Hur pass rädd var jag egentligen när jag närmade mig Sara Skratt? Jag kommer inte ihåg det. Jag misstänker att rädsla alldeles som smärta faller oss ur minnet så snart den har gått över. Det jag däremot kommer ihåg är en känsla jag hade haft förut när jag var där nere, särskilt när jag gick ensam på dem där vägen. Det var en känsla av att verkligheten är tunn. Jag tror att den är tunn, faktiskt, tunn som isen på en sjö efter töväder, och att vi fyller våra liv med ljud och ljus och rörelse för att dölja tunnheten för oss själva. Men på platser som Väg 42 upptäcker man att all röken och alla speglarna har tagits bort. Vad som återstår är syrsors spel och anblicken av blad vilkas gröna färg mörknar mot svart; grenar som bildar former som liknar ansikten; bultandet av hjärtat i bröstet, trummandet av blodet mot ögonens baksidor, och himlens utseende när dagens blå blod rinner ut ur dess skinn.
(”Benrangel” av Stephen King i översättning av Thomas Preis)
Vissa böcker älskar man bortom vett och sans, vissa böcker bär man med sig i ett permanent avtryck, som en osynlig tatuering på hjärnbarken, tänker jag mig, eller låter det äckligt? Dessa böcker tänker man på då och då fast det kanske gått år och åter år sedan man sist bläddrade i den. För mig är ”Benrangel” av Stephen King en sådan bok. I morse, när termometern redan passerat trettio grader i skuggan och det sved i halsen av en annalkande förkylning, tog jag med min pappas hjälp fram stegen, klättrade upp och hämtade den svenska utgåvan som funnits i översta bokhyllan i vårt hus i norra Spanien i 16 år (naturligtvis har jag den i engelsk pocket hemma, oroa er inte). Jag hällde upp ett stort glas Vichy Catalan, satte mig i skuggan och började läsa. Och redan från början stod det klart, vissa små översättningsfrågetecken till trots (”kreativt skrivande” hade nog varit bättre än ”skapande skrift”, till exempel, och jag är inte säker på att man i dag hade översatt namnet på Mike Noonans sommarställe), att den var ännu bättre än jag mindes den. På en gång stod det även klart hur mycket jag inspirerats av den här boken – som läsare och författare, i ordval såväl som hur jag ser på skräck och skrivande; helt klart är jag skyldig King åtminstone ett par formuleringar ur ”100 hemskaste”, inser jag nu. Ändå hade det gått nästan tio år sedan jag senast läste den – vissa böcker funkar uppenbarligen så att de tar sig in allra längst in i hjärnans skrymslen och vrår, stannar kvar i form av lösryckta fraser och tankar som man formulerar om till sina egna.
”Benrangel” är en spökhistoria; det är en kärlekshistoria och sorgeskildring; det är en berättelse om att städa ur de tillstängda rummen i en människas inre. Ytterst läser jag den ändå som en historia om skapandets villkor och fiktionernas makt, och jag myser när King placerar Tad Beaumont och Bill Denborough sida vid sida med Clancy, Grisham, Maugham, de Maurnier och Cornwell. En av de finaste komplimanger jag fått för mitt skrivande någonsin kom för någon vecka sedan av Ida Höglund på Instagram då hon kallade mig ”Kvinnan som läser och skriver om böcker som om hela verkligheten utgår från litteraturen”. Det är i fiktiva världar som TR90, i Dark Score-sjöns kalla vatten som jag får näring för en sådan världsåskådning. Jag hoppas att Stephen King har åtminstone en till roman av samma kaliber i sig (”Lisey’s Story” var nära, fast ändå inte). Älskar när han skriver om författare, och han har aldrig gjort det bättre än här.
Det refereras också till massvis av författare andra än Mike Noonan och hans Derry- och Castle Rock-vänner, döda och levande, klassikerstämplade och airport lit-klassade, i ”Benrangel”. En av dem, så i högsta grad med att han gett King titeln till boken (på engelska heter den ”Bag of Bones”) är Thomas Hardy, som tydligen lär ha sagt att ”I jämförelse med den tråkigaste människa som vandrade på jordens yta och kastar sin skugga där är den allra skickligast tecknade gestalt i en roman inte mer än ett benrangel”. Jag vill inte ge Hardy rätt där. Inte när det finns böcker som ”Benrangel” att läsa. Tyvärr blev filmatiseringen, i gammal anrik Kinganda, superpajig, men det förtar inte ett uns av lyskraften från den här vackra, sorgliga och kusliga pärlan till roman som ledigt placerar sig på min topp fem över de bästa Stephen King-verken någonsin. Och om ni ursäktar mig nu så har jag en skuggig altan och en gammal vän att uppsöka, en väg att gå uppför medan syrsorna spelar…
Read Full Post »
Dark Places 