Det händer rätt ofta att jag mår dåligt över att jag har ett skelett. Att jag under huden, fettet och senorna, Maybellinemascaran, min mineralfoundation som ger min hy rätt lyster, bara är en vandrande dödskalle. En förklädd, pyntad memento mori. Döden blir så tydlig, allt annat så obetydligt. Ibland kan i och för sig denna skelettskräck för mig vändas till en sorts morbidfilosofisk mindfulness, till exempel när Katrin Zytomierska sitter i en TV-soffa och säger att tjocka människor är äckliga. Då tar jag min inre Yorrick i handen, ler helt zenaktigt och tänker ”Jaja, vi ser likadana ut EGENTLIGEN, bara så att du vet, stumpan. Och snart är vi alla benrangel, hur kan något av detta spela någon roll?” Well. Det är en metod jag arbetar på i alla fall. Jag skulle inte säga att den är helt befäst, än.
Följaktligen är det ingen jätteöverraskning att min favorit bland Ray Bradburys små kusliga noveller – det finns många att välja på – är ”Skeleton”, som återfinns i samlingen ”The October Country”. Där blir huvudpersonen besatt av sitt eget skelett, tills han… inte har något längre. Det är en morbid och obehaglig historia, lika sjuk som underhållande. Få fantastikförfattare har samma knivskarpa blick för det udda och skrämmande som Bradbury; få kan som han ta vår igenkännbara verklighet och vrida om den tills inget längre kan tas för givet. Gillar ni ”Skeleton” vill jag även tipsa om ”The Small Assassin”, om en mordisk bebis som får fruktansvärda saker att hända från vaggan.
Dark Places 
Är ju självklart att din favorit bland Bradburys noveller är ”Skeleton” – huvudpersonens skelett försvinner och du ofta mår dåligt över tanken på att ha ett skelett, eller var det kuslighetskvaliteten du hade i åtanke 😉
Måste erkänna att jag alltid tilltalats av skelett och tanken på dem. Har ett vykort med ett skelett som vinkar om en vinklar det – en bokmärke som piggar upp 🙂 Att ha ryggrad är ju positivt, en egenskap att uppskatta hos alla. Vad spelar det då för roll hur många kilo den bär upp? Stackars Zytomierska, att ha så långt kvar till insikt och mognad.
Länge sedan jag läste Bradbury. Tack för påminnelsen!
Jo, jag gillar ju också skelett rent estetiskt. Inbillar mig att det är vanligt bland mörkervurmare. Har smycken med dödskallar och så. Fast mitt eget skelett är skitläskigt, tycker jag – och jag kan identifiera mig med huvudpersonen i ”Skeleton” som blir besatt av sitt eget skelett. Fast den är ju jätteruggig också, såklart. ☺
Och ryggrad är bra att ha!
[…] sälja en barnskalle som ”Swedenborgs skalle som barn”. Ray Bradbury har skrivit en ”skräckhistoria” om vårt i andliga sammanhang ack så bortglömda […]