90. ”By the Pricking of My Thumbs” – Agatha Christie

Ni bara:

”Alltså, nu börjar hon väl ändå få slut på inspiration redan på plats 90! Agatha Christie på en SKRÄCKLISTA, hallå!”

Jag bara:

*lutar mig tillbaka och förklarar pedagogiskt*

JO! Det stämmer: jag har med Agatha Christie, den genomklassiska pusseldeckarens mesta mystant, på en SKRÄCKLISTA.  Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att ”By the Pricking of My Thumbs”, en lite mer obskyr Christie från 1968 där vi får återse det charmerande äkta paret Tommy och Tuppence som medelålders, har klockrena skräckelement. Det är naturligtvis inte fråga om någon panikskräck à la Spider walk i ”Exorcisten”. Snarare ett lågintensivt anglofilt mysrys där de pittoreska miljöerna och det artiga tilltalet förhöjer de mörka inslagen. Det finns något djupt oroväckande med tanken på en söt gammal tant som, omgiven av krimskrams och brittiskt gemyt, plötsligt frågar om döda barn som murats in i eldstäder. Jag älskar när Christie utforskar mörkare teman och går fullt ut med mysryset, som här och i ”The Pale Horse” eller ”The Moving Finger” (enligt många det bästa hon skrev). Och hon var långt före skaparna av Chucky att inse skräckpotentialen i dockor.

Ibland är lagom ruskigt mysrys precis det man mäktar med på skräckspektrat, och då är ”By the Pricking of My Thumbs” ett fynd som förenar pusseldeckarälskare och mörkervurmare. Jag blev ohyggligt sugen på att läsa om nu.