Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2016

img_20160229_193630.jpg

Nytt poddavsnitt! Vi diskuterar Martina Haags ”Det är något som inte stämmer”, Marcus leker nattradio och ser skinande klara kopplingar mellan Haags roman och en skräckklassiker medan jag tipsar om skilsmässoplattor och dissar djur som comic relief. Ladda ner via iTunes eller RSS (se Ett eget rum-hemsidan). Hoppas ni gillar!

Annonser

Read Full Post »

The books that saved your life

Jessika Gedin ställer en högintressant fråga på Twitter idag:

Jag svarade, och följer med intresse alla svar som Gedin retweetar, men egentligen vill jag ju svara flera böcker. Och eftersom jag inte vill spamma Jessika Gedin skriver jag en lista på bloggen istället. Här är de, några av de böcker som jag – med det jag vet nu – vill sätta i handen på mitt sjuttonårsjag. Vissa av dem läste jag och tog till mitt hjärta redan som sjuttonåring, andra missade jag, på grund av utgivningsår, nationella prov, bristande läsmod eller LIVET (inte för att jag hade något).

”Bitch: In Praise of Difficult Women” av Elizabeth Wurtzel
”Laura Palmers hemliga dagbok” av Jennifer Lynch
“Den hemliga historien” av Donna Tartt, där är jag och min fd sjuttonåring rörande överens.
”Lost Souls” av Poppy Z Brite
Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (om den funnits då)
”Glaskupan” av Sylvia Plath
”Saker under huden” av Linda Skugge
”Kattöga” av Margaret Atwood
”De profundis” av Oscar Wilde
”Bonjour Tristesse” av Francoise Sagan
Christine Falkenlands dikter

Gemensam motivering på alla boktips: läs dessa för att våga vara mer av den Helena du, lilla töntiga skraja sjuttonåring i för trång sammetskavaj, blev till sist, fast kanske tidigare, mindre räddhågset. Om jag kunde skära en stor reva genom tid och rum skulle jag krama mitt sjuttonåriga jag (hon skulle vara stel som en pinne men det skiter jag i). Säga ”var sann mot dig själv” (Shakespeare borde du också läsa). Det blev ju rätt bra, trots allt. Även om du aldrig läste ut ”Ulysses” som du släpade runt på i ett års tid, i ett fåfängt hopp om att NÅGON skulle se din strävan. Denna någon blev din mattelärare, som ändå underkände dig. Men vet du vad? Audrey Horne hade rätt när hon sa att ”in the real world, there is no algebra”. Hon hade faktiskt rätt i väldigt mycket. När jag förra helgen såg om säsong två av Twin Peaks slogs jag av hur stor hjälp Agent Cooper har av stadens ungdomar när det gäller att ringa in Laura Palmers mördare. Både Audrey och Donna bidrar med var sin viktig pusselbit som tillsammans ger Cooper den helhetsbild han behöver för att se det som varit framför honom hela tiden. Kontentan? Underskatta aldrig tonårstjejer. Det görs hela tiden, men det är fel, fel, fel! Tiden ger alltid tonårstjejerna rätt. Allt detta vill jag säga till Helena, 17 år. Tack Jessika Gedin för inläggsidén!

Vilka böcker skulle ni vilja tipsa era små inre sjuttonåringar om?

Read Full Post »

(Jag älskar ju Jodi också, som trogna Dark Places-läsare vet. Och i november kommer en ny roman, ”Small Great Things”. Kanske kan vi hitta en Kingblinkning där…? Så fint med författare som skriver in varandra i böcker, tycker jag. En gång nämnde jag Christoffer Carlsson i ett tidigt utkast av en novell, men det försvann i redigeringen, snyft.)

Read Full Post »

En arkeologisk kortisenkät

Jag gillar enkäter, det är de gamla Mina vänner-takterna som sitter i. Jag hade typ inga vänner men fyllde i min egen bok orimligt många gånger och lät även min familj plus nymfparakit och, i ett fall, Jon Bon Jovi – utifrån allt jag pluggat mig till i dussintals OKEJ-intervjuer – besvara rafflande frågeställningar om favoritfärg, hobbies och älsklingsrätt. Nu har jag grävt upp den första enkät jag någonsin publicerade här på Dark Places, som jag hämtade från en av mina favoritbloggare, Fiktiviteter. En kort och enkel liten sak, ungefär som jag känner mig just nu. (167 centimeter om håret är bra + förkylningshjärna.) Hej måndag vecka 8, nu kör vi!

I dag:

… läser jag: Sista sidorna av Jessica Schiefauers med all rätta Augustprisade ”När hundarna kommer”. Mörk, mörk, men skimrande läsning. Rec kommer.

… gör jag: Jobbar, försöker känna mig frisk, lämnar tillbaka försenade biblioteksböcker, laddar inför onsdagskvällen då M och jag ska på utdelningen för Borås tidnings debutantpris (heja Linna!).

… ser jag: ”Girls”, nya säsongen (premiär ikväll på HBO Nordic, woohoo!).

…längtar jag efter:  Att vädret ska bli milt och vårlikt nog för min nya vårkappa.

Read Full Post »

sorg9789174293364_200

De har en del gemensamt, de här två böckerna, bortom färgskalan på omslagen. Bortom det faktum att jag nyligen läst och tyckt mycket om båda. Om jag inte var sjuk, om inte kallsvetten rann så förbannat, om inte hjärnan kändes så trög och överhettad på en gång, skulle jag kanske skriva något om det. Livet i fiktionen – fiktionen i livet? Sorg. Ensamhet. Längtan. Att, trots allt, ta sig igenom. Både ”Sorg”, en sorts höglitterär ”Torka aldrig tårar utan handskar” i kortromansskrud där huvudpersonen vandrar runt i ett Washington DC där skuggorna efter de döda vännerna är överallt, och ”Det mest förbjudna” kan dessutom ytterst ses som överlevnadsskildringar. Jag tänker på de avslutande gåshudsorden ur ”Det mest förbjudna”:

Jag bryr mig inte om straffet, säger jag.
Regnet och snön kan komma och elden och blodet.
Låt de svarta fåglarna vässa sina röda näbbar.
Hetsa den röda bussen på mig.
Det gör ingenting.
Jag är inte rädd längre.
Jag lever. Jag lever.
Jag har levat.
Och då kan straffet inte nå mig.
”Gode Gud, låt mig få leva innan jag dör.”
Jag fick det.
Jag gör det.

Jag har levat. Så står det även på papperslappen som Paul ger Benjamin i slutet av ”Döden”, den tredje och avslutande romanen i ”Torka aldrig tårar utan handskar”-sviten. Orden som sedan blir hans dödsannons. Plötsligt känns kopplingen mellan en tyst, stillsam medelålders man i post-aidsepidemins USA och en ensam, kåt kvinna med en mormor som inte nändes äta färska wienerbröd, det var en för stor njutning, ännu tydligare. (Det där med wienerbröden fastnade jag för, jag tycker det är en så talande detalj, så sorgligt. Och det glädjer mig att Thorvall själv återkommer till mormoderns wienerbröd, ett omkväde över arvsynden, all skuld och skam som Anna själv måste förhålla sig till.) Six degrees of separation, six degrees of Kevin Bacon. Alltsammans hänger ihop, fattar ni? (The feverish rants of a madwoman.)

Kanske är det febern som talar nu, men jag säger glöm thrillers, thrillers är såååå första halvan av februari 2016! Jag känner mig redo för bekännelselitteraturen nu, romaner där döden och kärleken är ständigt närvarande. Jag vill viga mitt liv åt bögar och tanter. Mina bästa, näst katter. Och böcker, förstås.

Är även otroligt pepp på den Tova Magnusson-regisserade SVT-serien om Kerstin Thorvall, som hämtat titeln från hennes mest (ö)kända bok och får premiär till påsk. Jag är i Kerstin Thorvall-åldern nu. En svindlande, men inte helt oangenäm tanke. Det känns symptomatiskt för vår framtida relation att jag ägnade gårdagen åt att läsa ömsom Thorvall, ömsom Anne på Grönkulla i sjuksängen. Två olika sorters kindred spirits, två olika läsningar av samma läsare. Den där sällsamma revan i tiden som uppstår i läsning. Ett slags magi, ändå.

Read Full Post »

images

Insåg precis att mitt sug efter att läsa thrillers*, som vad än denna blogg må heta faktiskt inte är ett konstant sug, alltid sammanfaller med Groundhog Day! Februari är månaden då jag yrvaket tittar ut från mitt gryt, gnuggar mig i ögonen och mjukstartar med något lättläst och inte alltför krävande. I år blev det Mary Kubica och hennes andra roman ”Pretty Baby” som blev startskottet. Kanske inte det bästa jag läst i genren, men SYMPATISKT, och man vill ogärna lägga ifrån sig. Fastnar i vanlig ordning på roliga detaljer som att en av karaktärerna läser Anne på Grönkulla för sin dotter, som hon kallar Ruby. Efter Ruby Gillis, I presume? Men är den hemlösa flickan som huvudpersonen tar med hem den hon utger sig för att vara? Är barnet ens hennes? Osv. Kubicas debut ”Good Girl” blev något av en snackis förra året. Själv fastnade jag inte riktigt, men denna gillar jag. Något påminner om min gamla thrillerfavorit Joy Fielding, som jag upptäckte i min mammas bokhylla och sedan fortsatte att läsa (läs gärna till exempel ”Lost” eller ”Grand Avenue”). Det vardagligt laddade, psykologin, de olika perspektiven. Är dessutom en sucker för geografiska detaljer i böcker, och hos Kubica får jag lära mig med om Chicago och dess stadsdelar och förorter. Jag gillar att ha en tydlig platsangivelse när jag läser, städer som jag tidigare knappt tänkt på får plötsligt en litterär inramning, något förhöjt. Innan har jag varit lite som Gilmore Girls-Rory när hon träffar Dean, inflyttad till Stars Hollow från Chicago, när staden kommit på tapeten:

images (1)

Vi behöver inte vänta särskilt länge på en ny Kubica-fix: i maj utkommer ”Don’t You Cry””Meanwhile, in a small Michigan harbor town an hour outside Chicago, a mysterious woman appears in the quiet coffee shop…”  Jag ser redan framför mig hur jag sitter på min balkong och sträckläser. Vissa människor hävdar säkert att deras behov av ”small Michigan harbor towns” och mystiska kvinnor som dyker upp på fik är nästintill obefintligt. Jag är inte de människorna. Je suis ”small Michigan harbor towns”! Je suis sovstäder utanför New York! Je suis insekterna som gömmer sig under verandan i inledningsscenen till David Lynchs ”Blue Velvet” (den mest träffande liknelsen för den amerikanska drömmens förruttnelse jag sett, fortfarande)! För att vara anglofil är jag sällsamt upptagen av amerikansk geografi…

26109394

I mars ger suburban thriller-kungen Harlan Coben sedan många år ut årets standalone – något av en happening i åtminstone min och Bokbabbels värld. De senaste åren har dessutom Kanadas svar på Harlan Coben, Linwood Barclay, valt att ge ut årets thriller just i mars. Känns avsiktligt? Herrarna Coben och Barclay förenas i sina adrenalinstinna utgrävningar av den nordamerikanska drömmen och alla mörka hemligheter som dväljs under fernissan (de där insekterna, hur de kravlar under verandan, bakom det perfekt vitmålade staketet!). En annan gemensam nämnare: de är notoriskt ojämna. För varje höjdare (”Tell No One”, ”Never Look Away”, ”Trust Your Eyes”) finns ett gäng besvikelser. Lik förbannat fortsätter man att läsa, år efter år, och gör det med nöje, även om såväl titlar som innehåll ganska snart efter att man, skrynklig av badkarssträckläsning, vänt sista sidan blir utbytbara, förvillande lika. I väntan på årets Coben, som heter ”Fool Me Once”, och årets Barclay, ”Far From True”, botaniserar jag i mina bokhyllor efter olästa thrillers. Det finns MÅNGA: än har jag inte hunnit ta igen allt jag missade under mitt annus horribilis, då jag dessutom fick motsvarande en halv årsförbrukning av litterära thrillers från mina vänner på English Bookshop som en hang in there, kiddo-present. Befinner mig följaktligen i detta märkliga läge: andra bokbloggare läser och bloggar om böcker som jag indirekt har tipsat om, på den tiden jag bara orkade fota böcker och lägga upp på Instagram, när läsning var en fysisk och psykisk omöjlighet. Kan man då med ärligt samvete säga att man tipsat om böckerna? Filosofiska rummet, #boblmaf edition. Märker att jag har Claire Mackintoshs ”I Let You Go”, som nyligen översatts och fått fina recensioner. Flera lovande litterära thrillers med Megan Abbott-blurbar. Den där boken om kvinnan på tåget, jomenvisst, med ”ADVANCE READER COPY”-klistermärke på omslaget. Snart har hela världen läst den utom jag, men jag vet var den står i bokhyllan. Alex Marwoods nya (om tvillingar!) ligger också i läshögen, plus två andra brittiska, hyfsat nyutkomna tvillingthrillers. Ibland tänker jag att jag skulle kunna ägna mig åt enkom tvillingthrillers en thrillersäsong och få mitt lystmäte stillat, men varför begränsa sig liksom? Och så måste jag läsa Ruth Rendells sista (snyft) sista roman också, och de Barbara Vine jag inte hunnit läsa än, och, och, och… Ja, det saknas sannerligen inte resurser här. Exakt hur länge thrillersäsongen varar beror lite på, men ballpark figure: februari – augusti. Nu vet ni vad ni har att vänta er, alltså (och då har jag inte ens nämnt rosévinsläsningssäsongen som brukar hålla i sig mellan maj och juni när alla mina brittiska favoriter släpper nya underhållningsromaner…).

* = Mina kriterier för En Riktigt Schysst Thriller, kortversionen: minimalt med poliser och utredande, maximalt med psykologi, vardaglighet, relationer, opålitliga berättare, gärna en liten livslögn också. Det piggar alltid upp! Läs gärna mitt försvarstal till den psykologiska spänningsromanen här.

Read Full Post »

viralJag plöjer Helen Fitzgeralds nya, ”Viral”, på ett flygplan mellan Stockholm och Göteborg, plus middag (oumphburgare på O’Learys, jag spillde spicy barbecuesås på sidorna, vet ni hur svårt det är att äta och läsa samtidigt?) innan avgång. Jag kan inte minnas att jag någonsin läst en bok av Helen Fitzgerald än just så: i ett enda svep, under måltider, på väg, på språng i vardagen eftersom man inte vill släppa taget om hennes kickass-karaktärer, svärta och förmåga att skriva lätt om det svåra. Någon skrev att hennes böcker är som feta tabloidrubriker, fast bra. Det är en rätt bra sammanfattning av hennes författarskap så här långt. Fitzgeralds nya handlar om två systrar som åker på semester till Magaluf, en sådan där brittisk ”Girls Gone Wild”-mardröm med godisshots, inkastare och spritfester där rödflagade britter förlustar sig på och med varandra mot någon gratis jävla drink. Om det finns en tionde krets i helvetet tänker jag mig den ungefär så. Det är den vilda syrran som är pådrivande under resan, men det är den lugna, skötsamma syrran, pluggisen som fortfarande är oskuld, som hamnar på Youtube när hon efter alldeles för många sliskiga drinkar bestämmer sig för att go wild för första gången i sitt liv. Inledningsmeningen, extremt rakt på sak, SÅ Helen Fitzgerald, ger en rätt bra fingervisning av vad som hände: ”I sucked twelve cocks in Magaluf.” En förstamening man inte glömmer i första taget.

Det vänder sig i magen, av ångest och medkänsla. Och nyfikenhet, hur kunde det hända? Och så, samtidigt, för det är härifrån magontet kommer, vet jag precis hur det kunde hända. Det hade kunnat vara jag. Om jag skulle skriva en bok om mina äventyr utomlands när jag var i samma ålder skulle första meningen vara ungefär såhär: Jag pratade med min språklärare, den snygge med polisonger, om Nick Cave och PJ Harvey. Jag rodnade, spillde Ribena på klänningen, tog bussen hem till förorten och läste ”Tess of the D’Urbervilles” på mitt inackorderingsrum. Lyssnade på The Smiths på min CD-freestyle, ”So you go and you stand on your own and you leave on your own and you go home and you cry and you want to die.” THE END. Samtidigt är det så lätt att leva sig in i mekanismerna bakom tolv kukar i Magaluf-gate, jag fattar precis som sagt. ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Få vet det mer instinktivt, mer sant, än vi som aldrig hånglade på fester, som var fel och utanför men ändå, någonstans, tyckte att någon skulle vilja röra vid oss. Jag är glad över att det inte fanns mobilkameror när jag var tonåring. Vad mina egna döttrar anbelangar så, tja, de sover fortfarande i min säng varje natt och där får de gärna stanna. I alla fall tills världen skärpt sig.

Klippet sprider sig som en löpeld. Alla ser det: mamma, pappa, klasskompisar, grannar, mostrar och farbröder, den snälle pojkvännen hemma som hon inte rört på DET sättet än. När det är dags att flyga hem är hon en no-show på flygplatsen; hon som varit den rebelliska systern får flyga hem själv. En bladvändare om hämnd och lojalitet tar vid. En stenhård kvinnlig domare – tjejernas mamma – gör entré. Hon har bara ett mission: få hem sin dotter, och ta reda på vad fan det var som hände.

Jag har ju skrivit spaltmetrar om detta tidigare, men åh, vad jag gillar Helen Fitzgerald! Humorn, mörkret, drivet, det avskalade språket. Framför allt har hon ett sådant jävla PATOS när hon skriver om misstag och sådant som skaver. Människor i sina mest ocensurerade ögonblick. Jag önskar att Helen Fitzgerald kunde bli viral.

Read Full Post »

Older Posts »