Titlar – what’s in a name?

Kallelsen.
Salamandertider.
Lady Lazarus.
#nofilter.
100 hemskaste.
Orkidépojken.

Där har vi dem, mina sammanlagda bok- och novelltitlar än så länge. (Den sistnämnda är inte en färdig bok än, men titeln har jag haft klar länge.) Vad tycker ni, går det att se några gemensamma nämnare, annat än upphovskvinnan? I couldn’t help but wonder: finns det en typisk Helena Dahlgren-titel?

Kanske att de är tydliga titlar. Den där snärtigheten jag tydligen inte kan hålla mig borta från. ”100 hemskaste lyder den slagkraftigt, utan att tjafsa med undertitlar”, skriver Björn Kohlström i sin recension av 100 hemskaste. Egentligen ÄLSKAR jag undertitlar, och jag älskar att William Peter Blattys Exorcisten i den första svenska utgåvan hade undertiteln ”En chockroman”. Vi behöver fler chockromaner, det är min känsla här.

Fast: när det gäller mina egna titlar har jag alltså gått på kort, koncist och slagkraftigt. Jag bestämmer mig alltid väldigt tidigt för titeln, ibland till och med innan jag börjat skriva. Så här tänker jag kring en boktitel:

1. Den ska vara lätt att lägga på minnet. Hatar själv alla de där långa, hopplösa titlarna man alltid blandar ihop. Jag vill att mina presumtiva läsare ska minnas vad mina texter heter, så att de kan fråga efter dem och sprida vidare ordet om de känner för det. Jag kommer aldrig att skriva om att springa uppför eller nerför sommarängar eller ha ”extremt” och ”olidligt” i titeln. Det är ett löfte.
2. Den ska vara så unik det bara går, för att undvika den förrädiska felköpsfällan eller riskera att blandas ihop med andra snarlika titlar. Dessutom är jag en rätt unik liten snöflinga, faktiskt. I skrivande stund ger ”Orkidépojken” inga träffar över huvud taget på Google, förutom presentationssidan här på bloggen och en intervju med Jens Daniel Burman där han frågar mig vad jag skriver på just nu. Nästa år hoppas jag på fler träffar. Är Salamandertider ens ett ord? VAD ÄR DET ENS? Svar: en snygg titel, som passar in på shapeshiftertemat i novellen. ”Att få ömsa detta trista men fullt tjänliga skinn och förvandlas till en vacker salamander”, heter det på en plats i novellen. Det för mig in på nästa punkt angående hur jag tänker kring titlar, nämligen:
3. Det ska finnas en mer eller mindre tydlig koppling till textens innehåll. Det kan vara en litterär referens som i ”Lady Lazarus”, där huvudpersonen är besatt av Sylvia Plath och dikten ”Lady Lazarus” blir en besvärjelse. Eller, som med ”Kallelsen”, ett eko av H.P. Lovecraft kallande efter Cthulhu. ”Orkidépojken” är en allusion till en viktig person i berättelsen, som till sist kommer till tals själv. I skuggorna, där jag som bekant gillar att uppehålla mig, finns en Twin Peaks-referens, såklart. Den räknar jag kallt med att ni tar.
4. Den ska göra sig bra typografiskt. Gärna passa ihop med omslaget i stort också.

När jag gick runt och funderade på vad som förenar de titlar jag än så länge hittat på tänkte jag ett tag att alla har bestämd form, men det är ju faktiskt bara två, ser jag nu. Men den där tydligheten, ett slags konsekvenstänk, finns nog i alla i någon mån. Kanske finns det en typisk Helena Dahlgren-titel. Jag skulle tycka det var roligt om det var så.

Hur tänker ni kring titlar?

 

Read Full Post »

No need to sparkle

Det är så trösterikt, det där citatet, eller hur? Särskilt den andra raden. Du behöver inte gnistra, säger syster Virginia, och jag vilar en stund i de orden. Tänker på hur orimligt mycket tid jag lagt – lägger – på att gnistra, i och bortom text. Jag är en duktig flicka, alltid varit, jag lever, sover och andas duktigt. Inget jag gör, säger, presenterar är någonsin gott nog. Kunde jag inte ha varit lite vassare, lite roligare, lite bättre? Kunde jag inte ha gnistrat till lite, lite mer?

Förra helgen var jag på Bokmässan och gjorde flera moderatorsjobb. Det gick väl bra, jag hade kul, kände mig förberedd. Fick fin feedback från alla inblandade. Siri Pettersen skrev på Twitter till mig att hon fangirlrantat om mig till sina svenska förläggare. KÄNDE jag mig bra? Nej, det gör jag aldrig. Möjligen mitt upp i, när adrenalinet fortfarande sprutar. Då. Kanske. En liten, liten stund. Sedan är det borta. I don’t sparkle, I don’t shine, I don’t sparkle in my eyes, för att parafrasera en låt jag lyssnade mycket på för tjugo år sedan, då jag tog till bokstavligt glitter från topp till tå för att gnistra till.

Om jag kämpar med att känna mig tråkig, att inte gnistra mer, IRL så är det ingenting jämfört med hur det är i text. En återkommande kritik från min första skrivarkurslärare – herregud, kanske inte ens kritik ändå, utan snarare en iakttagelse, skitsamma, jag tar allt som kritik – var att jag inte kunde låta bli att vara rolig. Allt blev en punchline, kvickt levererat med snärtig rubrik. Jag uttryckte mig i oneliners till och med när jag skrev om seriemördare. I synnerhet då. Kanske blev det så eftersom engelska var språket vi arbetade med och skrev på, ett språk jag förknippar med att vara witty (verbala motsvarigheten till sparkle)? Femton år senare är detta ett tic jag fortfarande kämpar med.

Ändå borde det vara relativt lätt att hålla sig för skratt när man skriver så pass mörka berättelser som jag gör. Ensamhet, förgänglighet och tristess är återkommande teman i mina noveller. Två av fyra huvudpersoner dör i slutet, eller slukas hela av avgrunden (det är ingen spoiler). Mitt nya skrivprojekt handlar till väldigt stor del om tristess och ensamhet, också. Två av tre berättarröster är fördömda på ett eller annat sätt, den tredje tillbringar mycket tid med att ligga bakfull på gravstenar och vänta på att livet, något annat än, ska börja. Jag har valt att placera dem i Tyresö, där jag är uppvuxen och fortfarande bor. Deras värld – deras yttre värld, åtminstone i två av fallen, för den tredje lämnar inte sitt hem, är således inte en del av närområdet – är min värld. De känner samma doft från pepparkaksfabriken som jag när jag cyklar med mina barn till skolan om morgnarna, handlar i samma butiker, går på samma gator. Sunkhaket som en av dem ofta går till finns inte mer, det revs för några år sedan, men eftersom min berättelse utspelar sig 2011 och det som lokaltidningar alltid kallade ”haket” stängde 2013 existerar det i högsta grad i min fiktion, i min värld.

Jag googlar, läser en artikel från lokaltidningen Mitt i Tyresö från 2015, faktiskt just samma artikel som fick mig att vilja placera några av mina fiktiva otäckheter där, precis nedanför mitt bostadsområde, inte mer än en tom gräsplätt nu:

De sista åren fick krogen heta Pub Bollmora – allt för att tvätta bort det skamfilade rykte som puben under åren dragit på sig.

Det skamfilade, nötta, bedagade, tråkiga: how I love thee! Men att skriva om det tristessartade är svårt. Allt som oftast känner jag mig tråkig. Tänker att nu måste något HÄNDA, ett litet citat kanske, en smart referens, de som fattar fattar. Fast personerna på haket med det skamfilade ryktet inte är några Oscar Wilde-gestalter. Jag kämpar med att inte försöka gnistra. Så just nu vill jag tristess, försöker dröja kvar i långtråkiga mulna eftermiddagar med utspilld öl och blippande Jack Vegas-maskiner. På andra sidan vägen kör blåbussarna mot stan. Ingen på haket kliver på. Himlen känns trång. Kanske copypastar jag det här in i mitt worddokument sedan. Jag vet inte hur många dokument och utkast jag har just nu, någon gång måste allt fogas samman. Somliga saker är instruktioner till scener, annat gestaltning. Mycket kanske både och. Jag är ingen synopsisförfattare, intrig är inget som driver mig. Istället utgår jag, alltid, från platser och stämningar. Sedan kanske något händer. Eller så händer ingenting, utåt sett. Kanske tycker den uttråkade cigarettflickan på uteserveringen att den slitna kvinnan i jeansjacka tittar märkligt på henne. Hon vänder sig om, fäster blicken och så i en sekund, om ens det, är kvinnans tänder gula ruttna stumpar, hennes ögon silverfärgade. Hon mimar något. Eller skriker hon? Varför är det bara flickan som märker något? Hände det?

Det ska jag ta reda på ikväll. Och om det inte gnistrar så tänker jag inte vara ledsen för det. Då har jag åtminstone skrivit. För som en annan syster, syster Dorothy, sade: jag gillar inte att skriva – men jag älskar att ha skrivit.

Read Full Post »

Jag minns mina spinningcyklar och hur de brukade ta på mina fiktiva skapelser

Jag får mina bästa idéer när jag gör allt annat än att skriva. Skrämmande ofta handlar det om något så barockt som fysisk aktivitet. Idén till ”Kallelsen”, till exempel, fick jag på en spinningcykel. Så länge jag lever kommer jag att kämpa med att få ihop kopplingen mellan en Lovecraftinspirerad skräcknovell om en fiskarhustru i Bohuslän kring förra sekelskiftet och en svettig spinnsal där instruktören skriker ”KOM IGEN NU, KÖTTA!” till Scooter. Kan det bli mer anakronistiskt?

Ändå: det är något med författare och fysisk aktivitet, inte sant? Hur ofta läser man inte om författare som tar dagliga promenader i anslutning till ett påbörjat eller avslutat skrivpass? Författare som blir påkörda under dessa promenader? (Hej Stephen King!) Sade inte någon gammal grek eller romare något om att man tänker bättre när man promenerar? (Eller var det Therese Bohman?)

Kanske är det så enkelt som att den fysiska aktiviteten, om vi för ett ögonblick kostar på oss att bli en aning historierevisionistiska och låtsas att Runkeeper och Pokémon Go aldrig uppfanns, är ett av få tillfällen då den ständigt uppkopplade nutidsmänniskan tvingas stänga av. Jag kan inte använda mobilen när jag simmar mina fyrtio längder eller kör ett spinningpass. Istället är jag ensam med mina tankar, mitt envist bultande hjärta, jag hör mitt blod susa i öronen. Kommer närmare mig själv än vanligt. Under huden. Där skapas, tänker jag, det där rummet man letar efter så förtvivlat. Ett slags andrum, rentav. Nästan alla mina bästa idéer har kommit till mig på behörigt avstånd från en dator. För min egen del sker världsbygget och idésnickrandet i huvudet, i ett oskrivande tillstånd där gränsen mellan det medvetna och det omedvetna är skörare än någonsin. Det tillståndet kan vara i allt från ett par dagar till flera månader. Denna sommar, till exempel, har jag gått omkring i mitt centrum och föreställt mig mina huvudpersoner där. Det är en kittlande känsla, att hitta på! Kanske i synnerhet när hittepået bokstavligt talat – så är det alltså med mitt skrivprojekt – bor granne med mig själv.

För egen del är varje uppstartsprocess, men också själva skrivfasen, oerhört hjälpt av regelbunden fysisk aktivitet. Om man som jag harvat runt på ätstörningsspektrat och har svårt att särskilja träning från kroppens utseende och vissa ätmönster är det jättebra att fokusera på motionens psykiska effekter. Kanske är det rentav det enda sättet för mig att kunna motionera utan att trilla dit i gamla destruktiva tankar. Just nu cyklar och simmar jag mycket, och promenerar. De två första träningsformerna är bra för att rensa hjärnan, ladda om, medan promenerandet är förvånansvärt kompatibelt med skrivande. Därför har jag alltid med mig mobilen som ett slags digitalt anteckningsblock. Dessa andrum fungerar som ett slags ickepresterande förarbete; när jag väl sätter mig ner för att skriva känns mycket klart. Åsa Avdic, som debuterade tidigare i höst med dystopideckaren Isola, är inne på en liknande linje i en intervju med Books & Dreams (inte specifikt om träning, men om detta att en bok faktiskt i viss mån kan skriva sig själv ibland):

Sedan är det ju inte själva skrivandet son tar mest tid, utan att tänka och hitta på, och det kan man ju göra var som helst.

Allt detta skrivande som inte är skrivande: det kommer jag att uppehålla mig mycket vid här. Jag tänker att det är nog så viktigt. 

Read Full Post »

Vad händer?

Ja, hörni. Jag vet inte. Vad vet man, egentligen, om något? Kanske är bilden här bredvid ett järtecken, vad tror ni, lever liket, trots allt…?

Vad jag vet: att jag just nu inte har tid att bokblogga – knappast en spoiler med tanke på inläggsfrekvensen det här året. Det är svårt att kombinera bokskrivande, bokredigerande och boksläpp, moderatorsuppdrag, nästan-heltidsjobb, barn, kärlek, vänner, något slags liv med regelbundet bloggande, åtminstone recenserande. Jag hinner ju inte läsa nu för tiden! Eller snarare: jag har kommit att inse att jag nog måste välja. Vill jag läsa böcker eller skriva om böcker? Det sistnämnda fungerar inte utan det förstnämnda, det förstnämnda blir, åtminstone är det något jag upptäckt den här blogglösa sommaren och hösten, nästan roligare, åtminstone mindre kravfyllt, utan det sistnämnda. Och det finns ju sociala medier också, där man kan diskutera läsning. Ergo: detta är inte en bokblogg längre. Men sänd inga gråterskor med sorgflor, vänta lite med dussintalet vita liljor, svep inte in mig i plast, snälla ni, ity kanske är det istället något annat…?

Vadå, undrar ni. Tja, det får tiden utvisa men jag tänker kanske någon form av ”Hej dagbok”-blogg à la mina tidiga Skunkdagboksår (cirkeln sluts). LIVET, filtrerat genom popkultur och läsning, fast utan recenserandet. Eller en skrivarblogg? Just nu skriver jag på vad jag (och förlaget jag skrivit kontrakt med, one can presume) tror och hoppas ska bli en roman. Man kan läsa mer om det här om man vill. Vill i detta sammanhang passa på att tacka alla fantastiska författare som under senaste året gett ut korta, koncentrerade romaner som också får läsas som romaner, inga prefix eller diminutiv. (Ja, jag tittar t ex på dig, Linda Boström Knausgård – oj vad jag gillar Välkommen till Amerika och oj, vad inte ett enda ord känns onödigt, hur GÖR människan?!) För medan 300 sidor känns så ångestladdat att man nästan kan ana spyan i munnen känns 90, 100, t om 150 sidor mer eller mindre görbart. Jag inser ironin i denna känsla efter alla maratoninlägg jag skrivit här.

Ja. Så får det bli. Jag har förlitat mig så länge på er nu, kära läsare. Ni har navigerat mig genom flera bloggar, via barn och skilsmässa och begynnande författarskap, och jag vill ha med er även på denna resa. Och jag behöver pressen, jag behöver en tilltänkt publik redan nu. Till skillnad från de som älskar att skriva hela tiden (vilka ÄR dessa människor, anyway) har jag dagar, veckor, månader då skrivandet, på samma sätt som allt som plötsligt är ett måste, känns tungt, då vägen till tangentbordet mest liknar en Golgatavandring. Då kan man, som underbara Maria Turtschaninoff sade i en intervju hon gjorde i finsk TV nyligen, behöva lura hjärnan genom att skriva för hand istället. Eller – detta funkar för mig – i mobilen tidiga morgnar på väg till jobbet. Och vad vet jag, kanske kan man blogga om sitt skrivande också. Jag tror att det kan hjälpa, och att det kan bli rätt kul, inte minst när vi står där på Bokmässan nästa år och dricker bubbel och håller min bok i handen. Det är den målbilden jag fokuserar på just nu. För inte är det lätt att skriva när skrivandet pga ekonomi och det där LIVET måste ske på morgnar, kvällar, helger, allt som oftast med en vardagsmosig hjärna, trilskande avlopp och en tvätthög så stor att det känns lättast att göra en David Beckham och köpa nya underkläder istället för att tvätta. (Som det heter i briljanta Todd Solondz-filmen Storytelling, som har ett lika briljant soundtrack av Belle & Sebastian, IT REALLY HAPPENED! Fast jag är rätt övertygad om att Becks inte köper sina delicates på H&M.)

Då. Då kan man behöva någon att hålla i handen. Ja. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det är så det måste bli nu. Dark Places i frenetisk jakt på Ett eget rum: jo, vi ska försöka hinna spela in nya avsnitt vad det lider. Hur skapar man a room of one’s own i vardagen? Vad funkar och vad funkar inte? Sådant vill jag försöka bena ut. Och om jag känner mig själv rätt kommer de fiktiva psykoserna, f’låt, ANALYSERNA, av sig själva, så dem behöver ni inte sakna.

Dark Places bokbloggen är död, leve Dark Places skrivarbloggen! Ett så kallat liv, trots allt.

Vill ni följa med? Vill ni kanske rentav kommentera och ställa frågor ni vill ha svar på? I’m yours, det vet ni vid det här laget. ❤

Hade tänkt illustrera detta inlägg med en bild på Virginia Woolf, förresten, men blev så beklämd av det som Lina Kalmteg i sin romandebut Jag såg livet tvingas i mig kallar ”det speciella utseendet” att jag inte mäktade med det; det kändes inte rätt, plötsligt fick jag samma känsla som jag ibland får när jag bläddrar i modetidningar, en sjunkande, ledsen känsla. (Författarkost, författarkropp, ideal och mytbildning kontra det faktiska sittfläsk som de flesta skrivande människor, det inbillar jag mig ändå, har: där har vi kanske ett kommande inlägg.) Så, förlåt, Virginia! Här kommer en bild på Shirley Jackson istället (2016 års Instagramtrollsvans ba: ”HELENA, UPPMUNTRAR DU FETMA?!!” Jajamen, det gör jag!), som rätt väl illustrerar hur det kan se ut när man sitter och tänker på Konsten medan ens ungar och husdjur pockar på uppmärksamhet. Fast det hade förstås blivit ännu bättre med en katt. Allt blir bättre med en katt, det är sedan gammalt.

Vi hörs snart igen, hoppas jag! Och som sagt, skicka gärna frågor som ni vill att jag svarar på, ”Just ask me, I won’t say no, how could I?”.

Read Full Post »

Jag (och ”100 hemskaste”) kommer till Uppsala English Bookshop under Kulturnatten!

I couldn’t help but wonder: hur många år har jag gästat English Bookshop under Kulturnatten som moderator, och bloggat om det här? Svar: fyra år i rad, mellan 2011 (Helen Fitzgerald och Karen Campbell) och 2014 (Barry McCrea, de två föregående åren intervjuade jag William Sutcliffe och Elizabeth Hand). 2015 missade jag själva Kulturnatten, men åkte i gengäld till Uppsala redan under våren för att intervjua Sarah Waters på Uppsala Stadsbibliotek i samarbete med Uppsala Internationell Författarscen och min hovleverantör av fiktivt mörker. I år återvänder jag – och blir själv intervjuad, i egenskap av författare! Ser så otroligt mycket fram emot detta. 19.30 på lördag börjar min programpunkt, och jag kommer att signera ”100 hemskaste” och bonusboktipsa (personal shopper, anyone?) och prata hur mycket ni vill, så kom dit vetja! Innan mig pratar Ola Larsmo om sin nya roman ”Swede Hollow”, missa inte heller det!

Read Full Post »