Något börjar, något tar slut

Första meningen på min roman: ”Sjung om studentens lyckliga dag.”

Sista meningen på min roman: ”Dessutom, och det här är en stor fördel: det är inte orkidéer.”

Så! Nu är det bara att skriva klart allt däremellan. Well, man kan ju lura sig själv att det är så enkelt, i alla fall.

Imorgon börjar november och med det NaNoWriMo. Jag tänkte försöka använda november åt att skriva så mycket jag kan på min roman (och i viss mån även novellen), utan att för den sakens skull gå all in, det har jag helt enkelt inte tid med. Till första advent hoppas jag vara på sluttampen åtminstone. Se ljuset. På väg dit känns det psykologiskt bra att ha skrivit slutkapitlet, även om det inte nödvändigtvis blir de allra sista raderna när allt är färdigskrivet och –redigerat. Jag tänker på det som en sorts kompass att ha på vägen. Synopsis försökte jag med i början, men övergav när jag började gestalta istället för att planera. Jag ville skriva ut, och skriva mig vidare, så fort jag började göra stolpar och då kändes det mer logiskt att byta dokument. Nä, jag är nog ingen synopsisförfattare, och det är handlingen – att saker och ting ska hänga ihop – som är min stora akilleshäl, tror jag. Är det sådant som händer livslånga Språk & Stämnings-anhängare? Ack ve, dessa krav på logik!

Per Hagman utkommer med en ny självbiografisk roman, ”Allas älskare, ingens älskling” (TITELN!), i april nästa år, fick jag reda på idag. Han är nog inte heller någon synopsisförfattare, tröstar jag mig med. Det finns uppenbarligen författare – stora författare – som inte kan låta bli att skriva och känna sig fram, famla i mörkret. Tills jag är klar med mitt råmanus kommer jag att dela upp författare i två grupper: de som jobbar med synopsis, och de som inte gör det.

Read Full Post »

Skräcktips i Nyhetsmorgon!

 

I morse var jag med i TV4 Nyhetsmorgons eminenta bokpanel och tipsade om Halloweenkompatibel läsning tillsammans med Christoffer Carlsson och Titti Schultz. Här kan ni se klippet.

Böcker som nämns i inslaget:

”Kaninjägaren” av Lars Kepler
”Kvinnan i svart” av Susan Hill
”Yuko” av Jenny Milewski
”Vattnet drar” av Madeleine Bäck
”The Secret History of Twin Peaks” – Mark Frost
”Demon Theory” av Stephen Graham Jones

Read Full Post »

I’ve come to wish you an unhappy birthday

Facebook påminner mig om att det är två år sedan min MIX-novell #nofilter utkom. Det är en text som har en sorts särställning i min produktion. Inte för att jag gillar den särskilt mycket – nej, faktum är att jag inte gillar den alls. Den påminner alldeles för mycket om en tid i mitt liv som var så mörk och jobbig att jag inte riktigt förstår hur jag överlevde. Men det gjorde jag, och det är jag glad för. Och jag har den här novellen som ett slags fallstudie över hur djupt man kan sjunka innan man till sist kravlar sig upp igen. Jag fattade inte hur självbiografisk den var när jag skrev. Kanske tur det.

Någon kallade #nofilter för ”en Repulsion för sociala medier-åldern” och det är, med facit i hand, ett sammanbrott man bevittnar i berättelsen. Mitt sammanbrott. Slutet på ett liv som jag en gång trodde skulle vara för evigt. Huvudpersonen är jag, det grinande skelettet som står med klorna på hennes axel när hon ser sig i spegeln med telefonen i handen är också jag. Monstret, c’est moi. Kvinnan på bilderna som illustrerar novellen är otvetydigt jag själv, och den metaaspekten gjorde att allt kröp ännu närmare, oåterkalleligt. Jag färgade håret strax efter att novellen kom ut. Köpte nya kläder, rasade i vikt eftersom min aptit för första gången i mitt liv var borta. (Den kom tillbaka.) Jag ömsade skinn, blev någon annan, men reste mig ur askan som Lady Lazarus till sist. Till skillnad från mitt alter ego i fiktionen jagades jag inte in i skogen, in i mig själv. Jag hittade ut.

När jag tänker på den där hösten, och sommaren som förekom den, då jag började skriva novellen utan att ännu fatta att mitt äktenskap var över, känner jag de där klorna borra sig in i mig på nytt. Det blir plötsligt svårt att andas, och jag minns. Just så var det. Varje morgon trycket över bröstet när jag vaknade. Under arbetet med novellen insåg jag att jag var tvungen att skriva berättelsen ur ett annat perspektiv, skifta från jagperspektivet som är default för mig när jag börjar skriva till duperspektiv. Jag var tvungen att distansera mig för att kunna skriva klart, i dubbel bemärkelse. Joyce Carol Oates säger i intervjun med Stig Björkman i senaste numret av Vi Läser att romanerna som är skrivna i första person är de som är allra lättast att skriva. Jag håller med om det. #nofilter var inte lätt att skriva. Förmodligen inte särskilt lätt att läsa heller för folk som är nära mig. Men jag är glad att jag skrev den, och jag tänker att det kanske ligger något i den där gamla klyschan om skrivande som terapi. När skrivandet är ens sätt att kommunicera med sig själv och omvärlden så att det svåra blir begripligt går det nog att tala om det terapeutiska värdet. Fast: man inser det inte då. Inte förrän efteråt, som det heter i Edith Whartons novell. Jag är trots allt tacksam över att jag har skrivandet som en ventil. Det jag skrivit efter #nofilter är nog inte märkbart gladare eller lättare, men jag kan vistas i de texterna utan att känna klorna på axeln. Därmed inte sagt att jag skrivit min sista text om flickor som går vilse i skogen. Vissa litterära tics blir man helt enkelt inte av med.

Read Full Post »

Konsten att vara sann mot sig själv

Har, parallellt med Orkidépojken, börjat skriva på mitt bidrag till kommande ”13 svarta sagor”-antologin som jag bloggade om för ett tag sedan. Tror inte jag fattat hur mycket jag saknat att skriva skräck i novellformat. Min största kärlek, trots allt. Min första kärlek. Swedish Zombie-Jonny har läst min pitch och kallar den ”en brutalare version av We Have Always Lived in the Castle”. Så mycket älsk på branschfolk som FATTAR! Alla mina kontakter med förläggare och redaktörer, oavsett förlag, har varit med sådana som fattar. Det är så otroligt lyxigt. Och, faktiskt, oändligt mycket mer värt än guld och gröna skogar. Det handlar om kredd, som Hardy Nilsson sa. Är det tjurigt att tycka så? Jamen, då är jag väl indie for life då.

Om jag skulle ge ett tips till alla som drömmer om att bli publicerade så är det att vara sann mot sig själv. Det kan vara svårt, så in i helvete svårt, särskilt när man så förtvivlat gärna vill bli läst och utgiven och det ena och den fjärde kommer med förslag på hur du ska förändra dig själv. Naturligtvis bör man vara lyhörd för kritik och ändringsförslag, men gör inte våld på dig själv och den du är i processen. En svensk deckarförfattare som jag älskar att vara Facebookvän med eftersom hon är så kul (och också gärna läser i bokform) skrev häromveckan om hur ett glossigt magasin kontaktade henne och ville att hon skulle vara med i ett reportage om deckardrottningar. Fokus skulle vara på framgångskoncept och det kvinnliga entreprenörskapet. Hon tackade nej med motivering att hon hellre pratar om sitt skrivande. ”Om jag inte duger som jag är får de ta någon som duger bättre.” Så mycket respekt! Själv kan jag tänka mig att tituleras skräckdrottning om jag får vara mitt vanliga blekfeta, nördiga jag. Ingen ska få ändra mig till något som jag inte är eller inte kan stå för. Men jag vill alltid, alltid omge mig av folk som FATTAR. Som låter mig vara mig själv, i text och bild. Och ja, jag inser hur lyckligt lottad jag är som får vara det. Det är inte lätt att nå ut eller bli läst. I det rådande klimatet, i konkurrensen, är det alltför lätt att göra om sig efter omvärldens önskemål. Jag fattar det, och har full förståelse för de som hakar på. Samtidigt är det så otroligt befriande med de, som den motvilliga deckardrottningen, som står upp för sig själva, som skriver under på mitt älsklingscitat från ”Hamlet”, ett av de där citaten som varit ledstjärnor för mig sedan tonåren:

To thine own self be true

Det är Polonius som säger det till sin son Laertes, de sista orden innan de skiljs åt, och jag tycker att Shakespeares ord håller åtskilliga sekler senare, i allra möjliga sammanhang. Om jag var en sådan som höll mig med citatstenar skulle jag ha en med det här citatet. To thine own self be true, hörni. Lättare sagt än gjort, men ändå det som håller i längden.

Och om ni undrar: nej, jag har inte bytt förlag, jag har bara tydligen som mål att skriva för så många uppdragsgivare som möjligt. Alla som vill ska få en text av mig! En sorts litterär polyamorösitet, if you will. Eller möjligen begynnande storhetsvansinne. Haha.

Read Full Post »

A room of one’s own

Tjänstledighet beviljad för nästa år. Stay tuned!

Read Full Post »

Den skapande ensamheten vs. det direkta, brusande livet

Att välja den skapande ensamheten i stället för det direkta brusande livet – det måste ju vara diktens djupaste betingelse. Är det inte så?

— Karin Boye (@karinboye) October 19, 2016

 

Visst är det så, Karin. Jag tänker ofta på hur svårt det är att förena det skapande livet med det som ständigt brusar, pockar, pågår, måste uthärdas. Folk som vill kallprata i lunchrummet när jag sitter försjunken i en bok, eller försöker anteckna något vettigt i mobilen, visst önskar man att de skulle ha en mutefunktion? Visst önskar man att hela det direkta, brusande livet, ibland så underbart, ibland så jävla DIREKT (I don’t do direkt, inte direkt i alla fall), skulle ha det?

Desto skönare, då, när den knivskarpa tystnaden infinner sig. Jag är visserligen rätt bra – för bra? – på att multitaska. Kan tvinna intrigtrådar i huvudet medan jag kånkar mjölkpaket och kattsand och lyssnar på ungarnas ”Familjen Rysberg”-recaps. Skriva stödord i mobilen medan någon pratar alldeles för högt på bussen. Hitta något slags frid och rum för skrivande även i bruset. Någon sade till mig att Sandra Beijer skrev hela sin debutroman ”Det handlar om dig” i mobilen. Jag finner någon sorts tröst i det.  Men ultimat är det ju inte, inte ens i närheten, och min längtan efter det som Karin Boye beskrivit så fint är ständig. Det är likväl en paradoxal längtan, eftersom den innebär ett avkall på livet och människor däri som jag älskar och vill ha nära. Jag tänker att det är den skrivande människans ständiga dilemma. Lämna mig ifred. Lämna mig inte. Var tyst. Tala till mig. Gå. Snälla, kom tillbaka. Mitt liv just nu handlar väldigt mycket om att försöka skapa förutsättningar för att ta mitt skrivande på allvar. Tyvärr är det så världsligt alltsammans. Futtigt. Siffror, procentsatser och kalkyler, so far from where I’m determined to go. I samma Morrisseylåt som jag citerade precis – en av de mest underskattade tycker jag, ”Seasick, Yet Still Docked” heter den, ni hittar den på ”Your Arsenal”-skivan – sjunger Morrissey även om att han är ”Staggering through life’s very constant lulls”. Länge tillskrev jag de orden Tyresö gymnasiums smutsgrå linoleumgolv, de ändlösa korridorerna där det aldrig tycktes finnas tillräckligt med luft, men dessa ”very constant lulls” finns i högsta grad i vuxenlivet också. Kanske i ännu större utsträckning där. Härom morgonen, när min ena dotter var så trött att hon vägrade lämna sängen, sade jag till henne att man är tvungen att gå upp ändå, klä på sig och börja dagen fastän man är trött, det är så det funkar. Jag tror hon hörde på mig att jag inte hundraprocentigt kan stå bakom det. Men kanske att skrivande, skapande över huvud taget, är ett sätt att hantera dessa very constant lulls, tråkbruset. Behöver jag bruset för att vilja välja den skapande ensamheten? Det är ju omöjligt att veta, men intressant att tänka på. Berätta gärna i kommentarsfältet hur ni tänker kring detta.

Efter mitt skrivarmaraton häromveckan, där jag skrev närmare trettio sidor (trettio BRA sidor, tror jag…) på ett drygt dygn, har jag inte skrivit särskilt mycket. Umgåtts med mitt manus har jag, funderat på saker jag behöver lösa, lägga till. Just nu jobbar jag inte särskilt mycket med att plocka bort, försöker tänka addition snarare än subtraktion. Vill ha något att jobba med. Förhålla mig till. Och så lektörsläser jag en hel del manus, vilket är kul och nyttigt. Fast jag är inte säker på att jag förmår plocka på mig lektörsglasögonen när det gäller min egen text. Herregud, klarar någon det? Är det ens något att sträva efter? Jag har inte alltid varit snäll mot mig själv, men jag är nog ganska bra på att vara snäll, eller åtminstone tillåtande, mot mina texter. Åtminstone tills manus är inlämnat och självföraktet är totalt. Som tur är går det också över. Det mesta gör ju det.

I helgen, efter att jag lämnat över tjejerna till pappa via barnkalas, tänker jag däremot kavla upp morgonrocksärmarna, slå på datorn och SKRIVA. Återkommer angående resultatet.

Read Full Post »

En förbannad skräckpodd

Förra veckan spelade jag in ett skräckspecialavsnitt med de grymma kvinnsen i En förbannad podd. Vi bokcirklade Michelle Pavers ”Evig natt”, pratade ”100 hemskaste”, Nobelpriset och skräcktrauman – och så blev jag faktiskt lite förbannad. Stort för mig som inte brukar kunna bli det. Länk till avsnittet här. Enjoy, m’dears!

Read Full Post »

Pga anledning

Mina fyra favorit-Dylans, i ingen särskild ordning:

Detta har någon säkert kommenterat tidigare, men är inte ”I’m Not There”-Cate Blanchett otroligt lik Jeanette Winterson? Tänk om HON, Jeanette, hade fått Nobelpriset istället. Om det hade varit hennes namn som Sara Danius läst upp. Drömmen. Ingen som läst mig en längre tid kan tvivla på att jag gillar rocklyrik, eller på allvar tro att jag bygger murar mellan litteratur och populärkultur. Till exempel har jag med en låt – Nick Caves ”Song of Joy” – i ”100 hemskaste”. Men är Nobelpriset i litteratur verkligen rätt arena? I dagens läge, när det skrivna ordet börjar kännas utrotningshotat och politiker kommenterar hur bra det är att bara behöva lyssna på en låt för att få koll på årets Nobelpristagare (en grav förolämpning mot Dylan, Bästa Beatrice!) istället för att – the horror!- läsa böcker? När Oates och Roth och Didion nu inte lär hinna få något pris (kan de kanske få dela)? Nä, jag är nog en av Björn Wimans tråkmånsar idag. Je suis en kulturkonservativ elitistisk tråkmåns, i alla fall i det här fallet. Och jag är glad att Morrissey diskvalificerat sig för all framtid i och med ”List of the Lost”, så slipper vi ta ställning till DET också. God helg!

Read Full Post »

Fräta bort allting utan spf

I min tonårsdagbok skriver jag i ett separat inlägg efter det där om cellförnyelsen om hur jag vill fräta huden med sol och saltvatten tills inget återstår av den jag var förut, med honom. Det låter rätt plågsamt (och hallå, spf!!!). Är det så Jocke känner när gamla fans vill att han ska sjunga om den svarta kostymen som ska av? Kostymen är inte jag, kostymen är inte jag. Det var mycket hudlager i min dagbok, kan jag konstatera. Jag gissar på 50% Jocke Berg, 50% Linda Skugge. Kanske är det en referens till Nick Drake-dokumentären ”A skin too few” också? Jag minns faktiskt inte. Men på vart och vartannat uppslag finns den, huden. Förvisso kroppens största organ, men ändå.

Grejen är den att jag fortfarande älskar hudmetaforer i texter.

I had from earliest childhood a sense that there was no skin between me and the world. I saw things other people didn’t see. Hands that slipped through the gaps in the air like falling leaves; a jagged outline like a branch but there was no branch and no tree. In bed at night I heard a voice repeating my name in a soft, insistent monotone. Cass. Cass. Cass. My father took me to a doctor, who said I’d grow out of it. I never did, really.

(Elizabeth Hand, ”Generation Loss”)

Så nä, jag har nog inte vuxit ifrån mina tonårsmanér. I never did, really. Boken jag skriver på nu har två berättarröster i nitton-, tjugoårsåldern. I det sammanhanget kanske det är bra att bära sin inre tonåring under huden. Vi får se.

Read Full Post »

Nu när vi fyllt alla hålen (då som nu för alltid)

Coop Arena, Luleå. Halvvägs genom Kents konsert ropar någon i publiken efter ”När det blåser på månen”. Jocke Berg ger sig in i ett långt resonemang kring varför han inte vill sjunga vissa riktigt gamla låtar. Han förstår inte längre varför han skrev dem, vem han var, vad han menade. Talar om gåshud av fel anledning. ”Utan dina andetag” går tydligen att spela i alla fall, om än i lätt synthmodifierad arenaskrud. Jag blundar och kysser min kille, skiter i om det är klyschigt. Tänker på när jag köpte ”Om du var här”-singeln, där låten först släpptes som b-sida, och gjorde blandband till killen jag var ihop med då. 
Saxat ur min dagbok från ungefär samma tidpunkt:

Det sägs att kroppens celler helt och hållet förnyar sig vart sjunde år. Det kommer en dag då du inte längre kommer att finnas i min kropp. Då jag är pånyttfödd, fri från dig. Jag både längtar och bävar dit.

Jag kan inget om cellförnyelse, gick humanistisk linje på gymnasiet, men jag tror att det där är en myt. Fast vem bryr sig när det blir bra dagboksmaterial för en överspänd prettotonåring? 

På vägen hem från konserten äter vi burgare från Korvgubben. Det tar flera minuter över en knastrig högtalare att reda ut halloumi vs veganburgare och vem som ska ha Fanta att dricka (svar: båda två). Vi har all tid i världen, känns det om. Samma morgon har jag lärt mig elda i kaminen i stugan där vi bor över helgen. Jag har inte skrivit en rad på romanen. Har inget behov, vill bara vara varm och mätt och kär och elda, i kaminen och i bastun, i våra hjärtan, i allt som vill brinna och fortsätta att brinna. En tanke snuddar vid mig, inte för första gången. Skriver jag bara när jag mår dåligt, är uttråkad, vill bort? Nu när vi fyllt alla hålen, vad återstår annat än det varma, mätta, kära? Det är så skönt att få vara kropp ett tag. På måndag slås vattnet av, vi måste hem, vi kommer att packa ihop allt och köra iväg. Jag kommer att börja skriva igen redan på planet. Kanske är det i detta som Stephen King kallat ”those inevitable dull spots in life” som jag har behovet att skriva. Jag är trots allt glad för att de finns men vet redan nu, medan vi stannar för en hjort med den största krona jag sett utanför naturprogram på tv, att det var länge sedan jag kände mig så lycklig. Mig själv nog. Man skriver inte bra tonårsdagböcker utifrån den känslan. Inte låttexter eller romaner heller. Jocke Berg har gått från att sjunga om att gå i bitar, spricka sönder och fylla alla hålen till att höra klockorna ringa från sitt sovrumsfönster i sekelskifteshuset. Jag kan sakna den råa, nästan Dagerman-aktiga ångesten från debutskivan men kan, många omlyssningar senare, uppskatta svalkan och vemodet i de nya texterna. Det är sent på jorden, man rustar för begravning. Borde jag vara ledsnare ikväll? Mitt hjärta tyngre?

Vi äter upp våra hamburgare och pratar om hur författare sällan behöver förhålla sig likadant till gamla alster som låtskrivare och sångare. Jag skulle aldrig vilja läsa upp mina tonårsdagböcker inför publik, tror jag. Är det så Jocke känner inför Kents debutsingel? 

Jag har fortfarande samma musiksmak som när jag var sjutton. Vissa saker sitter kvar under huden, hur mycket som än förändras. Det är rätt fint.

Read Full Post »