Sommaren 2017 må lämna avsevärt att önska vad gäller väder. Kanske även livskvalitet i övrigt för vissa, vad vet jag. Men vad som än händer kommer sommaren 2017 alltid vara sommaren då alla plötsligt pratade om Twin Peaks igen. På samma sätt som jag minns vaknätterna med huvudvärk, mjölkspyor och ren eufori från mina döttrars första månader på jorden kommer jag alltid minnas hur jag, måndag efter måndag, stapplade upp ur sängen. Hur jag, inte helt olikt Dougie Jones när han blir inledd till chefens kontor, avsnitt för avsnitt, grusögd måndagsmorgon efter grusögd måndagsmorgon, lät bautamuggen med damn good coffee vara min fyrbåk, min ledstjärna in i en värld lika underbar som sällsam. Och efter att jag sett veckans avsnitt (ibland två gånger på raken, om inte koffeinet kickat in tillräckligt fort) har jag diskuterat det med likasinnade på nätet. Jag har lyssnat på poddar, jag har läst recaps, jag har kommit ihåg Richard och Linda och 430, jag har läst på om White Sands, New Mexico och övervägt att läsa Moonchild av den brittiska ockultisten Aleister Crowly som sägs vara en stor inspirationskälla för både Mark Frost och David Lynch när det gäller de övergripande tematiska bitarna av Twin Peaks. Jag har med stor behållning tagit del av Johan Hiltons och Greta Thurfjells fejd om seriens vara eller icke vara. Fastän jag tyckte att bägge skribenterna hade sina poänger fann jag mig till sist vara team Hilton. Jag funderade till och med på att trycka upp en t-tröja med texten TEAM HILTON på. Istället läxade jag upp honom på Twitter om att Leo Johnson minsann hade en TVÅL i strumpan när han misshandlade Shelly, inte en apelsin. Det finns andra hustrumisshandlarmetoder än apelsiner, Hilton!
Jag har, om jag får säga det själv, varit a damn good fangirl. Lika hängiven som Annie Wilkes i Lida, minus de våldsamma tendenserna.
(Jag vet: det är ingen tävling. Men ibland, när man hällt i sig motsvarande åtta koppar kaffe före klockan åtta på morgonen och hamnar i en diskussion om huruvida Billy som nämns i avsnitt 12 kan vara samma Billy som David Lynchs son Riley ropar efter inne på RR Diner i slutet av avsnitt 7, känns det faktiskt som om det ÄR det.)
Men. Efter veckans avsnitt, där Audrey Horne äntligen gör sin milt sagt efterlängtade entré, känns det inte riktigt lika kul längre. Saker som skavt i mig ända sedan serien premiärvisades den 22 maj blir allt svårare att ignorera. Minns ni hur Log Lady (RIP, Margaret Coulson) i ett av de tidigaste avsnitten sade till Deputy Chief Hawk att ”Something is missing, and you have to find it”? Jag tror inte bara hon menade de saknade sidorna i Laura Palmers dagbok där. Jag tror att hon talade för majoriteten av kvinnorna i Twin Peaks, Buckhorn och Las Vegas. Och kanske är det David Lynch som måste hitta det.
Det finns med ett par lysande undantag – Naomi Watts! Laura Dern! Jane Adams som Constance Talbot, den ljuvligt screwballkomedi-smattrande obducenten som får proffscynikern Albert Rosenfield på fall! – helt enkelt inte särskilt mycket för den kvinnliga ensemblen att jobba med. Grovt tillspetsat finns det tre (3) olika typer av kvinnor i nya Twin Peaks. Vi har sexsymbolen, förstås. Den unga sexsymbolen, nota bene. Vi har ragatan, aka huskorset, aka ett berättartekniskt grepp som till och med Falkenbergsrevyn börjar tröttna på. Och så har vi den bedårande bimbon. Fast nu var jag orättvis. Man kan också, som teveserielegendaren Peggy Lipton, få sortera kvitton och titta bekymrat/förmanande över sina läsglasögon. Eller så kan man, som Wendy Robie i rollen som gardinstångsentusiasten Nadine Hurley, få sitta och nicka hänfört åt en vit kränkt man som kränger guldlackerade spadar i lokalteve. Hurra!
När nu Sherilyn Fenn till sist dök upp i rollen som Audrey Horne och BÅDE föll in i det tröttsamma buskisragatafacket och, åtminstone som det ser ut just nu, en sidointrig så perifer att man undrar om David Lynch vill straffa henne för något … ja, då kände jag med ens att jag inte orkar fangirla så mycket. Åtminstone inte denna vecka, som fick mig att posta en gif från Buffy the Vampire Slayer där Willow sjunger ”This line’s mostly filler” på ett Twin Peaks-community. Jag menade hela avsnittet, men framför allt scenen med Audrey. När ska vi som idoliserade Audrey, Shelly, Donna och de andra tjejerna få se dem som riktiga människor? (Att Lara Flynn Boyle inte repriserar sin roll som Donna Hayward var väntat, men tråkigt för mig som älskade ALLT med Donna i originalserien. Men jag fick ju i alla fall se hennes lillasyrra Gersten stå och hångla med superlosern Steven i en trappa förra avsnittet. En till kvinnlig roll som fastnar i ens minne.)
Jämfört med säsong ett och två av ursprungliga Twin Peaks, där Laura Palmer var och förblev den narrativa motorn, hjärtat, medan hennes vänner lekte Kitty Drew och hjälpte Agent Cooper att hitta de försvunna dagbokssidorna hemma hos den orkidéodlande enslingen Harold Smith, känns det rätt futtigt, faktiskt. Särskilt som sopningen inne på The Roadhouse ges så stort utrymme och det aldrig slutar tjatas om Billy och Chuck och vad han nu hette som dansade för nära med fel tjej en kväll på Twin Peaks utehak nummer ett. Jag skiter i Billy och Chuck. Jag vill bara se Audrey rädda Agent Cooper. Och så vill jag se LAURA. Laura is the one, minns ni, Mark och David?
Visst, det är sant att även männen i Twin Peaks har sina bekymmer. Fråga bara den arme Special Agent Dale Cooper, fast i försäkringstjänstemannen Dougie Jones broccolimosiga hjärna. Eller Richard Horne, som allt mer börjar kännas som den obehagligaste David Lynch-skapelsen sedan Blue Velvets Frank Booth. Twin Peaks är, och kommer alltid att vara, en berättelse om våld, meningslöshet och förlust: av förnuftet, pengar, makt, liv. Jag älskade förra avsnittet, kanske är det därför jag är så nära att börja förstå vad Michael Stipe menade när han skrev ”Losing My Religion” just nu. Avsnitt 11 var fantastiskt, inte minst när den Exorcisten-spyende ungen i bilen dök upp. Allt buktar och skevar, till och med barnen, stadens framtid, tycks vara smittade av någon sorts ondska. Det är sent på jorden i Twin Peaks nu. Snart kommer den svarta elden som Hawk varnar för att sluka oss alla. Men kanske, ändå, är hjälp på väg. Just nu har jag extremt höga förväntningar på Agent Tammy Preston (jo, jag har förlåtit rumpvickandet på parkeringen i avsnitt 4 – vem vet, hon kanske var på väg in i en vicka rumpan-affär?) och Laura Palmer. Redan nu står det klart att Twin Peaks: The Return är tevehistoria. Men nu är det dags för tjejerna att rädda världen.
Dark Places 