Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2016

12650799_10153985382541834_2336655270759925144_n

I väntan på Ett Riktigt Blogginlägg™: en snapshot från mitt liv, för er som inte följer mig på sociala medier. Var inte oroliga, jag kommer aldrig bli en sådan person som utbrister JAG ÄLSKAR MITT LIV! Finns det något värre, liksom? The horror! Med det sagt: mitt liv, det suger inte just nu. Inte alls, faktiskt, inte ens med tanke på att det är fucking februari och att jag nyligen vårdat kräksjukt barn och aldrig får sova tillräckligt. Det var länge sedan jag bar februari så lätt på mina axlar, och det beror på att det händer så mycket kul just nu. Till exempel fikade jag med en idol idag, vars texter burit mig genom tonåren och in i vuxenvärlden. En konstant tillvaro i mitt liv, vilken fas jag än befunnit mig i. Hon läser två bloggar, berättade hon. En av de två bloggarna är min. Det är helt omöjligt att ta in. Glad blev jag i alla fall, och det var fint att äntligen träffas. Jag firade genom att lajva litterär ”Ensam ung kvinna söker” och köpa samma magiskt snygga utgåva av ”Bad Feminist” som Linda strax innan köpt. Fick sedan Instatips om att Roxane Gay även skrivit en roman som ska vara ”Hårresande och skickligt skriven” och ”Den mörkaste, obehagligaste och hemskaste jag läst”. Ljuv musik för mina öron, jag som plötsligt vill läsa fritt och brett igen, bli överraskad och gärna lite skakad. Gays kommande bok ”Hunger: A Memoir of (My) Body” verkar också bli drabbande måsteläsning; här är en bra intervju med henne om den.

Förra året vid den här tiden gick det också kräksjuka i familjen. Jag hade legat helt utslagen i flera dagar, mer eller mindre krälat till och från toaletten, när jag i ösregn stapplade iväg på en förhandsvisning som jag tiggt till mig till, av en lägenhet jag inte trodde jag skulle ha en chans på. Allt kändes så hopplöst. Hur skulle jag ha råd? Var skulle jag bo? Hur skulle jag orka? På vägen dit lyssnade jag på ett blandband jag fått tillsammans med en kassettbandspelare några veckor innan. Första låten på bandet var Marit Bergman, ”This Is the Year”. Symboliken i det var så fin att jag började gråta, inte av utmattning, rädsla och totalförlamande skräck som jag gjort så ofta veckorna och månaderna innan, utan av kärlek och något som, kanske, liknade tillförsikt. Någonstans bortom regnmolnen, mina ben som knappt bar mig, fanns någon som gjort detta blandband åt mig, som sade att det skulle bli bra till sist. Kanske, kanske – trots allt? – skulle detta bli året då allt hände.

Ett år efteråt skriver jag detta i lägenheten jag tjatade mig till förhandsvisning av, som till sist blev min. Det gick. Jag orkade. Fråga mig bara inte hur. 2015 var året då allt började om, Lady Lazarus reste sig ur askan, men 2016 börjar baskemig allt mer se ut som året då ALLT kommer hända. Och det är bara februari!

Read Full Post »

bad-bad-situation-guy-man-now-what

Mina 100 hemskaste är i mål. 100 inlägg på 100 dagar, och jag tror faktiskt att det är mitt första längre bloggprojekt som jag orkat hålla igång hela vägen -ja, om man nu inte räknar bloggen i sig. (Minns ni t ex #blogg100, som drabbades av neslig pyspunka vid plats 33?) Det är inte utan att jag känner mig lite stolt. Och trött, eftersom det varit oerhört intensiva månader med bloggande och manusarbete parallellt. Den stora post-100 hemskaste-tomheten är ett faktum. Nu återstår en del småfixande med boken innan jag ska kasta mig in i ett annat roligt projekt (och börja förbereda/läsa in mig på årets Crimetime Gotland, förstås!). Ni är härmed varnade: jag kommer INTE orka/hinna uppdatera bloggen varje dag – men däremot varje vecka, åtminstone. Å andra sidan vet jag av erfarenhet att få saker är så bra för bloggproduktiviteten som hot om pausfågel, så förmodligen hör ni av mig väldigt snart igen. Jag har inte mindre än två dubbelrecensioner inplanerade med två av mina absoluta bloggälsklingar, så snart blir det mer action här på Dark Places igen!

Read Full Post »

Förstaplatsen på denna 100-lista var inte självklar. Länge funderade jag på kandidater ur böckernas värld. Korridorerna på The Overlook? Stephen Kings Derry, IG-EEEEN? Något av Bret Easton Ellis? Selma Lagerlöf? Shirley Jackson, IG-EEEEEN? Christine Falkenland, som fastän hon inte skriver om övernaturligheter står bakom några av de hemskaste böcker jag vet?

Alla de där hade varit värdiga, men jag gick, insåg jag till sist, hela tiden i cirklar kring mitt allra värsta – och bästa – skräckminne. Den där gången då Laura Palmers shadow self skrek åt mig i mitt mörka sovrum. Just då fattade jag inte hur jag någonsin skulle kunna sova igen. Jag hade precis fått en egen teve, en liten fjortontummare med nyckfull antenn, och skulle egentligen ha sovit för länge sedan. Något fick mig att slå på teven timmar efter att jag sagt godnatt till mina föräldrar, i komplett mörker. Vad hade jag väntat mig att få se?

Plötsligt fylldes rummet av ett skrik. Av dödsångest eller besatthet, eller både och? Den blonda flickan som jag senare skulle kalla Laura – hennes skuggjag – rusade mot kameran – mot mig – med silverfärgade ögon. Och hon skrek. Eventuellt gjorde jag det också. Jag stängde i alla fall av teven och såg inte ”Twin Peaks” igen förrän flera år senare. Då utvecklades en besatthet som ännu inte klingat av. Med serien, med karaktärerna, med skräcken som drivkraft i film- och TV-mediet.

David Lynchs universum är full av dubbelgångare. Serien ”Twin Peaks” återspeglas på metanivå i såpoperan ”Invitation to Love” som karaktärerna vid upprepade tillfällen tittar på. Där förutses Lauras kusin Maddys uppdykande i en sekvens med tvillingar, där låter Lynch ana att någon kommer att bli skjuten i säsongsavslutningen. En scen som är minst lika hemsk som scenen i Black Lodge då Lauras doppelgänger skriker så att den alltid korrekta Agent Cooper rycker till är scenen då BOB i skepnad av Leland Palmer mördar Maddy. Den är så långsam och utstuderad i sin våldsamhet att det är konstigt att ABC visade den. David Lynch, som regisserade detta avsnitt såväl som det allra sista där Lauras shadow self dyker upp under Coopers vandring genom The Black Lodge, spelade in Maddys dödsscen med flera olika skådespelare. En med Ray Wise, som spelade Leland Palmer. En med Richard Beymer, som spelade Benjamin Horne. En med Frank Silva, ursprungligen kulissarbetare på inspelningen som Lynch castade som demonen BOB efter att ha sett hans spegelbild i Laura Palmers rum. Alla spelade in scenen utan att veta vem av dem som var mördaren. Senare kallade David Lynch in sina skådespelare och berättade vem av dem det var. Skådespelarna var alltså lika ovetande när de spelade in scenen som leder till svaret på frågan ”Vem mördade Laura Palmer?”.

Jag tänker inte avsluta detta med ”… och sedan spårade det ur”, för jag menar att det är en rätt slö tolkning av ”Twin Peaks” andra säsong. Visserligen märktes David Lynchs frånvaro från inspelningen (han spelade just då in ”Wild at Heart”) när man kallade in regissörer som trodde att ”Weird for weird’s sake” var en rimlig ingång till ”Twin Peaks”. ”Twin Peaks”, och David Lynch, har aldrig handlat om detta. Tvärtom finns ett svar, en tanke med alltsammans. Man får bara, likt Agent Cooper när han byter sina skarpa kostymer mot rutiga skogshuggarskjortor och går full nature boy, ha ett öppet sinne för vad de svaren, de tankarna – för naturligtvis är det pluralis som gäller – kan tänkas vara. Slutet på ”Twin Peaks” är perfekt från början till slut, med den ödesmättade musiken, kameraglidningarna, Coopers oroliga ansikte, hans inträde mellan de röda gardinerna, Little Jimmy Scotts oefterhärmeliga torchsång ”Sycamore Trees”. Alltsammans, scen för scen, förkroppsligar Coopers ord om resan han tar sig an när han kommer till Twin Peaks för att lösa mordet på ortens homecoming queen, ”I have no idea where this will lead us, but I have a definite feeling it will be a place both wonderful and strange”. Han glömde skräckinjagande.

Här tas dubbelgångartemat ännu ett steg längre när Agent Cooper tar sig in i Black Lodge och vi först inte vet vem av Coopers jag som kom tillbaka till Twin Peaks. Vem är ond? Vem är god? Vem går att lita på? Vem är jag? Vad är jag? Dessa frågeställningar tycks hopa sig i den skräck jag konsumerat, och även skrivit själv, sedan mitt första besök i Black Lodge. Jag har alltid tänkt att när Laura lutar sig fram mot Cooper och säger ”I will see you again in 25 years” så menar hon, och även Lynch, det. Det är så fint att vi nu snart får en fortsättning. Jag är livrädd och jättepepp, och där har vi, grovt förenklat, min ingång till hela skräckgenren.

Hörni. Tack för att ni varit med. Om ni har en bok jag missat som känns som Lauras doppelgängerskrik låter får ni hemskt gärna höra av er. Meanwhile….

PDVD_321

Read Full Post »

Jag var fjorton år och mörkret föll tidigare och tidigare. Jag cyklade till biblioteket och lånade ”Det” i två volymer med Pennywise aka Snåljåp aka DET i sin mest skräckinjagande förklädnad, på omslaget. Han pekade rakt på mig med sina vita handskar, en skräckfiktionens Uncle Sam redo att rekrytera mig till något så mörkt och stort att jag bara kunde ana omfattningen ännu. Den snälla bibliotekarien undrade varför jag skulle läsa en så hemsk bok. Jag minns inte vad jag svarade, bara att jag slog hastighetsrekord på vägen hem för att kunna börja läsa.

Därefter läste jag ”Det” tre gånger på två år. Först på svenska, sedan två gånger på engelska. Vid varje tillfälle såg jag till att planera in läsningen under en händelselös helg, så att jag helt och fullt skulle kunna försvinna in i Derry, där ett gäng udda ungar finner varandra och möter Ondskan – sedd utifrån var och ens personliga mardrömmar – tillsammans. Varken förr eller senare har en bok uppslukat mig så. När jag idag får frågan ”vilken är din favoritbok?” är det alltjämt böckerna från mitt besatta tonårsläsande – ”Det”, ”Den hemliga historien”, ”Glaskupan”, ”Jane Eyre” – som dyker upp först i huvudet. Och precis som med det mesta som rör tonåren kan det ibland göra ont att gå tillbaka.

Det är inte en perfekt bok – faktum är att de sista hundra sidorna är ett av de bästa argumenten för (den högst välgrundade, sällan ifrågasatta) åsikten ”Stephen King kan bara inte låta bli att spåra ut mot slutet”. Ibland tänker jag att alla Bad Sex Awards-nomineringar King fått bara är retroaktiv bestraffning för de fruktansvärda scenerna i grottan där ett gäng elvaåringar har ritualistiskt sex, för att de MÅSTE VARA NÄRA VARANDRA FÖR ATT ÖVERLEVA DET, DE MÅSTE GÖRA DET FÖR ATT MÖTA DET, de har inget val, det bara ÄR så. Och den elvaåriga flickan kommer två gånger! På marken i en iskall grotta, medan pojkarna står på rad! Sedan, när de gjort DET för att kunna möta Det med öppna hjärtan, upptäcker de att Det egentligen är en jättespindel. Han borde egentligen dömas till en hel livstid av retroaktiva Bad Sex Awards för detta. I en litterär Haagtribunal skulle detta hända, det är jag övertygad om.

Men ändå: pappersbåten i regnpölarna i romanens hisnande ruggiga inledning. Pennywise the Clown, som fått en hel generation att googla coulrofobi (clownskräck). För några år sedan rapporterades det om hur clowner begick rån och trakasserade invånarna i en liten fransk stad. Ett tag florerade det Youtubeklipp på clowner som stod på kyrkogårdar och i gångtunnlar och vinkade om nätterna. Jag vågade knappt titta. Så djupt är Kings inflytande att det idag inte går att tänka på clowner utan att tänka på Pennywise the Clown, som King i sin tur byggt på seriemördaren John Wayne Gacy. Ingen ballong tack, det är bra, hördu.

Hur otäck ”Det” än är – jag skriver inte så mycket om det här, men tro mig, den är helt fruktansvärt obehaglig, inte minst i gestaltningen av hur den största skräcken alltid är personlig, det är du själv som blir hemsökt av din ångest – så är det som bitterljuv coming-of-age-skildring den briljerar. Det är, mer än något annat, trots incidenten i grottan som jag och många med mig försöker förtränga, en vänskapsskildring. Jag tänker på dagarna i The Barrens där Förlorarklubben läser serietidningar, slänger käft och får vänner för livet. Får en ventil, ett sammanhang, i en värld som redan avfärdat dem som förlorare. Barnen i ”Det” är aningen, aningen yngre än killarna i ”Stand By Me”; ändå är det Kings ord, genom Richard Dreyfuss voiceover i filmen, som kommer till en när man tänker på ”Det”. I never had friends again later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?

Jag hade inte så många vänner när jag tolv, eller fjorton heller för den delen. I alla händelser inga som i Stephen King-böckerna. Men han fick en liten tjej med fler böcker än vänner att känna att den där sortens vänskap som bara fanns i böcker var möjlig. Och han skrämde skiten ur mig. Ibland önskar jag att Stephen King hade haft vett att avsluta ”Det” i tid. Samtidigt har jag läst, och läst om, boken med vetskap om att de sista hundra sidorna är blaj – och det förtar inte styrkan från resten av boken. ”Det” är en fullkomligt makalös skildring av barn som alltför tidigt måste ta sig in i vuxenvärlden. Utsattheten, ensamheten, skräcken. Fast ännu mer än allt det där, styrkan i att vara sju konstiga ungar tillsammans. Och de får den där jävla jättespindeln att försvinna, åtminstone i nära nog tre decennier. Någonstans i ett avloppssystem i Derry tittar en clown upp genom spjälorna, undrar om vi inte vill komma ner dit alla flyter. Ondskan dör aldrig, den tar sig bara nya skepnader. Precis så är det ju.

Read Full Post »

3b

Det var ingen hand, det var en klo av järn.

Du anade skräcken redan då, i barndomens högläsningar, det märgkalla som tog över när Mio sträckte ut sin hand och fann att den fattades av Ondskan. När den nu är här – ett faktum – reagerar du genom att stänga in dig i dina litterära referenser och ett frenetiskt pumpande, skrikande blod. Det sägs att rädsla smakar metall. Nu vet du att det stämmer.

(Tidig arbetsversion av min novell #nofilter)

”Det var ingen hand, det var en klo av järn.” I den meningen ryms hela mitt skräckkonsumerande liv. Jag har flera gånger här på 100-listan lyft fram Maria Gripe som en avgörande tidig författare i min identitet som läsare, men Astrid Lindgren var den första författaren som försatte mig i en fasa jag snart insåg att jag ville uppleva igen, och igen, och… Ur Gripes skuggor, och i riddar Katos klo, föddes jag. Det är ett skräckgenesis som jag gissar att jag delar med många andra. Och precis som med alla ursprungsberättelser är det omöjligt att tänka sig livet, så som det ter sig idag, utan den.  När jag senare – inte SÅ långt senare, jag var en brådmogen liten skräcknörd – läste ”Jurtjyrkogården” och kom till slutscenen, handen på axeln, tänkte jag på de där tio små orden. Svindeln i ögonblicket då tilltro blir vanmakt. All gåshud i världen räcker liksom inte till.

Read Full Post »

4b

My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have often thought that with any luck at all, I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on both my hands are the same length, but I have had to be content with what I had. I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in our family is dead.

 

Trodde du att ”Hemsökelsen” har Shirley Jacksons mest minnesvärda inledning? Sorry, du hade fel. ”We Have Always Lived in the Castle”, som får min röst inte bara för bästa inledning utan för bästa Shirley Jackson, punkt, är en underbart skruvad och mörk berättelse om två systrar där läsaren aldrig vet vad som gäller. Fastän övriga familjens död är något som Mary Katherine – Merricat – återkommer till är det inte någon whodunnit – uppmärksamma läsare torde ha knäckt nöten redan vid Merricats förkärlek för giftsvampar – utan snarare en sällsam, ofta morbid, skildring av utanförskap och oortodox syskonkärlek. Det är en roman där helt egna spelregler råder: som läsare tvingas man lägga alla sina egna, inser man, socialt pådyvlade idéer om familjeliv och lycka åt sidan. Just så: ”tvingas”, för så stark och oresonlig är Merricats berättarröst som drar in ömsom fascinerande, ömsom skräckinjagande och som framkallade lika mycket skratt som sorg och ilska. Okej, jag tillåter mig själv att bli en smula övertydlig här: ”We Have Always Lived in the Castle” är en förbannat bra bok. Humorn – mörk, drastisk, morbid – är en viktig del. Merricat är dessutom är själva uppslagsboksdefinitionen av ”opålitlig berättare”, något som skapar mängder av frågetecken och mer eller mindre skruvade teorier.

Men det finns också ett allvarligare spår i romanen, och frågan är om det inte är kontrasterna mellan drastisk humor och bråddjupt allvar – och, om man skrapar på ytan och tar sig in i systrarnas nogsamt iscensätta värld av märkliga rutiner och dunkla ord, tragik – som är en stor del av behållningen med ”We Have Always Lived in the Castle”. Vad är egentligen normalt – och hur beter vi oss mot de personer som av olika skäl befinner sig bortom våra socialt nedärvda normer för hur man bör leva sitt liv?

Du kommer aldrig att glömma ”We Have Always Lived in the Castle” när du läst den, men glöm inte detta: den är lika lömsk som de giftsvampar Merricat är besatt av – låt dig inte luras av det nätta omfånget. Och vad du än gör, lita inte på Merricat.

Read Full Post »

John Ajvide Lindqvist har skrivit några av de otäckaste scener jag vet, men alla andra bleknar framför denna:

En man badar sin lille pojke. Han tvättar, klappar och gnuggar, men hur han än gör kan han inte få pojken ren. Den döda huden flagar och lossnar, förruttnelsen är ett faktum. Han håller sin älskade pojke i famnen. Det är hans pojke, som för några dagar sedan vaknade från de döda. Kom tillbaka till honom. Han har honom i sina händer. Hans pojke har kommit tillbaka; hans pojke kommer aldrig tillbaka. Mannen gråter, kramar sin pojke hårdare, ser hur hans ruttnande hud ger vika. Det är ändå hans pojke.

Egentligen har ju Stephen King-fanatikern John Ajvide Lindqvist snott premisserna för ”Hanteringen av odöda” från ”Jurtjyrkogården”. Det är samma slags skräck som manifesteras här. En älskad anhörig som dör och begravs och sedan kommer tillbaka, fast fel. Det är ett massuppvaknande som sker. En särskild händelse. Stockholm har ingen beredskap för händelsen. Familjer tar hem sina älskade familjemedlemmar, bara för att upptäcka att det kanske vore bäst om de döda fått fortsätta att vara det. Med enorm empati får John Ajvide Lindqvist ett orimligt scenario att kännas fullkomligt rimligt. Romanens titel avser lika mycket ett statligt förmyndarskap, som senare utvecklas ännu mer i novellen ”Sluthanteringen” från ”Pappersväggar”, som de anhörigas känslomässiga hantering av att ha fått tillbaka sina nära och kära, fast fel. Det är en av de bästa böcker om sorg jag läst.

Read Full Post »

Vad är ”Lunar Park”?

Är det en nyckelroman? En metafiktiv självbiografi där allt är sant, där inget är sant? En postmodern roman om ett av 80-, 90- och 00-talens roligaste författarskap? Är det en sorgebok, Bret Easton Ellis ”A Year of Magical Thinking”? En skräckroman? Ett slags slut? Ett slags början?

Oh no I’ve said too much, I haven’t said enough…

Jag tänker att ”Lunar Park” är allt detta, och mer. Faktum är att den är så bra att jag i min alternativa historieskrivning över Ellis författarbana ofta raderar ”Imperial Bedrooms” så att ”Lunar Park” blir hans (än så länge) sista roman. Jag låg i sängen i morse och läste om ”Lunar Park”, drack kaffe och läste högt för M och kom på mig själv att säga ”OM det nu blir hans sista bok, vilket han hotar med på Twitter då och då medan han väntar på the man, så är det ett fantastiskt sätt att avsluta karriären på”. Sedan kom jag på det: ”Lunar Park” kom 2005. ”Imperial Bedrooms”, vars slutmening fyller mig med existentiell fasa och tomhet men som jag inte kan säga att jag gillar, inte som roman i stort, utkom 2010.

Han gör mig rädd och får mig att ogilla människor, Bret, (”Bret”), men oaktat när på dygnet du frågar mig kommer jag att säga samma sak: jag älskar ”Lunar Park”. Det är en av mina absoluta favoritromaner.

Jag älskar hur Bret Easton Ellis lurar in oss i autofiktionens strypsnara, får oss att till en början tro blint på allt han säger. Sedan inser man att universitetet han skriver om heter Camden, inte Bennington, och att denne fiktive ”Bret Easton Ellis” rör sig i samma depraverade litterära landskap som Clay, Sean, Lauren och de andra. Det är en så snygg och subtil ”Trust no one”-markör.

Jag älskar hur ”Lunar Park” börjar som metaroman om en medelålders, alkoholiserad författare och dålig pappa. Verklighetens Bret Easton Ellis har inga barn, men sonen i boken blir, precis som de dubbla perspektiven i Paul Austers fader/son-metasjälvbiografi ”Att uppfinna ensamheten”, en väg in i läsningen av Ellis såriga relation med den döde fadern som sedan börjar hemsöka honom tillsammans med Ellis mest okända litterära skapelse.

Jag älskar att David Duchovny är en av gästerna på ”Bret Easton Ellis” Halloweenparty.

Jag älskar att ”Lunar Park” så småningom utvecklas till en hyllning till 80-talsskräcken, ”Gremlins”, Stephen King, ”Poltergeist”. Är ”Bret Easton Ellis” en modern Jack Torrance, fast i sina egna spöken och beroenden?

Ju mer jag tänker på det, desto mer säker blir jag på att ”Lunar Park” var Bret Easton Ellis sista stora roman. Allt annat, det som kanske kommer sedan – och jag hoppas verkligen att han kommer börja skriva skönlitterärt igen – är en bonus, extramaterial, glasyr.

Read Full Post »

7

Vad är det med Edgar Allan Poe och ögon? I såväl “Den svarta katten” som “Det skvallrande hjärtat” är det just ögon som får de psykiskt instabila, och inte helt pålitliga, berättarna att omsätta sina fantasier och tvångstankar till handling. I det ena fallet katten som återvänder efter att ha fått ena ögat utstucket av berättarjaget, i det andra fallet den gamle gubben som har “ett öga som en gam – ett blekt, blått öga med en slöja över”. Beskrivningen av ögat får mig att tänka på trollpackan i ”Robin Hood: Prince of Thieves” (ännu ett skräckminne). Detta öga – ett ont öga – blir den direkta anledningen till att berättarjaget mördar sin arbetsgivare. Det sjuka ögat som reflekterar ett allt sjukare samvete, tar in de onda tankarna. Ser igenom, oseende.

Att läsa “Det skvallrande hjärtat” är att kastas rakt in i en delirisk rant: tänk dig att hamna i en hiss med berättarjaget och plötsligt märka att hissen stannat…. Gång på gång påpekar berättarjaget att han inte är galen, bara nervös, så förfärligt nervös… Poes text är motsatsen till isbergsteknik, allt sägs och inget visas – men det funkar. Och nervositeten, det ständigt gnagande samvetet, smittar av sig på läsaren. Detta suggererande är en egenskap som han delar med listgrannen Joyce Carol Oates, som i novellsamlingen ”Wild nights! Stories about the last days of Poe, Dickinson, Twain, James and Hemingway”närmar sig till poeska tilltalet ännu mer än vanligt.

Read Full Post »

« Newer Posts