Morgonens chock: att litterära powerparet, Park Slope literary royalty, Siris och Pauls arvingar, jag talar naturligtvis om Jonathan Safron Foer och Nicole Krauss. De gyllene, av #boblmaf omhuldade. De, ni vet.
Att de – DE – gått skilda vägar förra året. Att jag fick reda på det av första avsnittet av ”The Affair” säsong två. Känns dock fullt logiskt med tanke på inlägget jag skrev i somras om hur ”The Affair” känns mer litterär än många romaner.
Who’s next, who’s next
Always the ones that you least expect(Tracey Thorn, ”Oh the Divorces”)
Tänker, nästan ett år efter det att jag var en del av ett tungt beslut – mitt livs tyngsta – en hel del på de där raderna från Tomas Tranströmer, om hur begravningarna kommer tätate och tätare nu, som vägskyltarna när man närmar sig en stad. Fast med separationer istället. Kommer inte alla separationer som en chock, annat än för de allra närmast sörjande? Man vet aldrig. Man vet aldrig. Så lite man vet, egentligen, om andras liv såväl som ens eget. Omvägarna livet tar som blir något nytt, ett så kallat liv. Ett bra liv, på det hela taget, bara inte det du trott och ja, jag håller nog fortfarande med mig själv om det jag skrev i ”Happy, Happy”-recensionen för flera år sedan, när jag inte visste, inte hade en aning. En skilsmässa kan vara nödvändig, livet kan bli bättre, luften lättare att andas. Men det tar inte udden av sorgen, som fortsätter att samexistera med allt det där nya. Lika väl som man kan ha två tankar i huvudet samtidigt kan man bära på flera känslor, två slags hjärtan. Det som slår, med blåmärken men likväl, hör hur det slår, vad mycket det vill! Och så det som slog för någon annan så länge. Om man lyssnar noga kan man fortfarande höra svaga ekon. Det gamla hjärtats fantomsmärtor. Man går vidare med två hjärtan, en levande anomali, ett cirkusfreak, för det är så det är. Det som var, det som blev, det som kunde ha varit. Någon sorts harmoni, kanske, till sist.
Jag hoppas att de är lycklig(are) nu, Jonathan och Nicole. Att de får skrivro. Att deras hjärtan mår bra. Själv har jag bara helt nyligen orkat börja tänka på att skriva skönlitteratur igen. Fast nu är det en fråga om när, inte om. Det, liksom väldigt mycket annat, är jag glad för. Det finns väldigt mycket att vara glad för denna oktober och jag kan inte låta bli att tänka på min själsfrände från Avonlea, Anne på Grönkulla, som sade att hon är så glad över att hon lever i en värld som har oktobrar. Det är jag också. Och så det där citatet från F. Scott Fitzgerald: ”Life starts over when it gets crisp in the fall.” Vi är nog många som ser hösten som vårt nya år. Något specifikt för intellektuella, vi som älskade att gå i skolan?
För övrigt är jag nu oerhört sugen på att läsa Richard Yates ”Cold Spring Harbour” efter att ha sett Noah stå och vänta på tåget under Cold Spring-skylten. Snyggt.
Dark Places 
Jag tycker mycket om dina tankar kring dubbla hjärtan och hur du formulerar dem – och att det avsnittet är fullt gångbart som skönlitterärt skrivande.
Tack! Jo, jag tänker också lite i de banorna… Vi får se.