15. ”Skinn Skerping, hemskast av alla spöken i Småland” – Astrid Lindgren

Jag är av den bestämda åsikten att två av Astrid Lindgrens bästa böcker skrevs precis i slutet av hennes författarkarriär. Bilderböckerna ”Draken med de röda ögonen” (1985) och ”Skinn Skerping, hemskast av alla spöken i Småland” är förutom samlingen ”Sagor” (som kom betydligt tidigare) de Lindgrenberättelser jag helst läser för mina barn och själv bär närmast hjärtat. Båda utspelar sig i Astrid Lindgrens barndoms Småland, med en stark känsla av att sitta i Astrids knä och få sagan berättad just för mig, och Ilon Wiklands ömsom vackra, ömsom rysliga illustrationer bär på ett vemod som förstärker läsningen. ”Skinn Skerping” är dessutom en riktigt ruggig spökhistoria, som Lindgren själv fick berättad för sig som barn. Jag var sex år när den kom och fick inte nog av berättelsen om drängen vars blod frös till is på kyrktrappen där han sedan blev stående, varken död eller levande, i åratal. Tills natten då en modig piga antar ett vad som går ut på att hämta Skinn Skerping och bära honom på ryggen genom kyrkogården till prästgården…

Det är en riktigt gammaldags spökhistoria som Lindgren levererar här, i perfekt symbios med Wiklands stämningsfulla bilder. Som barn blev jag ordentligt rädd, och än idag kan jag känna hur blodet isas, njutningsfullt, när jag läser den. Kanske var det där min än så länge livslånga relation med gammaldags spökhistorier grundlades. Det känns barockt att skriva ”förtjänar mer uppmärksamhet” och ”Astrid Lindgren” i samma mening, men här är det nästan befogat.