Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2015

11218954_927457080641457_6158895905369049098_n

När ni vårdat era boksmällor i gott och väl ett dygn – eller sörjt klart över att det inte blev någe Götet för er i år och känner er redo för något KULturellt – tycker jag att ni ska bege er till Älta kulturknut där jag intervjuar min vän och fellow skräcknörd, the one and only Mats Strandberg kl 19 tisdagen den 29 september! Vi kommer att prata ”Färjan”, framgångssagan med Engelsfors, skräck, inspiration, skrivande och annat kul. Vore jätteroligt om ni kom!

Läs mer om kvällen här.

Annonser

Read Full Post »

Monster, stora och små

Fast ändå. Ändå. Du är, så vitt du vet, fullt frisk. Du andas, skriver, älskar, äter, dricker, njuter av saltstänkta vindar i håret, solen på din bleka mage. Ännu slumrar självhatsspöket inom dig, du tänker på Lovecrafts döda men drömmande uråldriga gudar på havsbottnen, men du låtsas inte om det. För det mesta.

(#nofilter)

Ni vet hur J.K. Rowling är förtjust i att efterkonstruera innehållet i sina fiktiva världar? Dumbledore är gay fast det inte sägs rakt ut i böckerna, etc? Ett slags mytologibyggande i efterhand, något organiskt, ständigt i rörelse, motsatsen till tryckt papper, oemotsagt, bläcket, med författarens förmåga – privilegium? – att diktera villkoren för den värld hen skapat. Det var så det var, jag berättar det för er nu. Jag tycker det är himla intressant, samtidigt som det naturligtvis är så att det finns lika många versioner av ett verk, en litterär värld, som det finns läsare. Upphovspersonen har egentligen varken mer eller mindre tolkningsföreträde än någon annan.

Med detta sagt.

Med tanke på Samtiden, september 2015, some hope and some despair. (Ganska mycket hopp ändå: i mina flöden, i våra hjärtan, i människor jag möter. Det får man faktiskt inte glömma.)

Alltså.

Det SKULLE… jag vill inte låsa in er i några begränsande tolkningar nu, men det SKULLE kunna vara så att monstret i min novell #nofilter som nätstalkar och -trakasserar berättarjaget över gränsen, borrar sig in i hennes redan skeva kropps- och självbild, har initialerna KZ, kom jag på nu, i egenskap av allsmäktig författare. Värre än gengångare och zombier, minst i samma läskighetsliga som dementorerna. Må jag lyckas hålla hennes åsikter långt, långt borta från mina döttrar, men hur ska det gå, när det hon representerar bara är en förvrängd, förhårdad bild av de normer och idéer som genomsyrar vårt samhälle i stort? ”Du duger inte, vi äcklas av dig, in i fållan, och var inte stolt för helvete!” 

Äh, jag måste nog börja skriva något igen. Det har gått snart ett år. Detta år: some hope and some despair. Och lite magiskt tänkande. En hel del magi, till sist, trots allt. Kanske är det dags nu. Det är nog dags nu.

maxresdefault

I backspegeln.

Read Full Post »

Bokmässeveckan är inledd, och i år ska jag faktiskt vara på mässan i princip hela tiden! När hände detta senast? Svar: sju år sedan. Jo, på riktigt. Senaste gången jag besökte bokmässan flög jag ju in från Spanien och avlade sedan en powervisit på mässgolvet innan det var dags att dra vidare. Gången innan (2010) hängde Pia Printz och jag på Park till stängning och lyckades få Fredrik Lindström att spekulera kring våra dialekters ursprung. (Han tog Pia, men inte mig. ”Mälardalen” – inte sååå specifikt för en dialektmysterielösare.) 2008 besökte jag bokmässan för första gången. Jag var där i egenskap som bokhora; en nygravid, patologiskt sömnig bokhora som ständigt avvek till hotellrummet för att få sova och råkade outa mitt tillstånd för min idol Christine Falkenland när jag intervjuade henne. (Jfr Sookie i Gilmore Girls-avsnittet ”Norman Mailer, I’m pregnant!”) Statuscheck inför bokmässan 2015: varken bokhora eller gravid (eventuell titel till kommande bekännelseroman?). Däremot har jag med mig en bokhora (eller tvärtom kanske). Så det kan gå.

I år har jag bara en programpunkt: jag ska intervjua Sally Green och Elisabeth Östnäs på ett bokbloggarevent på fredageftermiddagen (jättekul ska det bli!). Utöver det är jag alltså fri att vandra runt, gå på seminarier, signeringar och mingel, köpa så många böcker jag får plats med i kabinväskan, äta räkmacka, dricka vin och kaffe. Ser framför allt fram emot att få umgås med alla fina #boblmafare! Lova att gå fram och hälsa om ni ser en desorienterad Helena dra omkring på mässgolvet. Många av er kommer jag träffa på bokbloggarmiddagen som jag i år styrt ihop (och känt mig som Ulla-Bella sekreterare hela vägen). Det ska bli så himla kul! Att få träffa likasinnade, som man under större delen av åren har i sin vardag genom Internet, är det i särklass bästa med bokmässan. Efter powerbokmässan 2013 konstaterade jag ”att man på bokmässan träffar fler människor med gemensamma intressen på fem minuter än vad man annars gör på ett helt år. Rena själsfrändemässan.” Word, dåtida Helena!

Dock, detta måste sägas: mitt förhållande till bokmässan är inte helt okomplicerat. Lika mycket som jag älskar att umgås med fellow boknördar och andas böcker och litteratur, lika mycket AVSKYR jag folksamlingar. Alltså verkligen. I don’t do crowds, som Camera Obscura-låten. Hatar’t. Får lätt panik av bilder som denna (hittad hos Kulturkollo):

w1200-711x460

Sedan brukar alltid en viss övermättnad infinna sig efter att det första ruset (ömsom böcker, böcker, böcker, ömsom roliga boksamtal, ömsom ljummet montervin) lagt sig, säg, på fredag kväll. Det är liksom böcker och – the horror! – människor överallt och väldigt lite litteratur? Paradoxalt nog. Då är det skönt att dra den svettiga indietantsluggen åt sidan, besöka ett vilsamt seminarium om LITTERATUR eller pusta ut på något lagom folktomt ställe. FINNS det sådana ställen på bokmässan, ni som är mer mässvana? Ett eget rum för snälla men lätt folkskygga litteraturnördar med skör själ? Om ni har tips, hojta till! När Johanna K och jag kamperade ihop på bokmässan 2008 minns jag hur själaglada vi blev när vi lämnade mässområdet för att gå till ICA och proviantera. När jag läser igenom vår bokmässeblogg från det året ser jag hur vi båda mentalt checkade ut redan på lördagseftermiddagen. Jag tar med mig bekväma promenadskor och senaste Chuck Palahniuk just in case. Och lämnar mitt nummer till #boblmaf för stärkande vinfikor.

Som tur är har jag som sagt med mig en vårdare som ser veckan runt bokmässan som sin huvudsemester (snarare än sommar eller jul, lite som jag och Halloween minus alla specialavsnitt – Morticia Addams-looken kan vara användbar på bokmässan, dock). Jag har varnat om att jag plötsligt kan drabbas av agorafobi och avvika. Mest för att kbt:a mig själv lite; uttrycker jag mina rädslor högt försvinner de. Troll som spricker i solen, ni vet. Det kommer att bli KUL! Åtminstone ända fram till lördagen.

Ses vi på bokmässan? Vad har ni för förhållande till denna BOKFEST?

Missa inte Bokbabbels gif-studie av bokmässan!

Read Full Post »

Glöm ej!

image

Några som kan/kunde det där med scary books (förutom Kingen som är självskriven):

Peter Straub, Elizabeth Hand, Gillian Flynn, Ray Bradbury, Susan Hill, Shirley Jackson, Daphne DuMaurier, Jennifer McMahon, Diane Setterfield, Anne Rivers Siddons, Roald Dahl, Bret Easton Ellis, Joyce Carol Oates, Selma Lagerlöf, H.P. Lovecraft, Charlotte Perkins Gilman, Anne Rice, Sheridan Le Fanu, Poppy Z Brite, Sarah Langan, Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Jennifer Lynch, Bram Stoker, Clive Barker, Andrew Pyper, M.R. James, Jenny Milewski, Caroline L Jensen, Johan Ring, Ambrose Bierce, Arthur Machen, Edith Wharton, Neil Gaiman, Johan Theorin, Mo Hayder, Justin Cronin, Dean Koontz, Edgar Allan Poe, Wilkie Collins, Ann Radcliffe, Henry James, Karin Tidbeck, Justin Evans, Sharon Bolton, Chuck Palahniuk, Guillermo del Toro, Chuck Hogan, Mary Shelley, Andrew Michael Hurley, John Ajvide Lindqvist, Joanna Briscoe, Helen Dunmore, Dan Simmons, Sara Gran, Amanda Hellberg, George R.R. Martin, Bentley Little, Agatha Christie (JO! ”Sleeping Murder” och ”By the Pricking of My Thumbs” är superruggiga!), C.J. Håkansson, Elisabeth Östnäs, Audrey Niffenegger, Joe Hill, Anders Fager, Christin Ljungqvist… får jag tipsa om mig själv också..?

Fyll gärna på med fler! Låt oss bygga en skräckkanon som kan vara färdig till Halloween! Det här var de första jag kom att tänka på, men det finns ju mycket, mycket mer. Vore t ex kul att kunna inkludera icke-europeiska/anglosaxiska författare i skräckkanon.

Funderar btw på om det inte vore kul med en liten topplista/nedräkning över de bästa rysliga berättelserna här på bloggen. Tänk Lotta Olssons Topp 100 över deckare, fast med skräck/spök/läskigheter. Kanske kan vara ett kul höstprojekt. Märker att jag inte hinner recensera – eller läsa, för den delen – riktigt så mycket som jag skulle vilja, men min katalog över lästa böcker är ju rätt imponerande, trots allt. Skulle ni tycka det vore kul? Tror inte något liknande gjorts i Sverige tidigare. Gud så Ranelid det där lät!

Read Full Post »

Det är en allmänt vedertagen sanning att jag gillar skräckhistorier där det, strängt taget, inte händer så rysligt mycket. En av mina otäckaste skräcknoveller EVER, Stephen Kings ”N” (ur den annars rätt ojämna novellsamlingen ”Just After Sunset”), bygger till exempel väldigt mycket på hur pass lättsuggererad läsaren är (och hur mycket man går igång på subtila referenser till Arthur Machens ”The Great God Pan” – när det gäller just denna läsare, well, the sky’s the limit). Kanske är det skräckförfattaren i mig som så gärna fyller i luckor, går igång på stämning och skrämmer upp mig själv med små medel. Oavsett: stämning kommer man långt på i skräcksammanhang. Så mycket mer attraktivt än blod och tarmar, även om det såklart finns en plats för dem också. The more, the merrier!

25458371En roman som har väldigt mycket på stämningskontot, så till den grad att den drypande, kalla känslan sipprar in i märgen på läsaren, är Andrew Michael Hurleys debut ”The Loney”, som hypats av bland annat Stephen King. Den utspelar sig till största delen i norra Englands karga kustlandskap under en påskhelg 1976, med en opålitlig berättare, och den påminner inte om något jag tidigare läst. Fast det är inte sant. Jag tänker, inser jag nu, på en hel massa annan fiktion från fantastikfamiljen. Lite vagt sådär, i stämning och ande mer än själva utförandet, kanske. Filmen ”The Wicker Man” (originalet, såklart). Den undflyende, sällsamma nostalgin i Joanna Briscoes ”Touched” (vad bra britterna är på att skriva otäckt krypande fantastik just nu!), där viktorianska kuriositeter ställs gentemot det moderna livet, får en hotfull inramning. Jag tänker på Jeanette Wintersons mamma i ”Oranges Are Not the Only Fruit”, att det minsann ÄR grim up north och att författaren gör helt rätt som förflyttar sina fromma Londonbor till norra Englands ovälkomnande kustremsa. På en kantig och rigid kristendom som i en annan sorts berättelse skulle kunna blomma ut i full Carries-mamma-galenskap. Egentligen är det kanske inte en övernaturlig berättelse så mycket som en berättelse full av weirdness, i brist på ett adekvat svenskt ord. Shirley Jackson-weird, Roald Dahl-weird. En litterär ”Blair Witch Project” i nordengelsk kyrklig miljö, där Det Andra symboliseras lika mycket av naturen som av en ortsbefolkning från en annan klass, en annan tid rentav.

Det är en roman som gjord för att läsa en trist regnig söndag. Att spara den till påskhelgen och hoppas på råfukt och stormbyar vore naturligtvis en god idé, men jag råder er ändå att läsa den NU. Fram till slutet – med en fantastisk tolkning av det klassiska skräckgreppet ”lifting the veil” som fick åtminstone mig att hoppa till i soffan – är det bara genom den otäcka stämningen som skräcken förvaltas. Sällsamma ting hittas i huset där en ung, ganska nervös ny präst och hans närmaste församling firar en sträng påsk där Jesu lidande följs minutiöst. Ett sjukrum där barn med TBC vårdats (sådant sitter kvar i väggarna, kvider modern nervöst!). Mer eller mindre lyckade uppstoppningar av alla tänkbara sorters djur (den tidigare ägaren var konservator). Ett viktorianskt gevär som ska få betydelse för handlingen. En creepy Jesusdocka med ett fårkranium till ansikte som hittas i skogen.

Och så sker ett mirakel, men kanske inte i Jesu namn.

Oh no I’ve said too much, I haven’t said enough…

Why don’t you find out for yourself?

(Mvh gotikälskaren som kommunicerar via popsånger.)

Andrew Michael Hurley har skrivit en nästintill perfekt gotisk roman, där det mesta förblir outsagt, halvt antytt, där vitknogat självuppoffrande religion ställs mot bisarra ritualer utförda av ortsbefolkningen kring The Loney; The Loney: ”that strange nowhere”, en vindpinad liten kustremsa där tidvattnet är högt och märkliga saker händer. Precis som med ”The House of Leaves” är det en bok som bör upplevas snarare än beskrivas. Läs den!

Read Full Post »

Lite goda nyheter till mina fellow mörkervurmare så här lagom till helgen:

1. Gillian Flynns novell ”The Grownup”, som tidigare hette ”What Do You Do?” och ingick i den George R.R. Martin-redigerade samlingen ”Rogues” (och vann en Edgar Award för Best Short Story), översätts och utkommer på svenska den 4 december! ”En sån som du” blir Flynns första titel på nya förlaget Albert Bonnier. Redan nu till veckan kommer ni kunna läsa min rec av novellen här på bloggen.

hardlight

2. Så här ser omslaget ut till den tredje Cass Neary-boken, ”Hard Light” (aka ”Cass Neary goes to the UK”). April 2016 verkar vara utgivningsdatum. Känns väääldigt länge, eller hur? Under tiden får ni inte missa FAN-tastiska kortromanen”Wylding Hall”, som också reccas här inom kort!

In other (good) news: trött men glad efter underbar releasefest på Norstedts igår kväll för Mats Strandbergs skräckroman ”Färjan” som nu gjort sin jungfrufärd. Jag hade förmånen att få läsa ”Färjan” i ett tidigt skede och kan bara säga att you’re in for a treat! Blodisande, klaustrofobiskt och med fantastiska personporträtt. Får ej missas! Under kvällen bjöds det på Minttu, marmeladkulor, dansband och tryckare – och det var som ni ser på bilderna här nedan (fotokredd på första bilden: @cyphersushi på Instagram) tjyvtjockt med idel förträffliga människor: författare, bloggare, skräckfantaster, mediepersonligheter och annat löst folk. Kunde INTE låta bli att be om en bild av Mats och Jonas Gardell när de stod och pratade och fick dessutom tillfälle att skryta för Jonas att det minsann var jaaaag som introducerade Mats och Sara för varandra. Han kontrade med att han också ska se till att introducera Mats för någon. Snart.

Trevlig helg, alla, vad ni än tänkt göra! Själv tänkte jag äta ohemula mängder viktoriaplommon och läsa Andrew Michael Hurleys spökhistoria ”The Loney”.

färjan2jonasmats

Read Full Post »

nick2cave

henrylee

Vissa idoler stannar kvar hos en hela livet, i olika faser. Lämnar en riktigt aldrig, inte fullt ut, fast man ibland träffar andra. Jag har lyssnat på Nick Cave ända sedan jag femton år gammal, rågblond och oskuldsfull i kropp och själ, fastnade framför ”Henry Lee”-videon på Voxpop och kände något mörkt, avgrundsdjupt, oåterkalleligt vakna till liv i mig. Jag hade aldrig sett eller hört något liknande. Lärde mig snabbt texterna till ”Murder Ballads” utantill, köpte allt jag hittade av Caves tidigare skivor, från Birthday Party och framåt. Läste biografier, läste romaner, kysste inte killar, objektifierade istället Nick the Stripper, det sexigaste och farligaste jag sett, till och med (kanske särskilt?) i för liten rosa Take That-tröja. Fnös åt högstadiekompisarna som hört ”Where the Wild Roses Grow” på Tracks och trodde att det fattade något. Vågade knappt lyssna på inledningslåten ”Song of Joy” när jag var ensam hemma: vilken perfekt liten skräcknovell det är! Några år senare levde jag i flickrumssymbios med ”The Boatman’s Call” (fortfarande Caves bästa skiva, tycker jag), försökte förstå den knarkiga Faulknerdoftande bibelsvulsten i ”And the Ass Saw the Angel” och kom att leva tillsammans med, och få två barn ihop med, en pojke som kallade sig The Bad Seed på Skunk där vi träffades.

Cave har varit en otroligt viktig del av mitt liv i flera decennier nu. A constant, a touchstone, för att parafrasera Scullys ord till Mulder. Ändå: vi är inte lika tighta som vi en gång var. Grinderman, det mustaschprydda gubbrocksprojektet som jag så gärna ville gilla pga vill gilla allt Cave rör vid men… ja. De senare skivorna, stundtals briljanta (stora delar av ”Abbatoir Blues/The Lyre of Orpheus”, låtar som ”He Wants You” från ”Nocturama”, på repeat i en surrande freestyle – jo, faktiskt – min mörkaste vinter då jag kräksjuk och hjärtsjuk stapplade mig iväg på förhandsvisning – jag tog lägenheten, bara sådär, och har aldrig ångrat det). Men också präglade av något lojt, lätt långtråkigt rantande där han tidigare var hypnotiskt mässande. Jag saknar domedags-Cave, han som skrämde slag på mig med ”Red Right Hand” (missa inte versionen från ”Scream 3”, minst lika hypnotisk som originalet) och raderna ”Lynch-mobs, death squads, babies being born without brains / The mad heat and the relentless rains” i gothbluesiga vansinnesmardrömmen”Papa Won’t Leave You Henry”. Och ja, jag saknar Blixa Bargeld som medlem i The Bad Seeds. Har inte vågat se Nick Cave spela med dem sedan den alltigenom perfekta spelningen på Cirkus 2001, då min trettonårige lillebror (som fått biljetten i födelsedagspresent av mig) och jag stod längst fram och gick sönder till ”Hallelujah”, hoppade till ”The Mercy Seat”, skrek rakt ut till ”Stagger Lee”.

Caves senaste skiva med The Bad Seeds, ”Push the Sky Away”, är måhända en starkare skiva som helhet än, säg, ”Nocturama”. Jag vet inte. Jag vet i alla fall att jag lyssnar mer på 80- och 90-talsskivorna än 00- och 10-talsskivorna. Hur fan ska jag ha det egentligen? Jag vill inte att Cave ska mustaschrocka, men jag vill inte riktigt ha hans långa vindlande, ordrika pianodrivna små noveller om Hannah Montana/Miley Cyrus heller. Men när jag såg ”20 000 Days on Earth” tillsammans med Marcus, som för övrigt har ”No More Shall We Part” som favoritskiva (kanske en topp fyra för mig), kände jag hur respekten och kärleken, det snudd på religiöst nerviga han så ofta fått mig att känna, Cave, well, everything, it comes tumbling down…

632517-21426f20-2813-11e4-aaf4-d11cdeb5504dI filmen ”20 000 Days on Earth” möter vi artisten, författaren, familjemannen, Nabokovforskarsonen Nicholas Edward Cave under hans tjugotusende dag på jorden. Är det fiktion eller biografi? Spelar det någon roll? Cave är torrt humoristisk, äter ål hemma hos Warren Ellis, pratar om Michael Hutchence med Kylie Minogue i en bil. Ett ord som han ständigt återkommer till: ”transformation”.

För mig skulle filmen gärna fått vara längre.

Och jävlar vad ont det gör att se Cave sitta och äta pizza och kolla ”Scarface” med sina tvillingpojkar Arthur och Earl, hans arm om axlarna på sonen som nu i somras föll till sin död från klipporna vid Ovingdon Gap, Brighton.

Read Full Post »

Older Posts »