När David Lynch bad sin då tjugoåriga dotter Jennifer att under ”Twin Peaks”-hysterins absoluta topp skriva Laura Palmers dagbok var det ett genidrag. Jennifer Lynch lyckas nämligen ta sig rakt in i seriens och Lauras mörka hjärta, närmar sig de fruktansvärda hemligheterna, här dunkelt antydda med tanke på att säsong två inte hunnit visas klart när boken kom, med empati, öppenhet och skräcksensibilitet. Det är naturligtvis en undergångsskildring vi läser, hela tiden medvetna om Laura Palmers oundvikliga öde att sköljas upp, wrapped in plastic, utanför makarna Martells strand. Så många döda flickor i skräckens rum att det normaliserats, estetiserats. Kanske är Laura drottningen bland dessa döda flickor, titta på Miss Twin Peaks, var är hennes krona nu…?
Men på väg in i döden är det människan Laura vi får möta. Tillsammans med tillbakablickarna i TV-serien och inte minst den gravt underskattade prequel-filmen ”Fire Walk with Me”, en ren skräckfilm där allt det pittoreska ur serien, mysig trädekor och körsbärspaj, skalats bort tills endast ett kallt, hårt solljus och nattsvarta festnätter återstår, läggs pusselbit för pusselbit bilden av Laura Palmer fram, och hon är så mycket mer än en död flicka. Skildringen av hur Laura genom övergrepp urholkas och trasas sönder är lika outhärdlig som obönhörlig; här finns en fördömdhet som nästan tangerar de grekiska tragedierna. Ändå är det Lauras styrka, hur mycket hon kämpar, som stannar kvar i minnet. Det, och hur otvunget och gripande Jennifer Lynch skriver om en ung kvinnas sexualitet och rätt till sin egen kropp fast den invaderas. Kanske i synnerhet då. BOB, demonen som är fast besluten att äga Laura, säger till henne att hon är smutsig, att hon luktar illa. Till det svarar Laura i sin dagbok att hon ser ut och luktar precis som en flicka ska. Det är en av försvinnande få direkta referenser till det som Liv Strömqvist i ”Kunskapens frukt” kallar ”det kvinnliga könsorganet” i skönlitteratur om unga kvinnor. Hon vägrar att slutshamas, och hon njuter av sin egen kropp, hur den förändras, hur den påverkar andra. En annan dödsdömd flicka, Lo i Sara Stridsbergs ”Darling River”, säger att alla hennes drömmar handlar om ”sex, kött, ensamhet”. Det är i högsta grad sant även för Laura Palmer. Jag hann bli 34 år gammal innan jag till slut läste ”Laura Palmers dagbok” men dedikerar min läsning – och de omläsningar jag vet kommer att bli av – till min inre tonårstjej. Är det sjukt att vilja att ens framtida tonårsdöttrar ska läsa den?
Missa inte poddavsnittet där Marcus Stenberg, Mats Strandberg och jag dissekerar ”Laura Palmers hemliga dagbok”.
Dark Places 
Kommentera