Innan Crimetime / Efter Black Rock

Tony Parsons “Slaughter Man”, bok nummer två om polisen Max Wolfe, inleds med ett fint citat från Joyce Carol Oates:

 

Crime reverberates through years and through lives. It is a rare homicide that destroys only one person.

(Bara jag som tycker att de citat – epigrafer? – som författare väljer för att slå an tonen kan vara minst lika intressanta som berättelsen som följer? Eller kanske snarare hur orden interagerar med varandra, en sorts metalek/dans. Skulle vilja läsa något om det.)

Jag kände inte igen citatet, blev nyfiken och googlade. Fann denna text som publicerades i New Yorker juni 2013, om ett våldsdåd i Oates familj som präglat hennes liv (och, tänker jag, författarskap). Det är, föga förvånande, en fantastisk text. Kanske, också, att det är passande att läsa just nu, precis innan vi deckar- och thrillerfantaster beger oss till Gotland för att frossa i ond bråd död…? Jag menar inte detta som en moralkaka, förresten. GUD NEJ. I all god kriminallitteratur – påfallande ofta den som med allra vassast egg skildrar onda handlingar – finns ju människan i centrum. Hennes nyckfullhet, rädslor och begär, och de gråzoner som dikterar moral, handlingar, tankar. Så länge de aspekterna finns med, och skildras väl, tycker jag inte att en spänningsroman kan bli spekulativ, oaktat mord eller kroppsvätskor. Det är därför jag läser, och fortsätter att läsa, författare som Sharon Bolton och Alex Marwood, eller för den delen Joyce Carol Oates, fast de skriver så att jag får ont i magen ibland. Och jag lär mig alltid – nästan alltid – något nytt om det mänskliga psyket, detta cirka det coolaste som finns i vårt universum. Jag tror inte att vi som frossar i mord och fiktivt mörker är mindre empatiska än ”vanliga” människor. Inte heller är vi någon typ av övermänniskor, pretty fucking far from it i mitt fall åtminstone. Men! Jag tror heller inte att de som aktivt undviker det mörka, som med något lätt skadeglatt i rösten frågar varför jag läser om och skriver så mörka, hemska berättelser (ibland blir jag sugen på att svara ”därför att jag är sjuk i huvudet” med ett stort Jack-Torrance-i-slutet-av-”The Shining”-grin… eventuellt HAR jag gjort det redan), är särskilt mycket bättre heller. Jag läser – och skriver – mörka, hemska berättelser därför att jag är intresserad av det som döljs bakom fernissan. Det är då det börjar hända grejer för mig. Kanhända är det terapi. Relativt billig sådan i så fall. Kanske inte specifikt i mitt fall, då, med tanke på hur mycket böcker jag köper, men ändå.

Tony Parsons senaste roman är bitvis ohygglig när han låter en seriemördare utplåna hela familjer, men tack vare de inledande orden från Amerikas mörkerdrottning är det som om en ny ingång, en djup medmänsklighet, lägger sig ovanpå det som i andras händer skulle kunna bli rent underhållningsvåld. Han planterar ett perspektiv som sedan känns i hela romanen.

Det är otroligt snyggt gjort, och nu är jag ännu mer sugen på att få samtala med honom på Gotland.

Nu: Crimetime!

PS: Hur sugen blir man inte på att kasta sig över Joyce Carol Oates senaste roman ”Jack of Spades” efter Skuggornas biblioteks rec?! Mer om det senare.