Jag plöjer Helen Fitzgeralds nya, ”Viral”, på ett flygplan mellan Stockholm och Göteborg, plus middag (oumphburgare på O’Learys, jag spillde spicy barbecuesås på sidorna, vet ni hur svårt det är att äta och läsa samtidigt?) innan avgång. Jag kan inte minnas att jag någonsin läst en bok av Helen Fitzgerald än just så: i ett enda svep, under måltider, på väg, på språng i vardagen eftersom man inte vill släppa taget om hennes kickass-karaktärer, svärta och förmåga att skriva lätt om det svåra. Någon skrev att hennes böcker är som feta tabloidrubriker, fast bra. Det är en rätt bra sammanfattning av hennes författarskap så här långt. Fitzgeralds nya handlar om två systrar som åker på semester till Magaluf, en sådan där brittisk ”Girls Gone Wild”-mardröm med godisshots, inkastare och spritfester där rödflagade britter förlustar sig på och med varandra mot någon gratis jävla drink. Om det finns en tionde krets i helvetet tänker jag mig den ungefär så. Det är den vilda syrran som är pådrivande under resan, men det är den lugna, skötsamma syrran, pluggisen som fortfarande är oskuld, som hamnar på Youtube när hon efter alldeles för många sliskiga drinkar bestämmer sig för att go wild för första gången i sitt liv. Inledningsmeningen, extremt rakt på sak, SÅ Helen Fitzgerald, ger en rätt bra fingervisning av vad som hände: ”I sucked twelve cocks in Magaluf.” En förstamening man inte glömmer i första taget.
Det vänder sig i magen, av ångest och medkänsla. Och nyfikenhet, hur kunde det hända? Och så, samtidigt, för det är härifrån magontet kommer, vet jag precis hur det kunde hända. Det hade kunnat vara jag. Om jag skulle skriva en bok om mina äventyr utomlands när jag var i samma ålder skulle första meningen vara ungefär såhär: Jag pratade med min språklärare, den snygge med polisonger, om Nick Cave och PJ Harvey. Jag rodnade, spillde Ribena på klänningen, tog bussen hem till förorten och läste ”Tess of the D’Urbervilles” på mitt inackorderingsrum. Lyssnade på The Smiths på min CD-freestyle, ”So you go and you stand on your own and you leave on your own and you go home and you cry and you want to die.” THE END. Samtidigt är det så lätt att leva sig in i mekanismerna bakom tolv kukar i Magaluf-gate, jag fattar precis som sagt. ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Få vet det mer instinktivt, mer sant, än vi som aldrig hånglade på fester, som var fel och utanför men ändå, någonstans, tyckte att någon skulle vilja röra vid oss. Jag är glad över att det inte fanns mobilkameror när jag var tonåring. Vad mina egna döttrar anbelangar så, tja, de sover fortfarande i min säng varje natt och där får de gärna stanna. I alla fall tills världen skärpt sig.
Klippet sprider sig som en löpeld. Alla ser det: mamma, pappa, klasskompisar, grannar, mostrar och farbröder, den snälle pojkvännen hemma som hon inte rört på DET sättet än. När det är dags att flyga hem är hon en no-show på flygplatsen; hon som varit den rebelliska systern får flyga hem själv. En bladvändare om hämnd och lojalitet tar vid. En stenhård kvinnlig domare – tjejernas mamma – gör entré. Hon har bara ett mission: få hem sin dotter, och ta reda på vad fan det var som hände.
Jag har ju skrivit spaltmetrar om detta tidigare, men åh, vad jag gillar Helen Fitzgerald! Humorn, mörkret, drivet, det avskalade språket. Framför allt har hon ett sådant jävla PATOS när hon skriver om misstag och sådant som skaver. Människor i sina mest ocensurerade ögonblick. Jag önskar att Helen Fitzgerald kunde bli viral.
Dark Places 
Jag läste klart den för två veckor sedan och jag funderar fortfarande på den, flera scener skrapar obehagligt i bakhuvudet. Precis som det brukar vara med Helen Fitzgeralds böcker. Ville även skrika saker till huvudpersonen/erna, som vanligt det med.
Är mycket glad att jag var tonåring innan smartphones/mobiltelefonkamerorna kom och internet blev vanligt. Huvva.
Håller med om allt. En vanlig, ovanlig Helen Fitzgerald! Jäklar vad hon engagerar en.
Hon måste väl ha inspirerats av den verkliga händelsen för några år sedan där en brittisk tjej gjorde precis vad huvudpersonen beskriver i första meningen och hur filmen sedan spreds på nätet. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om det ifall det är så. Å ena sidan, bra att Fitzgerald uppmärksammar tjejers utsatthet, grupptryck och internets faror, å andra sidan – ska den där brittiska tjejen aldrig få lägga händelsen bakom sig? Jag vet inte, jag kanske tänker fel.
Jag kände inte till att det fanns en så snarlik händelse, men fattar ambivalensen. Väldigt mycket av det som Fitzgerald skriver tar iofs pulsen på vår samtid, orättvisor som sker. Och tjejer utsätts för sexuellt hat via nätet i hela världen, så det kommer aldrig vara över. Tyvärr. Utan att känna till just denna historia som hon kanske inspirerades av lutar jag nog ändå åt att det är bra att ta upp.
Oj, jag tryckte publicera för fort. Jag menar: kanske ger Fitzgerald den där tjejen (och andra i liknande situationer) en röst i och genom sin roman?
Ja, så tänker jag iaf. Som sagt: det händer överallt, hela tiden, och hon skildrar det så bra.
Litterär ångest, finns det nåt bättre? 😉 Står i kö på biblioteket, den här låter verkligen bra!
Tror du kommer gilla!
[…] De tre M:en tydligen! 2. Och sämsta? Avslutade precis Viral av Helen Fitzgerald, och – förlåt Helena! – men jag förstod inte alls charmen med den. Visst, den börjar rappt och spännande men […]
[…] med den Viral är att jag blev lockad att läsa den av Dark Places-Helenas uppskattande recension. Sedan såg jag att Bokbabbel inte alls gillat den, vilket var intressant. […]