Jenny Diski är död. Dödsfallet är inte oväntat; hon var oerhört öppen med sin cancerdiagnos, på sociala medier och i de dagboksanteckningar som så sent som förra veckan publicerades i tryckt form. ”In Gratitude”, heter hennes sista bok. Jag måste ta och läsa den, men önskar så att den aldrig blivit skriven. Går det att erkänna att man det senaste året systematiskt gått in på hennes Twitterkonto för att försäkra sig om att hon fortfarande lever utan att framstå som en total Krösamaja? Jag vet faktiskt inte. Linda Skugge skrev nyligen en text om ointressanta kändisminnen: vem bryr sig om när man såg eller läste en död kändis för första gången, vad betyder det för andra än en själv, egentligen? Varför handlar samtidens RIP-texter så mycket om personen som beklagar sorgen och så lite om personen som inte längre finns? Tja, det är väl ett tecken i tiden, för att parafrasera artisten som föranledde Skugges text. Ett sätt att skriva – tänka? – sig runt döden. Jag tänker på den texten nu när min första reaktion på nyheten om Diskis död är att leta bilder på topp fem-tröjan jag en gång lät trycka. Hon, Stephen King, Joyce Carol Oates, Christine Falkenland och Oscar Wilde i neonrosa på en tajt – numera för tajt – svart tröja. Den ligger någonstans i garderoben. Ingen vill veta var jag köpt min tröja. Eller? Jag klistrar in en bild för säkerhets skull. Allt för att inte tänka på Sjukdomen, morfinet. Sluten: andras, ens eget. Gener: hur jag på min skrivarkurs gjorde en parafras på Sonja Åkesson-dikten som innehöll frasen ”Jag kommer att dö livrädd, i cancer som min farmorfarfarmormor”. Det är lättare att tänka på böckerna man saknar, detaljerna i livet som visar på avtrycket som den avlidna gjort i ens liv. Ergo: tröj-jäveln. Alla [sic!] sörjer när du dör, ingen vill veta var du köpt din tröja.
En rasande skarp hjärna, en författare som Elaine i Seinfeld kanske skulle ha kallat t-shirt worthy, har alltså lämnat oss. En tung förlust för många läsande människor, Diski hade kultstatus i bokbloggande kulturtantskretsar. Jag hinner inte – kan inte – skriva något, men så här skrev jag när jag läste ”On Trying to Keep Still” för snart tio år sedan:
För varje kapitel av On Trying to Keep Still som jag avverkar, desto mer övertygad blir jag att min själsfrände är en snart 60-årig judisk-engelsk agorafob. Korrektion: Jenny Diski är mitt mest världsfrånvända jag, hon som är som lyckligast inuti sitt eget huvud, med sina böcker (organiserade efter ämne på ett fönsterbräde i en liten stuga eoner från civilisationen) och sporadiska besök av en spinnande katt som enda sällskap. Vi har till och med samma sjuka syn på den egna kroppen. Jag trodde att det bara var jag som inte klarar av att greppa tanken på att innanför skinnet, bortom det exfolierade, epilerade, insmorda, parfymerade, finns organ, en hel biologibok inuti mig. När Jenny Diskis läkare berättar för henne att hon har blåsljud på hjärtat svarar hon ”nonsense, I don’t have a heart”. Det är du, jag och Berta Funcke, mina fellow civilisationens abnormaliteter.
Skillnanden mellan mig och Diski är att jag alltid återvänder till civilisationen, ”because I want to see people and I want to see light”, med vetskapen om att i ett parallellt universum sitter min själsliga (fastän hon inte tror på själen) tvillingsyster och ser höstlöven falla i en ödsligt belägen stuga i Nya Zeeland. Detta universum befinner sig aldrig mer än ett par pärmar och en läspläd bort. Det är gott så.
(Jag skrev jättemycket om Jenny Diski på min första blogg, upptäckte jag nu.)
Idag tänker jag, mest av allt, på lilla oönskade Jenny Diski när hon läste sig igenom världslitteraturen på Circle Line på 60-talet. Den scenen i början av ”Stranger On a Train” är fortfarande en av de finaste illustrationerna av läsning som jag kommit över. Böckerna som livräddare, bokstavligt talat. Och jag – jag, jag, jag – är glad över att jag hann se henne på Internationell författarscen. Jag tänker att Jenny Diski var en brittisk syster till Bodil Malmsten: skarp, vass, motvalls och ändå så jävla älskvärd. Och briljant, framför allt. Ordens trotsiga bärarinnor i en tid då ordets betydelse ofta (felaktigt) ifrågasätts. Nu finns ingen av dem mer. Det här året, alltså. Den där sjukdomen…!