Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2015

 

Det kunde väl aldrig vara spökvagnen jag åkte i?

Jo – visst var det spökvagnen. Nu kände jag igen det blå sidenet. 

Jag ville skrika, banka på glasrutan, ropa åt kusken att stanna och kasta mig ur vagnen, men jag satt som förstenad och förmådde ingenting.

(Maria Gripe, ”Skuggornas barn”)

Ingen skildrar det stillsamt kusliga – det sällsamma, för att låna ett ord från författarens universum – som Maria Gripe gjorde. Att be mig välja ut en favorit bland Gripes underbara samling kuriositeter där ”Tordyveln flyger över skymningen”, ”Agnes Cecilia” (som jag döpt min ena dotter efter) och skuggsviten är kronjuvelerna… det är faktiskt lite som att be mig välja mitt favoritbarn. Därför tänker jag fega ur och återkomma till Gripes sällsamheter flera gånger här på hundralistan. Min lista, mina val. Ju.

En specifik scen som fastnat i mig, dock, är den ur ”Skuggornas barn” när Berta inser att hon hamnat i den så kallade spökvagnen som kör henne från stationen till slottet i Rosengåva. Här rör sig Gripe i den klassiska spökhistoriens territorium: plötsligt kan man, om kusken glömt att placera en bibel under kuskbocken, erinra en kyla inne i vagnen. Man inser att man inte är ensam.

M.R. James sade att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably”. Precis så är det att läsa Maria Gripe när hon är på sitt övernaturliga humör, och det är med de scenerna, den känslan, i åtanke som jag fortsätter att leta upp nya spökhistorier. Om och om igen.

Annonser

Read Full Post »


En pittoresk engelsk by.

Ett gammalt hus där väggarna buktar av fukt och motsätter sig renovering.

Ett försvunnet barn, och ett mycket ensamt.

Ett dolt rum fullt av viktorianska kuriositeter.

 

En ständig närvaro. Något som vakar. Vaknar?

 

Kortromanen ”Touched”, specialskriven av brittiska thrillerförfattaren Joanna Briscoe för anrika skräckfilmsproduktionsbolaget Hammer, sedan några år tillbaka även bokförlag med skräckinriktning, är som gjord för att läsas i ett sträck. Jag tänker på gamla viktorianska arketyper som the madwoman in the attic och Dickens Miss Havisham, liksom Charlotte Perkins Gilmans novell ”The Yellow Wallpaper”, Shirley Jacksons levande organismer, och filmen ”Village of the Damned”. I efterordet – som inte bör missas – berättar Joanna Briscoe att hon tillbringade sina första fyra levnadsår i byn där man 1960 spelade in just ”Village of the Damned”. När Briscoe blev tillfrågad att skriva en kortare roman för Hammer började hon omedelbart tänka på sin tidiga barndoms by, som hon ännu hade minnen av, och hur hon skulle kunna befolka den med klassiska motiv inom spökhistorien. Det märks att Briscoe är väl inläst på den gotiska spökhistorien, och blandningen av klassisk haunted house-historia, klaustrobisk bythriller och erotisk bladvändare fungerar perfekt. Det är också smart att tidsmässigt placera romanen i 1960-talet en era där nytt och gammalt kolliderar: här finns ekon av ett Swinging London som pågår ett par ynka mil bort samtidigt som de gamla viktorianerna bokstavligt och bildligt talat dör ut. Språket är sinnligt och suggestivt, växlingarna mellan en ensam och frustrerad fembarnsmammas känsloliv och det trilskande huset, allt som buktar, viskar och skriker, väl utförda. Dessutom har romanen ett sympatiskt budskap: kanske är det inte de ”konstiga” som är konstiga. Kanske är verklig ondska den som existerar bland de levande, inte i ekon efter de döda. 

Read Full Post »

71. Tooms

71

Eugene Victor Tooms – namnet som ger gamla Arkiv X-nördar skrämselhicka. Av alla monster, mördare och utomjordingar som passerade revy under seriens nio säsonger är han ändå rätt oöverträffad med sin övermänskliga förmåga att ta sig in i ventilationssystem och trånga utrymmen och sitt trofé- och gorefyllda näste där Scully får galla på pumpsen. Liksom ondskan i Stephen Kings ”IT” är saken som kallar sig Eugene Victor Tooms cyklisk, repetetiv, oundviklig: när Mulder och Scully börjar utreda visar det sig att liknande mord inträffat så långt tillbaka i tiden som 1900-talets början. Tooms har över huvud taget inte åldrats sedan dess. Kombinationen av mordisk mutant och pojkaktig Peter Pan-figur är lika genialisk som skrämmande. Efter att jag sett det första avsnittet med Tooms, som för övrigt var det första strikt monster of the week-betonade, ett fristående avsnitt med lite koppling till seriens övergripande mytologi, kunde jag inte passera ventilationstrummor eller rulltrappor utan att rysa.

Tooms blev en fanfavorit och är med i två avsnitt av Arkiv X, ”Squeeze” och ”Tooms”. Han gick ett blodigt öde till mötes i slutet av det sistnämnda, men det vore ändå inte helt orimligt om han dök upp en tredje gång i den nya säsongen. I Mulders och Scullys värld är allt möjligt.

Skådespelaren som spelade Tooms var ett fynd, mycket tack vare sin oskyldiga men samtidigt djupt obehagliga utstrålning, och även privat tycks Doug Hutchison, som efter Arkiv X synts bland annat i ”Lost” och ”Den gröna milen”, fortsätta att oroa och uppröra. 2011 gifte sig den då 51-årige Hutchison för tredje gången. Bruden var sexton år gammal och förmodligen för ung för att minnas Eugene Victor Tooms. Hans creepfaktordagar är uppenbarligen inte över.

Read Full Post »

Det går inte säga annat än att Joe Hill är en modig man. Han föddes nämligen som Joseph Hillstrom King, den äldste sonen till Tabitha och Stephen King från Bangor, Maine – och när han rätt många år efter sin födelse (fast inte SÅ många) debuterade som författare gjorde han det inom skräckgenren. Man riktigt hörde olyckskorparna kraxa. Nepotismskämten som vässades. Skomakarnas barn som bär trasiga skor, etc, etc.

Så fel de fick, olyckskorparna.

Att Stephen Kings son ska få en bok utgiven är i sig inget konstigt. Att han ska skriva sig in i den genre som pappa Steve mer eller mindre ensam tagit in i det dödsrosslande tjugonde århundrandet, till radhus, villor och trailer parks, pojkrum som luktar av gamla gympadojor och hemliga drömmar; till klassrum där det egentligen ska pluggas geometri, till sjukhus, bussar och väntrum, det som King den äldre själv kallar those inevitable dead spots in life, och så småningom ända in i de litterära finrummen – och dessutom göra det BRA. Det hade nog ingen riktigt räknat med. Utom möjligen Joe Hill själv. Oavsett om han skriver om barnamördare med NOS4A2-skylt, hornprydda unga män eller vardagsabsurdism gör han det nämligen med en säker penna, lika mycket författare som skräcknörd.

I debutromanen ”Heart-Shaped Box” visade Joe Hill på ett egensinne och en vinnande blandning av skräck och humor som skapade respekt i skräckkretsar. Men det var i novellsamlingen med det lätt anspråksfulla namnet ”20th Century Ghosts”, egentligen skriven före, som han visade att han var en skräckförfattare att räkna med.

Korrektion: en författare att räkna med, för åtminstone en av de här berättelserna saknar helt skräckelement och ska snarare läsas som en bitterljuv uppväxtsskildring med ett övernaturligt/fantastiskt inslag: berättarjagets bästa vän är gjord av uppblåsbar plast. ”Pop Art”, om en uppblåsbar pojke, är en av de mest originella och gripande berättelser jag läst på länge. Alla jag pratat med om berättelsen har gråtit medan de läst den. Så även jag. Andra berättelser som sticker ut lite extra är inledande ”Best New Horror”, om en skräckfantasts jakt efter den ultimata skräcknovellen, Kafkaparafrasen ”You Will Hear the Locusts Sing” och Bram Stoker-hyllningen ”Abraham’s Boys”, men vad som framför allt kännetecknar ”20th Century Ghosts” är en entuasism och kärlek till genren som resulterat i en oerhört jämn och läsvärd novellsamling.

En blivande klassiker, vågar jag nästan påstå. Spökena i det tjugoförsta århundrandet tillhör åtminstone delvis Joe Hill nu.

Read Full Post »

51XJrxPGhvL._SY344_BO1,204,203,200_Alldeles nyss i badkaret lärde Stephen King mig vad ”so many books, so little time” heter på latin. Det borde ju en gammal latinare kunna räkna ut själv, tycker man, men tydligen krävdes det en Stephen Edwin. Uttrycket dyker upp i ett av förorden till Kings nya novellsamling ”The Bazaar of Bad Dreams”. De Constant Reader-tillvända för- och efterorden har alltid varit en stor del av behållningen med Kings novellsamlingar, men här är de mer än så. Varje novell presenteras med en liten berättelse om tillblivandet och tillägnas en författare och förebild. Av de jag hunnit läsa så här långt är jag mycket förtjust i ”Premium Harmony” (”Thinking of Raymond Carver”) som lyckas andas Carver men samtidigt låta sippra ut allt det där som vi Constant Readers kan identifiera som Stephen Kings hjärteblod. Jag tänker mycket på min hundralista när jag läser ”The Bazaar of Bad Dreams”. På hur inspiration och självbiografi och fiktion går hand i hand.

Så här skriver King om att inspireras av andra författare:

When I was a young man, I wrote like H.P. Lovecraft when I read H.P Lovecraft, and like Ross McDonald when I was reading the adventures of PI Lew Archer.

Stylistic copying eventually wanes. Little by little, writers develop their own styles, each as unique as a fingerprint. Traces of the writers one reads in one’s formative years remain, but the rhythm of each writer’s thoughts – an expression of his or her very brain-waves, I think – eventually becomes dominant. In the end, no one sounds like Elmore Leonard but Leonard, and no one sounds like Mark Twain but Twain. Yet every now and then stylistic copying recurs, always when the writer encounters some new and wonderful mode of expression that shows him a new way of seeing or saying.

 

Read Full Post »

73b

What a house it was. A huge facade, hulking high on the property, four white columns across a sagging front porch. Shutters painted, but not recently. Bicycles toppled against the bushes. Jars of all sizes (dusty, some with dried flowers, others with pebbles or marbles or brackish water), a bucket, a ragged broom, and a tray of half-full drinking glasses – contents brownish-gold and dry – books on the railings, and a long-forgotten doll abandoned in the weedy flowerbed. But to me the worst were the trees: gargantuan evergreens, trees out of nightmares, monstrous and dark enough to seethe across the yard by themselves, stripping all light and lawn in their path. ”Hill House”, I murmured, thinking of the novel in my purse. It occured to me then that I’d never seen evidence before this of how a novelist constructs a world from fog and fact.

”Shirley” är inte direkt svår att tycka om ifall man är det minsta intresserad av litteratur- och skräckhistoria (och det utgår jag från att ni är om ni hängt med så här långt). För det första: Shirley i romanens titel är naturligtvis Shirley Jackson. THE Shirley Jackson, här fiktionaliserad i slutet av sitt liv, med flera biografiska och litterära fakta invävda i narrativet där hon oväntat blir vän med det betydligt yngre berättarjaget. För det andra: huset som nämns i citatet ovan är huset som Jackson delade med sin make Stanley Edgar Hyman och deras barn och ligger i universitetsstaden Bennington, Vermont där Donna Tartt och Bret Easton Ellis ett par decennier senare skulle skriva sina debutromaner. I en passus nämns att en ung och lovande författare vid namn Joyce Carol Oates tydligen hade varit helggäst hos paret nyligen… Rena kattmyntan, detta. Men det slutar inte där: Susan Scarf Merrell lyckas skriva sin roman i samma vardagsgotiska anda som Jackson, så att ”Shirley” blir både metaskräck och ett inlägg i Shirley Jacksons kanon, i den skräckkyrka där Neil Gaiman och Stephen King redan är församlingsmedlemmar. Det var ett tag sedan jag blev så upprymd över en nyutkommen bok som ”Shirley” och eftersom den både håller som eget verk och belyser ett av skräckens mest intressanta författarskap försvarar den sin plats här på 100-listan. Precis så här bör metaromaner skrivas, vill jag påstå.

Read Full Post »

74

Hösten 1972 drabbades barn på så geografiskt skilda platser som Trelleborg och Jakobsberg av en masspsykosliknande rädsla för varulvar. Detta fenomen tillskrev man ett antal skräckfilmer som visats på tv under sommaren. (Källa: Allt om historia i specialnumret Tidernas skräck, 3/2015.)

Sommaren 1996 såg jag Stephen King-filmatiseringen ”Silver Bullet” på tv i ett stort, ödsligt hus med en ylande hund som enda sällskap. Så taktiskt drag av mig! Det hade varit fint med lite masspsykosvänner då, särskilt när varulven, spelad av Everett McGill innan han flyttade till Twin Peaks, gifte sig med Nadine och började vänstra med Norma, visar sitt rätta ansikte under fullmånen. Självklart började hundjäveln skälla och yla just då…! (Källa: Empiri, Torekov sommaren 1996.)

Kanske var det där och då jag plockade upp min känslomässiga Team Vampire-pin och bestämde mig för att skaffa katter, bara katter, i framtiden. Egentligen har jag nog aldrig varit särskilt mycket för varulvar. De är intressanta ur psykosexuell synvinkel (dolda begär, dubbla personligheter, hela Jekyll och Mr Hyde-grejen) och visst är det tufft att Michael Landon aka pappan i ”Lilla huset på prärien” i början av sin karriär var tonårsvarulv. Men på det stora hela tar jag mycket hellre en likblek degenererad gammal gentlemannavampyr än en hårig, ylande vargman.

Undantag: ”I Was a Teenage Werewolf”-mardrömspastischen i ”IT” och så ”Silver Bullet”, som bygger på Stephen Kings illustrerade kortroman ”Cycle of the Werewolf”. Filmen är genomgående guld för 80- och 90-talsnostalgiker ur castingsynpunkt: för att fortsätta Cable Guy-spåret där fiktion ÄR verklighet så är Anne på Grönkulla och lillkillen i ”Lost Boys” syskonparet som tvingas jaga en varulv i en liten småstad i Maine. Varning för tidstypiska, dvs helkeffa, effekter, men om man bortser från det är det en riktigt fin liten popcornskräckis. Kanske just tack vare den oförblommerade åttiotalskänslan som går igen i allt? Bonuspoäng för att Everett McGill bär ögonlapp (fans av ”Twin Peaks” förstår innebörden av detta). Den illustrerade litterära förlagan är något av en raritet i Kingsamlarkretsar, väl värd att leta upp.

Read Full Post »

Older Posts »