3. ”Det var ingen hand, det var en klo av järn”

Det var ingen hand, det var en klo av järn.

Du anade skräcken redan då, i barndomens högläsningar, det märgkalla som tog över när Mio sträckte ut sin hand och fann att den fattades av Ondskan. När den nu är här – ett faktum – reagerar du genom att stänga in dig i dina litterära referenser och ett frenetiskt pumpande, skrikande blod. Det sägs att rädsla smakar metall. Nu vet du att det stämmer.

(Tidig arbetsversion av min novell #nofilter)

”Det var ingen hand, det var en klo av järn.” I den meningen ryms hela mitt skräckkonsumerande liv. Jag har flera gånger här på 100-listan lyft fram Maria Gripe som en avgörande tidig författare i min identitet som läsare, men Astrid Lindgren var den första författaren som försatte mig i en fasa jag snart insåg att jag ville uppleva igen, och igen, och… Ur Gripes skuggor, och i riddar Katos klo, föddes jag. Det är ett skräckgenesis som jag gissar att jag delar med många andra. Och precis som med alla ursprungsberättelser är det omöjligt att tänka sig livet, så som det ter sig idag, utan den.  När jag senare – inte SÅ långt senare, jag var en brådmogen liten skräcknörd – läste ”Jurtjyrkogården” och kom till slutscenen, handen på axeln, tänkte jag på de där tio små orden. Svindeln i ögonblicket då tilltro blir vanmakt. All gåshud i världen räcker liksom inte till.