Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2015

Twin Peaks

Min 100-lista fortgår ju naturligtvis och gör icke skillnad mellan vardag och juletid, men jag vill ändå passa på att önska alla Dark Places-läsare en riktigt god jul. Det har varit en oerhört intensiv höst, och fastän jag läst en hel del har det mest varit jobbläsning. Jag har saknat att lägga mig på soffan och bara nöjesläsa, så det ska jag försöka hinna med under julledigheten. Istället för att göra utförliga att läsa-listor över min planerade julläsning tänkte jag testa det hära ”spontanitet” som jag hört så mycket om. Bara låta dagsformen och utbudet styra. Jag tror det blir bra så. Just nu läser jag julkollektivromanen ”Let It Snow”, där Maureen Johnson, John Green och Lauren Myracle länkar till varandras historier i en söt och lättsmält samling julfluff. Ungefär vad jag mäktar med just nu.

Kulturkollo har senaste veckan haft jultema och bland annat delat med sig av sin bästa julmusik. Här har ni mina egna julfavoriter (med brasklappen att den bästa jullåten någonsin, ”Washington Square” med Chris Isaak, av någon outgrundlig anledning inte finns på Spotify). Den här julen blir annorlunda från mina tidigare jular, men musiken består. Lite fint, ändå.

(Jag är så Helenas 100 hemskaste-skadad att jag defaultbockade i det som kategori för det här inlägget, haha.)

Read Full Post »

49

En kul sidointrig i Caroline Kepnes ”Du” är hur bokhandeln där berättarjaget arbetar förbereder sig för släppet av Stephen Kings ”The Shining”-uppföljare ”Doctor Sleep” och den elitistiske bokhandlaren Joe måste förhålla sig till horderna av Kingfans på utgivningsdagen. Själv köpte jag den självklart första dagen, av en bokhandlare med jämnare psyke än Joes (låt oss hoppas, Christer…), men förhöll mig tyvärr rätt sval till skildringen av Danny som vuxen. Den hade liksom aldrig någon sportslig chans mot ”The Shining”, för hur kan man tävla med en av tidernas mest inflytelserika skräckromaner? Ändå är ju jämförelsen oundviklig; en uppföljare är lika med jämförelse, så är det bara. Därför är uppföljare är sällan en god idé (undantag finns såklart), och ”Doctor Sleep” är ett bra exempel på mindre oumbärlig läsning ur Kings senare produktion.

Ett exempel på en 2000-tals-King i högform är istället en liten doldis som jag inte läst tillräckligt många hyllningar av och som åtminstone i skrivande stund inte finns utgiven på svenska. ”Joyland” är en kortroman specialskiven för pulpförlaget Hard Case Crime som tidigare gett ut ”Colorado Kid” av King. Det är ett mordmysterium, och en spökhistoria, och ett utmärkt exempel på carnie-estetik i skräcklitteratur, apropå mina tidigare texter om ”Carnivàle” och ”The Lost Boys”. Antalet gånger jag råkat kalla ”Joyland” för ”Funhouse” fast jag VET att den heter ”Joyland”, för ”Funhouse” är en Dean Koontz-roman: minst tio. Varav en gång under poddsinspelning. Well. Jag antar att det finns värre saker man kan kläcka ur sig under en poddinspelning. Har jag hört.

”Joyland” är framför allt ett ömsint och bitterljuvt porträtt av ett avgörande år i en ung mans liv. Tänk den Stephen King som skrev ”Stand By Me” så har ni grundtonen. ”I was a twenty-one-year-old virgin with literary aspirations”, berättar protagonisten Devin Jones och tar oss tillbaka till sommaren 1973 då han arbetade på nöjesfältet Joyland längs North Carolinas kustband. Varvat med soldränkt nostalgi anas ett mörkt, delvis övernaturligt mysterium – i Joylands spökhus hittades en ung kvinna brutalt mördad för många somrar sedan, och det sägs att hon fortfarande hemsöker spökhuset och visar sig för ett fåtal. Under Devins ”förlorade år” kommer han sanningen om dådet otäckt nära, samtidigt som han lär sig saker om sig själv, kärleken, livet och döden som han sedan ska bära med sig under hela sitt vuxna liv.

Det här är en rörande och bitterljuv liten pärla från en Stephen King i högform, perfekt att sträckläsa och sedan dröja kvar i. Yvigheten och upprepningarna som allt som oftast präglar hans längre verk är som bortblåsta; istället har vi ett tilltal som håller från första till sista sidan. Inte ett ord känns överflödigt, och han lyckas verkligen beröra utan att bli smetigt sentimental.

Älskade ni ”Joyland” lika mycket som jag? Eller har ni kanske en Kingfantast du vill ge en riktigt fin julklapp? Då får ni inte missa den snygga illustrerade specialutgåvan som kom tidigare i höst.

joyland

 

Read Full Post »

50b

En Frankensteinare, enligt Martin Widmarks barnbok ”Nelly Rapp – monsteragent: Frankensteinaren”, är en varelse som ser ut som vilken människa som helst. Men de saknar koppling mellan hjärta och hjärna och kan därför bli helt känslokalla.

Det är en rätt snäv tolkning av en skräckfigur som har sitt ursprung i Mary Shelleys roman från 1818, där ju Frankensteins monster till en början är vänlig och nyfiken, i högsta grad kännande, men förvandlas till ett monster eftersom omvärlden behandlar honom som ett. Jag gillar nog min sexåriga dotters tolkning bättre ändå: ”Han ville skapa en människa men satte ihop den fel. Slarvfia!” 

Man kan också diskutera vem som verkligen är monstret.  Är det inte själva verket doktor Frankenstein? I så fall är ”Frankensteins monster” en felkonstruktion, men en talande sådan. Det okända: scaring the crap out of people since the dawn of civilisation. Har vi lärt oss något de senaste 200 åren?

”Frankenstein” uppstod bland annat ur rädslan för elektricitet som under 1800-talet var en högst reell rädsla. Den unga elektriciteten var livsfarlig, orsakade såväl bränder som dödsfall. Undertiteln är ”Den moderne Prometheus” efter berättelsen ur den grekiska mytologin om mannen som stal elden från gudarna. Flera andra modernare skräckverk på 100-listan, inte minst Susan Hills ”Printer Devil’s Court”, har en liknande tematik. Vem har rätt att bestämma över liv och död? Vem får leka gud, näst gudarna? Och vad består en människa av? Does the body rule the mind or does the mind rule the body? Jag får nog hålla med Morrissey där, jag vet inte. Länge var ”hjärtdöd” den formella definitionen av död, men ett livlöst hjärta kan idag, med hjälp av den läskiga elektriciteten, väckas till liv, byta ägare, fortgå. ”Frankenstein” väcker många högintressanta tankar kring den mänskliga existensen och är därför självklar på 100-listan. Dess placering exakt halvvägs in på listan är naturligtvis ingen slump: jag tänker att romanen skapades i brytningspunkten mellan det gamla och det nya, och att de romaner som skrevs under 1800-talets början med behållning kan läsas och förstås av moderna läsare. Mycket har förändrats, men mycket förblir sig likt. Jag kan aldrig se undertiteln till Shelleys roman, häpnadsväckande modern trots att det gått snart 200 år sedan den skrevs, det äldsta verket på listan, utan att tänka på Arkiv X-avsnittet ”The Post-Modern Prometheus”. Ett av de allra finaste avsnitten, filmat helt i svartvitt med blinkningar till såväl Shelley som ”Mask” och Cher. Egentligen var det meningen att Cher själv skulle göra en cameo i slutet, där Mulder och Scully dansar (en av de första riktiga UST-scenerna, UST being Unresolved Sexual Tension, en viktigare beståndsdel av ”Arkiv X” än såväl utomjordingar som kloakmonster). Hon var dock upptagen med en filminspelning, så till sist fick man ta in en bodydouble istället. Scenen där Mulder, Scully och pojken som kallas för monster diggar till ”Walking in Memphis” går dock rakt in i hjärtat, oavsett Cherbeståndet.

Read Full Post »

51

Litterära akilleshälar: vi har dem allesammans, hur mycket vi än intalar oss själva att vi har stålmage och vågar läsa ALLT, till och med Sarah Kane-pjäser, självhjälpsböcker och den där Morrisseyromanen. Jag talar om sådant som man bara inte kan närma sig, ens i fiktionen, kanske i synnerhet inte där, för att det är en öm punkt, det gör för ont. Min litterära akilleshäl är katter som skadar sig, dör, eller på något sätt far illa. Jag. Klarar. Inte. Av. Det. Följaktligen är det kanske ingen stor överraskning att en av mina otäckaste Edgar Allan Poe-noveller är just ”The Black Cat”, där katten får representera berättarjagets sjuka samvete och, precis som i ”Jurtjyrkogården” ett och ett halvt sekel senare, fortsätter att komma tillbaka, mer och mer illa tilltygad. Jag vet inte vad som är otäckast, huvudpersonens psykos eller det faktum att han väljer en oskyldig och värnlös varelse att ta ut sin sorg, frustration och vrede på. Eller jo, det är klart att jag vet – det är naturligtvis det sistnämnda. Det händer hela tiden, och jag måste slå ihop tidningen varje gång jag läser om det.

Å ena sidan akilleshälen, å andra sidan en plötslig insikt: en stor del av de skräckverk jag återkommer till handlar just om att ge sig på svaga och utsatta. Det går en röd tråd från Poe till King till Ajvide Lindqvist, och hos samtliga får de som kränks och skadas upprättelse. De slår tillbaka. Dåden passerar inte obemärkta. Det finns en oerhört tydlig moral i väldigt mycket skräck: allt har konsekvenser. Grovt förenklat kan man säga att den klassiska deckaren börjar i kaos och våld och slutar i ordning medan skräcken ofta börjar i ordning och slutar i kaos – men ofta finns det ett slags rättvisa i det kaoset, hur mycket håret en står upp på ens armar. Poe var själv kattälskare och önskade rentav att han kunde använda kattens mytologiserade egenskaper som författare:

edgarallanpoe

I detta är han långtifrån ensam bland skräckförfattare: det tycks nästan vara mer regel än undantag att skräckförfattare älskar katter. Ray Bradbury, Shirley Jackson, H.P. Lovecraft och Edgar Allan Poe var alla kattmänniskor. Vissa författare har rentav låtit katter agera hjältar i mer eller mindre lyckade infall av kattaktivism. Min bästa fiktiva kattupprättelse är, skratta inte nu, jag är allvarlig, i Stephen King-skrivna c-skräckisen – jag menar detta kärleksfullt, på det bästa tänkbara sättet – ”Sleepwalkers” där en flock katter hjälper Mädchen Amick att bekämpa Ondskan som här tar sig formen av ett incestuöst mor/son-par med övernaturliga krafter. I en av episodskräckisarna i ”Cat’s Eye” räddar en katt livet på lilla Drew Barrymore efter att ha felaktigt anklagats för att kväva henne om nätterna. Det är ett ondskefullt litet troll som vill stjäla livsanden av flickan när hon sover och katten har bara försökt skydda henne från det – det är därför han vakar vid hennes sida nattetid! Katter anklagas ofta för att vara lömska och lynniga, alla kattägare som fått barn har historier om ”välmenande” släktingar och bekanta som undrar om det inte är dags att lämna bort katterna nu, för baaaarnens skull. Det finns till och med fall där plötslig spädbarnsdöd skyllts på katter, även om man aldrig kunnat bevisa att katterna hade något med det djupt tragiska att göra. Under medeltiden brändes svarta katter på bål eftersom man trodde att de hade djävulen i sig. Än idag tycks en viss vidskeplighet dröja kvar just när det gäller svarta katter; många katthem vittnar om att svarta katter är svårast att finna hem till. I skräckförfattarkretsar är det tvärtom förenat med hög status att ha åtminstone en, gärna flera, nattsvarta kattkompisar (jag har en, den bästa man kan tänka sig).

stella

Vi som delar skräcklegendernas uppfattning vet att det inte finns bättre allierade. De gör ingen stor grej av det, men de är superhjältar. Eller åtminstone skulle de kunna vara det om iddes.

Jag avslutar dagens kattbonanza, lämpligt nog publicerat på självaste Caturday, med ett citat från Stephen King:

images (1)

Read Full Post »

Det börjar, som så mycket annat, med en kvinna i upplösningstillstånd. Något som går sönder, som kanske redan är bortom lagning. Ett nytt hem, hemsökt? En hysterika som ordineras medikament och stärkande brygder, sängvila. Hon börjar lägga märke till tapeten i sovrummet, blir alltmer fixerad. Vad döljer sig där? Vad har tagit sig in i tapeten, i berättarjagets psyke?

Efter att ni läst Karin Johannisson måste ni läsa Charlotte Perkins Gilmans novell som publicerades första gången 1892 och sedan dess blivit en av den amerikanska kortprosans mest tongivande verk. En författare som Joyce Carol Oates, med en högspänd, känslig prosa som bär nerverna på utsidan, har säkert en hel del att tacka Charlotte Perkins Gilmans stil. När man som 2000-talsläsare läser ”The Yellow Wallpaper” slås man av språket: djärvt och högkänsligt, hudlöst. Det är meningen att vi också ska slukas hela av den där tapeten, och det gör vi. Åtminstone gjorde jag det. Det är en av de bästa skildringarna av psykisk ohälsa jag läst. Liksom hos samtida författare och listkamrater som Arthur Machen handlar det väldigt mycket om en verklighet som plötsligt ter sig skör som crêpepapper, och lika lättförstörd. ”The Yellow Wallpaper” är en sextusen ord lång vandring ner i helvetet, tät, psykologisk, obönhörlig. Och den är precis lika mycket litteratur- och kvinnohistoria som skräckkanon. Jag tänkte undvika frasen ”en text jag önskar att jag själv hade skrivit” på 100-listan, mest för att jag då skulle vara frestad att använda den hela tiden.

Med det sagt: jag önskar att jag skrivit ”The Yellow Wallpaper”. Och man kan fundera på hur mycket som hänt sedan Charlotte Perkins Gilmans tid. Svar: inte tillräckligt. Det är kanske den största skräckhistorien.

Read Full Post »

53

Alla talar om David Lynch när de talar om Twin Peaks. Med all rätt såklart, men jag vill ändå lyfta fram den andra pappan till serien, karaktärerna och världen Twin Peaks. Jag vill idag slå ett slag för Mark Frost. Hans betydelse och inflytande tenderar att underskattas, tycker jag; att han spelade en stor roll i skapandet av persongalleriet och skissandet av staden står klart när han nu om allt går som det ska (jag är en nervös omföderska när det gäller Twin Peaks 2017) ska skriva en bok om vad Twin Peaks-gestalterna gjort sedan sist. Jag hoppas åtminstone att den utlovade boken ”The Secret Lives of Twin Peaks” är på ingång, även om den liksom säsong tre tycks vara försenad, 2016 är senaste budet för Frosts bok. Serien får vi som sagt snällt vänta på tills 2017 som det ser ut nu. Att Frost är en grym historieberättare visade han ett par år efter att Coop frågat hur Annie mår, i den första av två neoviktorianska skräckthrillers som härbärgerar alla från drottning Victoria till Elefantmannen och Jack the Ripper. En veritabel who’s who i viktoriansk kultur, alltså.

”The List of 7” börjar med att Sir Arthur Conan Doyle blir inbjuden till en seans (och så småningom träffar en kokainberoende violinspelande detektiv…) och slutar med att personen som senare skulle komma att personifiera ondskan på 1900-talet gör en cameo som bebis vid Reichenbach-fallen. Bokens sista ord blir följaktligen ”Komm mit, Adolf”. Kanske är det lite för sökt, lite för wink, wink, nudge, nudge, kanske är det rentav en smula ostigt (DOCK: mmm, victorian cheese), men vem bryr sig när det är så underhållande och rysligt på en gång? ”The List of 7”, som kom 1993 och även översattes till svenska under titeln ”De sju försvurna”, är ett måste för alla som gillar viktoriansk skräck, och en perfekt nörduppladdning inför den där dagen – plötsligt är den här – då Angelo Badalamentis suggestiva ackord återigen ekar genom våra vardagsrum, kaffet är jäkligt gott och hett och ugglorna inte är vad de ser ut att vara.

 

Read Full Post »

54b

Det var tidigt 00-tal, jag trodde att jag sett allt i skräckväg, att inget kunde skaka om mig längre. Kände mig blasé, sådär när som man lätt gör när man är tjugonånting och har klarat av ett par a-kurser: blasé och märgtrött över film, litteratur, musik, människor, livet. (Det går över.) Så började det ryktas om en ny japansk film om en videokassett som förgiftar sinnet på alla som ser den (att Koji Suzuki, som skrev Ringu-trilogin, tänkt på Necronomicon är väl inte en alltför långsökt gissning). En kille i min bekantskapkrets som brukade röka tre paket röda Prince per utekväll och inte direkt såg ut att vara den lättskrämda typen berättade att han sovit med tänd lampa en hel vecka efter att han sett den. Senaste gången jag hade hört en liknande buzz om en skräckfilm gällde det ”The Blair Witch Project”, som – möjligen med hjälp av hypen, jag är en lättsuggererad stackare och höll på att kissa på mig under slutscenen när ryggarna vänds mot kameran – skrämde slag på mig. Så: jag blev nyfiken. Vad var detta för film och hur kunde jag se den?

Jag fick tag på den via en kompis – kan vara storrökaren med den tända lampan faktiskt – och var livrädd redan innan förtexterna. När Sadako väl kröp ur teven befann jag mig i något som närmast kan beskrivas som skräckkoma. Ni vet den där sjukdomen som Cynthia Nixon har när hon gästar ”Cityakuten”? Hon registrerar allt som händer, hör och ser, men är totalt paralyserad, kan inte röra sig eller kommunicera. Detta var jag när Sadako långsamt kryper ur tv-apparaten. Allt var så annorlunda från Hollywoodskräcken jag kunde utan och innan: det visuella, tempot, dramaturgin. Jag skakades ur min lilla skräckcocoon och blev raskt väldigt mycket mindre blasé. Alltför snart skulle remake på remake och en total boom av japansk skräck som resulterade i en uppsjö av Halloweenkostymer och en målgrupp som sträckte sig ner till en nioåring jag kände slita ut nyhetsfaktorn, men gud alltså, första gången jag såg ”Ringu” är lätt en av de största – och värsta – skräckupplevelserna i mitt liv. Och jag tror att det är nyttigt även för luttrade skräckfantaster att då och då skakas om. Jag väntar med spänning på nästa gång. För visst är det väl ändå så att vi som konsumerar skräck någonstans gör det i en strävan efter att KÄNNA något, vad som helst, så att vi vet att vi är vid liv? En mening så klyschig att jag knappt vågar skriva den, men så mycket med skräck – detta slår mig alltmer ju längre ner på listan jag kommer – handlar ju om känslor och känslor är banala, grundläggande ting, blötnosade gnyende hundar till skillnad från de koola katter vi vill framställa oss själva som. Och då är jag ändå kattmänniska efter barndomstrauma med ”Cujo”.

Read Full Post »

Jag tror inte att någon annan författare på den här listan skrämmer mig så som Bret Easton Ellis gör. Att läsa Bret Easton Ellis när han är som bäst är att, som vore du en av hans karaktärer, håglöst stirra på en upplyst pool i mörkret. Någonstans i bakgrunden pågår en fest. Det är bara burkskratt, white noise, baby. Du dras mot den där poolen, var det den där Brian Jones drunknade? Bret Easton Ellis karaktärer känner säkert någon som känner någon som köpte kokain av sonen till någon som var där den natten. Vi säger så, i Bret Easton Ellis värld är allt möjligt. Länge – hur länge, för länge? – dröjer blicken vid ytan, det förföriskt glittrande (here we go again), neon från Hollywoodskylten som blöder ner i det turkosa vattnet. Du vill känna något, du är yta, yta är du, all surface, no feeling, neonensamhet. Du tänker på allt som finns där under vattenytan, mörkret som drar i dig, ropar ditt namn. Du kastar sig i. Omfamnas av det svala mörkret, Hollywood någonstans där uppe. För sent upptäcker du att poolen är förrädiskt grund.

Jag har läst allt som Bret Easton Ellis skrivit, och jag både hatar och älskar hur lätt det är att dras ner precis under den svala, glamourösa ytan där allt är motsatsen till känsla. Jag lägger alltid ifrån mig hans böcker och känner mig som de fruktansvärda slutorden i det som Ellis själv hävdar är hans sista roman (”Imperial Bedrooms”, fortsättningen på ”Less Than Zero” som jag nog gillade bättre än de flesta):

Jag gillar inte mig själv, och jag är rädd för människor.

Eller var det kanske tvärtom? Jag minns aldrig.

Jag önskar att Bret Easton Ellis kunde skriva en ny roman.

Ett Ellisverk jag återkommit till – jag menar att det är hans mest underskattade bok, mycket bättre än ”American Psycho”, och otäckare – är ”The Informers”. Man kan läsa den som en novellsamling om man vill, eller som en kollektivroman, eller som en skräckskildring av döende och döda själar. Men läsa den bör man, inte minst för stämningens skull. Berättelserna rör sig kring en krets människor i Los Angeles under några år på 1980-talet. Dessa människor ligger med varandras pojk- och flickvänner, köper knark av samma langare, stirrar ut över samma svalt turkosblå vatten och önskar att de kunde känna något. I bakgrunden av berättelserna talas det om brutala mord, kroppar som länsats på blod, vampyrer. Ett av de allra otäckaste avsluten i boken är när en tjej som kommit till LA från Camden (de som fattar, fattar) och frenetiskt skriver brev till någon som inte svarar berättar om en kille som heter Carlos. Ingen har sett Carlos på flera veckor, men någon sade att man hittat hans armar i en sopsäck i La Brea. Hon nämner detta i förbifarten, som ett irritationsmoment nästan, och går sedan vidare till filmmanuset hon skulle skriva med Carlos. Hon har visat det för några stycken, de tyckte det – hon – hade kommersiellt potential. Sällan har själens vampyrism skildrats mer effektivt.

Jag läser om ”The Informers”, tänker på hur jag förra gången läste den som en skräckroman och nu läser den som en undergångsskildring. Jag läser tidangivelserna, är förvånad att allt ännu finns kvar. Spelar det någon roll hur många statusar jag gillar, hur mycket pengar jag swishar, hur ömt jag kysser mina barns pannor efter att de somnat när det känns som att världen gick under i Los Angeles 1985? Spelar något någon roll? Jag relaterar till Bret Easton Ellis karaktärer lite mer än vad som är bekvämt, och det är DET, raka motsatsen till känsla och godhet, hur lätt det är att slå av sig själv, bli avtrubbad, som skrämmer mig mer än vampyrer och varulvar.

Read Full Post »


56

Det finns många anledningar att älska vampyrklassikern ”The Lost Boys” från 1987. Inledningsscenen är en. De filmer man ser i barndomen rotar sig djupare och får med tiden ett närmast mytologiskt skimmer som inte alltför ofta överskrider själva verkets lyskraft. Så känner jag med inledningsscenen till ”The Lost Boys”, den är i mitt popkulturella DNA och därför en självklarhet på 100-listan. (Filmen som följer är inte så dum den heller.) Jag kan inte se mig mätt på kuststaden i kvällsskrud, arkadhallarna, pariserhjulet, man kan nästan känna doften av sockervadd och varma popcorn i den svalnande kvällsluften. Under the boardwalk, det är där det händer, alltsammans så åttiotal och tacky och samtidigt så lockande. Jag har alltid varit orimligt förtjust i hela boardwalk-estetiken – som i min värld är en sorts syssling till carnival-estetiken, båda frekvent förekommande i skräcksammanhang – och skyller helt och hållet på de där inledande minuterna av ”The Lost Boys”.

En annan scen som sticker ut:

Senare, när det står klart att stadens coolaste killar är vampyrer och de flyger, unga och kaxiga, odödliga är de, deras ansikten upplysta mot den mörka himlen. Filmens titel är naturligtvis en anspelning på de förlorade pojkarna i ”Peter Pan”. Vem bryr sig när de inte kommer hem om kvällarna?

Det var knappast en slump att vampyren återuppstod som populärkulturell figur just under 1980-talet, när blodsmitta och unga män som plötsligt fann sig själva öga mot öga med döden var både skräck och realitet för många. Jag kan se om ”The Lost Boys” hur många gånger som helst, men ”Lost Boys: The Tribe” talar vi inte om, va?

PS: Dagens foto är faktiskt taget på inspelningsplatsen i Santa Cruz, Kalifornien. Tufft, va? Möjligen ännu tuffare är ändå det faktum att The Lost Boys Cave, grottan ni vet, ligger i Palos Verdes, där en av mina topp tio-romaner EVER (dock ej skräck), Joy Nicholsons ”Klanerna i Palos Verdes”, utspelar sig! Blir så himla uppspelt av trivia av denna dignitet, det är jag väl inte ensam om?

Read Full Post »

Susan Hill, mest känd för ”The Woman in Black” som spelats för utsålda hus i West End i decennier och även filmatiserats, är drottningen av lågmälda, obönhörligt krypande spökhistorier. Blodet som isar sig vällustigt, minns ni M.R. James devis som jag tjatar om hela tiden?

I ”Printer’s Devil Court” tar hon sig an ett tema som känns igen från gamla nittiotalsrullen ”Flatliners”: unga läkarstudenter bestämmer sig för att töja gränserna mellan liv och död, med förödande konsekvenser. Man jävlas inte med döden, som bekant. Platsen är London kring förra sekelskiftet, råfuktiga inackorderingsrum och ljusskygga gränder, etikdiskussioner kring en brasa som inte förmår mildra märgkylan, det sjuka samvetet, och så ute i den kalla natten en svårt nerkyld flicka med en död mans skrovliga stämband…

Hills berättelser, sällan särskilt mycket längre än ett par hundra sidor, får mig alltid att känna mig en smula otillfredsställd, längtande efter mer. Jag tänker att det är så en god spökhistoria ska funka: den kompromissar aldrig med läsarens tålamod, stannar aldrig för länge.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »