Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2016

17

1974 såg min mamma ”Exorcisten” på bio. Efter den dagen var skräckfilmen som genre död för henne. Hon ragequittade hela grejen och har inte sett en skräckfilm sedan dess. Däremot har hon blundat sig igenom många av våra gemensamma biobesök, inklusive några Disneyfilmer med ”våldsamma” inslag. Historien om filmen som fick min mamma att fokusera sitt filmintresse huvudsakligen på Merchant och Ivorys filmskatt dök upp lite då och då under min uppväxt och gav ”Exorcisten” ett närmast mytologiskt skimmer långt innan jag såg den. Det mytologiskt förhöjda förstärktes ytterligare av de många bisarra och olyckliga händelser som präglade inspelningen: Ellen Burstyn fick en permanent ryggskada efter att ha kastats i golvet under en av exorcismscenerna, flera av birollsskådespelarna dog kort efter inspelningen och Linda Blair mordhotades av extremreligiösa organisationer och tvingades ha livvakt efter filmpremiären. Det finns en dokumentär om inspelningen, ”Fear of God: The Making of The Exorcist”, för er som vill veta mer.

Nå. Som ni förstår såg jag till sist ”Exorcisten”. UTAN min mamma. Jag blev nog nästan lika rädd som hon blev åtskilliga decennier före, men till skillnad från henne blev jag ännu mer nyfiken på skräckgenren. Ett redan ansenligt beroende intensifierades. Jag blev en junkie, och än idag är det skräckfilmer med religiösa motiv som skrämmer mig mest. Just demonbesättning berör ju indirekt något av det allra, allra mest skrämmande: plötslig, oförklarlig personlighetsförändring. Att inte kunna lita på sig själv, eller någon som står en nära. ”The Conjuring” är förresten en värdig arvtagare till ”Exorcisten” om vi talar skrämselnivå. Lili Taylor mot slutet av filmen…! Hjälplösheten. Det enda som är otäckare än ett barn som blir besatt av onda krafter är en mamma som blir det. Som inte längre kan skydda sina barn eftersom hon är hotet, men någonstans därinne finns hon kvar och vill skydda sina barn från sig själv. En outhärdlig tanke.

Allra otäckast i ”Exorcisten” är fortfarande de sekundsnabba inklippningarna av demonen Pazuzu, som när det begav sig anklagades för att sprida subliminala budskap till biopubliken. Jag skrek rakt ut när jag såg om den extralånga versionen, som först gick upp på bio 2000, för ett tag sedan. Till skillnad från Regans besatthet, som man aldrig kan ifrågasätta eftersom den är så påtaglig att man nästan känner ärtsoppan i ansiktet, är man aldrig helt säker på vad man sett. Om man sett. Det är så jävla obehagligt. Ibland, särskilt ensamma, mörka nätter, precis innan jag ska somna, dyker den där bilden upp när jag sluter ögonen. Pazuzus ansikte är tillsammans med Stephen Kings uppmaning att aldrig sova med fötterna utanför täcket, för tänk om du plötsligt skulle känna en hand som tar tag i dem, mina värsta maror. Sådant som ter sig absurt i dagsljus växer och känns plötsligt möjligt, verkligt, i gränslandet mellan sömn och vakenhet.

En annan sak: jag tog så fruktansvärt illa vid mig av det Regan utsätts för när jag såg om sist. Läkarbesöken, sprutorna, ifrågasättandet och så, naturligtvis, det onaturligt starka våldet hon drabbas av när demonen till sist tagit över henne. Det var oerhört jobbigt att se. Akilleshälen (”mammahjärtat”) strikes again. Jag tänkte på alla sjuka och utsatta barn som har det som vardagsmat, helt utan Captain Howdy.

merrin_arrives_light-at-window_The-Exorcist

Read Full Post »

18

Det är svårt att tänka sig mer civiliserade spökhistorier än de som M.R. James (1862 – 1936) skrev, och kanske är det här det rysliga ligger: i diskrepansen mellan vetenskap och det övernaturliga, arbetsrummets muntert sprakande brasa och märgkalla gamla kyrkogårdar. Hans berättelser börjar nästan alltid i det akademiska rummets air av trygghet och bildning – James var själv prefekt vid King’s College, Cambridge och låter i förordet till sina samlade spökhistorier lätt besvärad över att hans små berättelser är populärare än hans medeltidsforskning – och ger sakta vika för något annat. Det är alltför lätt att föreställa sig hans protagonister i tweed. De sysslar med sin forskning, spelar golf, har trevliga små samtal med likasinnade vita, bildade män. De tror definitivt inte på spöken. Även berättelsernas form präglas av det akademiska myset: som läsare vaggas du in i ett moln av piprök och gamla böcker, modersmjölk för gamla anglofiler. Ända tills… ända tills.

M.R. James i mitt tyckte otäckaste berättelse, ”Oh Whistle, and I’ll Come to You, My Lad” (titeln!), handlar om en av dessa tweediga M.R. James-män som under en golfresa bor på ett litet bed and breakfast på den engelska landsbygden under lågsäsong. Han har bett om ett dubbelrum med två sängar eftersom en kollega kanske ansluter senare. När han ska sova plågas han av obehagliga visioner så fort han sluter ögonen, men lyckas till sist somna. Redan efter första natten anmärker städerskan att han tycks ha sovit i bägge sängarna på natten – sängkläderna på den andra sängen är en enda röra av hoptrasslade lakan. Han kan inte erinra sig att han använt den sängen under natten. Sedan eskalerar det, tills han slutligen inser att han inte är ensam i rummet. Varelsen i hans nattliga visioner har till sist hittat honom.

Kanske måste man vara hopplöst anglofilt lagd, med en faiblesse för gamla engelska ödemarker, kyrkogårdar och pubar, för att riktigt uppskatta M.R. James spökhistorier. Här har gastarna som sagt gärna närkontakt med lakan och ter sig även i andra miljöer lika vita, svävande och gäckande som barndomens snälla spöken. Fast mycket, mycket otäckare. Man erinrar sig barndomens spökhistorier kring lägereldar och det känns i sammanhanget fullkomligt logiskt att en av James mest omtyckta spökhistorier, ”The Wailing Well”, specialskrevs till ett pojkscoutläger för Etonelever.

Read Full Post »

19b

Varför är så många skräckaficionados – jag själv inkluderad – så besatta av den viktorianska eran? Jag tänker att det har mycket att göra med tidsperiodens rigida uppdelning mellan det publika och privata jaget, fjärran från vår tid då allt tenderar att smälta samman (fast jag tänker på allt vi INTE delar med oss av…), och vad som uppstår i sprickorna. Två av tidernas bästa böcker – jag läser bägge som skräckromaner – om dubbelnatur och iscensättandet av jaget utgavs 1886 respektive 1890. Den sistnämnda, ”The Picture of Dorian Gray”, har jag redan skrivit om. Det var också under 1880-talets sista år, alldeles i klyftan mellan tillblivelsen av dessa två korta men inflytelserika romaner, som Jack the Ripper skrämde slag i Londonborna. Hos Stevenson exemplifieras de mörkaste gränderna av gatorna i Soho; så långt österut som Whitechapel vågar sig aldrig hans välburna karaktärer. Men för en modern läsare är narrativet om morden i Whitechapel, som också tillskrivs en gäckande dubbelnatur, väldigt närvarande under läsningen.

Vissa litterära verk har så stort inflytande att de blir en naturlig del av vårt språkbruk, så småningom mer eller mindre frikopplat från etymologin. Man behöver inte ha läst Stevensons bok för att känna till konceptet ”Dr Jekyll och Mr Hyde”. Första gången jag läste om Dr Jekyll och hans dark passenger, som Dexter Morgan skulle sagt, var i Maria Langs deckardebut ”Mördaren ljuger inte ensam” från 1949:

 

Arma, ovetande barn! Du känner alltså inte till den stora hemligheten i Ejes liv? Du vet inte att han i grund och botten är en pervers typ, som formligen stinker av morbida böjelser. Sanningen att säga, så för han ett misstänkt dubbelliv – doktor Jekyll och Mr Hyde, you know.

(Maria Lang, ”Mördaren ljuger inte ensam”, s. 13 i min upplaga)

 

Här är det lätt att tro att Eje, likt Edward Hyde i Stevensons berättelse, trampar ner småflickor och mördar respektabla farbröder om nätterna. Men icke: han skriver detektivromaner under pseudonym!

Det finns många mer moderna exempel, som kanske ligger närmare romanens kärna. När polischefen Göran Lindberg misstänks och sedermera döms för grova sexövergrepp säger en medlem i polisförbundet, som vill vara anonym, till Aftonbladet att ”Det är som Dr Jekyll och Mr Hyde”. Dr Jekyll/Mr Hyde-uppdelningen har alltså blivit ett allmänt vedertaget exempel på dubbelnatur och till synes oförenliga personlighetsdrag. Men hur är boken som gav oss analogin, då?

Till sidantalet är den inte mycket mer än en kortroman, eller kanske en långnovell, jag lär mig aldrig skillnaden. Den är som gjord att läsa i en enda sittning, lika delar detektivhistoria och skräckskildring. Genom en respektabel Londonadvokat, mångårig vän med doktor Jekyll, får vi höra om doktorns märkliga vänskap med Hyde, vars blotta uppenbarelse får alla att associera till något defekt utan att kunna sätta fingret på vad. Hyde är kortare, fulare, sjavigare än hans välgörare, som till advokatvännens förtvivlan skrivs in i Jekylls testamente, och de tycks aldrig synas samtidigt. (TELEGRAFERA EFTER SHERLOCK HOLMES, KILLAR!) Det är precis lika underhållande som i Stevensons äventyrsromaner, ofta med en humoristisk underton (”If he be Mr Hyde, he thought, I shall be Mr Seek.”) Tydligt är också hur mycket Dr Jekyll kämpar med att hålla sin mörka sida under kontroll med hjälp av medikament och avskildhet. Vad händer om Mr Hyde släpps ut i dagsljus? Om en människa får tillåtas att vara mindre svartvit? Det går att läsa ”The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde” på många sätt: som en skräckroman om ondskan som segrar, som en sorgesång över ett samhälle som vägrar ta itu med obehagligheter, som ett senviktorianskt inlägg i debatten om psykiatri. Jag tycker att den håller än idag.

Read Full Post »

20

Oscar Wilde, på Helenas 100 hemskaste? Ja! ”The Picture of Dorian Gray” går att läsa som en skräckroman, en själens undergångsskildring, samtidigt som den är extremt kvick, inspirerande och tankeväckande: aforism-Oscar har gått på högvarv när han skrivit och jag är nog inte ensam om att ha orimligt många understrykningar i min utgåva. Den går alldeles utmärkt att läsa (om) samtidigt som Robert Louis Stevensons ”Dr Jekyll and Mr Hyde” eftersom bägge romanerna säger så mycket om den senviktorianska tidsandans besatthet av yta och publik persona. Mer om det imorgon. I berättelsen om den unge vackre Dorian som drömmer om att förbli lika ung och vacker finns många frågor som är minst lika värda att ställa idag som när den först publicerades 1890. Hur långt är vi beredda att gå i fåfängans namn? Vad gör vi för att hålla fast vid bilden av oss själva som vackra, unga, rätta, smala, friska? Hur många felkopplingar gör vi inte när vi föser samman dessa åtråvärda attribut?

Det finns studier som visar att folk hellre blir blinda eller förlorar en kroppsdel än permanent överviktiga. (Källa: Julia Skotts ”Kroppspanik” som ni måste läsa om ni inte redan gjort det, därför att den tar sig an en annan skräck som plötsligt är överallt: fettskräcken. Och till skillnad från många andra sorters skräck tycks många anse den befogad.) Klockrent exempel, för jag tror inte att det är hälsoaspekten som skrämmer dessa människor. Nej, det är fåfänga, parat med rädslan för att smittas av något ingen vill förknippas med. Lågstatus. Dyra tjockiskläder, även om det kan vara värt att poängtera här att ”övervikt”, sett till BMI, ett trubbigt och problematiskt verktyg enligt många, börjar långt innan standardutbudet på butikskedjorna tar slut. Fram till 1998 låg den amerikanska gränsen för övervikt förresten på BMI 27,8. När man sedan sänkte gränsen till 24,9 blev hundratusentals människor plötsligt överviktiga – utan att ha gått upp ett gram. De gick och lade sig som normalviktiga och vaknade som överviktiga och fick bums en massa risker och sjukdomshot kastade på sig. Så det kan gå, va?

Hur många av dem som svarade att de hellre förlorar ett ben, en arm eller synen än blir permanent överviktig skulle erbjuda sin själ i utbyte istället, naturligtvis utifrån falsariet att ”vacker” är lika med ”ej överviktig”, ett falsarium som jag och många med mig fortfarande kämpar att bli fri från? Jag bläddrar i ”The Picture of Dorian Gray”, en av mina allra mest älskade och lästa böcker, det syns på alla hundöron och understrykningar, de distinkta vattenskadorna på gulnat papper. Minns hur jag ville vara Dorian, behagfullt utsträckt på en divan medan Lord Henry talar i underbara cynismer. Skönhet har alltid varit något jag funnit i andra, projicerat på andra. Popartister, filmstjärnor, litterära ikoner, katter, kvinnor, pojkar, män, mina barn. Fungerar det så för alla, även the Dorian Grays of the world? Hur är det att ha den makten över människor? Att påverka sin omgivning så?

Hur skulle dagens Dorian Gray se ut? Jag är (tyvärr) rätt övertygad om att det en modern Dorian Gray mer än något annat skulle vara beredd att köpslå om är att vara, och förbli, smal. Smal är det nya unga. Kanske för att det för många idag är lika svårt att förbli smal som det var för viktorianerna att hålla sig unga och leva länge? Sitta är tydligen det nya röka. Jag känner mig alltmer som ett ufo i min samtid.

Jag lyssnar på Linda Skugge i Kortisonpodden, hon har en helt underbar radio- och poddröst. I vanliga fall stör jag mig på nästan alla jag lyssnar på, sättet de intonerar eller bristen därav, att de mumlar, sluddrar, låter osmarta fast de säger smarta saker. (Genuint skunkdagbokscitat från mig som jag fortfarande kan ställa mig bakom: ”Jag är för fet och välartikulerad för att vara indie.”) Inte här, Linda vill man lyssna på. Det är första gången jag hör henne prata efter att ha läst hennes texter i flera decennier – en märklig känsla. Bland annat pratar hon om hur hon kämpade för att få en diagnos när hon under flera års tid hade konstanta magproblem och smärtor, levde på Imodium och smärtlindrande för att överleva dagen. Hon rasade i vikt, var tvungen att äta hela tiden för att inte svimma. Men hon såg ju så frisk ut! Smal = frisk, det fattar väl alla?

Januari, den kallaste, fattigaste månaden. Stockholm har blivit kallt igen. Mina ungar och jag barrikaderar oss hemma i lägenheten med täcken, katter, filmer och böcker. Jag börjar inse att nyckeln till att överleva januari är att undvika att gå ut. Fast till sist måste vi faktiskt gå ut, jag ska ta nya pressbilder med en svincool fotograf som tagit några av de snyggaste porträttfoton jag sett. Detta är rent objektivt en bra grej: jag ska få ge ut en bok och fotograferas av en fotograf som i första mejlet säger ”Tror inte du är svårfotograferad. Ta det som en komplimang”. Det borde inte gå att vända till något negativt, men jag lyckas. Jag lyckas tamejfan. Dagarna innan fotograferingen är jag i upplösningstillstånd. Kan inte läsa annat än mat- och bantningsböcker. Visste ni att Marilyn Monroes standardfrukost bestod av några råa ägggulor som hon vände ner i varm mjölk? Jag köper ägg då och då, det sägs ju vara supermat, men kommer mig aldrig för att koka ett. Kommer aldrig bli en sådan där människa – let’s face it, kvinna – som har kokta ägg i handväskan. Hatar mig själv för att jag inte späkt mig själv ett halvår för detta, att jag knappt ids gå utanför dörren just nu. Hatar att jag inte varit förutseende nog att fixa snygg frisyr, snygga naglar, snygga kläder som ej är svarta sjok (förvisso en oxymoron i min värld). Hatar mig själv för att jag tänker så här. Hatar mig själv. Byter om flera gånger, nojar över att mina döttrar tittar på och säkert kan lukta sig till mitt självförakt just nu. Barn gör inte som man säger utan som man gör, eller hur? Jag tänker på alla gånger mina barn frågat ”Mamma, varför är det viktigt att vara fin?” och hur jag alltid stammar när jag försöker komma på ett svar, för vad säger man?

Jag önskar att jag var en skönande, helt frikopplad från kroppens bojor.

Jag önskar att jag var hjärnan i den där P C Jersild-boken.

Jag önskar att jag, nu när allt ändå är försent, haft en tavla gömd på vinden.

(Jag önskar att jag hade en vind att gömma denna tavla på.)

Fotograferingen går bra. Åtminstone några av bilderna är så bra att jag överväger att rama in dem och gömma undan dem på någons vind. Jag bestämmer mig för att avstå ändå. Några veckor senare länkar folk i mitt flöde till en intervju med en kulturjournalist i modetidningen Bon (aka tidningen jag aldrig varit tillräckligt vacker, ung, rätt, smal för att läsa). Texten är rolig, skriver de. Uppfriskande. Ärlig. Befriande. Inspirerande. De älskar denna text!!! Jag läser, undrar om de kanske menar en annan text, har de blandat ihop Kajsa Ekis Ekman med Susanne Ljung som intervjuades i DN någon dag tidigare (ÄLSKAR Susanne Ljung btw)? Nej, de menar texten som jag läser igen och tycker osar av fett- och klassförakt, som handlar om hur Ekis Ekman alltid klär upp sig, aldrig slappnar av, inte ens när det ”bara är centrum”. Särskilt inte då. ”Centrum är viktigt!” Och ”Man måste vara skärpt. Om du har på dig mjukisbyxor vad händer sedan? Du äter chips. Vad händer sedan? Du börjar läsa skräp på nätet, du köper en skvallertidning, du kan inte stå emot en Marabourulle vid kassan, och sedan tänker du snart slöa tankar också. Du måste gå upp, klä dig ordentligt, äta ordentligt, träna ordentligt, läsa ordentliga saker.” Själv älskar jag centrum. Jag LEVER för centrum. Det är så sjukt befriande att gå ut i slafsiga mjukisbyxor och känna sig som Göran Greider och gå till centrum och mötas av andra Göran Greiders i slafsiga mjukisbyxor, se deras trötthet i ansiktet som också är min trötthet och känna att det är fucking januari, man faktiskt har ett människovärde även om man inte är snygg hela tiden. Alla mina bästa texter har jag skrivit iförd något av följande plagg: mjukisbyxor, nattlinne, morgonrock, mässingen. Man måste vara skärpt, i sådana lägen vill jag inte att kläder ska vara en faktor. Inget får sitta åt eller störa. Det kanske bara är tjocka människor som tänker så här? Så fort någon smal människa säger något om kläder som jag inte fattar tänker jag så: det är nog bara för att jag är tjock. Min första reaktion är alltid skam, underdånighet, och jag är så jävla trött på det. Jag är 35 år. Om jag blir lika gammal som David Bowie eller Alan Rickman kommer jag vara DÖD om 35 år till. Skärpning! Jag kommer nog aldrig bli intervjuad av en modetidning. Skriver det här iförd det röda nattlinne från Kappahl som mina barn älskade när de var små. Det är mjukt och nopprigt men har genom hundra tvättar och barnkräk behållit något av Tennessee Williams-kvinnaglamouren.

Jag är inte dum. Jag fattar att Ekis Ekman talar om sig själv här, även om hon uttrycker sig på ett extremt preskriptivt sätt. Jag fattar att jag läser in för mycket. Men saken är att det är så många som uttrycker sig så, utan att över huvud taget reflektera över att de kan ge uttryck för en problematisk och begränsande syn på kvinnokroppen, detta kött (inte för mycket kött) som hela tiden ska späkas, prydas, hållas in i moderiktiga kläder (INTE MJUKISBYXOR, MJUKISBYXOR ÖPPNAR HELVETES PORTAR OCH SEDAN ÄR DET KÖRT). Och även om hon kanske tror att hon bara pratar om att sätta upp ramar för en frilanstillvaro så känner jag igen så mycket av de där tankarna från tiden då jag var (mer) ätstörd. Då var mjukisbyxor och till och med leggings bannlysta i min garderob, för så fort jag tog på mig bekväma plagg, sådant som lät mig andas, så fort jag slappnade av skulle fettet börja yngla av sig. Man måste vara skärpt. Så jag satt och skrev skunkdagbok i mina alltför lågt skurna Cheap Monday-jeans med 29 i midjan, plågsamt medveten om hur många uppoffringar jag fått göra för att ens bli en 29:a, hur det ändå ansågs för tjockt av många, hur jag kunde träna spinning med anorektiker 06.30 varje dag och leva på grönsakssoppa och ändå inte vara vacker, rätt, smal, frisk. Det var så jävla utmattande att dag ut och dag in knappt tänka på något annat än vad jag inte fick äta, vad jag skulle äta nästa gång, hur jag skulle hinna träna, så jag slutade med det. Och jag upptäckte leggings, och svarta klänningar från Monki, en av flera butiker som Kajsa Ekis Ekman tydligen ogillar om nu inte Bonartikeln är ett konstprojekt, en ny Min helg. Man vet ju aldrig.

Det är omöjligt att känna sig snygg i januari, till och med när man har datorn full med bilder som får en att vilja göra en Dorian Gray (tack, Sev!). För första gången slår det mig att det är rätt skönt att vara bortom skönhet och ideal. Att släppa den blicken på sig själv. Att välja bort fåfängan. Fast: hur stannar man kvar där resten av året? Vill man ens det?

Ett av många älsklingscitat från ”The Picture of Dorian Gray”:

 

Behind every exquisite thing that existed, there was something tragic.

 

(Förlåt, älskade Oscar, för att jag derailade din underbara bok.  PS, det verkar rätt gött att vara man i viktorianska England och ligga och se snygg och behagfull ut på en divan utan att behöva ta ställning till huruvida man ska byta om innan man går till centrum och handlar. Lätt värt ett ruskigt undangömt porträtt, va?)

Read Full Post »

Julia J:son Andelius är död. Visste ni inte det?

Precis mot slutet av ”Tordyveln flyger i skymningen”, kanske ändå kronjuvelen bland Maria Gripes allra mest sällsamma historier, åtminstone känns det så idag, finns en vändning som förvandlar gåtan till spökhistoria. Den vändningen skrämde slag på mig som barn. Ger mig faktiskt fortfarande kalla kårar när jag tänker på den, fast nu på ett mysrysigt sätt eftersom få böcker över huvud taget gör mig så nostalgisk som ”Tordyveln”. Detta var decennier innan en allmän twistbonanza skulle komma att drabba den litterära världen; kanske är det därför jag minns vändningen så starkt. Men det har också med satsmelodin att göra, den perfekta kompositionen av ljud och innehåll. ”Julia J:son Andelius är död”… Julia J:son Andelius är kvinnan som ringt till Selanderska gården och talat med barnen ända sedan kvällen den 27 juni då alltsammans började – och hon är alltså är död. Hon dog den 27 juni… Så effektiv och enkel kan skräck alltså vara. Så bra namn dessutom! Jfr ”Dick Laurent is dead” ur ”Lost Highway”, inte alls samma poetik där. Alla dessa underbara Maria Gripe-namn är ett bra argument – faktiskt det enda jag kan komma på – för att skaffa orimligt många barn.

Ett par ord, och inget blir mer sig likt. Det gåtfulla, det oförklarliga, övergår i övernaturligt. Så här ska en slipsten dras, hörni.

Read Full Post »

22

Jag läser inte överdrivet många svenska spänningsromaner, men jag läser, alltid, Johan Theorin. När han är som bäst är han den felande länken mellan John Ajvide Lindqvist och Håkan Nesser. Allra bäst är han i mötet mellan skräckens folksagor – vättar, gastar, älvor – och den mer traditionella detektivromanen. Det vore kul att läsa en renodlad spökis från honom ändå. Hans fristående thriller ”Sankta Psyko” fastnade jag aldrig för, fast jag så gärna ville. Jag tycker att ”Nattfåk”, andra romanen i Ölandssviten, fortfarande är oöverträffad. Det är en suggestiv spökhistoria och en skildring av ett sorgearbete som i sin raka, gripande gestaltning påminner mig om Stephen King-höjdaren ”Bag of Bones”. Stämningen känns viktigare än deckargåtan, precis som det sig bör i The Dark Places School of Suspense, och norra Ölands vintriga landskap är den perfekta miljön för berättelsen. Alltmedan fåken drar sig allt närmare piskar Johan Theorin upp stämningen med sin väl avvägda blandning av klassisk deckargåta och blåtonad spökhistoria – och lyckades när jag läste (jättegravid och trött, trög i starten med det mesta, inte så lättuppjagad förutom när jag riskerade att missa sömn) jaga upp mig så pass att jag var nära att tappa boken i badet. Sedan fastnade jag när jag skulle ta mig upp och fick ropa på min mamma, men det är en annan historia, det.

Pluspoäng för att Theorin väver in de dödas julotta, en berättelse som alltid skrämt slag på mig, i romanen.

Read Full Post »


När Graham Joyce dog 2014 förlorade fantastiken en av sina klarast lysande stjärnor. Han fick aldrig det publika genombrott han förtjänade och förblir, som det ser ut, oöversatt till svenska (vem ska rätta till det?) men fick lysande recensioner och hade en trogen fanbase både inom och utanför fantastikvärlden. Liksom sin landsman Neil Gaiman – bägge är lika svåra att genrebestämma, för övrigt, lika bekväma med skräck som fantasy och skimrande coming-of-age-skildringar – excellerade Joyce på att skildra Storbritannien, och världen, i förändring ur ett magiskt/övernaturligt perspektiv. Min Joycefavorit, ”The Year of the Ladybird”, är en sådan bok jag återkommer till: i samtal med andra boknördar, när jag läser andra verk (senast ”Joyland” av Stephen King, som också återfinns på 100-listan), när jag tänker på de där böckerna som glimrar till lite extra i läsminnet. Det är en övernaturlig bildningsroman som utspelar sig under den engelska sydkustens stekande sol, i brytningspunkten mellan ungdom och vuxenår, Labour och Tories, hela tiden med främlingsfientligheten kokande strax under ytan. Och vem är mannen i kostym som huvudpersonen ser på stranden, dag efter dag? En hägring i den onaturliga, dallrande hettan, eller… något annat?

Det är värmerekord och torka, allt ter sig dallrande, drömlikt. Om kvällarna släpar protagonisten Davids kollegor med honom på möten där arga män agiterar mot de nya tiderna. Det är strax före Thatcher, National Party har nyligen bildats, punken är i sin linda. Snart kommer nöjesanläggningarna för industrisemesterfirare gapa tomma. Mannen i den blå kostymen fortsätter att dyka upp.

”The Year of the Ladybird” är något så ovanligt som en politisk spökhistoria. Så mycket stämning! Jag blev under läsningen påmind om den Ian McEwan som skrev ”Cementträdgården” – något i språket, i det ursinniga vemodet – och önskar att fler skulle få upp ögonen för Graham Joyce. Han fattas oss.

 

Read Full Post »

image

Anne Rices första böcker i The Vampire Chronicles, som inledde med ”Interview with the Vampire” 1976, var religion för mig i tonåren. Helt ärligt vet jag inte hur mycket jag älskade litteraturen och hur mycket jag helt enkelt crushade på hennes vackra, sexuellt flytande vampyrkillar – I’m telling you, hade Twilight kommit när jag var tonåring skulle jag varit KÖRD. Kanske rentav skrivit en erotisk fanfiction, vem vet? Som det var fokuserade jag mina skills på att blanda ”Brideshead Revisited”-esque Oxfordporr med de sötaste Radioheadmedlemmarna i hemmaskriven fanfic som jag skrev med min språkresekompis. Varför resulterade inte det i storfilm och underklädeskampanj på Kappahl? En av många orättvisor i mitt liv.

Sedan gick det utför – med Rice och mina tappra fanfic-försök – och de senare böckerna i serien är tyvärr mer eller mindre oläsbara, om än roliga på fel sätt då och då. Det förtar inte den närmast hypnotiska styrkan från de första böckerna och – allra mest – debuten. Rice skrev boken efter att hon förlorat en dotter, och den sorgen och vanmakten blev vampyrbarnet Claudia. Det var Rice som introducerade det som litteraturforskaren och vampyrauktoriteten Anna Höglund kallar humanvampyrer: vampyrer som kämpar med sin identitet och blodtörst på ett närmast existentiellt grubblande sätt, kanske bäst illustrerat av Louis, berättaren i ”Interview with the Vampire” som dricker blod från djur och avskyr det han är, det han blivit. Anne Rices tidiga böcker är grundvalar i den nutida vampyrromanen, och vansinnigt underhållande. Jag gillar henne allra bäst när hon frossar i det gotiska, som i scenen på Théâtre des Vampires, en teater för och av vampyrer där blodiga skådespel utspelar sig. Väldigt snyggt illustrerat i filmen, för övrigt.

Read Full Post »

Eftersom jag hanterar sorg med popkulturell regression och tar förluster av gamla idoler/sexsymboler mycket personligt tänker jag se om dessa filmer snart:

p21030_p_v8_ab

tumblr_n5pg6hiBHW1tc6fy6o1_1280

Stjärnorna är väldigt annorlunda idag. I dubbel bemärkelse.

Read Full Post »

Disclaimer: det här är inte en av de hemskaste berättelser jag vet. I alla fall inte i bemärkelsen ”blir livrädd, sover med tänd lampa, överväger att göra en Stig”*.

* = Se 27.

Däremot är ”Gräns” en av de vackraste, och mest udda, kärlekshistorier jag läst. Novellens titel avser huvudpersonens arbete som tullkontrollant i Kapellskär, men också gränsen mellan världar, kön, människor. Hur dessa gränser byggs upp, och vad som händer när de rasar. Eftersom det är John Ajvide Lindqvist så förekommer det övernaturligheter, fast kanske inte på det sätt vi är vana vid. Det är en både typisk – sättet han skildrar utanförskap och ensamhet, det nakna hjärtat som fortsätter att bulta och längta – och atypisk – man blir som sagt inte särskilt rädd, även om den innehåller aparta och sällsamma scener – John Ajvide Lindqvist-berättelse. Hans egen favorit, har jag för mig. Det är en av de där berättelserna man faktiskt inte får avslöja något om, behållningen ligger mycket i hur läsaren förstår i samma takt som huvudpersonen, så jag säger bara LÄS. Ni hittar den i novellsamlingen ”Pappersväggar” (2006).

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »