En kul sidointrig i Caroline Kepnes ”Du” är hur bokhandeln där berättarjaget arbetar förbereder sig för släppet av Stephen Kings ”The Shining”-uppföljare ”Doctor Sleep” och den elitistiske bokhandlaren Joe måste förhålla sig till horderna av Kingfans på utgivningsdagen. Själv köpte jag den självklart första dagen, av en bokhandlare med jämnare psyke än Joes (låt oss hoppas, Christer…), men förhöll mig tyvärr rätt sval till skildringen av Danny som vuxen. Den hade liksom aldrig någon sportslig chans mot ”The Shining”, för hur kan man tävla med en av tidernas mest inflytelserika skräckromaner? Ändå är ju jämförelsen oundviklig; en uppföljare är lika med jämförelse, så är det bara. Därför är uppföljare är sällan en god idé (undantag finns såklart), och ”Doctor Sleep” är ett bra exempel på mindre oumbärlig läsning ur Kings senare produktion.
Ett exempel på en 2000-tals-King i högform är istället en liten doldis som jag inte läst tillräckligt många hyllningar av och som åtminstone i skrivande stund inte finns utgiven på svenska. ”Joyland” är en kortroman specialskiven för pulpförlaget Hard Case Crime som tidigare gett ut ”Colorado Kid” av King. Det är ett mordmysterium, och en spökhistoria, och ett utmärkt exempel på carnie-estetik i skräcklitteratur, apropå mina tidigare texter om ”Carnivàle” och ”The Lost Boys”. Antalet gånger jag råkat kalla ”Joyland” för ”Funhouse” fast jag VET att den heter ”Joyland”, för ”Funhouse” är en Dean Koontz-roman: minst tio. Varav en gång under poddsinspelning. Well. Jag antar att det finns värre saker man kan kläcka ur sig under en poddinspelning. Har jag hört.
”Joyland” är framför allt ett ömsint och bitterljuvt porträtt av ett avgörande år i en ung mans liv. Tänk den Stephen King som skrev ”Stand By Me” så har ni grundtonen. ”I was a twenty-one-year-old virgin with literary aspirations”, berättar protagonisten Devin Jones och tar oss tillbaka till sommaren 1973 då han arbetade på nöjesfältet Joyland längs North Carolinas kustband. Varvat med soldränkt nostalgi anas ett mörkt, delvis övernaturligt mysterium – i Joylands spökhus hittades en ung kvinna brutalt mördad för många somrar sedan, och det sägs att hon fortfarande hemsöker spökhuset och visar sig för ett fåtal. Under Devins ”förlorade år” kommer han sanningen om dådet otäckt nära, samtidigt som han lär sig saker om sig själv, kärleken, livet och döden som han sedan ska bära med sig under hela sitt vuxna liv.
Det här är en rörande och bitterljuv liten pärla från en Stephen King i högform, perfekt att sträckläsa och sedan dröja kvar i. Yvigheten och upprepningarna som allt som oftast präglar hans längre verk är som bortblåsta; istället har vi ett tilltal som håller från första till sista sidan. Inte ett ord känns överflödigt, och han lyckas verkligen beröra utan att bli smetigt sentimental.
Älskade ni ”Joyland” lika mycket som jag? Eller har ni kanske en Kingfantast du vill ge en riktigt fin julklapp? Då får ni inte missa den snygga illustrerade specialutgåvan som kom tidigare i höst.
Lite oväntat med Joyland på din lista 😊 En av få Kingböcker som jag ännu ej läst. Men den står i hyllan (såklart), får väl bli julläsning nu då kanske!
Vill ha med ett par oväntade listplaceringar! 🙂 Jag gillade den här jättemycket. Det bästa King skrivit på den här sidan 2000-talet tillsammans med 22/11/63 (som kanske är mer SF än skräck och därför inte dyker upp på denna lista annat än in passing… eller vadfan, vi vet väl allihopa att enda anledningen till att det INTE är med är för att jag inte bara kan ha King på listan, haha). Tycker absolut du ska läsa! Kör på specialutgåvan, den har supersnygga illustrationer samt en karta till Joyland m m.
Wow, såpass! Inte för att jag var svårövertygad men nu får jag prioritera den! (Lisey’s Story då?)
Tack för en härlig lista förresten, den är mycket uppskattad (förutom att det kommer leda till dyra inköp och ännu större platsbrist i bokhyllan). Just att den innehåller lite mer oväntade tips gör att min vill-läsa-lista har utökats en del 😊. Keep up the good work!
Jo, just det, Lisey’s Story också!
Tack så mycket, vad glad jag blir! Hoppas du som fellow skräckälskare uppskattar blandningen.
Joyland var en väldigt positiv överraskning på min väg tillbaka till Mr King (som jag självklart läste allt av DÅ, men sedan inte rört på över 20 år). Instämmer ang Dr Sleep, men ändå kul att få läsa om vad som hände med Danny. Vad gäller 22/11 1963 så var det som att komma hem. Vilket flyt i texten och samma gamla förmåga att suga in läsaren. Och Derry förstås, vad kan gå fel när delar utspelar sig i Derry?
Ja, jag kan tänka mig att Joyland blir en glad transitbok för gamla Constant readers!
Derry kan ALDRIG gå fel. Eller vänta nu, hur var det med de 300 sista sidorna av Dreamcatcher…? 😀
Vet du, jag tog mig aldrig igen det slutet 😉
Inte jag heller. 🙂