osedvanligt korta kvinnor)
– Ilsket rött hår
– Not-so-resting bitchface (Gud vad jag önskar att jag hade ett mindre öppet och snällt utseende ibland, på tal om! Måste jobba på mitt bitchface. Då hade jag sluppit vara en sådan som folk gärna sätter sig bredvid på kollektiva färdmedel, till exempel. Eller som okända män bjuder ut på t-banan.)

Signalementet formligen SKRIKER Charlize, no? Alltså. Jag tycker det är synd att Hollywood gång på gång väljer att skriva om roller som, i en mer tillåtande värld, skulle kunna vara skrivna för mindre normativa kvinnor så att de istället – vips! – passar undersköna skådespelerskor som extraknäcker i sminkreklam. Men! Just Charlize Theron är fantastiskt bra på att transformera sig själv till oigenkännlighet, något hon bevisade i ”Monster”. Jag tänker att ”Monster” har lite samma slags anti-estetik som ”Dark Places”: mörk, skitig Americana, en chockerande brist på skönhet som, paradoxalt nog, blir en särskild sorts estetik. Bortom hopp och nåd, i the All-American wasteland.

Den estetiken återfinns också i filmen, inte minst i scenen då Libby och tittarna för första gången besöker the Kill Club. Här gör även Gillian Flynn en cameo som yxmörderska-cosplayare! Älskar sådant. Nå, det är en snygg film, med många mörka vrår bokstavligt talat, och Charlize är helt okej som Libby även om hon inte är MIN Libby. Ibland tittar hon upp under kepsen med de där L’Oréal-ögonen, och då är det farligt nära Hollywood, trots den tröstlösa ödemarken. Men det är ju faktiskt inte Charlizes fel utan möjligen ett castingproblem. Intrigen är relativt trogen boken, och Christina Hendricks är storartad som Patty Day. Det är en snygg och källtrofast filmatisering, inget att anmärka på, samtidigt som avsaknaden av avbräck från förlagan, den nerv och puls, det skav, som präglade David Finchers ”Gone Girl”, gör att det blir lite, lite tråkigt. Dock: har man gillat boken kan man absolut se filmen, men förlagan är väldigt mycket starkare. Kanske, dock, att jag så smått i och med att ha sett filmen börjar revidera rangordningen av Flynns böcker? Tidigare har jag med bestämdhet hävdat följande topplista:

1. ”Sharp Objects”
2. ”Dark Places”
3. ”Gone Girl”

Nu är jag plötsligt inte så säker på att jag inte håller mediaskildringen och cool girl-ranten i ”Gone Girl” högre än den kompakta ångeststämningen i ”Dark Places”. Eller så kanske de hamnar på delad andraplats. Jag får återkomma.

Har ni sett ”Dark Places” än? Vad tyckte ni i så fall?

Read Full Post »

This is just a modern läsenkät

Via A deo Libertate, eller strängt taget Bokbabbel som dammat av den förstnämndas eminenta läsningsenkät från mars i år.

Läser just nu: ”Fevre Dream” av George R R Martin. TYVÄRR är ”Games of Thrones” för mycket fantasy för mig (ni vet…) men detta är hellovely! Vampyrer! På en ångbåt längs Mississippi! 1850-tal! Planerar båtresa längs Mississippi en hetfuktig augustidag as we speak. Inte denna augusti, mind you, men en augusti.
Läste just ut: ”Wylding Hall” av Elizabeth Hand. UNDERBAR. Värd väntan.
Läser snart: Viktoria Myréns ”I det yttersta” (tyckte hemskt mycket om både ”I en familj finns inga fiender” och ”Iris”) och Jessica Schiefauers ”När hundarna kommer”. Så många bra svenska romaner nu!
Senaste boken jag fick: Fick två böcker, ”The Ghost” av Robert Harris och ”Mäster” av Alexandra Coelho Ahndoril, av Marcus i helgen (tack babe!).
Senaste boken jag köpte: Skickade precis iväg en beställning på Sharon Boltons ”Little Black Lies” och Elly Griffiths”The Zig-Zag Girl”.
Senaste väldigt övertygande recensioner: DNs recension av Tom Malmquists ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Innan jag började läsa recensionen hade jag aldrig hört talat om Malmquist; när jag läst sista raden hade jag insett att jag MÅSTE läsa honom. Är dock lite rädd för att det ska bli smärtsam läsning (ämnet är så nattsvart och sorgligt att jag vill primalskrika bara jag tänker på det).
Biblioteksböcker: Inga alls just nu. Illa, va? Å andra sidan lider jag ingen akut bokbrist, direkt.
Böcker som funnits på min att läsa snart-lista i över ett år: Jag skriver faktiskt inga regelrätta listor nu för tiden, förlitar mig snarare på ett mentalt arkivssystem som jag tänker mig se lite ut som minnesbiblioteket i den där scenen i ”Dreamcatcher”. Det är ett förvånansvärt effektiv arkivsystem, I’ll have you know! På den tiden jag defacto skrev listor över böcker jag vill läsa var jag dock betydligt bättre på att också läsa dem. Detta kunde jag konstatera när jag hittade en ”att läsa”-lista anno 2006 eller 2007 bland gamla foton. Tror jag läste alla titlar samma år. Kan konstatera att mitt självbedrägeri ökat i takt med att bokhögarna vuxit. Ergo HÖGARNA (caps lock nödvändigt tyvärr), hyllmetrarna, det stökiga arkivsystemet.

Hur som helst, en bok som funnits så länge på min ”att läsa”-lista (och i min bokhylla) att jag ibland inbillar mig att jag läst den är ”Apple Tree Yard” av Louise Doughty. Blev påmind om den när jag såg att den nu utkommer på Forum under titeln ”Kvinna inför rätta”. Jag gillade ju Doughtys ”Whatever You Love” mycket, så denna kommer att läsas. Så småningom…
En bok jag sparar till en riktigt dålig dag: ”The Rocks” av Peter Nicholls, som nyligen var Book of the Month i English Bookshops eminenta läsecirkel. Dessutom omnämnd i O Magazine (som bland annat tipsat om Therese Bohmans ”Den drunknade”!), ger ”Beautiful Ruins”-vibbar (älskade den!) och beskrivs som ”Irresistibly sunny”. Tror den kan bli perfekt eskapism en riktigt grå och nedstämd ensamdag när allt och alla känns bortom räckhåll. Eller så läser jag om någon av mina bästa Agatha Christie-mysrysare, ”The Pale Horse”, ”By the Pricking of My Thumbs” eller ”Sleeping Murder”. Den sistnämnda var snubblande nära att knipa förstaplatsen på Lotta Olssons topp 100-lista, avslöjade hon när vi pratade om just den listan på Crimetime Gotland. Till sist fick dock ”Miss Marples sista fall”, som den heter på svenska, nöja sig med en andraplats efter Dorothy Sayers. En storartad roman är det oavsett, med en osedvanligt otäck ton i det genombrittiska gemytet som piggar upp.
Högst på önskelistan just nu: ”The Night Sister” av Jennifer McMahon, fast den beställde jag precis, så jag kanske säger ”Jack of Spades” (JCO) istället.
Ser fram emot: Bokhösten, då jag ämnar vältra mig i nysläpp, klassiker, gamla favoriter, hög- och lågoddsare, jobb- och nöjesläsning. Och så bokmässan och alla fina boblmafare förstås!

Read Full Post »

Reader, meet author

”List of the Lost”. Så heter Morrisseys debutroman som utkommer på Penguin i höst – slutet av september, enligt den här artikeln i Rolling Stone. Inga detaljer om handlingen än, så jag väljer att berömma titeln, anmärkningsvärt alliterationsmelankolisk. Jag efterlyste ju en roman av vår älsklingsmisantrop cirka omedelbart efter att jag läst ut ”Autobiography”, så detta torde bli bra! Jag lovar att hålla er uppdaterade, puss!

Under tiden kan ni ju dricka tea with the taste of the Thames (på tal om Steven Patrick-alliterationer) och läsa min engelskspråkiga kortroman om ”Autobiography” och den sekundärskam det understundum innebär att vara Morrisseyfan nu för tiden.

Read Full Post »

Två objektivt bra saker:

1. Therese Bohman har börjat blogga igen!

2. Linna Johanssons roman, ni vet? Den man gått och väntat på ända sedan hon slutade skriva på Expressens ledarsida för… gud, kan det verkligen vara ÅTTA år sedan? Det kan det, och det är det. Och den där romanen som hon nämnde då, som man önsketankesgooglat lite då och då sedan dess? Den är klar nu, och finns snart att köpa i handeln. Jag har läst ”Lollo” och kommer att ägna ett helt poddavsnitt åt den tillsammans med Marcus. Ni får lyssna på recdatum den 5 september. Under tiden kan ni läsa den här förträffliga intervjun med Linna i DN.

Vet inte om även detta kvalificerar in som ”objektivt bra”, men jag har hur som helst läst lite annat också, och sett på filmer med mer eller mindre litterär anknytning, och inrett min balkong/läsplats, och börjat planera min höstgarderob, och fått lite skrividéer som jag vill utforska i höst. Mer om det senare!

Read Full Post »

Crimetime Gotland: de andra dagarna

(För trött för bildtexter, men jag tror att bilderna talar för sig själva. Vill ni läsa mer om seminarierna och festivalen så har Bibliotekskatten, som tagit flera av dessa fina bilder, skrivit föredömligt flitigt på sin blogg under dagarna i Visby. Det underbara svartvita fotot på mig och Alex Marwood är taget av En och annan bok. Konstnären bakom den fina skissen heter Jenny Svenberg Bunnel.)

Köpte förresten bara böcker till ungarna, vilket vi alla vet är så altruistiskt att det knappt räknas som bokinköp: senaste Nelly Rapp, första boken i Pax-serien och del ett av Anna Janssons deckarserie för små. Däremot såg jag till att gå till lokala bokhandeln och se om de hade Viktoria Myréns nya igår eftermiddag. De hade den!

Read Full Post »

Vykort från Visby (med goda nyheter)

Så här glad blev jag när Denise Mina berättade för mig att det blir två Paddy Meehan-böcker till, precis som den ursprungliga planen. Anledningen till att det gått så lång tid är att hon bytt förlag. Fjärde boken om Paddy kommer att utspela sig under 90-talet, efter ”The Last Breath”, medan den femte och avslutande kommer att ligga närmare nutiden. Paddy under Murdochskandalen, i dagens galna mediaklimat? Gud så spännande.

Ska skriva ordentligt om Crimetime Gotland senare i veckan, när jag sorterat alla intryck, vilat och kanske läst en bok eller två. Kanske något annat än deckare, rentav. Två alldeles nyutkomna romaner, ”I det yttersta” av Viktoria Myrén och Jessica Shiefauers ”När hundarna kommer”, ligger väldigt bra till att bli lästa under Den Stora Post-Crimetimetröttman.

Read Full Post »

Crimetime Gotland: dag ett

Best of:

– Alex Marwood bryter ihop av skratt över anekdot om nitisk redaktörs synpunkter på arsewipe/arsehole-ratio i bok nummer tre (YES YOU GUYS, släpps i engelsk trade paperback i januari 2016!) och tipsar om Sarah Hilary aka brittiska deckarstjärnan jag glömt kolla upp och obskyr nonfiction om mumifiering av döda kroppar. (Vi hade även ett ”vi älskar Mary Roach”-moment. Och ett ”vi älskar Ruth Rendell/Barbara Vine”-moment. Och ett ”vi älskar Stephen King”-moment.)
– Jag intervjuas om domestic crime-vågen och tituleras ”deckarexpert” i SVTs Kulturnyheterna.
– Visby hånglar upp oss med förförisk solnedgång efter Crimetime-invigningen. Everything was beautiful and nothing hurt.
– Jag hänger med finaste #boblmaf (och tänker på alla er som vill vara här men inte kan… vänta nu, vad har ni för ursäkt?)

Read Full Post »

Innan Crimetime / Efter Black Rock

Tony Parsons “Slaughter Man”, bok nummer två om polisen Max Wolfe, inleds med ett fint citat från Joyce Carol Oates:

 

Crime reverberates through years and through lives. It is a rare homicide that destroys only one person.

(Bara jag som tycker att de citat – epigrafer? – som författare väljer för att slå an tonen kan vara minst lika intressanta som berättelsen som följer? Eller kanske snarare hur orden interagerar med varandra, en sorts metalek/dans. Skulle vilja läsa något om det.)

Jag kände inte igen citatet, blev nyfiken och googlade. Fann denna text som publicerades i New Yorker juni 2013, om ett våldsdåd i Oates familj som präglat hennes liv (och, tänker jag, författarskap). Det är, föga förvånande, en fantastisk text. Kanske, också, att det är passande att läsa just nu, precis innan vi deckar- och thrillerfantaster beger oss till Gotland för att frossa i ond bråd död…? Jag menar inte detta som en moralkaka, förresten. GUD NEJ. I all god kriminallitteratur – påfallande ofta den som med allra vassast egg skildrar onda handlingar – finns ju människan i centrum. Hennes nyckfullhet, rädslor och begär, och de gråzoner som dikterar moral, handlingar, tankar. Så länge de aspekterna finns med, och skildras väl, tycker jag inte att en spänningsroman kan bli spekulativ, oaktat mord eller kroppsvätskor. Det är därför jag läser, och fortsätter att läsa, författare som Sharon Bolton och Alex Marwood, eller för den delen Joyce Carol Oates, fast de skriver så att jag får ont i magen ibland. Och jag lär mig alltid – nästan alltid – något nytt om det mänskliga psyket, detta cirka det coolaste som finns i vårt universum. Jag tror inte att vi som frossar i mord och fiktivt mörker är mindre empatiska än ”vanliga” människor. Inte heller är vi någon typ av övermänniskor, pretty fucking far from it i mitt fall åtminstone. Men! Jag tror heller inte att de som aktivt undviker det mörka, som med något lätt skadeglatt i rösten frågar varför jag läser om och skriver så mörka, hemska berättelser (ibland blir jag sugen på att svara ”därför att jag är sjuk i huvudet” med ett stort Jack-Torrance-i-slutet-av-”The Shining”-grin… eventuellt HAR jag gjort det redan), är särskilt mycket bättre heller. Jag läser – och skriver – mörka, hemska berättelser därför att jag är intresserad av det som döljs bakom fernissan. Det är då det börjar hända grejer för mig. Kanhända är det terapi. Relativt billig sådan i så fall. Kanske inte specifikt i mitt fall, då, med tanke på hur mycket böcker jag köper, men ändå.

Tony Parsons senaste roman är bitvis ohygglig när han låter en seriemördare utplåna hela familjer, men tack vare de inledande orden från Amerikas mörkerdrottning är det som om en ny ingång, en djup medmänsklighet, lägger sig ovanpå det som i andras händer skulle kunna bli rent underhållningsvåld. Han planterar ett perspektiv som sedan känns i hela romanen.

Det är otroligt snyggt gjort, och nu är jag ännu mer sugen på att få samtala med honom på Gotland.

Nu: Crimetime!

PS: Hur sugen blir man inte på att kasta sig över Joyce Carol Oates senaste roman ”Jack of Spades” efter Skuggornas biblioteks rec?! Mer om det senare.

Read Full Post »