Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2015

100

Jomen hej, och hjärtligt välkomna till Helenas 100 hemskaste, denna alliterationsvänliga skräckfest som ska ta mig, och förhoppningsvis även er, genom de mörkaste månaderna! Jag kan inte lova att alla inlägg kommer att bli fullt så här omfattande, men jag kan lova en daglig lista över mina största/roligaste/nördigaste/bästa skräckupplevelser inom litteratur, musik, film och tv-serier, ja, fiktioner i största allmänhet. Jag är allsmäktig smakdomare och kommer att vara både tvärdisciplinär och tvärsäker men diskuterar hemskt gärna med er i kommentarsfältet. Ibland blir det en hel roman som avhandlas, ibland en novell, eller en dikt, scen, låtrad eller vad det nu kan vara. Varje inlägg kommer dessutom ha ett unikt foto signerat Marcus Stenberg. Nu kör vi!

108569

På plats 100 finner vi Bentley ”A plethora of gore and perversion” Little och hans roman ”The House” (1999), som försvarar sin plats på Helenas 100 hemskaste av två anledningar. Dels är det en rätt kul bok, om man är på humör för något riktigt äckligt och over the top. Och det är man ju ibland, hur mycket man än älskar dimmiga heder och psykologiskt finlir. Pryda/känsliga läsare bör dock vara på det klara med att det är MYCKET sex. Kanske än mer trigger warning-berättigat är det faktum att ett gäng arga, våldsamma små clowner gör en spektakulär entré redan i första kapitlet. Det är inte så mycket psykologiskt finlir här, som ni märker, men skräck kan vara många olika saker och det finns en plats och en tid även för Littles sjuka lilla värld. Under flera år köpte och läste jag Little samma dag som en ny bok kom – symptomatiskt, och sympatiskt, nog direkt i pocket, ity Little är en paperback writer, kanske även en penny dreadful och jag gillar’t, på samma sätt som jag gillar att moffa i mig ett skrovmål med pommes och extra allt då och då. På senare år har jag släpat efter lite med Littleläsningen, vilket delvis har att göra med ett par romaner som tog en ovälkommen vändning mot thrillerhållet. Vissa människor välkomnar nya infallsvinklar i ett författarskap; jag är inte en av dem. Går det att vara kulturkonservativ och samtidigt läsa splatterskräck om mordiska miniclowner och övernaturliga orgier? I couldn’t help but wonder…

Kanske bör jag återuppta bekantskapen, vi hade det ju så trivsamt ihop där ett tag. Jag skrev en hel del om Little på Bokhoratiden om ni vill läsa mer om mina skogsäventyr med gore-Little.

Motivering nummer två, och detta är möjligen intressantare än själva boken, är att ”The House” skrivit sig in i modern skräckkanon på ett lite mer indirekt och makabert sätt. Det var nämligen ”The House” som Stephen King gick (!) och läste längs vägkanten den där ödesdigra dagen den 20 juni 1999 då han blev påkörd och allvarligt skadad, kom så nära döden att det går att dela in hans författarskap i ett före och ett efter olyckan. King skriver fint om olyckan och hans väg tillbaka, först och främst som människa, men också, eftersom de sakerna för honom är intimt sammankopplade, som författare, i ”On Writing”. Föraren Bryan Smith – för övrigt namne med en annan amerikansk skräckförfattare, kanske mest känd för ”The Freakshow”, ett annat bra val om man känner för röjig skräck som inte direkt jobbar med subtiliteter – beskrevs senare av King som ”en karaktär ur någon av mina romaner”. Envisa rykten gör gällande att Smith råkade köra på King eftersom han var för upptagen med att skälla på sin hund, som tyckte att den ölkylare Smith förvarade i bilen var en lämplig leksak, för att hålla koll på sikten. Smith dog året efter olyckan, och King kommenterade dödsfallet på följande sätt:

The death of a 43-year-old man can only be termed untimely. I would wish better for anyone. Our lives came together in a strange way. I’m grateful I didn’t die. I’m sorry he’s gone.

Jag vet inte varför, men jag har länge samlat på värdelöst vetande kring kändisars läsvanor. Hur mycket ny information som än pumpas in i min hjärna – nya pin-koder, mina ungars klasskompisars namn – KAN jag inte radera kunskapen om att Bill Clinton läste Harlan Coben medan han tillfrisknade från sin hjärtattack 2004, eller att den enda bok som vår kung fotograferats med är Johan Theorins Ölandsskildring ”Blodläge”, som han lämpligt nog läste på Öland. Jag antar att detta hänger ihop med att jag personligen gillar att ge min läsning geografiska/självbiografiska konnotationer. Ibland är en bok så mycket mer än en bok, om ni förstår vad jag menar. Läsningen, liksom livet, tar ibland en sjuhelvetes u-sväng.

Berättelsen om hur Stephen King en junidag tog med sig Bentley Littles nya skräckis ut på promenad är en ”Short Cuts” i skräckskrud. Du kan inte ana vad som hände sedan… Vår tids skräckmästare, personligt ansvarig för flera av mina mer permanenta skräckläsningsrelaterade trauman och – detta är ingen spoiler – en flitig gäst på denna 100-lista, dog nästan för att en ensam man tyckte det var viktigare att se till att hunden inte bröt sig in i ölkylaren än att hålla ögonen på vägen. Och så omständigheten att King å sin sida eventuellt blev påkörd eftersom han läste medan han promenerade (jag gjorde det som barn, under min mest intensiva slukarålder, livsfarligt ju!), och att föraren delar namn med en skräckförfattare som skriver i samma anda som Bentley Little, aka författaren som indirekt, i en skruvad samexistens med Bryan Smith the lonely dog man, var en faktor i olyckan. Stranger than fiction, indeed. Du skulle inte kunna hitta på detta.

#helenas100hemskaste

Annonser

Read Full Post »

10473570_10153216870357634_2866221274023937871_o

När jag intervjuade DN:s litteraturrecensent Lotta Olsson om hennes förträffliga topp 100-lista på Crimetime Gotland föddes en idé, lika vag som pockande, i mitt lilla huvud. Vore det inte kul att försöka sig på något liknande, fast med skräck?

Jag gick hem och funderade. Konsulterade bokhyllor, mina hjärnvindlingars än så länge hyfsat tillförlitliga arkiv. Kom på att jag i så fall även kommer vilja ha med skräckens rysligare thrillersläktingar (ni vet vilka ni är) och även, om det skulle bli aktuellt, ”vanliga romaner” som skrämt slag på mig. Och naturligtvis skulle även noveller få vara med. Och dikter. Och varför inte låtar, tv-serier och filmer, för att fortsätta korsbefruktningen av min devis ”Skräck, thrillers och fiktivt mörker. Och lite annat?”

Det skulle kunna bli riktigt knivigt att bena ut vad Helenas 100 hemskaste är. Därför nöjer jag mig just nu, innan jag senare idag, på Halloween, publicerar det första inlägget i serie om hundra (shocker!), med att berätta vad Helenas 100 hemskaste INTE är.

Helenas 100 hemskaste är inte ett manifest.
Det är inte en kanon.
Det är inte kulturdebatt.
Det finns ingen särskilt genomtänkt tanke om uppbygglighet eller litteraturhistoria bakom detta (dock att det är en gammal littvetare som skrivit inläggen, så jag utesluter inget). Penny dreadfuls kommer att trängas med Den Goda Smaken, Cthulhu kommer att ta en svängom med scream queens och ja, jag tror att vi redan nu kan slå fast att en viss liten man från en annan plats kommer att dansa igen.
Den enda gemensamma nämnaren med alla inlägg är egentligen avsändaren och hennes erfarenheter som mångårig konsument av allsköns skräckligheter. Dagsform kan komma att bli en faktor. I detta nu är en handfull inlägg redan skrivna och förpublicerade – listan är ett pågående arbete, inget är definitivt även om jag har en ganska god idé om hur den kommer att se ut när den är färdig.

Juryns beslut kan inte överklagas. Däremot diskuterar juryn gärna med läsarna i kommentarsfälten och på sociala medier.

Första inlägget kommer alltså lite senare idag. Det vore en ära om ni ville hålla mig i handen under denna hundra dagar långa skräckodyssé genom the darkest of dark places.

Foto: Marcus Stenberg

Read Full Post »

tumblr_ntjact4PMY1uxke20o1_540Sträckläste ”Andra resan till Folkestone”, Åsa Mobergs debutroman från 1981 som nu återutges på Constant reader, igår. Brasklapp pga LIVET som ej tillåter att läsa till sista sidan: med ”sträckläsning” menar jag det näst bästa, dvs att jag läste första halvan i badkaret mellan 05 och 06 (det har, lätt otippat, blivit min bästa lästid, sinnena alldeles fräscha och nyväckta, världen helt mörk och tyst, så behaglig start på dagen – try it, you’ll like it, fellow early birds!) och sedan den andra halvan på Starbucks efter jobbet med en gigantisk pumpkin spice latte som sällskap. Bliss! Jag tror verkligen på Agent Cooper, mer än någonsin så här års, i denna tid, med allt som sker, galenskapen och vanmakten: försök ge dig själv en present varje dag. Planera det inte, låt det bara hända. Kan vara gokaffe istället för blaskigt automatkaffe. Eller en stund med en bok som får allt att stanna upp. En gosstund i soffan med katten eller barnen eller partnern eller vad du nu tycker passar. Vadhelst du vill. Var snäll mot dig själv. Igår blev detta min present.

Som av en slump bröt jag ungefär där huvudpersonen Nina, snart femton, återvänder hem till Hässelby efter resan till Folkestone, England dit hon åkt för att bli av med oskulden och lära sig engelska – i den prioordningen. Jag föredrog Englandsskildringen eftersom den av självbiografiska skäl (jag var arton, inte fjorton, när jag var fjorton tänkte jag bara på hästar och Judy Blume-böcker, och det var Essex och kanske en smula Oxford, inte Folkestone, men annars känner jag igen MYCKET) kryper så nära intill. Just det hopplösa projektet att försöka återskapa ett ljuvt minne, en geografisk plats, i praktiken.

Jag åkte på språkresa till Oxford sommaren 1997, för att bli bättre på språket och möjligen få hångla lite – i den prioordningen. Jag tog med mig Nick Caves ”And the Ass Saw the Angel” och Thomas Hardys ”Far From the Madding Crowd” som lite light reading och kanske för att imponera på någon söt Oxfordstudent, Mvh Pretto som kunde casha in hångel som direkt konsekvens av bokläsande mycket, mycket senare. Och förblev okysst men fann i gengäld Morrissey (mer trogen än de flesta killar, okej, vi har haft det lite kämpigt på senare år men in my own sick way I’ll always stay true to you) och åkte sedan tillbaka, gång på gång, i hopp om att springa på någon av de unga språkreseledarna jag var platoniskt, svärmiskt flickrumsförälskad i. Jag hittade dem aldrig. Inte någon Radioheadmedlem heller, inte ens Thom Yorkes lillebror Andy vars band Unbelievable Truth jag lyssnade mycket på under de här åren, vilket jag löste – as one does – genom att skriva en ångande roman de clef tillsammans med min rumskompis S där två intellektuella men oerfarna språkreseelever får ligga med alla lärare/Radioheadmedlemmar de vill, till och med i Bodleian Library, och jag kände aldrig att jag fick något riktigt avslut förrän jag åkte tillbaka till Oxford med M i somras, drack bellinis och åt sweet potato fries på puben där språkreseeleverna hängde om kvällarna – de hade fortfarande en EF-lounge där en ensam tjej satt med ryggsäck och skolböcker – och kände att jag kunde ta den ensamma sjuttonåringen i handen och säga hej, kolla vad mysigt jag har det här nu. Det var fint. Ursäkta självbiografisk utsvävning, men det är en sådan bok, detta.  Det vore förresten kul att plocka fram statistik på hur många hämmade svenska alternativa tonårstjejer som åkt till England för att få sina första (kassa) sexuella erfarenheter. Jag inbillar mig att det är rätt vanligt (och ja, jag har läst om ”Det här är inte en bok” också ja). Redan de gamla latinarna…!

Det handlar i ”Den andra resan till Folkestone”, som med så mycket annat, om köttets lust och själens obotliga ensamhet. Ibland tänker jag att alla böcker jag verkligen berörs av går att koka ner till det. Det handlar om att känna sig mycket närmare en kille när man ser gräsfläckarna på sin klänning efteråt än när han är i en. Om killar som får utlösning och tjejer som kanske blir med barn. Om att alltid känna sig utanför. Om att VILJA, och att inte vilja. Att inte veta vad och om man vill, för hur ska man kunna veta? Berörd blir man, och beklämd. Jag tror och hoppas att sexualundervisningen och samhällets sexualpolitiska värderingar i stort förbättrats sedan början 1960-talet, då Mobergs roman utspelar sig. Jag får åtminstone hopp när jag pratar med yngre kompisar. Jag däremot, ett resultat av 1990-talets sexualundervisning och, senare, blissfully, vägledning i form av Darling, my darling och annat vettigt som motvikt till det gravt reducerande, manscentrerade, heteronormativa Pogo Pedagog-pratet under biologilektionerna (”Penis blir styv och slidan fuktig för att ta emot penis”), ja, jag känner igen mycket. Tyvärr. För sjuhundrade gången: I’m so glad to grow older, to move away from those awful times… (Det fanns en anledning till att min största förebild under åren då mina hormoner åkte berg-och-dalbana var en asexuell man som satt hemma och läste brittiska pjäser från 1950-talet. Sugen man blev på att ligga efter att ha haft sexualkunskap och, i samma veva, läst ”Glaskupan” och tänkt att ja, jag lär ju vara en på miljonen jag med.)

Att nu, efter those terrible years, som vuxen kvinna med allt vad det innebär, med facit i hand (DET BLIR BÄTTRE, vill jag skrika till Nina, fjorton år, så mycket bättre att du inte kan ana!) läsa ”Andra resan till Folkestone” är att läsa med två olika filter. Mitt nuvarande, bejakande vuxenjag, hon som vet att det blir bättre, så mycket bättre, som slutit fred med sin kropp, versus tonåringen som är stel och konstig, som inte fattar någonting, som skriver ”I don’t want to get laid, I just want to be held” på en röd H&M-tröja och önskar att hon var lesbisk. Det blir oerhört effektfullt. Jag är väldigt glad över att jag läste den här boken, en coming of age-roman med fokus på kvinnlig sexualitet, sådana behövs. Hoppas att även de två följande böckerna i Mobergs serie om Nina Broman, vad jag förstår ett slags litterärt alter ego, ges ut på nytt. Jag älskar att läsa om flickor på gränsen till kvinna, om den avgrundsdjupa diskrepansen mellan naken längtan och krass verklighet. Jag tänker att Linna Johanssons debutroman ”Lollo” är en sorts nutida släkting. (There’s a podcast if you’d like to go, förlåt om jag tjatar men jag känner att jag sade allt jag ville/kunde säga där och hänvisar därför dit om ni vill veta vad jag tyckte.)

Slutligen, ett fantastiskt citat från romanen som mitt tonårsjag SÅ hade skrivit ner i sin Berta-i-skuggserien-inspirerade ”tankebok” (story of my life, för övrigt):

Tänk om livet skulle pågå så här tills hon dog? Alltid samma anstängning att likna alla andra, eller åtminstone somliga andra, så att man inte blev ensam.

Read Full Post »

NaNo-2015-Participant-Banner

I över ett decennium har jag följt NaNoWriMo (National Novel Writing Month, läs mer här) lite på avstånd. Beundrat de som varit med, oavsett om de nådde målet (50 000 ord skrivna på en månad) eller inte, tänkt att det där vore ju verkligen något, kanske nästa år, när jag har mer tid, ja, alldeles definitivt kanske, nästa år då… Jag har sett hur NaNoWriMo-deltagare färdigställt sina romaner, ibland fått dem utgivna – Erin Morgensterns underbara roman ”The Night Circus” kom t ex till under NaNoWriMo. Tänkt, gång på gång, att nästa år, ja, då kanske…

(It’s never really this year. Mvh The Girl Least Likely To.)

Men! I år har jag faktiskt gjort det. Registrerat mig på sajten, hämtat tips från fellow skrivande människor, varav några har överlevt NaNoWriMo, skrivit detta inlägg. Jag hade nog stått över även i år om jag inte, på grund av en ny livssituation, plötsligt har väldigt mycket mer tid att husera med. Dessutom har jag en idé som jag tror – hoppas – ska hålla för ett avsevärt längre format än det jag skrivit tidigare. Ergo: NaNoWriMore 2015, here I come! Jag säger som Agent Cooper: ”I have no idea where this will lead us, but I have a definite feeling it will be a place both wonderful and strange.” Jag kommer inte att ha en färdig roman som mål, men hoppas däremot på mycket text som jag sedan kan arbeta vidare med.

Av förståeliga skäl kommer mitt bloggande att få en annorlunda karaktär under november månad. Därför har jag förberett ett dagligt återkommande inslag – ingen koppling till NaNoWriMo, även om jag garanterat kommer att blogga om det också – som ska hålla er sällskap under november och ett längre tag framöver. Hoppas att ni kommer gilla!

Så. 1 till 30 november. 50 000 ord. Något slags romanembryo, något (hoppas!) both wonderful and strange att spinna vidare på. Och blir det skit så har jag åtminstone förhoppningsvis en bajskorv att polera… Att skriva varje dag är egentligen inget nytt för mig. Om man skulle slå ut alla mina noveller, texter, blogginlägg och tweets är jag ganska säker på att jag skulle nå tegelstensterritorium (t om med min stränga 550-sidorsregel), faktiskt. Jag vet inte om den tanken är deprimerande eller inspirerande. Kanske lite både och? När det gäller mitt eget skrivande tänker jag mig dock något i Christine Falkenland-längd, kanske. Vi får se. Men NÅGOT, något mer, något annat än det jag annars inte hade skrivit hoppas jag att det blir. Och det kan vara en nog så god början.

Har ni testat NaNoWriMo någon gång? I så fall får ni hemskt gärna dela med er av era erfarenheter!

Read Full Post »

crimetime9

Nu kan ni som inte var på plats i Visby lyssna på mig och den underbara Alex Marwood in action via Crimetime-podden på Books & Dreams. Flera av samtalen spelades in, vet jag, så förhoppningsvis kommer fler podcasts vad det lider. Hoppas att ni gillar!

Read Full Post »

”Is the psychological thriller dead?” frågade sig författaren Tammy Cohen på läsvärda krimbloggen Killer Women tidigare i höst. Hennes, och mitt, svar är tillfredsställande nog detsamma: not even close, darling. För sanningen är ju denna: även om det är lätt att TRO att detta vi nu upplever med ”Gone Girl”, ”Girl on a Train” och alla Girl-titlar som följt – varför förresten alltid flickor, aldrig kvinnor, i dessa målgruppsorienterade titlar? Detta diskuterade vi faktiskt i segmentet Litteraturnytt i avsnitt 24 av Ett eget rum om ni vill höra mer – är något nytt så har den psykologiska thrillern levt och frodats i decennier. Patricia Highsmith, Daphne du Maurier, Ruth Rendell/Barbara Vine, Karin Fossum och Inger Frimansson är bara några författare som gjort avtryck i den mörkt psykologiserande delen av den numera ständigt expanderande, subgenreletande spänningsgenren. I kölvattnet av Flynns framgångar har dock marknadsavdelningar på förlag runt om i världen hakat på, och i samma sekund som något blir en trend skapas också tyvärr ett (ofta irrelevant) bäst-före-datum. Jag vet inte om det är problematiskt. Kanske något att förhålla sig till i alla fall? Vissa trender är irriterande; andra bara objektivt bra saker som plötsligt råkar flyga upp på en radar bortom oss Constant Readers. Exempel på irriterande trender: författare som skriver om sina berättelser, SAMMA JÄVLA BERÄTTELSER, ur femtioelva olika perspektiv för att ”ge läsarna en ny ingång till berättelsen”. Fast nä, det handlar faktiskt bara om att tjäna pengar, ingen ”behöver” läsa Twilight eller för den delen BDSM-Twilight ur ännu ett söndertuggat perspektiv.

Exempel på trend som är icke-irriterande pga faktiskt ej en trend: psykologiska spänningsromaner. Bara så att vi är på det klara med detta att den psykologiska thrillern på intet sätt är något nytt. Författare har alltid intresserat sig för att utforska det mänskliga psyket, leka med våra förväntningar i form av mer eller mindre intrikata intrigbyggen. Så länge jag har varit mer eller mindre vuxen i min litteraturkonsumtion har detta varit den plats jag känt mig mest hemma i, både som läsare och som skribent/författare. Kommer jag nu, när psykologisk spänning och litterärt mörker blivit typ mainstream (THE HORROR), förvandlas till surmulen indietjej anno 2000 (”Jag hade Tigermilk på kassettband som min expojkvän spelade av från en skotsk kompis limited edition lp-skiva innan den kom på CD” – autentisk replik från Helena modell yngre) och dissa?

Nej, det kommer hon inte. ”I’m so glad to grow older, to move away from those awful times.”

978913714578513061665_O_1

Nu har hur som helst romaner mer märkbart börjat marknadsföras som psykologiska spänningsromaner även i Sverige. Författare skapar med Gillian Flynn som uttalad förebild, vilket jag – i egenskap av en blogg som heter Dark Places – naturligtvis uppmuntrar. Två relativt nyutkomna romaner som passar in här är Caroline Erikssons ”De försvunna”, redan såld till flera länder och stora summor, och Rebecka Edgren Aldéns ”Den åttonde dödssynden”. Jag tyckte om båda, men vill särskilt lyfta fram Edgren Aldéns skildring av känslomässigt kaos och livslögner under perfekt (”perfekt”) samtidsyta. ”Skriet från kärnfamiljen” goes ”Gone Girl” i villaidyllen, typ. Något i tonen, vardaglig med en anstrykning av underliggande hot, känslan av att allt när som helst kan kollapsa, att alla ska genomskåda en som den bluff man är, högg till. Igenkänning? Ja. Jag pratade senast idag med någon om detta, det orimliga, djupt ohumanistiska i vår samtids ständiga strävan efter, tja… strävan. Hur vi aldrig duger, hur våra hem aldrig duger, hur allt som är vårt, våra kroppar, våra karriärer (jag brukar säga ”mitt jobb” som en sorts barnslig motståndshandling, tänker mig att ”jobb” versus ”karriär” är lite som ”lägenhet” kontra ”våning”), till och med våra BARN blir renoveringsprojekt, ”potential”. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill vara nog, ÄR nog, utan förbättringspotential, men hur är en sådan ståndpunkt ens möjlig i dagens samhälle? Hur förhålla sig till sjukdomen som är vår samtid utan att själv bli en del av symptomen? Det går ju inte. Ursäkta derailande, men jag blir så upprörd. Och jag tänker att det är skitsmart att använda denna samtid som fond för en psykologisk thriller, för hur normkritisk man än kan vara är behovet av att bli omtyckt, att höra hemma, större. Diskrepansen, det hopplösa gapet däri, är en grogrund för väldigt intressant litteratur, tänker jag.

Huvudpersonen Noras nogsamt kalkylerande varumärkesbyggande, ”spontana” Instagrambilder, viljan att bli omtyckt som hotar att utplåna ens jag, vilket det nu är under alla filter, fick mig att tänka på min egen novell ”No filter” när jag läste ”Den åttonde dödssynden”. Hur jag vill fortsätta utforska detta i något annat format. Och, framför allt, hur jag vill läsa mer om detta, gärna av svenska författare. Anna på Skönhetskabinettet skrev väldigt bra om hur hon fascineras av så kallade WASP-kvinnor (WASP står för White Anglosaxan Protestant, tänk Charlotte i Sex and the City eller Betty Draper i Mad Men) och deras sammanbrott, den långsamt krackelerande, förment perfekta ytan, identifikationsfaktorn i det:

 

För egen del känns det utma­nande att inte låta sprick­bild­ning­arna ta över och bli hela mönst­ret. Ibland tän­ker jag att det är där­för jag måste vara så noga med min yta.

 

Och så tänker jag, som så många gånger förut, på de här raderna från Leonard Cohen:

 

There is a crack, a crack in everything
That’s how the light gets in.
That’s how the light gets in.
That’s how the light gets in.

 

Så länge det finns ytor att krackelera, mörker att gräva i, ljus att (kanske) släppa in, eller ut, behov av frisedel från ännu en serie om trötta medelålders kommissarier, tänker jag mig att det finns ett syfte med psykologiska spänningsromaner. Och gudarna ska veta att det finns mycket sådant these days. Det ska bli spännande – förhoppningsvis även bokstavligt talat – att följa detta framöver. Och medan vi är på ämnet: vad ska vi göra åt detta att Gillian Flynn tycks ha gjort en F. Scott Fitzgerald och ätits upp av Hollywood? Är vi pepp på en nyinspelning av ”Strangers on a Train” med Flynn som manusförfattare, eller kommer vi sitta och förbittras över hur denna tid hade kunnat ägnas åt Den Där Romanen Efter ”Gone Girl” istället?

PS: Jag har visst tidigare lovat en recension av Flynns Edgarvinnande novell ”What Do You Do?”, som kommer i svensk översättning senare i år. Jag har inte glömt det löftet. DS.

Read Full Post »

Litet skvallrigt postskriptum till morgonens text (tillhör ni den grupp människor som tar illa upp av skvaller, varsågoda att ignorera och invänta något mer seriöst, t ex recension av Jennifer Weiners senaste):

Tydligen dejtar Jonathan Safron Foer Michelle Williams sedan en tid tillbaka (tack Bokbabbel för info!). Kan det bli mer Brooklyn? Möjligen om Noah Baumbauch gör film om det. Rätt kul kåseri om detta hittar ni här. Uppskattade särskilt passusen om ”She reads almost every day!” och skribentens seinfeldska – strikt taget elaineska – ifrågasättande av utropsteckenanvändning-/worthiness i den meningen. Och ”den andra Jonathan”-grejen. Jag älskar ju ekologisk müsli-mumsande litterära Brooklyn, men det är lite kul att tvångsskämta om pga, tja, öppna dörrar (och kanske lite glashus – jag menar, jag gillar också ekologisk müsli, är trefjärdedelsvegetarian och när en långvarig men inte alltför realistisk dröm om att en gång leva och verka i Park Slope-brownstone). Särskilt underhållande tycker jag alltid det är att läsa om Jonathan of Brooklyn den äldre och hans allmänna opepphet inför allt från kvittrande fåglar till kvinnliga bestsellerförfattare. Det var också väldigt spännande när han tappade glasögonen hösten 2010, och hur jag upptäckte att hans borttappade glasögon genererade fler träffar på Google än till exempel googlingen ”Amy Bloom” eller ”Jennifer Haigh” (bloggade om detta på Bokhoratiden och fick både roat medhåll och sura kommentarer). MEN KUL ATT DU HÅLLER PÅ, JONATHAN FRANZEN! Jag älskade ”The Corrections”. Ju. Ska läsa ”Purity” snart. Jag har visst sagt det tre gånger nu…?

Min personliga favorit bland litterära Jonathan-typer från Brooklyn är nog ändå Bennington-alumnin Lethem (”Motherless Brooklyn”, ”You Don’t Love Me Yet” et al), om ni vill veta. Jo, det finns minst tre. Nästan tillräckligt många för att starta pojkband, eller varför inte en litteratursajt för bokälskande män (Lill-Jonathan, Mellan-Jonathan och Stora Jonathan)! Och, tja, helt olika varandra är de kanske inte…

lillajonathan mellanjonathan

storajonathan

/Hänt Extra, the literary edition

Read Full Post »

Older Posts »