39. ”The Lottery” – Shirley Jackson

Mörka och stormiga nätter, jomenvisst, men ibland tänker jag att det allra otäckaste är det som äger rum i soligt dagsljus. Det är så lätt att vaggas in i falsk trygghet när solen skiner och det är vackert ute, vad skulle kunna hända? De riktigt skickliga skräckförfattarna vet hur man utnyttjar det. Som Shirley Jackson i inledningen till ”The Lottery”: ”The morning of June 27th was warm and sunny, with the fresh warmth of a full-summer day.”

Det som sedan följer i en av de mest lästa amerikanska novellerna genom tiderna – en av de där som det faktiskt inte GÅR att tjata sönder – är en studie i masspsykos och, kanske, ondska. Ju mer Jackson dröjer sig kvar i det djupt vardagliga som var hennes domäner, desto obehagligare blir det. Shirley Jackson visste att skrivargudarna bor i detaljerna och hade ögonen med sig, ingen iakttagelse för trivial. När jag var yngre hade jag en återkommande mardröm om att vår skolsyster genom ett lotteri skulle besluta vilka elever som ”bara” skulle få stelkrampsspruta och vilka som, på grund av platsbrist, skulle få avlivas som djur. Men vilken spruta vi genom lotteriet tilldelats skulle vi inte veta förrän det var för sent… Jag misstänker att jag hade Shirley Jackson, drottningen av det vardagsmakabra, att tacka det för. Jag slapp i alla fall att bli stenad som den arma Mrs Hutchinson.

Read Full Post »

40. ”Afterward” – Edith Wharton

Livet är för kort för spöken som endast kan avnjutas i efterhand, slår en av huvudpersonerna fast i Edith Whartons ”Afterward”. Det är nämligen det som sägs om spöket på herresätet Lynge i engelska Dorset dit novellens berättarjag Mary och hennes make flyttat. Många år i den amerikanska Mellanvästern med dess ”själsdödande fulhet” har fått paret att längta efter det brittiskt genuina. De är två storögda kulturturister, som hämtade ur en roman av Henry James eller E.M. Forster eller för den delen Edith Wharton, som glorifierar det gamla huset och dess total avsaknad av moderna bekvämligheter. Åtminstone till en början. Möjligen flyr de från något annat än den amerikanska själsdödande fulheten, men vad detta är står inte klart förrän senare. Och ännu senare kommer Mary till sist att förstå precis vad hennes väninna menade med att man inte upptäcker spöket på Lynge förrän efteråt.

Edith Wharton (1862 – 1937) är för eftervärlden förmodligen mest känd för romanen ”Oskuldens tid”, som filmades av Martin Scorsese i början av 90-talet. Mindre känt är kanske att hon även skrev ett antal fina spökhistorier. Min favorit är just ”Afterward”. Det är en på många sätt djupt moralisk historia om hemligheter i ett äktenskap, ohederliga affärer och den famlande, desperata känslan när allt är för sent. En riktig pärla i genren psykologiska spökhistorier, kanske något för fans av ”Kvinnan i svart”?

Read Full Post »

41. ”Bortbytingen” – Selma Lagerlöf

Precis i slutet av Astrid Lindgrens ”Madicken och Junibackens Pims” finns en scen som aldrig riktigt gått ur mig. Så här många år efteråt, när jag bläddrar förbi de av mig en gång noggrant färglagda Ilon Wikland-illustrationerna med mina döttrar i knäet, slår det mig att det är fråga om en sorts personlig litterär urscen. Någonting där planterade ett frö av ångest och fasa i mig vars djup och räckvidd inte kom att resonera med mig fullt ut förrän jag många år senare fick barn. Ni kanske anar vilken scen det är fråga om nu? Det är den där Madicken är ensam i trädgården med sin nästan alldeles nyfödda lillasyster Kajsa. De är ensamma, och så plötsligt inte. Lindkvist, en av stadens fattiga och, förstår man när man läser med vuxenglasögonen på, psyksjuka, har plockat upp lilla Kajsa från vagnen. Han tänker ta henne, för, som han säger, ”Hon är min. För det måste vara rättvisa i världen.”

En annan urscen, ett slags urskräck: när mannen kastar tillbaka trollungen i elden i ”Bortbytingen”. Jag hade nästan förträngt hur otäckt det är.

I Selma Lagerlöfs berättelse om trollpackan som tar det präktiga bondfolkets vackra barn och ersätter med sin egen fula trollunge finns också ett starkt rättvisetänkande: i slutet av sagan visar det sig att varje gång som trollungen fått stryk fick också den bortrövade pojken det, och för varje tillfälle som bortbytingen matades med paddor fick bondparets pojke bröd och smör av trollkäringen. Kvinnan rusar in i elden och räddar barnet med svinborst till hår, trollungen som är allt deras egna barn inte är. Det måste vara rättvisa i världen. Jag var livrädd för ”Bortbytingen” som barn, läste den definitivt som en skräckberättelse i sin skildring av barns utsatthet och livets godtycklighet. När jag nu läser om den som vuxen, som förälder, hittar jag nya lager. Handlar inte ”Bortbytingen”, mer än något annat, ytterst om anständighet? Detta är, tänker jag, också en del av mitt listande. Jag närmar mig ett verk som ett skräckverk därför att det är så jag minns det, men finner något annat. Ändå ligger min ursprungsläsning, urskräcken däri, kvar som ett grundlager. Det är ju det som är så häftigt med litteratur, med fiktioner över huvud taget – hur olika tolkningar kan samexistera med varandra. Jag har inte vågat läsa ”Bortbytingen” för mina egna barn än. Kanske är det dags snart.

Read Full Post »

42. Ensamhet och gemenskap: Marianne i ”Färjan”

Alla skräcklistor behöver en smula hopp, det är sedan gammalt. Här kommer det, hoppet. Om det här inlägget vore en låt skulle det vara ”Don’t Give Up” med Kate Bush och Peter Gabriel, eller kanske ”Everybody Hurts” precis när Michael Stipe sjunger ”No, no, no, you’re not alone”. En ljusstrimma i mörkret som känns så kompakt – som vi famlar! – att vi inte vet om vi någonsin kommer hitta ut.

Det finns, som bekant, en spricka i allt; det är så ljuset kommer in. En författare som alltid förstått poängen med att släppa in en aning ljus i mörkret är Mats Strandberg. Egentligen handlar alla hans böcker, inte minst Engelsforstrilogin som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, om människor som mot alla odds finner varandra och tvingas samarbeta. Utanförskap som föder gemenskap. I hans senaste bok, skräckromanen ”Färjan”, är det tydligare än någonsin. Idén är så genialisk och specifik att man fattar att Mats Strandberg under hela skrivprocessen levde med en ständig rädsla för att öppna DN och läsa om John Ajvide Lindqvists nya färjeskräckis. 24 timmar. En finlandskryssning. Alla får lämna sina vanliga jag på kajen. Bli den de önskar att de vore, eller åtminstone låtsas. Men någon – NÅGOT – har andra planer och snart börjar infernot.

”Färjan” är en klassisk goreskräckis där arvet efter Stephen King anas i varje mörkt korridorshörn. Det som får romanen att stå på egna ben är de många och komplexa personporträtten där varje person lyckas kännas som en individ (inte helt enkelt i en kollektivroman med högt uppdrivet tempo). Härom dagen undrade jag varför det finns så få kvinnor i den King-deriverade populärskräcken. Här finns de. Min favorit heter Marianne, en kvinna i övre medelåldern som är så ensam att hon låtsas att ”väninnan” hon skulle åkt med fått förhinder i sista minuten. Man läser inte särskilt ofta om kvinnor som Marianne: de som blev kvar, som alltid gjort det som förväntats av dem och aldrig finner någon guldkruka vid regnbågens slut, ingen belöning, bara ensamhet. Möjligen kan hon vara en tragikomisk karaktär i en Jonas Gardell-roman, men att placera denna kvinna i en skräckkontext och sedan låta henne leva, ligga, lyssna, bli en oväntad auktoritet i en krissituation? Från början var tanken att Marianne skulle bli ett av ”Färjans” första dödsoffer. Jag är så glad att det inte blev så. Marianne behövs, och hon är ett fint exempel på hur skräcken på 2010-talet kan se ut. När skräcknördarna själva börjar skapa i den genre som skapade dem kan vad som helst hända.

 

Read Full Post »

43. Skräckens ansikte: Sarah Palmer i Twin Peaks

Om Laura Palmer är mysteriet kring vilket ”Twin Peaks” kretsar så är hennes mamma Sarah, makalöst spelad av Grace Zabriskie, portalen till seriens ojämförbart ruggiga stämning. Jag skulle gå så långt som att säga att Sarah Palmer vad ”Twin Peaks” anbelangar ger skräcken ett ansikte. Det är i hennes ansiktsuttryck som det fruktansvärda speglas, från scenen då hon får reda på att hennes dotter aldrig mer kommer hem till i sista avsnittet, där hon blir en länk till Black Lodge (I am in the Black Lodge with Windom Earle…) och kör läskigaste ”jag är besatt av något ondskefullt”-manifestationen sedan Linda Blair/Mercedes McCambridge i ”Exorcisten”. Det är också Sarah som för första gången ser BOB, varelsen som förkroppsligar ondska (och dubbeldenim). Det är knappast någon slump att det är i avsnitten som David Lynch regisserat som Sarah Palmer får agera skräckportal, hennes ansikte förvridet av rädsla. Lynchs modus att i långa, ofta känns de outhärdligt långa, scener fånga in skräckens uttryck i ett ansikte, en projiceringsyta, skulle senare återfinnas i långfilmen ”Twin Peaks: Fire Walk with Me” där Sheryl Lees skådespeleri jämfördes med stumfilmens eftersom de stora gesterna sker i hennes ansikte, ordlöst.

När kameran kryper upp i Sarah Palmers ansikte vet man att det är kört. Var god att ta tag i en kudde, katt, vän eller vad ni nu behöver i sällskapsväg när ni blir riktigt jävla rädda. Det är ett ganska bra allroundtips till ”Twin Peaks”, som ofta rubriceras som såpopera, vilket också stämmer, men i högsta grad även är en skräckserie. Den främsta, rentav.

Read Full Post »

44. ”The Hellbound Heart” – Clive Barker

Jag läste om ”The Hellbound Heart” under juldagen, för att se om den var lika bra som jag mindes den.

Det var den.

Clive Barkers roman som ligger till grund för Hellraiserfilmerna rör sig någonstans i gränslandet mellan långnovell och kortroman och lyckas kännas flyktig och kompakt på samma gång. Jag hade glömt hur välskriven den är, hur Barker – fast namnet Pinhead aldrig nämns – skapar en skräckvärld och mytologi som inte liknar något man läst tidigare. Det är en berättelse om hunger och desperation, full av djupt olyckliga människor på väg att förgöras av hjärtats mörkaste begär. Här befinner sig människorna bokstavligt talat vid helvetets portar när Barker och cenobiterna serverar köttig nihilism. Den mänskliga existensen, våra drifter och önskningar, har sällan verkat futtigare. Man kanske skulle bli cenobit ändå.

Read Full Post »

45. Skönhet är skräck, skräck skönhet

”Vad är skönhet?” frågar den karismatiske läraren Julian i ”Den hemliga historien”. ”Skräck”, svarar hans bästa elev. Julian håller med. Jag har tänkt en del på det i samband med de skräckminnen jag gräver fram. Den där tjusningen… starkare än tjusning, ändå, en sorts blandning mellan trafikolyckans hemska magnetism – du kan inte titta bort, hur gärna du än vill – och ren attraktionskraft. Nog finns det skönhet i skräck, någonstans? Är det därför vi fortsätter att vända tillbaka blicken? Eller är skönheten den balans vi behöver för att fortsätta titta? Kan det finnas skräck utan skönhet?

Jag tänker på detta. Framför allt, hur banalt det än må låta, tänker jag på Mädchen Amicks ögonbryn i ”Sleepwalkers”. Vecko-Revyn lovade att man kunde få hennes ”svalvingeformade” bryn med hjälp av ögonbrynspenna, borste och genomskinlig mascara. Jag försökte aldrig ens. Mädchen Amick var liksom bortom Vecko-Revyn, bortom denna värld. Det tycktes mig absurt att ens försöka. Men när jag såg om ”Sleepwalkers” för andra, tredje och fjärde gången var det Mädchens ögonbryn som drog mig tillbaka. Skönheten skapade små vilsamma oaser i den sorts skräck som hör hemma på hyr-vhs, vältrande bland skämskuddar och dåliga effekter.

Mädchen betyder flicka på tyska. I väntan på liv var jag varken straight eller gay, fågel eller fisk, här eller där. All min kunskap om skönhet och kärlek teoretisk, något som hände andra, i andra världar. Jag tänkte att det var så talande att just HENNES namn betydde flicka. Att hon visste saker som jag aldrig skulle få grepp om.

Många år senare och jag har fortfarande inte perfekta ögonbryn, men det är okej. Mer än okej, faktiskt. Mitt namn betyder inte flicka, jag har lämnat flickans gestalt bakom mig och älskar det. Varför finns det så få KVINNOR i skräck? Jag läser Kerstin Thorvall för första gången i mitt liv, egentligen ”Det mest förbjudna” men jag kan inte låta bli att bläddra lite i ”När man skjuter arbetare” också. Inledningsscenen hos terapeuten, där berättarjaget redogör för sin drömtillvaro och använder ord som ”kuvösliv” och ”varken fågel eller fisk” slår an något hos mig. Jag tänker att den drömtillvaron, minus badkaret med lejontassar och Francoise Sagan-dekadensen, låter lite som mitt tonårsliv. Hur jag sedan dess mer eller mindre konsekvent kämpat mig UT från kuvöslivet, in i andra sammanhang. Det är intressant, tycker jag. Skräcken – dess skönhet och fulhet, trafikolycka och sval projicering – håller mig fortfarande i handen, dock. Vissa saker förändras aldrig, ett visst kuvösliv fortgår.

 

Read Full Post »

46. ”The Historian” – Elizabeth Kostova

TIDEN, osv. Det slår mig nu när jag sätter mig ner för att skriva dagens inlägg att det var tio år sedan jag fick Elizabeth Kostovas debutroman ”The Historian” i julklapp och slukade den i efterföljande mellandagsläskoma. Helt ärligt nu: det var inte någon uttalad plan med detta, men jag gillar att det slumpade sig så, att jag idag skriver om en bok jag fick för exakt tio år sedan. Litterär serendipitet. Det här var under en period i mitt liv då jag inte kunde få nog av historiska spänningsromaner med kulturella inslag och i den genren är ”The Historian” svårslagen. Någon vitsig kritiker döpte om den till ”The Dracula Code”, och det är väl – handen på hjärtat – inte alltför långt från sanningen ändå. Fast på ett bra sätt. Det är bladvändarspänning galore, med myten om Dracula och Vlad Tepes som dramaturgisk motor, en lika påläst som kärleksfull hyllning till den viktorianska äventyrsromanen som också agerar deckare och skräckgotisk reseskildring. Julafton för gotikvurmare som även uppskattar a damn good pageturner.

GOD JUL och leve mellandagsläsningen!

Read Full Post »

47. ”Dawn of the Dead” och shoppingreligionen

Ett av mina mysigaste julminnen från när jag var barn är alla tidiga julaftonsmorgnar som jag följde med min pappa in till Gallerian för att köpa de sista julklapparna. Han hävdade – hävdar – att det är det i särklass bästa sättet att undvika folksamlingar och allt det negativa med shopping. Han hade – har – faktiskt rätt. I och med att vi alltid hängde på låset kunde vi handla julklappar i lugn och ro medan alla var hemma och nojade över griljeringar och hopplösa släktingar. Det var en sällsam känsla av frid som infann sig där bland pyntade plastgranar och julmusik. Och så kunde vi insupa den där plastiga julstämningen jag alltid vurmat för, den som känns som Phil Spectors julskiva låter. Egentligen handlade väl alltsammans om att jag fick tid själv med min pappa. Vi hade lika gärna kunnat gå ut i skogen (som vi ibland gjort andra jular) eller åka till stallet (en annan jultradition som jag sammankopplar med min pappa).  Det där märker jag jättetydligt med mina egna barn nu: det är inte VAD man gör tillsammans, utan ATT man gör det tillsammans.

Två olika fiktiva minnen dyker oundvikligen upp i min hjärna när jag tänker på shopping, denna religion som helt nyligen krävde ett nyöppnat tempel med tillhörande trängsel och hysteri på öppningsdagen. Det ena sorteras in i samma kategori som ovan nämnda julminne. Det är när Richard Papen, huvudpersonen i Donna Tartts ”Den hemliga historien”, berättar om sin uppväxt i Plano, Kalifornien som står i bjärt kontrast till det kulturellt kapital-laddade liv han senare kan iscensätta för sig själv med hjälp av de nya klasskamraterna på Hampden. Han brukade ta bilen till det lokala köpcentrat i Plano, minns jag (gud vad jag minns även de här små perifera tillbakablickarna i denna bok!), och åka upp och ner längs rulltrapporna, låta skyltningen, butikernas muzaak och allt glitter vagga in honom i trygghet. Ett slags trance. Jag kan verkligen förstå detta. Det finns något djupt trösterikt med köpcentrum, om man är på rätt humör och undviker folkmassorna. Jag tänker att min vurm för halvtomma köpcentrum – som jag skäms en smula för – går hand i hand med estetiserandet av nöjesfält och neonupplysta pooler, trösten i en yta som går att fylla med vad man vill, inget som skaver eller gör ont, bara glatta ytor, vaddering för själen. Det är något med de små luckorna i livet, känslan av att befinna sig i transit, suspended animation, som lockar. Jag älskar flygplatser också av just den anledningen – se där ännu en skamlig hemlighet i dessa tider av klimatångest.

Samtidigt, och här kommer vi in på mitt andra shoppingrelaterade kulturminne: jag kan inte tänka på köpcentrum utan att tänka på ”Dawn of the Dead”. George Romero i all ära, men jag är särskilt förtjust i Zach Snyders remake från 2004 med den alltid strålande Sarah Polley som jag haft ett gott öga till ända sedan ”Vägen till Avonlea” och underbart ödesmättade förtexter där Johnny Cash mässar fram ”The Man Comes Around”. Ni kan alla historien:  ett gäng människor tar sin flykt till ett tomt köpcentrum för att undkomma  zombieapokalypsen, bara för att finna att zombierna står utanför och vill in… och också tar sig in. Det är en av mina favoritskräckfilmer, och den känns bara ännu mer aktuell för varje år. När jag läste om hysterin som bröt ut under invigningen av Mall of Scandinavia tänkte jag på horderna av odöda som tryckte sig mot rutan, kött i förruttnelse, inget kvar annat än ett själlöst konsumerande, en hunger som inte kan stillas. Kanske är vi alla där.

Här har Stephen King precis signerat mitt tummade exemplar av ”Mardrömmar” i ett julblingat köpcenter i Thurrock, Essex 2006. Det mötet kan ni läsa mer om här. Senare, i en arg recension av Bokhoras Album, anklagade en man mig för att ha följt efter och trakasserat stackars King när jag i själva verket bara dök upp på en signering. Jag hade inte ens flätat håret. Ju.

Jag undrar om King också tänkte på ”Dawn of the Dead” där han satt med tandpetare i munnen och signerade böcker?

Read Full Post »

48. ”Hush” (Buffy the Vampire Slayer)

TV-serien ”Buffy the Vampire Slayer” (1997 – 2003) rymmer många briljanta ögonblick, för många för att räkna upp här på listan. Ett, möjligen det första, dyker upp under säsong fyra – den första riktigt helgjutna säsongen om ni frågar mig – där hela Sunnydale drabbas av kollektiv stumhet när ett gäng skitläskiga monster glider in i staden. Greppet att låta 27 av avsnittets 44 minuter utspela sig i total tystnad är lika nyskapande som genialiskt och resulterar i ett av seriens roligaste och otäckaste avsnitt där karaktärerna och skådespelarna tvingas till sitt yttersta för att samarbeta och göra sig förstådda. Folk som aldrig sett Buffy avfärdar gärna serien som en lame highschool-serie, vilket i sig ju är en oxymoron, men det är just sådana här kreativa beslut från skaparen Joss Whedon som gett Buffy kultstatus. I Sunnydale bor humorn granne med skräcken, och det är faktiskt omöjligt att se om serien för många gånger. ”Hush” kan vara det avsnitt jag sett mest. Det finns avsnitt som är dramaturgiskt snyggare, med större känslomässig tyngd, men på samma sätt som jag älskar monster of the week-avsnitten av ”Arkiv X” älskar jag ”Hush”. Det är ett perfekt förstaavsnitt för Buffyskeptiker (vilka ÄR dessa människor, anyway?).

 

Read Full Post »