”Girls on Fire”: en liten kärleksförklaring

Before we were ruined, before bloody hands and the thing we left behind in the woods, before Docs and flannel and Kurt, before even Lacey, it seemed certain that the worst thing that could happen, at least in that town where nothing happened, had already done so.

Hannah bor med sina föräldrar – snälla och välmenande, men ändå FÖRÄLDRAR, så mycket föräldrar att pappan då och då bär Cosbytröja – i Battle Creek, Pennsylvania, småstaden som gud glömde. Det är 1991, Bill Clinton ska snart börja resan mot Vita huset, Nirvana har släppt ”Nevermind” och i Battle Creek och andra konservativa amerikanska småstäder är föräldrarna rädda för djävulsdyrkare. Hotet är alltid utifrån, något som när som helst kan invadera och korrumpera. Ändå har, som det fantastiska citatet från romanens början gör gällande, det värsta på sätt och vis redan hänt. Det hände på Halloween när Craig, Battle Creek Highs populäraste kille, hittades i skogen med sönderskjuten skalle och ett gevär i handen.  Hans flickvän Nikki var med den där kvällen och är populärare än någonsin efter händelsen som alla talar om. Hannah håller sitt avstånd, äter popcorn med sina föräldrar i tv-soffan om kvällarna. Tills Lacey dyker upp, och de inleder en vänskap så virvlande, oförutsägbar och stark som den bara kan vara när man är två tonårstjejer som vill bort och tillsammans försöker få vingar. Lacey som älskar Kurt, Lacey som har en försupen mamma, en styvfar hon kallar The Bastard och en lillebror hon inte kan tycka om. Lacey som får henne att bära korsetter, babydollklänningar, flanell och Doc Martens.  Lacey som är vatten, aldrig skog, men ändå dras till skogen. Lacey som kör henne till sjön om kvällarna, Kurts, alltid Kurts, röst på bilstereon. Lacey som får henne att byta namn, persona. Plötsligt är hon Dex, och hon är med Lacey. De två mot världen. Alla andra kan dra åt helvete. Lacey, som delar hennes hat för Nikki. Fast hur ligger det till egentligen? I skiftande perspektiv – Lacey, Hannah/Dex, vi, dem – byggs en tät historia om vänskap, svek, död, begär och lögner upp. Och SOM den byggs upp!

Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och bara göra ett jättestort hjärta (ett heart of darkness, naturligtvis):

Jag tror vi testar den längre versionen ändå, va?

Det var länge, LÄNGE sedan jag blev så här fangirlig kring en ny roman; vi får nog gå tillbaka till Gillian Flynn runt ”Sharp Objects”-eran, eller Elizabeth Hand circa ”Generation Loss” för att hitta något liknande, tror jag. Jag läste hela ”Girls on Fire” på mindre än ett dygn, struntade i att sova och äta för att jag hellre ville hänga med Dex och Lacey och Kurt. Jag älskar allt, men kanske mest av allt stämningen, hur författaren så nervigt och sårigt skriver sig in i en tid, i några flickors trasiga mörka hjärtan. Kurt Cobain och Doc Martens och second hand-flanellskjortor över babydollklänningar. Nirvana och R.E.M. på bilstereon, Rodney King och Bill Clinton på nyheterna. Satanistskräcken på Hem- och skolamötena. ”Bögpesten”. Det nya och det gamla. Robin Wasserman är helt fantastisk på att skildra 90-talets början så att man kan ta på det. Som om vi fortfarande var där och doftade av teen spirit. Dexs mamma som plötsligt tar av sig mammamasken och säger att ”you can get out of highschool, but highschool can never get out of you”. Flickan på pyjamaspartyt som har herpes, och alltid kommer ha det. Sällan har den snudd på deterministiska klaustrofobin i tonårslivet skildras så halsbrytande.

Hela romanen är en enda lång citatfest. Framför allt är det en hudlös, och fullkomligt elektrisk, skildring av symbiotisk vänskap. Att vara ung och utsatt. Att vilja brinna.  Och hemsk är den också, inte minst i slutet som inte väjer för något. Tänk ”Den onda cirkeln” möter Megan Abbott möter ”Mitt så kallade liv”. Jag hoppas att det inte är någon slump att Dex och Lacey bor i Pennsylvania, samma stat som Angela, Claire Danes karaktär i den kriminellt kortlivade ungdomsserien. Fast Angela och Rayanne känns ganska oskyldiga jämfört med Hannah/Dex och Lacey. Senaste gången jag fick samma sugande, lätt sjösjuka känsla i magtrakten var när jag läste Megan Abbotts ”The Fever”.  Abbott blurbar, vilket förstärker känslan av systerskap. In terms of popkulturreferenser är Robin Wasserman, känd och läst i YA-kretsar sedan tidigare, på Caroline Kepnes-nivå. Såååå mycket +1 på allt Nirvanalyssnade och Kurtaltarbyggande! Denna indietant drömmer om nya Doc Martens och flanellskjortor över babydollklänningar i detta nu. Ja, jävlar. Jag vill redan läsa om, stryka under. Sedan vill jag se filmatiseringen, som jag tänker mig drömskt filmad i bästa Sophia Coppola-stil. För (över)tydlighetens skull: JAG ÄLSKAR GIRLS ON FIRE! Kom ihåg var du läste det först (?). Det går bra att kasta sig över ”bekräfta beställning”-knappen nu.

Annonser