Ni vet de där evighetslånga mejlkonversationerna mellan kulturpersonligheter (företrädelsevis kulturmän) som DN Kultur älskar att utsätta oss för om somrarna? Jag och Martin Falkman aka Den döda zonen, som båda bokdebuterar mellan hägg och syrén, tyckte att det var för lite sådant i bokbloggarvärlden. Kalla oss gärna de nya kulturmännen. Kulturman is a state of mind! I den andan har vi ägnat senaste veckan åt att läsa varandras böcker och mejla fram och tillbaks om skrivande, debutantnerver, mörker, prestationsångest och annat som gör livet gött att leva. Härom dagen läste jag en artikel om hur den digitala åldern pajar vår förmåga att läsa längre texter, så ni kan se detta som en övning om ni vill.
M = Martin Falkman, Den döda zonen
H = Helena Dahlgren, Dark Places
Enjoy!
Foto: Marcus Lundstedt
Foto: Severus Tenenbaum
H: Till att börja med: GRATTIS TILL BOKEN! Jag måste börja med att fråga, debutant till debutant: är det bara jag som lider av skev verklighetsuppfattning dessa dagar? Som drömmer mardrömmar om böcker som kommer från tryckeriet med hiskliga fakta- och stavningsfel? Som ibland, förvisso inte för första gången i mitt liv, undrar: Händer det här verkligen? Är det här verklighet och inte bara ännu en förvriden fiktion? Ja, för att köra den klassiska sportfrågan: hur känns det, Martin?
M: Egentligen vet jag inte hur det känns; verkligheten har inte tagit fäste. Däremot drömde jag mardrömmar två nätter i följd när boken skickats till tryck. Jag vaknade av att jag grät en av de två nätterna… jävla mardrömmar alltså. Hela boken såg svängd och hemsk ut. Själv då? Har du insett att det blivit en bok eller lever du i förnekelse?
H: Denial, not just a river in Egypt… Nä, jag har nog inte fattat än. Men det blir härligt sedan när polletten trillar ner. Detta är ju något jag drömt om sedan jag fem år gammal skrev alstret ”Spökslottets hemlighet”, komplett med illustrationer, spegelvända s och not with a whimper, but with a bang-slut (en fågel flög in i fönstret – BANG!). Fast jo, nervöst är det. Lite som att vara nykär och inte veta om känslorna är besvarade. Man blir så sårbar på något sätt. Vill ju att folk ska gilla det man skriver, och jag som verkat i min lilla snälla bokbloggarbubbla och i princip BARA fått kärlek måste nog odla lite tjockare hud. Eller inte.
M: Tillåt mig komma med en klyscha eller två: Det löser sig. Det löser sig alltid. Är det inte så det är? Snälla säg att det är så! Snälla!
H: Vi säger så. Du, hur fick du idén till Tunneln i slutet av ljuset?
M: Boken är född i ren ångest – och jag vet att det är en floskel, men jag hade mycket ångest under en period för ett par år sedan. Jag kunde inte sova, så jag tvingade mig själv att skriva. Jag minns den hysteriska känslan; hur jag blundade och skrev sida efter sida, nästan maniskt. Berättelsen kom naturligt, jag antar att det var på grund av ångesten och mörkret. Det blev nån slags terapi för mig. Och det är lite kluvet, det där med att ”skrivandet blev min terapi”, men vad fan. Det stämmer ju.
H: Det gör ju det. 100 hemskaste kom till mig i kölvattnet av mitt annus horribilis, då jag skilde mig från mannen jag tillbringat hela mitt vuxna liv med och började om. Där, i en livskris, insåg jag att skräcken varit något konstant under hela mitt liv, från tidig barndom och vidare in i vuxenlivet. Jag blev nyfiken på att utforska vilka skräckverk som betytt mest för mig, och varför. Och det var jätteskönt att ägna en stor del av mitt första år i ett Efteråt, när allt var nytt och skört, att skriva, och läsa, om det välkända, trygga. Vilket alltså i mitt fall är monster! Whatever works for you… Visst är det skönt att kunna använda litteratur och skapande som ångestdämpande? Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra annars.
M: Men du, jag har smygläst 100 hemskaste. Det första jag skrev (nej, nästan skrek) till dig var att den är ett smörgåsbord av rädsla, ångest och mörker – och du blev glad.
H: Ja! Bästa komplimangen ju. Önskar nästan att jag kunde dra in upplagan och trycka om med den blurben. Precis så har jag tänkt mig 100 hemskaste: att läsaren får plocka av de små munsbitar av – ofta djupt personlig – skräckminnen som jag dukat fram. Det är så himla fint att bli FÖRSTÅDD! På tal om det: hur skulle din egen drömblurb för din roman, Tunneln i slutet av ljuset, se ut?
M: Svårt. Man sitter ju inte och fantiserar om exakta blurbar till vardags utan snarare om att någon över huvud taget ska säga något om boken; något som inte bara är en gäspning av likgiltighet. Så nu måste jag tänka. Vad tror du, funkar ”En panikslagen skildring av en människa i förfall”? Förr om åren hatade jag blurbar. Nu ser jag absolut deras funktion.
H: Blurbar är kanske en bra ingång till ett större samtal kring utgivningsklimatet idag. Och kanske villkoren för att vara författare? För visst känns det som om i synnerhet nya författare är oerhört beroende av blurbar från mer etablerade författare? Stephen King blurbade till exempel Gillian Flynns och Alex Marwoods debutromaner och hans hype av en bok vi båda läst och tyckt mycket om senaste året, Caroline Kepnes Du, gjorde att den boken synliggjordes för en helt ny läsekrets.
H: På sätt och vis gillar jag blurbkulturen, eftersom den vittnar om hur snälla och stöttande författare är mot varandra. Samtidigt: jag vill hellre att Megan Abbott lägger sin tid på att skriva en ny roman istället för två blurbar i veckan. Och risken är ju att hela konceptet urvattnas tills allt är det bästa ALLA NÅGONSIN LÄST, NÅGONSIN! Nä, tacka vet jag smörgåsbord av rädsla, ångest och mörker.
M: Men ja, exakt. Jag är kluven. Jag ser som sagt funktionen, men det får inte bli för mycket. Jag menar, min favoritförfattare är David Peace. Innebär det att jag tycker om allt han blurbar? Knappast.
M: För några år sedan retade jag upp mig enormt kring att Lee Child blurbade allting mellan himmel och jord. Och just Stephen King ligger ju farligt nära gränsen mellan fabriksproduktion och äkta känsla. Så vad ska man tycka om blurbarna? Ska vi kanske förbjuda dem på allt annat än debutanters böcker? För jag vet ju själv med mig att jag har ett par författare som jag respekterar, som jag personligen bett läsa min bok. Och, ja… som sagt. Vad ska man tycka? Det får inte kännas som att en författare är skickligare på att hylla andras verk än att skriva egna, right?
H: Med risk för att vara total party pooper nu… Både du och jag debuterar, och det är inget snack om att vi gör det i en bokbransch i kris där det är svårare än någonsin att nå ut. Det är ena sidan av den mörka tunneln. Den andra, lika mörka, är att det blir allt svårare att slå sig fram, att ha tid och framför allt råd att skriva – de allra, allra flesta som skriver har ett annat heltidsjobb vilket gör att skrivandet blir något som ska hinnas med utöver. Har du några strategier, några särskilda knep för att hinna skriva i vardagen? Hur såg dina skrivrutiner ut under arbetet med Tunneln i slutet av ljuset? Själv går jag upp okristligt tidigt eftersom jag, hur mycket jag än försöker, inte är en sån där härlig nattuggla som Skapar när alla andra sover. Och så skriver jag mycket på mobilen, små anteckningar, stulna ögonblick som till sist blir något större. Men jag beundrar folk som helt sonika sätter sig ner och skriver flera sidor i ett sträck, varje dag. Jag inbillar mig att du tillhör det folket?
M: Jo, jag är en sådan där obehaglig typ som du nämner. Jag skulle så gärna vilja slå mig själv på bröstet och ställa mig mitt på Sergels Torg och basunera ut: ”Jag lever i texten!”, men det gör jag ju inte, plus att då skulle jag behöva ge mig själv på käften.
M: Men, i all ärlighet skriver jag bäst när jag får isolera mig från allt och alla. Och det får jag inte göra jätteofta. Däremot är jag bra på att stjäla ögonblick. Och, nu kommer detta att låta högtravande, men jag lyckas försätta mig själv i någon slags skrivtrans när jag väl sätter mig ner. Jag är ohyggligt snabb och effektiv. Däremot är jag inte jättenoggrann. Hur är du själv? Lyckas du frammana någon slags energi när du stiger upp i ottan? Knarkar du kaffe? Blir det inte lätt en slags självplågeri?
H: Ja, alltså, jag stapplar direkt från sängen till Moccamastern utan att passera gå. Första koppen inhaleras snarare än dricks. Sedan är jag vaken. Har kommit att älska de där tidiga, ensamma morgnarna där sinnena känns nytvättade och fräscha. Dock att jag nog är lite av en självplågare nu när du säger det…
M: Bara att gå upp om morgonen är att vara självplågare.
M: Hur som helst. En av de första sakerna som slår mig när jag läser din bok är att du pratar om samma saker som jag själv brukar prata om; att möta sina demoner. Att se dem i ögonen. Jag tänker att om man själv dikterar villkoren kring det mörka, så blir det inte lika otäckt. Då kan man kontrollera intaget. Är det en illusion, eller bara feghet och självbevarelsedrift, vad tror du?
H: Ja. Så tänker jag också. Det är en kontrollerad form av skräck man utsätter sig själv för, och framför allt väljer man den själv. Jag tror att det är lika delar terapi, verklighetsflykt och självbevarelsedrift. Åtminstone är det så det funkar för mig.
M: Samtidigt kan jag tycka att många är rädda för det mörka. Att Nej, det får inte bli för mörkt. Det måste finnas hoppfullhet, det måste finnas ljus. Men måste det verkligen det? Jag skulle vilja ställa mig på barrikaden och säga nej; livet har inte ett lyckligt slut… allting löser sig inte, människor mår pissdåligt. Varför ska man ljuga för sig själv, eller sina läsare?
H: Jag tänker på de där raderna från Leonard Cohen. There’s a crack, a crack, in everything / That’s how the light gets in. Och skulle snarare vilja vända på det där argumentet Det får inte bli för mörkt. Säga, Det får inte bli för ljust. För sanningen är ju den att ljuset behöver en smula mörker för att inte förlora sin lyskraft. Utan regnet uppskattar man inte solen när den väl bryter fram. Och nu måste jag gå och lägga mig pga förvandlades precis till ett vandrande klyschmaskin. Förlåt. Men ärligt: jag uppskattar verkligen författare som vågar vägra hopp.
M: Våga Vägra Hopp. Det kan bli en stark rörelse det där.
H: Ett av mina favoritslut i en thriller återfinns i Mo Hayders fristående roman Hanging Hill. Det är, för att låna en fras från 100 hemskaste, ett totalt wtf-slut. Man hatar Mo Hayder för att hon skrivit det, och sedan älskar man henne för det. Och det slutet placerar, utan att tassa in i spoilerterritorium, en person som tros vara bortom fara direkt i skräckens öga. Det är så snyggt gjort. Samtidigt märker jag när jag själv skriver att jag har svårt att vara sådär obönhörligt mohaydersk i mina slut. Min första novell ”Kallelsen”, som till stor del handlar om förlossningsdepression och isolering, skulle egentligen sluta med att både mor och barn dör. Men jag kunde inte med att skada barnet, så jag skrev till ett lyckligt slut för bebisen i en släktings grosshandlarvilla medan protagonisten gick till avgrundens rand ensam. Så det blev inget lyckligt slut ändå, haha. Men vissa saker är bara för hemska. Barn är en sådan dealbreaker för mig. Har du några sådana?
M: Barn. Det kanske blir så när man själv är förälder? Och tack för tipset om Mo Hayder, förresten, jag är olyckligt ovetande. Jag älskar ett dystert slut. En annan grej jag tänker på, just när det gäller det mörka och uppgivna, är frågan kring vem man egentligen skyddar; sig själv eller läsaren? Är man rädd för att passera någon slags anständighetens gräns? Är det just kring barn som den gränsen går, tror du?
H: Så är det nog för de allra flesta. Utom möjligen Mo Hayder då…
M: En av de allra vanligaste kommentarerna jag fick från förlag när jag skickade in Tunneln i slutet av ljuset, var att berättelsen var för mörk. Jag både förstod och förstod inte det argumentet. Är det förlagen som är rädda för mörkret eller är det läsarna? Vill alla ha det där lyckliga slutet, den där kärleken som övervinner allt – och väljer man därför bort det som är för desperat och hopplöst?
H: Bra fråga, och inte helt lättbesvarad. Jag hade nog ändå tänkt att de senare årens internationella thrillerutgivning med Gillian Flynns Gone Girl i spetsen gjort de lyckliga sluten lite mer valfria i nyskriven litteratur. Samtidigt är vi väl alla i någon mån Hollywoodskadade, och många vill ha ett lyckligt slut där allt ordnar sig. Kanske för att livet, till skillnad från fiktionen, inte brukar gå att ordna upp lika snyggt? Fast jag håller ju inte alls med förlagen angående din bok! Jag tycker snarare att det är en styrka att våga skriva slut utan hopp. Bra att du inte gav med dig. Visst har du både läst Stephen Kings novell ”The Mist” och sett Frank Darabonts filmatisering? Alltså, jag skrek rakt ut när jag såg vad Frank gjort med Stephens slut. På tal om för desperat och hopplöst. Men det slutet, den glidningen från hopp till totalt jävla mörker, gjorde att ”The Mist” – filmen – fick en listplacering på 100 hemskaste.
M: Alltså, slutet på ”The Mist” är bland det bästa jag upplevt i berättelseform. Alltså, jag minns känslan. Det var som mörkret borrade sig in i min själ – men samtidigt var det så otroligt vackert att jag bara ville gråta av lycka…
H: På tal om mörker, får jag bara säga att jag älskar premisserna för Tunneln i slutet av ljuset! Kortfattat – säg till om jag spoilar nu – kan man väl säga att huvudpersonen förlorat lusten att leva och därför sluter ett avtal som ska avsluta hans liv, efter att han blivit rikligt belönad. Men så händer något som får honom att ångra sitt beslut, och då är det för sent… Jag älskar ultimatum av det slaget (hmm, i fiktion borde jag kanske tillägga för tydlighetens skull). Att, bokstavligt eller bildligt, köpslå med Djävulen. Den moraliska kompassen som sätts ur spel, och sedan ifrågasätts. Dorian Gray och den eviga ungdomen and what have you. Framför allt känns konceptet för din bok väldigt faustianskt? *tar på sig svart basker och häller upp rödtjut*
M: Det är ju just så. Vi har så mycket regler och så många föreställningar kring vad som måste eller borde göras. Men vad händer när allt det där sätts ur spel? Det är en spännande tanke. Och så är det i min bok. Till en början är det självvalt, men till slut visar det sig, såklart, att det är någon annan som dikterar villkoren. Men vad händer då? Bra fråga…
M: Jag tänker över lag väldigt mycket på det här kring mörker. Varför en del människor har närmare till det mörka, oftare närmar sig det mörka i böcker, musik, filmer. Det jobbiga är att jag inte har någon riktig förklaring till varför det är så. Varför gillar jag att läsa hemska berättelser? Varför tänker jag alltid på allt elände som kan hända? Varför blir jag nedstämd, rädd, destruktiv?
H: Jag är likadan, och har nog egentligen ingen helgjuten förklaring annat än att jag tror att det finns någon sorts kosmisk balans i intaget av mörker kontra defactomörker i livet. I de perioder då jag mått väldigt dåligt, befunnit mig i någon sorts kris, har jag inte pallat att läsa hemska berättelser. Då har jag istället blivit storkonsument av chicklit, glossiga magasin och feelgood-teve. Jag tror att jag måste vara hyfsat i balans för att välja mörkret, och i sammanhanget är det nog värt att nämna att jag på det stora hela har levt – lever – ett rätt privilegierat liv. Fiktionerna blir mitt sätt att närma mig det jag inte vågar närma mig på riktigt. Till exempel har jag jättesvårt att ta till mig nyheterna just nu. Det känns som om allt håller på att falla samman, och då blir det ju en sorts tröst att fly in i något gammalt kråkslott och läsa om obehagligheter som inte kan nå mig. Är det så det funkar för dig också?
M: Det är precis – exakt – så jag känner. För det första, så lever vi typiska medelklass-svenskar ett så jäkla bra liv i jämförelse med majoriteten av planetens befolkning. Vi har det så bra, och kanske är det därför vi privilegierade tar oss ”råd” att läsa skräck, spänning och skit. För vi är så trygga, men vill känna oss lite wild and crazy och liksom TÄNKA OSS hur otäckt vi skulle kunna ha det. Och då passar böcker och film bra, för det är fiktion. Det är därför jag aldrig gillat deckare som är diskbänksrealistiska, exempelvis. För om jag vill läsa om dagishämtningar eller problem på jobbet så kan jag ju uppleva det själv när som helst. Du förstår vad jag menar?
H: Absolut. Din titel, Tunneln i slutet av ljuset, är ju för övrigt rätt talande. Apropå att se mörkret i allt. Det är en fantastisk titel. Hur kom du på den?
M: Jag har alltid gillat uttrycket. Jag tycker om att leka med ord. Men nu, när boken är ute, så har jag hört att det faktiskt är en textrad i en Kent-låt. Vilket jag var helt ovetande till. Kanske borde jag försöka nischa in mig hos deras fans? Men vad är en bra titel för dig – tycker du att titlar är svårt? Jag tycker i varje fall det. Men det beror väl på mängden böcker man läst, kanske?
H: Jamen JUST DET! Det ringde en klocka någonstans. ”Pärlor”, right? Från ”Vapen och ammunition”-plattan. Jag är mer av en ”Verkligen”-tjej, jag. But I digress.
M: Jag har ju inget emot Kent, förstås. De har gjort rätt många bra låtar, och en gång i tiden bodde jag i samma hus som Markus Mustonen. Det räknas väl för nåt? Men, nu spårar vi ur lite. Jag har tänkt på en sak: 100 hemskaste har sin grund i din blogg ”Dark Places”. Du fick idén efter Lotta Olssons Topp-100 deckarlista. Hur lätt var det att få ihop material?
H: Oooh, snygg-Kentarn! Och nu din fråga. Förvånansvärt lätt. I vissa fall har jag lutat mig mot äldre texter och recensioner och anpassat till formatet, men det mesta är nyskrivet. Jag blev överraskad över hur lätt orden formades. Själva listan var klar innan texterna skrivits, och jag minns hur jag började känna mig klaustrofobisk när jag fick stryka, flytta om och klippa ner. En 200 hemskaste kanske inte hade varit helt utopisk, ändå? Fast frågan är om någon orkat läsa den…
M: Jag tror som såhär, att ditt nästa projekt får bli just det. En större, utökad lista! Men hur mycket av originalmaterialet från bloggen är kvar, är det identiskt eller har du redigerat mycket?
H: Den som följt inläggsserien på min blogg kommer definitivt att känna igen sig, men de flesta texter är lätt omarbetade för att passa den tryckta formen bättre. Bloggandet är så oerhört här och nu medan en tryckt bok kräver en viss… tidlöshet, antar jag? Mindre ”idag tänker jag på det här”, mer beständigt. Tilltalet, stilen och tonen är dock densamma. Jättesvårt att konkret förklara exakt hur texterna förvandlats, men jag har i alla fall har en fantastisk redaktör – Anna Hellsten, vars texter jag läste slaviskt som tonåring – som hjälpt mig.
H: Den största skillnaden mellan 100 hemskaste bloggprojektet och 100 hemskaste boken rör nog ändå formalia. I slutet av boken finns en maffig bibliografi över alla verk jag nämner, alltså inte bara de som figurerar direkt på 100-listan utan allt som nämns. Den listan tog tid att skriva kan jag meddela, samtidigt som den gamla litteraturvetaren i mig myste under arbetet. Det är också den listan som jag är mest nervös över nu när boken kommer. Tänk om någon har åsikter om varför jag hänvisat till en viss utgåva, TÄNK OM DET AVSLÖJAR MIG SOM DEN BLUFF JAG ÄR. Inte ens när jag ger ut en bok i egenskap av expert känner jag mig säker. För, som jag skriver i efterordet, Morrissey har ju rätt, ”There’s always someone, somewhere with a big nose who knows and who trips you up and laughs when you fall”.
M: Har du någon slags mental förberedelse på den typen av situationer då, eftersom du redan skapat dem i ditt inre?
H: Regression och verklighetsflykt. Har funkat i 36 år nu. Och om inte det funkar har jag några riktigt bra Sauvignon Blanc på kylning.
M: Jag undrar såklart också om du bytt ut några platser på listan… kommit på något du glömt, sett något du inte hade med… ?
H: Plats 86 är utbytt. Det inlägget skrevs dagen efter Parisattackerna och var egentligen mer ett uttryck för min egen vanmakt inför verkligheten än en självklar del av min 100-lista. Att verkligheten är den ständiga listettan etablerar jag dessutom redan i bokens förord, så det kändes helt okej att byta ut den listplaceringen mot ett fiktivt verk (Helen Dunhams suggestiva spökhistoria The Greatcoat, som jag saknade i grundgenomgången). Och så ändrade jag fokus på ytterligare ett par texter så att de blev mer riktade mot ett specifikt verk eller en företeelse. Till skillnad från på bloggen har alla mina texter underrubriker med information om huvudverket, så det kändes återigen som ett naturligt grepp.
H: Angående sådant jag inte har med: JA! Jag ångrar att Mystery Man i Lost Highway och slutscenen i The Blair Witch Project inte fick egna texter i boken. Visserligen nämner jag dem i förhållande till andra verk och skräckupplevelser, men ärligt, de hade förtjänat mer uppmärksamhet. Kanske är det mitt undermedvetna som skuffat undan två av mitt livs hemskaste skräckupplevelser in i hörnen. Vissa saker är FÖR hemska till och med för 100 hemskaste… saknar du förresten något på listan? Något du blev förvånad över?
M: Jag saknar Mystery Man, men nu parerade du ju det jävligt snyggt genom att nämna honom redan innan jag tyckte till. Lost Highway är bland det otäckaste jag sett. Jag går igång på visuell skräck; på outtalade hot och psykologisk terror. Jag har generellt sett svårt för den där ”hjälp nu hoppar jag till”-skräcken, utan jag föredrar den krypande, obehagliga. Har du förresten läst Scream av Margee Kerr, en studie i varför vi älskar att bli skrämda?
H: Som sagt, Mystery Man är i högsta grad där, men i slutändan blev det varelsen bakom Winkie’s, från Mulholland Drive, som jag valde eftersom jag inte ville spamma listan med David Lynch-filmer (lätt hänt i och för sig, och förståeligt). Inte läst Margee Kerr, men du är inte den första som tipsar mig om den. Eller var det du som tipsade mig om den kanske när vi sågs på Forumfesten? Déja vu här nu. Eller som den underskattade Stephen King-novellen lyder, ”You Know That Feeling, You Can Only Say It in French”.
M: Det kan mycket väl vara så att jag tipsade om Scream, jag har tipsat ganska många om den – just eftersom jag fascineras av hela mekanismen kring rädsla. Varför vi söker den. Så: till er som läser denna intervju och tycker om skräck och att få skiten urskrämd er (säger man ens så?): Läs Scream. Den är jätteintressant!
M: Men nu spårar jag igen. Hur blev du antagen förresten? Jag har känslan av att du inte skickade in manus, utan att förlaget läste din blogg och tyckte att formatet passade. Hur var det?
H: Ja, så var det. Jag inser att detta är en atypisk utgivningshistoria, och det går liksom inte att prata om det utan att framstå som rätt självgod, men faktum är att allt jag gett ut varit på initiativ av olika förlag som kontaktat mig; jag har aldrig skickat in något utan blivit mer eller mindre headhuntad i ett tidigt stadium, ibland innan något konkret finns. Kanske är det min skeva självbild som spökar även här: jag vågar bara tro på det jag gör om någon aktivt visar att de vill ge ut det. Ändå fick min pojkvän, som illustrerat 100 hemskaste, vänligt men bestämt påminna mig om att ingen ger ut en bok för att vara snäll när jag krisade lite under redigeringsarbetet, haha. Fast – och det vill jag verkligen understryka – det här att vänta på att bli uppraggad av förlag är verkligen inget knep jag skulle tipsa aspirerande författare om, det är en skitdålig strategi som bara råkar ha funkat för mig! I fallet med 100 hemskaste så var det Modernistas chef och grundare Pietro Maglio som hörde av sig till mig via ett privat meddelande på Twitter några timmar efter att jag publicerat första inlägget i serien. Han sa rakt upp och ner att han ville ge ut 100 hemskaste som bok och jag höll naturligtvis med. Det var en oerhörd lyx att sedan skriva alla 100 inlägg i vetskapen om att det skulle bli en bok. Jag tror att jag började jobba redaktionellt med texterna på en gång, även om det som sagt gjordes lite ändringar så att det inte skulle vara identiskt material med bloggen. Både jag och förlaget ville att såväl trogna Dark Places-läsare som nya läsare ska få ut något av slutprodukten, det kändes viktigt.
M: Jag tror att din historia är rätt annorlunda, ja. Men cool! Det låter också rätt schysst att kunna börja jobba redaktionellt redan INNAN du skrivit inläggen. En slags dubbelarbete alltså, där du förberedde din blogg för att bli din bok… eller, ja, du förstår. Jag önskar att jag kunde bli uppraggad av ett förlag, så som du blev, men realiteten är förstås annorlunda för de flesta!
H: Du valde, efter lite andra möjligheter och scenarion, till sist att ge ut Tunneln i slutet av ljuset själv via Type & Tell. Vill du berätta lite om det beslutet? Vad är för- respektive nackdelarna med egenutgivning?
M: Så här var det: Jag blev först antagen av ett litet förlag, EA Förlag. Jag hade arbetat den del med förläggaren tidigare, när jag jobbade på Adlibris. Tyvärr blev hon sjukskriven mitt under en kritisk period för boken, så jag kände tydligt att det inte skulle gå vägen. När vi sade upp kontraktet hade jag vissa tankar på att gå via förlag igen, men de förlag jag pratade med kunde inte ge ut boken i år, och för mig var det viktigt att få ut den nu. Jag har för mycket annat på gång.
M: Type & Tell och självpublicering hade samtidigt legat i mitt bakhuvud länge; jag är intresserad just av självpubliceringsprocessen, och var också med som testare åt dem. Så de var hela tiden ett bra alternativ för mig. Och hittills måste jag säga att det varit oerhört bra. Jag tror att självpublicering är på stark frammarsch, även om det finns en bit kvar att gå. Vad tror du själv om den utvecklingen – i och med att förlagen blir allt svårare att ta sig in hos?
H: Jag tror att vi bara sett början där. En logisk, och nödvändig, utveckling i bokbranschen. Samtidigt är jag för egen del otroligt tacksam över att ha lyxen att backas av ett förlag med allt vad det innebär med redaktionellt arbete, PR och inte minst ekonomi. Men som sagt, jag inser att det ÄR en lyx och ett privilegium att ha det så. Och jag skäms faktiskt en aning. Varje gång jag går in i Författargruppen på Facebook känner jag mig som den där jäveln som alltid blir uppraggad mitt framför sina Tinderknarkande kompisar…
H: Hur skiljer sig slutprodukten Tunneln i slutet av ljuset från första manusversionen? Är du en författare som gillar att redigera?
M: Åh, fy fan! Det är som natt och dag. Jag skickade ut första manusversionen väldigt tidigt. Alldeles för tidigt. Så jag brände säkert ett par broar där. Fast, ärligt talat, när jag tittar på det nu så gillar jag fortfarande det. Men det var så otroligt, otroligt fragmentariskt och osammanhängande. Så, om jag då ska agera någon slags coach, leka världsvan och etablerad så är mitt tips till andra som skriver: Du är inte färdig när du tror att du är färdig!
M: Men sedan gillar jag ändå att redigera, och det är väl tur det, för sättet jag skriver på kräver mycket redigering. Jag sprutar ur mig text och ibland blir det lysande men ibland blir det för jävla dåligt och det är jag första person att erkänna. Hur funkar det för dig? Du fick så att säga börja redigeringsfasen lite tidigare än vanligt. Så kanske var det annorlunda för din bok – och är det annorlunda när du skriver noveller?
H: Jag älskar att redigera! God is in the editing. Flera av mina noveller, kanske i synnerhet ”Salamandertider” och ”Nofilter”, tog en helt annan form under redigeringsarbetet. Där hade jag ovärderlig hjälp av Titti Persson och Jessica Kolterjahn, båda grymma författare tillika redaktörer, som fick mig att inse vilken slags berättelse jag behövde skriva. Jag tror absolut att man vinner på att skriva om ett par gånger innan man skickar in, om man inte redan har en förläggare/redaktör att bolla med.
M: Mmm, så är det ju. Jag har också omgett mig med så jäkla duktiga läsare, och det är väl rätt få förunnat, på sätt och vis. Att ha bra, tydliga, läsare hjälper enormt. Till exempel läste Gabriella Håkansson mitt manus och gillade det – men pekade samtidigt på en hel radda saker som jag var tvungen att ändra på. Jag minns hur hon versalskrek att jag inte kunde ”spy läsaren i munnen” hela tiden. Det var hårt, men det var oerhört nyttigt. Kajsa Sundin, som lär ut litterär gestaltning, ställde en massa jobbiga frågor om karaktärerna, tvingade mig att tänka efter. Fast jag vet inte… jag är i många fall en hopplös karaktär, så jag vet inte hur mycket jag tagit till mig. Förhoppningsvis något. Jag behöver sansade röster i det där hektiska skapandet…
H: Ja, själva utkastet, stommen, skriver jag oerhört fort, i ett slags frenesi. I det läget handlar det mest om att få ut orden på sidorna, så att jag över huvud taget vågar tro på att det BLIR något. Det är först sedan, i redigeringsarbetet, som jag kan kosta på mig att njuta lite av skrivprocessen. Innan dess är det 50% hybris, 50% prestationsångest. Ingen vinnande blandning… eller det kanske är vad det är, trots allt?
H: Vilka författare inspirerar dig? Varför?
M: David Peace, för att han behandlar språket och texten på ett magiskt, maniskt sätt. Och han hittar det där febrigt desperata som få andra. Sedan blir jag alltid inspirerad när jag läser Belinda Bauer, för jag älskar hennes personporträtt. Men jag kommer aldrig att kunna bli så skicklig. Du själv då?
H: Alltför många för att rymmas här, men Stephen King, Christine Falkenland, Elizabeth Hand, Maria Gripe och Gillian Flynn är nog de som ligger allra närmast hjärtat. Och Shirley Jackson! Henne har jag verkligen fått upp ögonen för under arbetet med 100 hemskaste. Fantastisk i det kortare formatet, överraskar alltid. Mörker, stil och konsten att leverera en god historia med en knorr är saker jag uppskattar hos författare.
M: Jo, Stephen King. Det är klart. Men jag tänkte att jag inte behövde nämna honom. För vem har INTE en relation till honom? Jag säger bara Pestens tid… minns fortfarande känslan av att läsa den som tonåring.
H: Haha, jag är med Stephen King som jag är med Kent. Lätt possessiv fast cirka hela världen har en relation till dem. Rimligt, not so much. HE WAS MINE FIRST! Fast så känner ju alla, gissar jag. Och ja, Pestens tid är fortfarande ett av mina bästa läsminnen! Sträckläste på en gulnande gräsmatta en sommar lika varm som när Captain Trips kom. Gillar du den längre versionen bäst?
M: När det gäller just Pestens tid så finns det ingen gräns för hur lång texten kan vara – ju längre desto bättre. Annars är jag ju en ivrig förespråkare av korta texter och tunna böcker…
H: En sak som slår mig när jag läser om mina skräcknoveller såhär ett par år efteråt är hur djupt självbiografiska de känns. Kanske inte på det uppenbara sättet eftersom det rör sig om övernaturliga berättelser, men jag känner igen så otäckt mycket av mig själv i såväl detaljer som övergripande tematik. Vad tror du, är allt man skriver i någon mån självbiografiskt? Har Tunneln i slutet av ljuset inslag av dig själv? Och – välkommen upp i terapisoffan igen – mår du bättre nu än när du började skriva? För visst tillkom din roman när du befann dig i en egen sorts tunnel?
M: Skrivande är terapi, som jag nämnde förut. Visst känns det klyschigt. Men det är sant. Jag antar att allt man skriver bär spår av det sinne som skapar texten. Tunneln handlar om en karaktär som har många likheter med mig själv; men som ändå är totalt annorlunda mig – han är i grund och botten helt uppgiven, nergången… uppskattar inte sin familj, hatar sitt jobb… och samtidigt uppskruvad ungefär tusen varv i desperation.
M: Och, ja, jag mår bättre nu än när jag började skriva. Men det kan förstås även delvis tillskrivas terapi och medicin. Hur har du det själv med skrivandet – vilken terapeutisk roll spelar det för dig – om ens någon? Hur mår du när du skriver kontra när du har skrivit färdigt?
H: Det är lustigt det, där, för samtidigt som skrivprocessen har en tveklös terapeutisk roll för mig – det är så jag kan förmå sätta ord på känslor och tankar, gå vidare, bearbeta, etc – så mår jag ofta rätt dåligt under den aktiva skrivfasen. Det där gamla självtvivlet du vet. Så jag mår nog som bäst precis när jag skrivit klart något och skickat ut det i världen. Min bästa tid är med andra ord just precis nu! Men det ändras nog snart, hehe.
M: Självtvivel, jag förstår verkligen inte vad du menar… Men du, en del av det som ligger på din lista i 100 hemskaste har jag läst/sett. Mycket känner jag till; men samtidigt finns det massor med tips på saker jag INTE bekantat mig med. Och jag gissar att det är hela grundtanken med idén; att vägleda de förlorade själar som inte hittat alla guldkorn ännu. Jag ser framför mig att listan kommer att bli föremål för diskussion också, att du själv kommer att få lite sköna tips som du missat?
H: Exakt så! Jag vill att det ska pratas med om skräckgenren överlag, och blir jätteglad om läsare hör av sig och tipsar om guldkorn jag missat. Redan under bloggstadiet fick jag ovärderlig hjälp från mina läsare. Till exempel fick jag reda på att Ruby Gillis i Drömmens uppfyllelse inte dog av scharlakansfeber, som jag trott, utan av lungsot. Hurra för att jag kunde ändra det redan på manusstadiet och slapp sitta och skämmas! Hade varit så jävla jobbigt…
M: En sak undrar jag. Hur ser den svenska skräckscenen ut? Du nämner ju flera svenska författare; Elisabeth Östnäs, Mats Strandberg, Amanda Hellberg… vad kan du säga om scenen, så att säga?
H: Det händer jättemycket kul på den svenska skräckscenen just nu! Framför allt ser jag en attitydmässig glidning hos – eh, får jag säga ”mainstreamfolket” utan att krönas till årets elitist? – där skräck blir mer okej. I synnerhet deckarläsarna verkar närma sig skräckgenren via författare som Johan Theorin och Mats Strandberg, vilket årets program för Crimetime Gotland (där jag ska medverka som moderator och författare) också kommer att visa när det blir klart. Jag tror att det är en väldigt bra tid för att vara svensk skräckförfattare, helt enkelt.
H: För mig som är genremässig blandmissbrukare, med en fot i thrillerträsket och en djupt nere i skräckgraven, är detta en oerhört välkommen utveckling. Svensk skräck tycks också gå hem internationellt, vilket är superkul. Faktum är att jag länge lekt med tanken att översätta min första novell ”Kallelsen” till engelska för att se om den kan funka på den amerikanska marknaden. I synnerhet USA har ju en mycket större marknad för skräck, inte minst i och med gamla fina anrika publikationer som Weird Tales där det vore en total jävla ära att någon gång få vara med. Om jag får drömma högt… Det jag framför allt vill säga om den svenska skräckscenen är att alla är så fruktansvärt trevliga, roliga och stöttande. Det är en himla fin gemenskap, faktiskt, där det inte spelar någon roll om man sålt 50 000 eller 50 ex av sina böcker. Jag ska sitta i några paneler på Fantastika i juni och ser så sjukt mycket fram emot den nördgemenskapen. Det var sådant man fantiserade om som ensam nördig liten tonåring på kammaren.
H: Vad skriver du på nu btw? För visst har du redan ett nytt skrivprojekt på g? Minst ett, rentav…?
M: Jag har precis skrivit färdigt Mannen i tunneln, som faktiskt är en spegling av Tunneln i slutet av ljuset. Det vill säga; vi följer inte mannen som vill dö utan mannen som vill döda… det manuset ligger hos två förlag nu. Dessutom har jag skrivit färdigt en thriller tillsammans med en annan författare, Sara Olsson, som heter Det döda hjärtat. Vi får se vad som händer med den… OCH sen har jag en novellsamling som jag måste bestämma vad jag ska göra med. Hur ser det ut för din del, jag gissar att du är en person som ständigt skriver på något sätt?
H: Ja, jag skriver på något längre som jag än så länge, av psykologiska skäl, kallar kortroman som (vidskeplig knackning på trä) ska ges ut på Constant reader till bokmässan nästa år. YA möter skräckthriller möter fanfiction, typ. Första manuslämning vid årsskiftet. Jag är igång med skrivandet och den där ”Jag är ett geni! Jag är en avskrädeshög!”-pendeln as we speak. Men mycket föll på plats när jag fick formen klar för mig, och jag har en ganska god idé om vart jag är på väg. Hoppas jag…
H: En sista grej bara (jag hoppas att åtminstone två personer orkar läsa hela vårt samtal). Ett av mina absoluta favoritcitat om läsning kommer från filmen om C.S. Lewis liv, Shadowlands. ”We read to know we are not alone.” Skulle du säga att det är samma sak med skrivande?
M: Jag tror att det är lite varierande. Människan är i grund och botten en social varelse, även om graden av socialitet (skumt ord) varierar oerhört kraftigt. Det är ett motsatsförhållande; å ena sidan älskar jag att vara ensam med min text, och jag älskar känslan av att allting bara består av mig och min text och att jag hatar den men älskar den och att jag hatar mig själv men älskar mig själv. Å andra sidan, så är det så fantastiskt roligt att prata om skrivande när läget ges!
H: Det är ju det.
M: Och på tal om att skriva, och på tal om att ordbajsa, och på tal om att det är så fantastiskt roligt att prata (eller skriva) om skrivande, så borde vi väl inte bli mer långrandiga nu? Jag tänker att om någon orkat läsa hela vägen hit så är det på sin plats med en tapperhetsmedalj, eller åtminstone en uppskattande tanke från oss.
H: Ni har min eviga beundran, ska ni veta! (Särskilt om ni kröner det hela med att köpa våra böcker.)
M: Jag skulle för egen del vilja avsluta med mitt favoritcitat, från en av alla de intervjuer jag har gjort med författare. Och det var när jag intervjuade David Peace och bad honom beskriva sin vardag. Hans svar fastnade verkligen: ”I write, write, write, write. And when I don’t write, I think, think, think, think about writing.” Jag tycker att det summerar det hela rätt så bra.
H: Preach.
Köp Tunneln i slutet av ljuset hos Adlibris.
Bevaka 100 hemskaste hos Adlibris.
Read Full Post »
Tjugofyraåriga Eileen må se alldaglig ut, men hennes personlighet – och okuvliga berättarröst – är allt annat än det i den här Shirley Jackson Award-nominerade debuten. Jag tänker på min popkulturella orgasm till tygkasse från Nattskiftet när jag laser “Eileen”. Fairuza i ”Den onda cirkeln”, Christina Ricci i ”Familjen Addams”, Juliette Lewis i ”Natural Born Killers”, Angelina Jolie i ”Girl, Interrupted”; en hel jävla parad av stiliserade svartvita antihjältinnor. Radikalfeministisk gothporr för 80-talister. Eileen hade passat in där, i den mån outsiders någonsin kan passa in, såklart. Det är 1964, men den sexuella revolutionen har inte nått Eileen. Än. Hon nyper hårt i sin spinkiga kropp, misshandlar den med laxermedel och bristfällig kost. Köper sprit åt sin pappa, ständigt däckad i soffan i hemmet som bara blir äckligare och äckligare, allt förfaller. Dricker rätt friskt själv i smyg. Söt vermouth och violpastiller är hennes sätt att överleva de långa dagarna på ungdomsfängelset där hon arbetar som kontorist. Samtidigt finns hela tiden ett slags missriktat begär, en längtan, i Eileen. Och redan från början vet vi, eftersom hon hela tiden påminner oss om vart berättelsen är på väg, att hon snart ska lämna sitt futtiga lilla liv. Ja, det finns ett thrillerinslag i denna mörka, suggestiva litterära spänningsroman tillika coming of age-skildring som på sidan 220 tar ”Eileen” från krypande obehaglig bekännelseroman till något annat. Är det inte förresten just på sidan 220, eller thereabouts, som ”Gone Girl” tar en ny vändning?
Dark Places 