På tal om creepy gamla damer, som jag vigde plats 90 åt, så är väl frågan om inte priset till allra mest creepy äldre dam går till hyresvärdinnan i Roald Dahls novell ”The Landlady”. Den är en klassiker i undervisningssammanhang för engelsklärare och det var också i klassrummet, på osexig stencil, som jag första gången stiftade bekantskap med den. Vi fick skriva en novell inspirerad av berättelsen, minns jag. Det var första gången jag testade på att skriva skräck. När jag idag skriver är jag otvetydigt inspirerad av det lågintensivt krypande gamla skräckgardet. Först: etablera en plats, en stäming. Sedan: jaga upp din läsekrets med en sakta eskalerande känsla av obehag. Kanske kommer alltsammans från Dahls hyrestants vardagsrum…? (Jfr Gogols kappa.)
”The Landlady” handlar om den unge Billy som söker husrum i London och av en slump hamnar hos en pratsam äldre dam som gärna talar om gamla hyresgäster, alla unga män. Vad hände med dem? Och varför känner Billy igen namnen..? Den till synes vänliga gamla hyresdamen håller, shall we say, de tidigare gästerna i färskt skick. Skräcken i det oväntade: en snäll, smågaggig gammal tant med goda konserveringskunskaper. Så fina pojkar, allesammans!
Fastän jag var en mönsterelev av sällan skådade proportioner som hellre stannade kvar i klassrummet och diskuterade Oscar Wilde med min lärare än stod i rökrutan (oh Tyresö gymmasium, so much to answer for) kan jag inte påstå att jag älskade allt stencilerat som vi skulle läsa. I fallet med Billy och den småfnoskiga hyrestanten var det dock kärlek vid första ögonkastet. Liksom Shirley Jackson var Roald Dahl mästare av everyday weird och visste att förankra det otroliga och makabra i en förment vardaglig miljö.
Här kan ni läsa novellen i sin helhet, även denna gång tack vare engelsklärare som inte kan få nog av Dahl. Den finns även i samlingen ”Kiss Kiss” där några av Dahls mest makabra små berättelser härbärgeras. Det är en perfekt historia för loja söndagar, tycker jag. Något med den bleka solen dessa sena hösteftermiddagar får mig alltid att tänka på hösten jag tillbringade i östra London, hos en hyresvärd som någon borde skriva en skräcknovell om (nej, det är inte bara Dahl som suggererat mig, jag lovar, men det är en annan historia!). Affärerna stängde innan det skymde dessa söndagar, Snaresbrook High street öde, allt tyst och stilla utom bruset från en rugbymatch i tv-rummet och min pålitliga vattenkokare där all min matlagning (nudlar, kaffe, te) skedde dessa månader. Känslan av att det var sent på jorden. Om något hände mig, hur många dagar skulle det dröja innan någon där hemma anade oråd? Mörkret som föll, snabbade och snabbare dessa sena veckor i november.
Dörrvredet som sakta rörde sig nedåt. Jag var nitton, två år äldre än Billy.
Så sårbar man är som hyresgäst i en främmande människas hus. Så lite man vet.
De laminerade husreglerna på skrivbordet där mina pluggböcker trängdes med sådant jag köpt på South Bank för 20 p styck, Woolf, Dickens, Austen, Hardy, Trollope, de ensamma eftermiddagarna i det kalla inackorderingsrummet:
”There are no locked doors in this house.”
Jag låste dörren ändå. Alltid. Kunde inte läsa skräck förrän jag var hemma i flickrummet i Tyresö igen. Då läste jag om ”The Landlady” och tänkte på mina månader i östra London. Undrade hur mycket som varit på riktigt och hur mycket som bara satt i en lättsuggererad flickstackares huvud.
Jag antar att jag aldrig kommer att få veta varför min hyresvärd fann det rimligt att försöka ta sig in i mitt rum utan att knacka. Men den där historien, den tänker jag skriva någon dag.
Dark Places 
Kommentera