Jenny Diski är död

Jenny Diski är död. Dödsfallet är inte oväntat; hon var oerhört öppen med sin cancerdiagnos, på sociala medier och i de dagboksanteckningar som så sent som förra veckan publicerades i tryckt form. ”In Gratitude”, heter hennes sista bok. Jag måste ta och läsa den, men önskar så att den aldrig blivit skriven. Går det att erkänna att man det senaste året systematiskt gått in på hennes Twitterkonto för att försäkra sig om att hon fortfarande lever utan att framstå som en total Krösamaja? Jag vet faktiskt inte. Linda Skugge skrev nyligen en text om ointressanta kändisminnen: vem bryr sig om när man såg eller läste en död kändis för första gången, vad betyder det för andra än en själv, egentligen? Varför handlar samtidens RIP-texter så mycket om personen som beklagar sorgen och så lite om personen som inte längre finns? Tja, det är väl ett tecken i tiden, för att parafrasera artisten som föranledde Skugges text. Ett sätt att skriva – tänka? – sig runt döden. Jag tänker på den texten nu när min första reaktion på nyheten om Diskis död är att leta bilder på topp fem-tröjan jag en gång lät trycka. Hon, Stephen King, Joyce Carol Oates, Christine Falkenland och Oscar Wilde i neonrosa på en tajt – numera för tajt – svart tröja. Den ligger någonstans i garderoben. Ingen vill veta var jag köpt min tröja. Eller? Jag klistrar in en bild för säkerhets skull. Allt för att inte tänka på Sjukdomen, morfinet. Sluten: andras, ens eget. Gener: hur jag på min skrivarkurs gjorde en parafras på Sonja Åkesson-dikten som innehöll frasen ”Jag kommer att dö livrädd, i cancer som min farmorfarfarmormor”. Det är lättare att tänka på böckerna man saknar, detaljerna i livet som visar på avtrycket som den avlidna gjort i ens liv. Ergo: tröj-jäveln. Alla [sic!] sörjer när du dör, ingen vill veta var du köpt din tröja. 

En rasande skarp hjärna, en författare som Elaine i Seinfeld kanske skulle ha kallat t-shirt worthy, har alltså lämnat oss. En tung förlust för många läsande människor, Diski hade kultstatus i bokbloggande kulturtantskretsar. Jag hinner inte – kan inte – skriva något, men så här skrev jag när jag läste ”On Trying to Keep Still” för snart tio år sedan:

För varje kapitel av On Trying to Keep Still som jag avverkar, desto mer övertygad blir jag att min själsfrände är en snart 60-årig judisk-engelsk agorafob. Korrektion: Jenny Diski är mitt mest världsfrånvända jag, hon som är som lyckligast inuti sitt eget huvud, med sina böcker (organiserade efter ämne på ett fönsterbräde i en liten stuga eoner från civilisationen) och sporadiska besök av en spinnande katt som enda sällskap. Vi har till och med samma sjuka syn på den egna kroppen. Jag trodde att det bara var jag som inte klarar av att greppa tanken på att innanför skinnet, bortom det exfolierade, epilerade, insmorda, parfymerade, finns organ, en hel biologibok inuti mig. När Jenny Diskis läkare berättar för henne att hon har blåsljud på hjärtat svarar hon ”nonsense, I don’t have a heart”. Det är du, jag och Berta Funcke, mina fellow civilisationens abnormaliteter.

Skillnanden mellan mig och Diski är att jag alltid återvänder till civilisationen, ”because I want to see people and I want to see light”, med vetskapen om att i ett parallellt universum sitter min själsliga (fastän hon inte tror på själen) tvillingsyster och ser höstlöven falla i en ödsligt belägen stuga i Nya Zeeland. Detta universum befinner sig aldrig mer än ett par pärmar och en läspläd bort. Det är gott så.

(Jag skrev jättemycket om Jenny Diski på min första blogg, upptäckte jag nu.)

Idag tänker jag, mest av allt, på lilla oönskade Jenny Diski när hon läste sig igenom världslitteraturen på Circle Line på 60-talet. Den scenen i början av ”Stranger On a Train” är fortfarande en av de finaste illustrationerna av läsning som jag kommit över. Böckerna som livräddare, bokstavligt talat. Och jag – jag, jag, jag – är glad över att jag hann se henne på Internationell författarscen. Jag tänker att Jenny Diski var en brittisk syster till Bodil Malmsten: skarp, vass, motvalls och ändå så jävla älskvärd. Och briljant, framför allt. Ordens trotsiga bärarinnor i en tid då ordets betydelse ofta (felaktigt) ifrågasätts. Nu finns ingen av dem mer. Det här året, alltså. Den där sjukdomen…!

Annonser

Read Full Post »

”Eligible” – Curtis Sittenfeld

“It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.”

(”Pride and prejudice”, 1813)

”It was Mary’s firm belief that any woman capable of satisfying her own desires – which, though not all of them knew it, was any woman anywhere – would never need to disgrace herself in the pursuit of a man.”

(”Eligible”, 2016)

Jag var tonåring på 90-talet när Jane Austen-febern slog till och drabbade var och varannan kulturtant i åldrarna 12 till 102. Min mamma, lillasyster och jag tittade på BBC-filmatiseringen av ”Stolthet och fördom” som vore det religion. Let’s face it: Colin Firths blöta skjorta var religion. Vhs-kassetterna gick varma, vi planerade resor till Derbyshire som aldrig blev av. Sedan följde ett helt gäng med dramatiseringar: en del bokstavstrogna, andra inspirerade av Austens värld (”Clueless”, ”Bridget Jones dagbok”). Jag läste alla Austens romaner med den anglofilt lagda sjuttonåringens noggrannhet, föll för det dämpade mörkret i ”Övertalning”, fnissade åt gotikpastischen ”Northanger Abbey” men var nog alltid mest förtjust i ”Stolhet och fördom”, trots allt. Lizzie Bennet är den Austenhjältinna jag kan relatera mest till, fortfarande, och jag älskar kombinationen av torr humor, romantik och skarp social satir.

När jag för något år sedan hörde att Curtis Sittenfeld som en del av ett projekt där även Val McDermid, Joanna Trollope och Alexander McCall Smith tolkar Austen skulle skriva en roman inspirerad av ”Stolthet och fördom”, blev jag förväntansfull – men inte sådär bortom vett och sans som jag skulle ha blivit för, säg, fem år sedan. ”Sisterland” var, det står klart nu ett par år efteråt, inte i klass med Sittenfelds tidigare romaner, och om jag ska läsa en 500 sidor lång roman av Sittenfeld vill jag nog helst läsa något helt nytt och eget.

Tänkte jag.

Samtidigt är det oerhört logiskt att Sittenfeld, på många sätt en samtida version av Austen i sin skarpa iakttagelseförmåga (”Prep”!) såväl som enorma läsbarhet, moderniserar Jane Austen. Och vad kul det är att läsa! I Sittenfelds tappning bor familjen Bennet – lika hopplös som hos Austen – i Cincinnati och återförenas i föräldrahemmet efter faderns hjärtoperation. Alla ikoniska karaktärer, inklusive de minnesvärda bifigurerna – Collins, Katherine de Bourgh, Charlotte Lucas – har sin plats i denna medryckande och tydligt fangirliga hyllningsroman, och även om vissa av namnen och omständigheterna förändrats och moderniserats känner man igen personernas kärnfunktion. Jag ska inte orda så mycket mer om handlingen – Sittenfeld är trogen originalet rent intrigmässigt – annat än att det är SJUKT kul när Sittenfeld låter sina karaktärer yppa repliker som ”Want to go back to your place and have hate sex?” och låter ett resonemang inspirerat av förlagans inledning utmynna i en beskrivning av vilka dildosar Mary använder. Jane Austen, alla får ligga-versionen! Möjligen känns den språkliga och idémässiga inramningen när det gäller föräldrarnas funktion lite ålderdomlig, fast kanske ändå inte, i synnerhet inte i den streberaktiga amerikanska medelklassen i Mellanvästern (gissar jag). Det är fortfarande inte socialt accepterat att närma sig 40 och vara singel. Hur mycket har hänt sedan Austens tid, egentligen?

Ganska snart släpper jag alltså mina farhågor och reservationer och slukar hela romanen på en helg – en helg där min läsning kombineras av IRL-romantik med min egen Mr Darcy (hmm, det kanske hade varit lämpligare att skriva ”Min Mr Knightley”?), som sedan vi träffades börjat intressera sig för Dear Old Blightys gröna kullar, brittisk feelgood och husjaktsprogram på TV8. Kanske ska jag låta honom se ”Stolthet och fördom” också; jag värmde upp genom att pipa ”Oooh, titta, Oscar är gift med Lizzie!” när Jennifer Eale dök upp som Oscar Wildes hustru i ”Wilde”, som jag såg om i helgen.

Man bör nog vara såväl Austen- som Sittenfeld-fan för att verkligen uppskatta ”Eligible” för vad det är: fan fiction, men jäkligt kul, ambitiös och välskriven sådan. Kanske behövde Sittenfeld ägna sig åt ett helt och hållet lustfyllt projekt – som sagt, man märker att hon haft roligt under arbetets gång, och entusiasmen smittar – för att komma tillbaka som den storartade romanförfattare hon är. Jag hoppas det.

PS: ”Eligible” finns i två olika omslagsversioner. Jag läste den brittiska utgåvan med en lätt besynnerlig blinkning till såväl chicklit (förståeligt) som dokusåpa-instängdhet (dito) som stigmata (mindre föreståeligt?). Oavsett vad man tycker om omslaget ger det en försmak av den lätta, hetsläsningslockande tonen, Curtis Sittenfeld i sockervaddsversion.

Read Full Post »

Is it a show? Is it a book? Lite tv-nytt med litterär anknytning

Vi är många som just nu är besatta av HBO-serien ”Billions”. Visste ni att David Levien, en av seriens skapare och manusförfattare, också är författare till flera väldigt trevliga thrillers? Här är min recension av ”City of the Sun” från Bokhora 2010 där jag bland annat önskar Levien välkommen till Riktigt Schysst Thriller-klubben.

Är på tal om författare som skriver för tv-serier mycket glad över nyheten att Megan Abbott, en av mina absoluta favoritförfattare alla kategorier, värvats som manusförfattare till ännu en HBO-storsatsning, ”The Deuce”. Maggie Gyllenhaal och James Franco spelar huvudrollerna i en skildring av 70- och 80-talets porrindustri. Jag älskar god fiktion i alla dess former, och sällan har tv-serier varit så välskrivna och, tja, romaniga som just nu. Och i augusti kommer ”True Detectives” skapare till Crimetime Gotland!

Slutsats? Det är en väldigt bra tid för att vara litterär och popkulturell blandmissbrukare. Men hur ska jag hinna?

Read Full Post »

People they ain’t no good / I think that’s well understood (oh, but then again…)

Låt mig presentera min nya musikaliska besatthet: Camille O’Sullivan. Hennes Nick Cave-covers är magiska. MAGISKA, I tell you! Just nu lyssnar jag sönder hennes liveversion av ”People Ain’t No Good” (Spotifylänk). Tänker på hur mycket jag hade behövt den i januari förra året. Att det trots allt kanske är bra att jag inte kände till hennes version då, det räckte gott med ”The Boatman’s Call” från början till slut, om och om igen. Jag funderar på vem hennes röst påminner mest om, Marianne Faithfull eller Tori Amos eller Kate Bush, eller kanske ingen av dem? Kanske bara som sig själv, ändå. Jag älskar hur den avskalade inramningen ger vika för ett känslomässigt crescendo efter ett finstämt uppbyggande. Det är i hennes röst allt sker. Jag utmanar era hjärtan att inte hoppa till 3 minuter och 8 sekunder in.

Här sjunger hon ”Brompton Oratory”, min favoritlåt – om det ens går att tala om favoriter på en skiva som jag levt med i snart tjugo år, blir det inte lite som att tala om favoritbarn? – från ”The Boatman’s Call”-skivan. Jag lyckades till och med kuppa in citat från den låten i min ridklubbs medlemstidning på den tid jag skrev där. *stolt* Jag trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta en Nick Cave-cover lika mycket som originalet, men Camille O’Sullivan lyckas. I mitt ömkliga förkylda tillstånd (i morse hostade jag tills jag kräktes) lyssnar jag på ”Brompton Oratory” och tänker på another world, a better world. Vad som väntar på mig när denna vår av vab, sjukdomar och ofrivilligt bunkerliv är över, skiftar till något annat. Sommardagarna och -nätterna med M i London förra året, vårt hotellrum i Camden nära huset där Amy Winehouse dog. Hur vi efter att ha ätit middag med min syster haffade en taxi och jag, sekunder innan vi hoppade in, insåg att den upplysta byggnaden jag stod och tittade var Brompton Oratory, där en olyckligt kär och moloken Cave gick och begrundade stenapostlarna när Polly Jean tagit tåget tillbaka västerut. A beauty impossible to define. Hur vi lyssnade på ”Boatman’s Call”-skivan hemma på hotellet tills vi somnade. Jag älskar musik som får en att resa så i tanken och känslorna; för mig är det musikens usp, anledningen till att jag aldrig slutar lyssna, inte ens under sjukdagar då till och med Jodi Picoult känns en smula för tung.

Har nog faktiskt inte blivit såhär knockad av en ny röst sedan jag upptäckte Neko Case. Dessutom: man måste ju älska kvinnor som förstår vidden av att posera med kaniner.

Read Full Post »

Kymlingepodden: ”Minken”, det mest förbjudna och fyra Novellixnoveller

Under påskhelgen spelade Marcus och jag in avsnitt 31 av Ett eget rum. Eftersom ingen av oss hunnit läsa boken vi egentligen skulle podda om hetsläste vi senaste Novellixfyran och bara körde. Förutom de fyra novellerna pratade vi en hel del om SVT-aktuella serier med litterär grund, Kerstin Thorvall, ångest, kvinnosaken och författare som besökte min skrivarkurs. Vår första helt spontana podd, läskigt för två kontrollfreaks. Men det blev rätt bra, tycker jag. Hoppas ni gillar!

All nerladdningsinfo finns här.

Böcker som nämns i avsnittet:

”Springfloden” – Rolf och Cilla Börjlind
”Det mest förbjudna” – Kerstin Thorvall
”När man skjuter arbetare” – Kerstin Thorvall
”Hennes ensamma kropp” – Elsie Johansson
”Spjärna mot udden” – Christine Falkenland
”Omsorgen” – Susanna Alakoski
”Oktober i Fattigsverige” – Susanna Alakoski
”April i Anhörigsverige” – Susanna Alakoski
”Var du lycklig farmor?” – Malou von Sivers
”Att föda ett barn” – Kristina Sandberg
”Den allvarsamma leken” – Hjalmar Söderberg
”Älven” – Anna-Karin Palm
”Jaktlycka” – Anna-Karin Palm
”Målarens döttrar” – Anna-Karin Palm
”Herrgården” – Anna-Karin Palm
”Aliide, Aliide” – Mare Kandre
”Bli som folk” – Stina Stoor
”American Hotel” – Sara Stridsberg
”Darling River” – Sara Stridsberg
”Den tatuerade flickan” – Joyce Carol Oates
”Farväl, mitt kvinnofängelse” – Karolina Ramqvist
”Märit” – Astrid Lindgren
”Mitt frågvisa liv” – Cecilia Hagen
”100 hemskaste” – Helena Dahlgren

Read Full Post »

”I tiden” – Lyra Ekström Lindbäck

Vissa djurarter bär sina skelett utanpå kroppen. Christoffer studerar sina axlar i hisspegeln, den mörkgröna skjortans ut- och invända sömmar, han tycker att det känns mer logiskt så. Utan kläder vore kroppen bara en hjälplös blobb. Med bomberjackan på blir han nästan en decimeter bredare, han har tagit av sig den nu, kramar den i handen. Stirrar på skjortans stora, dovt pärlglänsande gröna knappar. Kläderna är så mycket mer än bara dekoration, mer än ett skydd också. Framförallt håller de allting inne, presenterar med välvalda linjer och färger vad som annars bara är en sörja av vätskor, hormoner och proteiner.

Först kan jag inte komma förbi omslaget. En ung man i sotarmössa. Sotarmössa! Vem har ens sotarmössa 2016?! Har inte 2013 hört av sig via WhatsApp och kommit för att hämta sotarmössan? I det mättade gyllene skenet (ett så starkt ljus) ter han sig som själva ursymbolen för den bespottade hipstern, fast liksom upphöjd, snudd på ikonisk; det finns något religiöst med motivet, ljuset, kompositionen. Är omslaget ironiskt?

Sedan kan jag inte komma förbi det faktum att Lyra Ekström Lindbäck skrivit en 294 sidor lång roman om en livstrött, möjligen utbränd modejournalist i Stockholm. Är Lyra Ekström Lindbäck ironisk? Dessutom heter han Christoffer, vilket osökt får mig att tänka på Hipster-Kristofer som Fredrik Strage ägnat många DN-krönikor åt. Den riktige Hipster-Kristofer spelade skivor på bokens releasefest igår. Under en rätt misslyckad föreläsning i romanen fladdrar tidskriften Bibel förbi i en powerpointpresentation om mode och media. Aka tidningen som Lyras (och min förläggare) var chefredaktör för, vars motto ”Inte ens det här gäller” borde ha fått en knubbig bokmal i förorten att känna sig mindre värd, men på något märkligt sätt tvärtom fyllde mig med hopp, en kort glimt av ett liv bortom linoleumgrå gymnasiekorridorer där spelreglerna var annorlunda och töntarna plötsligt var coola. Romanens Christoffer må befinna sig i Mediestockholms finrum, men självbilden blev kvar i tonåren. Jag kan relatera. Går det att frigöra sig cementklumpen som är ens självbild, som oåterkalleligen bildas alldeles för tidigt i livet, innan man ens vet vem man är? Jag tror inte det.

Six degress of Kevin Bacon: en gång har Lyra Ekström Lindbäck kommenterat ett videoklipp min brorsa lade upp på Insta föreställande min ca hundraåriga, från födseln stumma katt när hon försöker jama. Med diskussionen kring Ebba Witt Brattströms punktroman färsk i minnet: Hur nollåttigt kan det bli?

Svar: hur nollåttigt som helst. ”I tiden” är så här och nu, så – ja – i tiden att det till en början känns som att vara inslängd i en kuvös på en Bonfest, någons Acnejeansinkapslade skrev i mitt ansikte så att det blir svårt att andas. Bär kreddpajaser fortfarande Acnejeans förresten? Jag vet inte, men jag lär mig av Christoffer att Cheap Monday-jeans åtminstone är hopplöst passé, särskilt stuprörsmodellen. Inget klädmärke eller Instagramfilter förblir okommenterat. I händerna på en mindre skicklig författare skulle det bli outhärdligt, men Lyra lyckas, kanske inte helt olikt en 10-talets Bret Easton Ellis (jo, jag tänker på ”Glamorama”, såklart). Vad mer: hon lyckas ta all ängslig tomhet och fylla den med något speciellt och alldeles särskilt. Utan att riktigt veta hur det gått till slutar jag störa mig på Christoffers bajsnödighet (på tal om: att kunna skriva en scen om att bajsa på en fest medan en siameskatt stirrar på en från handfatet är fan respekt). Istället blir Christoffer, Stockholm, ängsligheten, SAMTIDEN, något universellt. Jag börjar tänka på hur skev allas självbild är, oavsett var man tagit sig på kreddstegen, hur ofta ens bylines syns i tidningar, hur många mil och år man tillryggalagt från tiden då ingen ville titta på en. What do you think I’d see if I could walk away from me? Hur Christoffer, vars mamma bor i en rökig etta i Norrköping, Christoffer som ligger med killar ibland, beskylls för att vara heterosexuell övre medelklass och tycks föredra den felaktiga, eller i alla händelser inkompletta, blicken på sig än att stanna kvar lite längre hemma hos sin frånskilda syrra vars spruckna kärnfamiljsdröm ännu syns i den vita randen på det knubbiga ringfingret. Det är i sådana små detaljer Lyra Ekström Lindbäck briljerar. Det är en total nedstigning i privilegierad tristess som läsaren bjuds på, prosan glimrar, men frågan är om det inte är i de små antydningarna om Christoffer innan Stockholm som bränner till mest. Kristoffer, ”som ännu inte hade gått fram till läraren efter uppropet och sagt att han stavar med Ch”.

 

I hisspegeln växer hans näsa till dubbel storlek, blir till pappas böjda, alkoholistuppsvullna klump. Han blundar och ruskar lite på huvudet.

 

Men nu är det nu, ingen i Stockholm känner till Christoffers förflutna, vem han var innan Ch. Alla drar i honom, hans mailkorg växer, det är alltid en artikel att skriva, en föreläsning att hålla, en podd att spela in, en utlandsresa att styra upp, någon fest att gå på, en tjej eller kille att gå hem med. Alla vill ha Christoffers jobb och status, men vem vill egentligen vara DEN PERSONEN? Snubben med sotarmössan? Den vars liv kretsar kring hur man uppfattas? Som avföljer konton tills fingret värker efter att någon har påtalat en viss modeskapares irrelevans? Som är på god väg in i väggen över modereportage och Twitter? Ändå är vi ju alla i viss mån den personen, nu när vi i större utsträckning än någonsin lever våra liv via sociala medier. Det spelar inte så stor roll om man bor på Söder eller i Rättvik; vår blick på oss själva är nog ganska mycket densamma oavsett referenser. Duger vi? Finns vi? Och vad händer när vi inte orkar upprätthålla bilden av oss själva? Plötsligt känns författarens beslut att skriva just om en livstrött, möjligen utbränd modejournalist i Stockholm som ett genidrag. Vem ska skriva om personen som ingen vill förknippas med, som alla vill förknippas med? Lyra Ekström Lindbäck, naturligtvis!

Kanske bör man när allt kommer omkring bo i, eller längta till, Stockholm och ha viss inblick i stadens mediekretsar för att verkligen uppskatta ”I tiden”. Eller åtminstone ha hängt på Skunk och lyssnat på Conor Oberst som ung. Om så är fallet hyllar jag författarens oblyga elitism. Kan man skriva tillräckligt bra kan man skriva hur smalt eller brett som helst. Lyra Ekström Lindbäck har efter tre romaner visat att hon kan det. Om det istället – detta bestämmer jag efter att slutligen ha kapitulerat inför Hipster-Christoffer och mest vill ge honom en stor kram och erbjuda lite kravlöst okreddigt häng i Tyresö centrum (de har oumphburgare på O’Learys nu för tiden) – är en roman som trots ett ämne smalare än en ung modebloggares midja vill brett, säga något allmängiltigt om vår tid? Ja, då börjar jag vädra Augustluft. Det trodde jag inte när jag lyfte upp boken. Och jag trodde inte heller att en bok om Stockholms modemaffia på något sjukt kbt-igt sätt skulle få mig att känna mig så nöjd med min unga medelålders harmoniska fetma, mina ständigt sjuka ungar, min tvåa i Tyresö, H&M-garderoben, en sorts acceptans som – trots en svajig självbild – infunnit sig med tiden, med livet. Ibland är det kul att bli överraskad. ”I tiden” överraskar. Jag är redan nyfiken på vad Lyra Ekström Lindbäck ska skriva härnäst.

PS: Jag inser av dessa utvalda citat att det kan framstå som att Lyra Ekström Lindbäck inte skriver om något annat än hisspeglar. Hon skriver om ganska mycket mer än hisspeglar, faktiskt, men det föll sig så att två av de (rätt många) citat jag strukit under och hundöronmärkt under läsningens gång omfattar just hissar och speglar. Tycker det där om skelettet utanför kroppen var så snyggt. Själv är jag nog tvärtom, som jag snuddade vid i 100 hemskaste-texten om Ray Bradbury-novellen ”Skeleton”: jag vill dölja skelettet, men trivs nog bättre utan än med kläder. Tja. Det finns alla sorter i vår herres hage. Så kan man också avsluta en recension, tydligen. Hipster-Christoffer vrider sig i kreddkuvösen.

För övrigt har Christoffer helt rätt angående kaffe: helst egenrostade bönor, i brist på det Zoega eller Arvid Nordqvists franskrost, Festivita funkar också. Nöjdheten när ens kaffesmak klickar med en fiktiv gestalt!

Read Full Post »