Jomen hej, och hjärtligt välkomna till Helenas 100 hemskaste, denna alliterationsvänliga skräckfest som ska ta mig, och förhoppningsvis även er, genom de mörkaste månaderna! Jag kan inte lova att alla inlägg kommer att bli fullt så här omfattande, men jag kan lova en daglig lista över mina största/roligaste/nördigaste/bästa skräckupplevelser inom litteratur, musik, film och tv-serier, ja, fiktioner i största allmänhet. Jag är allsmäktig smakdomare och kommer att vara både tvärdisciplinär och tvärsäker men diskuterar hemskt gärna med er i kommentarsfältet. Ibland blir det en hel roman som avhandlas, ibland en novell, eller en dikt, scen, låtrad eller vad det nu kan vara. Varje inlägg kommer dessutom ha ett unikt foto signerat Marcus Stenberg. Nu kör vi!
På plats 100 finner vi Bentley ”A plethora of gore and perversion” Little och hans roman ”The House” (1999), som försvarar sin plats på Helenas 100 hemskaste av två anledningar. Dels är det en rätt kul bok, om man är på humör för något riktigt äckligt och over the top. Och det är man ju ibland, hur mycket man än älskar dimmiga heder och psykologiskt finlir. Pryda/känsliga läsare bör dock vara på det klara med att det är MYCKET sex. Kanske än mer trigger warning-berättigat är det faktum att ett gäng arga, våldsamma små clowner gör en spektakulär entré redan i första kapitlet. Det är inte så mycket psykologiskt finlir här, som ni märker, men skräck kan vara många olika saker och det finns en plats och en tid även för Littles sjuka lilla värld. Under flera år köpte och läste jag Little samma dag som en ny bok kom – symptomatiskt, och sympatiskt, nog direkt i pocket, ity Little är en paperback writer, kanske även en penny dreadful och jag gillar’t, på samma sätt som jag gillar att moffa i mig ett skrovmål med pommes och extra allt då och då. På senare år har jag släpat efter lite med Littleläsningen, vilket delvis har att göra med ett par romaner som tog en ovälkommen vändning mot thrillerhållet. Vissa människor välkomnar nya infallsvinklar i ett författarskap; jag är inte en av dem. Går det att vara kulturkonservativ och samtidigt läsa splatterskräck om mordiska miniclowner och övernaturliga orgier? I couldn’t help but wonder…
Kanske bör jag återuppta bekantskapen, vi hade det ju så trivsamt ihop där ett tag. Jag skrev en hel del om Little på Bokhoratiden om ni vill läsa mer om mina skogsäventyr med gore-Little.
Motivering nummer två, och detta är möjligen intressantare än själva boken, är att ”The House” skrivit sig in i modern skräckkanon på ett lite mer indirekt och makabert sätt. Det var nämligen ”The House” som Stephen King gick (!) och läste längs vägkanten den där ödesdigra dagen den 20 juni 1999 då han blev påkörd och allvarligt skadad, kom så nära döden att det går att dela in hans författarskap i ett före och ett efter olyckan. King skriver fint om olyckan och hans väg tillbaka, först och främst som människa, men också, eftersom de sakerna för honom är intimt sammankopplade, som författare, i ”On Writing”. Föraren Bryan Smith – för övrigt namne med en annan amerikansk skräckförfattare, kanske mest känd för ”The Freakshow”, ett annat bra val om man känner för röjig skräck som inte direkt jobbar med subtiliteter – beskrevs senare av King som ”en karaktär ur någon av mina romaner”. Envisa rykten gör gällande att Smith råkade köra på King eftersom han var för upptagen med att skälla på sin hund, som tyckte att den ölkylare Smith förvarade i bilen var en lämplig leksak, för att hålla koll på sikten. Smith dog året efter olyckan, och King kommenterade dödsfallet på följande sätt:
The death of a 43-year-old man can only be termed untimely. I would wish better for anyone. Our lives came together in a strange way. I’m grateful I didn’t die. I’m sorry he’s gone.
Jag vet inte varför, men jag har länge samlat på värdelöst vetande kring kändisars läsvanor. Hur mycket ny information som än pumpas in i min hjärna – nya pin-koder, mina ungars klasskompisars namn – KAN jag inte radera kunskapen om att Bill Clinton läste Harlan Coben medan han tillfrisknade från sin hjärtattack 2004, eller att den enda bok som vår kung fotograferats med är Johan Theorins Ölandsskildring ”Blodläge”, som han lämpligt nog läste på Öland. Jag antar att detta hänger ihop med att jag personligen gillar att ge min läsning geografiska/självbiografiska konnotationer. Ibland är en bok så mycket mer än en bok, om ni förstår vad jag menar. Läsningen, liksom livet, tar ibland en sjuhelvetes u-sväng.
Berättelsen om hur Stephen King en junidag tog med sig Bentley Littles nya skräckis ut på promenad är en ”Short Cuts” i skräckskrud. Du kan inte ana vad som hände sedan… Vår tids skräckmästare, personligt ansvarig för flera av mina mer permanenta skräckläsningsrelaterade trauman och – detta är ingen spoiler – en flitig gäst på denna 100-lista, dog nästan för att en ensam man tyckte det var viktigare att se till att hunden inte bröt sig in i ölkylaren än att hålla ögonen på vägen. Och så omständigheten att King å sin sida eventuellt blev påkörd eftersom han läste medan han promenerade (jag gjorde det som barn, under min mest intensiva slukarålder, livsfarligt ju!), och att föraren delar namn med en skräckförfattare som skriver i samma anda som Bentley Little, aka författaren som indirekt, i en skruvad samexistens med Bryan Smith the lonely dog man, var en faktor i olyckan. Stranger than fiction, indeed. Du skulle inte kunna hitta på detta.
#helenas100hemskaste
Dark Places 