Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2016

100-hemskasteMin 100 inlägg långa nedräkning över mina största fiktiva skräckupplevelser är nästan i mål, och nu är det dags att avslöja något väldigt, väldigt roligt: den kommer som bok på Modernista i maj! Listan är sig lik, texterna är, vågar jag säga det, ännu nördigare och skarpare än i bloggform och illustreras av Marcus Stenbergs fantastiska stämningsbilder. Det kommer även finnas ett långt specialskrivet förord, litteraturlistor, ett göttigt referensbibliotek och massor av snygga omslagsbilder som jag själv valt ut, så även om ni följt bloggserien hoppas jag att ni vill köpa och läsa boken. Lars Sundh formger. Som gammal trogen läsare av tidskrifterna Pop och Bibel, vars skribenter och sätt att ta upp litteratur, musik, popkultur och estetik på samma blodiga allvar inspirerat mig jättemycket i mitt sätt att skriva, känns det extra kul att boken ges ut just på Modernista. Samma dag som jag publicerade det första inlägget i serien hörde Pietro, Modernistachef som tillsammans med Lars Sundh grundade Pop och Bibel när jag var en jätteblyg och klumpig tonåring som klistrade upp deras tidningsomslag på väggen i mitt rum, av sig och undrade om de inte fick ge ut listan som bok. Det fick de förstås. Så jag har känt till detta ett bra tag, och också skrivit mina inlägg snabbare än bloggtakten med någon sorts tanke om att de ska hålla i tryck. Det har varit sjukt intensiva men roliga månader, och det känns så kul att nu få dela nyheten med mina läsare. Jag hoppas att ni ska gilla slutresultatet.

Redan nu kan ni förhandsboka t ex på Bokus, där den beskrivs så här (den kommer naturligtvis gå att köpa i fysiska bokhandlar också):

Oumbärlig guide för skräck- och thrillerfantaster!

Som skräckentusiast får jag ofta två frågor: »Skrämmer du inte dig själv?« Och: »Varför läser du om så hemska saker när världen ser ut som den gör?«

Några av svaren på de frågorna finns i den här boken.

Men framför allt får du hundra omsorgsfullt utvalda skräcktips (plus några till) från 1818 till 2015, från gotikmysrys till splatter. Det är varken kulturkanon eller kulturdebatt – eller kanske både och?

Här trängs Penny Dreadful(s) med Den Goda Smaken, Cthulhu tar en svängom med screamqueens och ja, jag tror att jag kan lova att en viss liten man från en annan plats kommer att dansa igen.

Hundra skräckupplevelser som tar mig i handen och drar mig tillbaka ut i barndomens mörka, mörka skogar.
Vill du följa med ?

[ ur bokens förord]

HELENA DAHLGREN är skräcknörd, författare och mångårig bokbloggare, känd från litteraturbloggarna Bokhora och Dark Places. 100 Hemskaste är hennes debutbok illustrerad av Marcus Stenberg, bland annat framröstad till Årets bokbloggare 2013. 100 Hemskaste är också den första titeln i en stor satsning på nischade guide- och tipsböcker från Modernista.

SÅ glad och stolt över detta! I väntan på maj kan ni kolla in Modernistas sommarkatalog som är på ingång. Och jag hoppas naturligtvis att ni vill läsa!

Read Full Post »

Det är omöjligt att läsa Joyce Carol Oates mästerliga kortroman ”Mörkt vatten” utan att tänka på händelserna på Chappaquiddick Island 1969, där senator Ted Kennedy körde av en bro och sedan flydde från platsen. Kvar inuti bilen, nere i det mörka vattnet, var en ung kvinna som hittades död morgonen efter.

I Oates roman är det tidigt 90-tal, namnen och en del av händelseförloppet har bytts ut, men historien är densamma. Den äldre mannen med makt lämnar den yngre kvinnan att dö, men Oates stannar vid hennes sida, håller henne och läsaren krampaktigt i handen från det inledande ”Kommer jag att dö nu – så här?” tills dess att drunkningsdöden är ett faktum. Det är en klaustrofobisk, fullkomligt skräckinjagande roman där dödskampen – hur många minuter kan det handla om innan bilen översvämmats av vatten och det inte längre går att andas? – varvas med minnen av ett liv som blev alltför kort och kom att präglas av anpassning. Decennierna som förflutit mellan Chappaquiddick Island och den fiktiva vattendöden märks verkligen inte, vi står kvar och stampar. Joyce Carol Oates är som allra bäst när hon skriver om politiken i mänskliga relationer. Hennes kvinnor är inga frejdiga Pippi Långstrump-typer utan påfallande ofta de duktiga flickorna som alltid lärt sig att göra rätt och ändå straffas. Jag har lättare att relatera till Joyce Carol Oates-kvinnorna (som ofta får kritik – en av dem, Alma i ”Den tatuerade flickan” beskrivs rentav som en mollusk, lika rund och mjuk och formbar) tror jag, för det är så jäkla svårt att säga ifrån, trots allt. Att bära allt själv. Att våga bli illa omtyckt av män. Jag skäms lite när jag skriver det här, men det är så Oates funkar för mig: hon vänder en spegel mot mig själv så att jag tvingas se klart. Man läser och blir förbannad, över skeva maktstrukturer, ojämställda relationer, skenheliga män och ynkryggar. Över sig själv. Och hela tiden känner man det mörka vattnet ta sig ner i lungorna. Den tysta paniken, men också resignationen: blev det inte mer än såhär? Man läser ut, tittar upp, förvånas över att man andas.

Read Full Post »

9

 

What was the worst thing you’ve ever done?
I won’t tell you that, but I’ll tell you the worst thing that ever happened to me…the most dreadful thing…

 

Så inleds Peter Straubs “Ghost Story”, en spökhistoria så effektiv, snyggt utmejslad och genomgående skitläskig att jag – M.R. James och Susan Hill får faktiskt ursäkta här – ibland tänker att Straub gott hade kunnat kosta på sig att döpa sin roman till ”THE Ghost Story”. På svenska heter boken ”Gengångare”. Det är, än så länge, den enda roman som fått mig att vakna och gallskrika mitt i natten. Jag hade sträckläst den på en solig badplats samma dag, och effekten av att läsa en roman som utspelar sig under en snöstorm i en amerikansk småstad i värme var oerhört angenäm. Detta att läsa skräck, och på det sättet frammana kalla kårar, är en mycket bra metod att kyla ner sig under varma sommardagar, för övrigt. Nå, jag hade läst och njutit av spökhistorien, men det var först efteråt som den verkligen började hemsöka mig på samma sätt som Eva Galli i olika gestalter hemsöker männen i boken. När jag vaknade och skrek rakt ut gjorde jag det därför att jag i en mardröm tyckte mig se Eva Galli svävande i taket. Shapeshiftermotivet har alltid fascinerat mig, och här är det oerhört snyggt genomfört.

Peter Straub är för många, lätt orättvist, mest känd för sin mångåriga vänskap med Stephen King, som bland annat resulterat i litterära samarbeten som ”Talismanen” och ”Svarta huset”. Mindre känt är kanske hur mycket han påverkat King som författare. Novellen ”Crouch End”, en kul nerdykning i Cthulhutentakler på Londons bakgator, kom Stephen King på efter att han besökt Straub hemma i norra London, och som mångårigt fan av båda herrarna är det lätt att hitta ekon av ”Ghost Story” i novellen ”Vinterverk”. Förutom ”Ghost Story”, som filmades med Fred Astaire i en av huvudrollerna, är även ”Julia”, ”If You Could See Me Now” och ”Lost Boy Lost Girl” måsteläsning för alla som tar skräckgenren på allvar.

Read Full Post »

10

Jag vet inte om Susan Hill har läst M.R. James, men jag skulle bli förvånad om hon inte gjort det. Hills spökhistorier existerar nämligen i exakt samma litterära universum: i ett svunna tiders England där miljöerna är avgörande för stämningen. Dimma. Gränder. Lantkyrkogårdar. Gamla herresäten. En vit spetsgardin som sakta förs åt sidan uppe i ett mörkt fönster. En gammal gungstol som börjar knarra mitt i natten. Konturerna av en varelse – kan det vara en mänsklig gestalt? – långt borta i horisonten. Denna oblodiga, old school-betonade skola av skräck brukar jag kalla brasskensskräck eftersom dessa verk så tydligt bär ekon av framviskade spökhistorier framför elden och också är lika mysiga som de är otäcka. Susan Hills roman ”The Woman in Black”, som utkom första gången 1983 och därefter har blivit såväl film med Daniel Radcliffe i huvudrollen som långkörare på West Ends teatrar, är ett ypperligt exempel på brasskensskräck. På 162 stämningstäta sidor berättar hon historien om advokaten Arthur Kipps (i boken VÄLDIGT mycket äldre än Daniel Radcliffe, but I digress) som beger sig till en avlägsen del av engelska landsbygden där en avliden klient efterlämnat papper ödsliga Eel Marsh House. Precis som i ”Dracula” varnas Kipps flera gånger på sin väg ut till huset, men låter inte ortsbornas vidskeplighet hindra honom. Snart börjar en svartklädd kvinna visa sig ute på de vindpinade träskmarkerna som omger huset…

Det är i mångt och mycket en pastisch som Susan Hill skrivit, och därefter fortsatt att skriva i en rad suggestiva små spökhistorier, men en sällsynt lyckad sådan. Den fuktiga råkylan tar sig in under huden, och kvinnan i svart lämnar en inte efter att man läst ut boken. Slutet ger mig kalla kårar bara jag tänker på det. Ett av de grymmaste sluten i en skräckroman någonsin: först känns det oväntat, snudd  på brutalt, därefter fullkomligt ofrånkomligt. Det är den där ofrånkomligheten som gör ”The Woman in Black” så obehaglig. Det, och några av de snyggaste beskrivningarna av dimma som jag stött på sedan Sir Arthur Conan Doyles tid.

Read Full Post »

Det händer rätt ofta att jag mår dåligt över att jag har ett skelett. Att jag under huden, fettet och senorna, Maybellinemascaran, min mineralfoundation som ger min hy rätt lyster, bara är en vandrande dödskalle. En förklädd, pyntad memento mori. Döden blir så tydlig, allt annat så obetydligt. Ibland kan i och för sig denna skelettskräck för mig vändas till en sorts morbidfilosofisk mindfulness, till exempel när Katrin Zytomierska sitter i en TV-soffa och säger att tjocka människor är äckliga. Då tar jag min inre Yorrick i handen, ler helt zenaktigt och tänker ”Jaja, vi ser likadana ut EGENTLIGEN, bara så att du vet, stumpan. Och snart är vi alla benrangel, hur kan något av detta spela någon roll?” Well. Det är en metod jag arbetar på i alla fall. Jag skulle inte säga att den är helt befäst, än.

Följaktligen är det ingen jätteöverraskning att min favorit bland Ray Bradburys små kusliga noveller – det finns många att välja på – är ”Skeleton”, som återfinns i samlingen ”The October Country”. Där blir huvudpersonen besatt av sitt eget skelett, tills han… inte har något längre. Det är en morbid och obehaglig historia, lika sjuk som underhållande. Få fantastikförfattare har samma knivskarpa blick för det udda och skrämmande som Bradbury; få kan som han ta vår igenkännbara verklighet och vrida om den tills inget längre kan tas för givet. Gillar ni ”Skeleton” vill jag även tipsa om ”The Small Assassin”, om en mordisk bebis som får fruktansvärda saker att hända från vaggan.

Read Full Post »

12

Få samtida författare omfamnar äcklet med samma uppsluppna textuella kåthet som Chuck Palahniuk. Hans berättelser rör sig sömlöst mellan satir, skräck och skruvad humor och när det gäller att med den allra mörkaste färgpaletten ömsom chocka, ömsom roa saknar Palahniuk motstycke i den moderna amerikanska litteraturen. Det finns bara en Chucky P. Hans böcker tänjer alltid gränserna för det oacceptabla och moraliskt depraverade, men känns aldrig provocerande för provocerandets skull. Jag vet ingen annan som kan få mig att skratta och bli spyfärdig på en gång (slutscenen i ”Snuff”), vända upp och ner på min värld (”Fight Club”) och fylla mig med lika delar olust och total ”jag önskar att jag kommit på det här”-fangirlighet (större delen av ”Diary”). När jag försökte plocka fram kandidater till 100-listan från Palahniuks textproduktion insåg jag att flera av de alster som ligger närmast mitt hjärta handlar om mindre lämpliga sexleksaker/-hjälpmedel. Oklart vad det säger om mig.

Flera av Palahniuks romaner har en tydlig skräcksensibilitet, men det var med metaromanen ”Haunted” som han blev uttalad skräckelförfattare. I 23 texter, med en ramberättelse som kretsar kring ett skrivarläger från helvetet, skapas en urspårad ”Decamerone” med hjälp av blod, tarmar (mycket tarmar) och texter, skrivna av kursdeltagarna, som i takt med att ramberättelsen blir allt sjukare också färgas av på fiktionen inuti fiktionen. Den mest omtalande berättelsen, ”Guts”, är dock en av de allra första texterna i boken. Novellen, som Palahniuk själv hävdar bygger på tre genuina händelser, har fått människor att svimma under uppläsningar. Svimmat, och/eller kräkts, uppgifterna varierar, är ofta misstänkt godtyckliga, men det finns Youtubeklipp från uppläsningar om ni är intresserade. Det spontana svimmandet till ”Guts”, som lika gärna skulle kunna vara ännu en skruvad Chucky P-fiktion, påminner om hysterin kring Goethes ”Den unge Werthers lidanden”. Flera av svimningsattackerna tros bero på att åhörare tagit novellens inledande uppmaning att hålla andan under hela berättelsen bokstavligt. Ännu ett narrativ utifrån ett narrativ, och ett vittnesmål om fiktionens kraft i en tid där läsandet ständigt utarmas. Jag fattar att Chuck Palahniuk värnar om kulten kring ”Guts” – och jag fattar varför folk reagerat så starkt. Novellen, som tar body horror till nya nivåer, innehåller några av de vidrigaste scener jag läst. Till skillnad från mycket annat på listan saknar berättelsen helt övernaturliga element; istället ligger fasorna i den egna kroppen, i de oanade konsekvenserna av manlig onani som extremsport. En kul detalj är att triggerorden som fått flera att falla till marken är ”corn and peanuts”. Satt i sitt sammanhang i berättelsen om tre autoerotiska experiment som går väldigt, väldigt fel blir den prosaiska detaljrikedomen… – ja, ni får helt enkelt läsa själva, men tänk så länge på att novellen heter ”Guts” och författaren ”Saint Gut-Free” så har äckelmagade fått en varning. Ni vet den där gamla klyschan ”Känsliga läsare varnas”? Här är det berättigat. Och jag vet inte när jag kommer bli sugen på majs och jordnötter, eller poolbad, igen.

 

Read Full Post »

13

Om efterkrigstidens skräckfilmer kom att fokusera på konsekvenserna av vetenskapliga experiment, kalla kriget och atombombsskräck (”Creature from the Black Lagoon”, ”Godzilla”, et al) så kunde man under 90-talet och de första åren på 00-talet ana en motsatt trend som snarare tog fasta på de som ignorerat teknikens framsteg. De som blev kvar; de som medan samhället kastat sig in i den digitala tidsåldern gjort en omvänd resa, tillbaka till något djuriskt, nästintill grottmänniskoaktigt. ”The People under the Stairs”, ”Wrong Turn”-filmerna och ”Timber Falls” – där den bakåtsträvande fanatikern med missbildade barn i glasburkar för övrigt spelas av en kvinna som är förvillande lik Donna Tartt, inklusive knivskarp page – är några exempel på den skräcksubgenre som jag brukar kalla hillbillyskräck. Fallfärdiga gårdar, rangliga verandor, lantlig isolation, genetiska mutationer och incest är mer eller mindre obligatoriska ingredienser i denna genre som hämtat sin estetik från ”Motorsågsmassakern” och iscensätts på ett fruktansvärt snyggt sätt i Rob Zombies ”The Devil’s Rejects”.

Egentligen kom Wes Craven-regisserade ”The People under the Stairs”, där ”Twin Peaks”-stjärnorna Everett McGill och Wendy Robie återförenas som ännu ett bisarrt par, först. Men det var nog i och med ett av de första ”Arkiv X”-avsnitten på den fjärde säsongen – den bästa säsongen, om ni frågar mig – som hillbillyskräcken tog sig in i vardagsrummen.

I ”Home” hittas liket efter ett svårt deformerat spädbarn begravt på åkern där barnen i småstaden Home, Pennsylvania brukar spela baseboll. Relativt omgående riktar Mulder och Scully misstankarna mot de tre bröderna Peacock som bor precis bredvid fyndplatsen, i ett hus som inte renoverats eller över huvud tagets moderniserats sedan inbördeskrigets dagar. De har inte ens elektricitet! ”Frankenstein”, fast motsatsen! Den påtagligt nervösa sheriffen antyder att familjen föder upp sina egna. Scully grottar ner sig i genetiska avvikelser. Entré för hillbillyskräck deluxe, ackompanjerad av en ny version av Johnny Mathis crooonerhit ”Wonderful! Wonderful!” från 1957 (Mathis själv vägrade att ha med sin version av låten i en så våldsam kontext, så man fick spela in en cover med en voice-alike) som ger de extremt obehagliga scenerna en Lynchstämning. Att delar av avsnittet, liksom flera andra monster of the week-avsnitt, utspelar sig i beckmörker så att tittaren själv får bestämma vad hen ser bidrar till att skapa det kanske allra otäckaste ”Arkiv X”-avsnittet (gudarna ska veta att det finns konkurrens där). Allt man ser är agenternas flackande ficklampor och så någonstans, under ett par gamla bräder, två uppspärrade ögon. Det talas mycket om vad ”Arkiv X” gjort för tv-serien som medium, men seriens inflytande på skräckfilmsgenren är minst lika påtagligt. Radarparet James Wong och Glen Morgan, som skrev ”Home”, var senare kreativt ansvariga för den andra, mörkaste och bästa säsongen av ”Arkiv X”-spinoffen ”Millennium” och gjorde senare skräckfilmsdebut med ”Final Destination”, som blev en hel franchise på temat ”du kan inte undvika liemannen”. Mycket av den mörka humorn som anas i ”Home” återfinns även där.

Jag blev väldigt nöjd när jag läste att James Wong och Glen Morgan skrivit och regisserat var sitt avsnitt i nya säsongen som får svensk premiär på TV3 och Viaplay på torsdag. Morgans avsnitt heter rentav ”Home Again”. Could it be…? Glen Morgans bror Darin, som skrivit flera av mina absoluta favoriter bland knäppa standalone-avsnitt och även ”spelar” Flukeman i det creep-tastiska avsnittet ”The Host”, får också styra rodret ett avsnitt. Däremot är det bara att beklaga att ”Breaking Bad”-skaparen Vince Gilligan, som står bakom många av de vackraste, roligaste, finurligaste och mest rörande ”Arkiv X”-avsnitten, inte är inblandad alls i nya säsongen.

Read Full Post »

Older Posts »