Drömmen om en fiktiv småstad i upstate New York vara starkare än mötet med den*

Dragons and Hobbits, elves, flying reindeer, Oz, Narnia, the Shire, castles and princesses, warlocks – all the cool stuff was pretend, made up. You couldn’t go to any of those places, couldn’t be touched by any of those things except in the pages of a book, or in your own imagination. You couldn’t be anyplace but the dull, ugly, boring real world. I guess that was my coming-of-age –  as a kid and as a writer and artist. I didn’t like the world the way it was, with all its disappointing truths. I liked it better inside a book, or in a world I’d created myself.

(Lisa Unger, ”Crazy Love You”)

Fastnade för exakt samma citat i Lisa Ungers senaste som min thrillertvilling i öst, Bokbabbel. Någon som är förvånad? Boken i stort känns tyvärr lite spretig så här långt, och så fort det blurbas hejvilt om twistar blir jag automatiskt lite anti. (Jag älskar Gillian Flynn, men ändå: ”Gone Girl”, so much to answer for.) Särskilt när jag tror mig ha listat ut twisten och mest känner ”nej, säg att det inte är så!”. Dessutom är berättarjaget här en riktig douchebag, svår att sympatisera med trots att han upplevt saker ingen ska behöva vara med om. Men ändå: Mörkret! Ångesten! Skapandevåndorna! De snygga formuleringarna! Och så längst ner, likt grunden till ett vattensjukt, ruttet hus, The Hollows, NY. Dit vill man tillbaka. När Lisa Unger är som bäst är hon länken mellan Harlan Coben och Jennifer McMahon, med den förstnämndes suveräna suburban thriller-känsla och McMahons underbara litterära mörker som tangerar såväl psykologi som, ibland, det övernaturliga. Nej, ”Crazy Love You” är knappast det bästa Unger skrivit, men ibland – rätt ofta, ändå – kan man gilla en författares fiktiva värld mer än själva utförandet. Exempel: jag älskar H.P. Lovecrafts idéer och världar betydligt mer än själva verken. Gott så. Jag går tillbaka till vabsängen och fortsätter läsa ”Crazy Love You” och längtar redan efter nästa Lisa Unger. Trots allt. Min bästa Lisa Unger så här långt? ”Heartbroken”, som utspelar sig på en liten ö i upstate New York. Jag och låsta rum, alltså.

Min recension av ”Darkness, My Old Friend” (läs ”Fragile” först!).

Min recension av ”In the Blood” (som jag visst inte heller var överförtjust i).

Sedan vet jag att jag läste enkom Lisa Unger, åtminstone tre böcker på raken, en semestervecka på västkusten för ett par somrar sedan, augustimörker, ficklampa och lådvin, men tydligen bloggade jag inte om det. Här skriver jag dock om ”Die for You” (och fangirlar loss på Elizabeth Hand och ”Illyria”. As one does). Dessa rader sammanfattar Unger rätt bra, tycker jag:

If you’re a fan of Harlan Coben and Linwood Barclay, you should do yourself a favour and pick up a Lisa Unger novel. Like Coben and Barclay, she writes unputdownable thrillers with more loops ahead than a rollercoaster. At the core of most of her books is that most haunting of questions: can you ever truly know someone?

* = Inläggsrubriken leker med ett citat från Sara Stridsberg, i ett måndagsmöte jag gjorde med henne på Bokhoratiden. ”Drömmen om en bok kan ibland vara starkare än mötet med den.” Så sant, och vackert, och hoppfullt på något sätt. Jag gillar att vara hoppfullt (hopplöst?) drömmande. Oftast.