Vad är det med Edgar Allan Poe och ögon? I såväl “Den svarta katten” som “Det skvallrande hjärtat” är det just ögon som får de psykiskt instabila, och inte helt pålitliga, berättarna att omsätta sina fantasier och tvångstankar till handling. I det ena fallet katten som återvänder efter att ha fått ena ögat utstucket av berättarjaget, i det andra fallet den gamle gubben som har “ett öga som en gam – ett blekt, blått öga med en slöja över”. Beskrivningen av ögat får mig att tänka på trollpackan i ”Robin Hood: Prince of Thieves” (ännu ett skräckminne). Detta öga – ett ont öga – blir den direkta anledningen till att berättarjaget mördar sin arbetsgivare. Det sjuka ögat som reflekterar ett allt sjukare samvete, tar in de onda tankarna. Ser igenom, oseende.
Att läsa “Det skvallrande hjärtat” är att kastas rakt in i en delirisk rant: tänk dig att hamna i en hiss med berättarjaget och plötsligt märka att hissen stannat…. Gång på gång påpekar berättarjaget att han inte är galen, bara nervös, så förfärligt nervös… Poes text är motsatsen till isbergsteknik, allt sägs och inget visas – men det funkar. Och nervositeten, det ständigt gnagande samvetet, smittar av sig på läsaren. Detta suggererande är en egenskap som han delar med listgrannen Joyce Carol Oates, som i novellsamlingen ”Wild nights! Stories about the last days of Poe, Dickinson, Twain, James and Hemingway”närmar sig till poeska tilltalet ännu mer än vanligt.
Dark Places 
Jag har ett gammalt kassetband där Ernst Hugo Järegård läser bland annat denna. Så läskigt att jag nästan inte ville lyssna men så lockande att jag inte kunde låta bli. Konstig sak att ge till ett barn, men jag älskar skräck och detta är en anledning.
Den lyssnade jag på helt nyligen! Eller var det kanske Stig Järrel som läste? Otroligt suggestiv inläsning oavsett!