Thrillers hela veckan?

Insåg precis att mitt sug efter att läsa thrillers*, som vad än denna blogg må heta faktiskt inte är ett konstant sug, alltid sammanfaller med Groundhog Day! Februari är månaden då jag yrvaket tittar ut från mitt gryt, gnuggar mig i ögonen och mjukstartar med något lättläst och inte alltför krävande. I år blev det Mary Kubica och hennes andra roman ”Pretty Baby” som blev startskottet. Kanske inte det bästa jag läst i genren, men SYMPATISKT, och man vill ogärna lägga ifrån sig. Fastnar i vanlig ordning på roliga detaljer som att en av karaktärerna läser Anne på Grönkulla för sin dotter, som hon kallar Ruby. Efter Ruby Gillis, I presume? Men är den hemlösa flickan som huvudpersonen tar med hem den hon utger sig för att vara? Är barnet ens hennes? Osv. Kubicas debut ”Good Girl” blev något av en snackis förra året. Själv fastnade jag inte riktigt, men denna gillar jag. Något påminner om min gamla thrillerfavorit Joy Fielding, som jag upptäckte i min mammas bokhylla och sedan fortsatte att läsa (läs gärna till exempel ”Lost” eller ”Grand Avenue”). Det vardagligt laddade, psykologin, de olika perspektiven. Är dessutom en sucker för geografiska detaljer i böcker, och hos Kubica får jag lära mig med om Chicago och dess stadsdelar och förorter. Jag gillar att ha en tydlig platsangivelse när jag läser, städer som jag tidigare knappt tänkt på får plötsligt en litterär inramning, något förhöjt. Innan har jag varit lite som Gilmore Girls-Rory när hon träffar Dean, inflyttad till Stars Hollow från Chicago, när staden kommit på tapeten:

Vi behöver inte vänta särskilt länge på en ny Kubica-fix: i maj utkommer ”Don’t You Cry”. ”Meanwhile, in a small Michigan harbor town an hour outside Chicago, a mysterious woman appears in the quiet coffee shop…”  Jag ser redan framför mig hur jag sitter på min balkong och sträckläser. Vissa människor hävdar säkert att deras behov av ”small Michigan harbor towns” och mystiska kvinnor som dyker upp på fik är nästintill obefintligt. Jag är inte de människorna. Je suis ”small Michigan harbor towns”! Je suis sovstäder utanför New York! Je suis insekterna som gömmer sig under verandan i inledningsscenen till David Lynchs ”Blue Velvet” (den mest träffande liknelsen för den amerikanska drömmens förruttnelse jag sett, fortfarande)! För att vara anglofil är jag sällsamt upptagen av amerikansk geografi…

I mars ger suburban thriller-kungen Harlan Coben sedan många år ut årets standalone – något av en happening i åtminstone min och Bokbabbels värld. De senaste åren har dessutom Kanadas svar på Harlan Coben, Linwood Barclay, valt att ge ut årets thriller just i mars. Känns avsiktligt? Herrarna Coben och Barclay förenas i sina adrenalinstinna utgrävningar av den nordamerikanska drömmen och alla mörka hemligheter som dväljs under fernissan (de där insekterna, hur de kravlar under verandan, bakom det perfekt vitmålade staketet!). En annan gemensam nämnare: de är notoriskt ojämna. För varje höjdare (”Tell No One”, ”Never Look Away”, ”Trust Your Eyes”) finns ett gäng besvikelser. Lik förbannat fortsätter man att läsa, år efter år, och gör det med nöje, även om såväl titlar som innehåll ganska snart efter att man, skrynklig av badkarssträckläsning, vänt sista sidan blir utbytbara, förvillande lika. I väntan på årets Coben, som heter ”Fool Me Once”, och årets Barclay, ”Far From True”, botaniserar jag i mina bokhyllor efter olästa thrillers. Det finns MÅNGA: än har jag inte hunnit ta igen allt jag missade under mitt annus horribilis, då jag dessutom fick motsvarande en halv årsförbrukning av litterära thrillers från mina vänner på English Bookshop som en hang in there, kiddo-present. Befinner mig följaktligen i detta märkliga läge: andra bokbloggare läser och bloggar om böcker som jag indirekt har tipsat om, på den tiden jag bara orkade fota böcker och lägga upp på Instagram, när läsning var en fysisk och psykisk omöjlighet. Kan man då med ärligt samvete säga att man tipsat om böckerna? Filosofiska rummet, #boblmaf edition. Märker att jag har Claire Mackintoshs ”I Let You Go”, som nyligen översatts och fått fina recensioner. Flera lovande litterära thrillers med Megan Abbott-blurbar. Den där boken om kvinnan på tåget, jomenvisst, med ”ADVANCE READER COPY”-klistermärke på omslaget. Snart har hela världen läst den utom jag, men jag vet var den står i bokhyllan. Alex Marwoods nya (om tvillingar!) ligger också i läshögen, plus två andra brittiska, hyfsat nyutkomna tvillingthrillers. Ibland tänker jag att jag skulle kunna ägna mig åt enkom tvillingthrillers en thrillersäsong och få mitt lystmäte stillat, men varför begränsa sig liksom? Och så måste jag läsa Ruth Rendells sista (snyft) sista roman också, och de Barbara Vine jag inte hunnit läsa än, och, och, och… Ja, det saknas sannerligen inte resurser här. Exakt hur länge thrillersäsongen varar beror lite på, men ballpark figure: februari – augusti. Nu vet ni vad ni har att vänta er, alltså (och då har jag inte ens nämnt rosévinsläsningssäsongen som brukar hålla i sig mellan maj och juni när alla mina brittiska favoriter släpper nya underhållningsromaner…).

* = Mina kriterier för En Riktigt Schysst Thriller, kortversionen: minimalt med poliser och utredande, maximalt med psykologi, vardaglighet, relationer, opålitliga berättare, gärna en liten livslögn också. Det piggar alltid upp! Läs gärna mitt försvarstal till den psykologiska spänningsromanen här.