Bokmässan, nazisterna och det besinningslösa hatet

Det händer igen. Vi som växte upp på nittiotalet minns det som en ond dröm. Ultima Thule i bergsprängare. BSS-klotter i tunnlar. Tors hammare. Lasermannen. Bränder i moskéer. Hatet. Drag under galoscherna och kändisar som kom ut som Ian & Bert-anhängare. Minns en ung dansbandsstjärna som berättade i tidningen OKEJ att han tänkte rösta på Ny Demokrati eftersom det ”daltades för mycket med invandrarna”.

Det händer igen. Jag börjar återigen tänka på den cykliska ondskan i ”Det”. Kan vi övervinna den? Tillsammans?Jag hoppas det. Alternativet är för vidrigt att tänka på.

Nazister marscherar alltså på våra gator. Helt öppet, medan de skriker hatord. Jag är helt vettskrämd över vad det betyder, att de plötsligt gör det i dagsljus, på de största gatorna i vår näst största stad. Vad ska vi göra åt det här? Jag säger som Isobel Hadley-Kampz nyss skrev på Twitter: ”Jag har lågskalig panik hela tiden över högerextremismen. Över vår oförmåga att möta den, i alla dess former från näthat till gatumarscher. Över deras framflyttande, steg för steg, medan vi står handfallna.”

Nästa torsdag börjar Bokmässan. När jag och min pojkvän går in dit hand i hand på lördagen för att prata litteratur, öppenhet och att vidga sina världar med andra nördar kommer nazister stå utanför. Jag har nog inte kunnat ta in vidden i det. Förrän nu. Jag vill skicka massor av kärlek, respekt och solidaritet till mina vänner och kolleger som valt att bojkotta årets mässa. Det är fullt förståeligt. Själv har jag alltså valt att delta, och förhoppningsvis på plats kunna stå upp för de åsikter jag tycker hör hemma på Bokmässan. Min debutroman har precis utkommit, något som jag drömt om sedan jag var fem år gammal: jag vill inte ge nazisterna min plats, för jag tycker att jag och andra PK-kärringar av alla kön hör hemma där. Inte nazisterna. Men nu börjar jag känna mig rädd, och om JAG, en vit, mestadels heterosexuell ciskvinna från en borgerlig bakgrund känner så, då kan jag bara ana vad andra känner just nu. ❤

Jag tänker inte ge efter för rädslan även om det är svårt just nu. Men jag väljer att fokusera på alla som protesterar och visar kärlek och medmänsklighet när vindarna blåser åt helvete för kallt. Det handlar inte om höger eller vänster – en skala som jag glider på, inte helt olikt Prästens lilla kråka som skulle ut och åka. Det handlar om anständighet. Till exempel tänker jag initiativtagarna till den manifestation som ska äga rum vid Göteborgs domkyrka på bokmässelördagen (har valt att låta den affischen pryda detta inlägg). Jag kommer att vara där. Det låter så klyschigt att säga ”tillsammans är vi starka”, men vi ÄR det. Och det får vi inte glömma.

Särskilt inte nu.

 

MVH Stolt PK-häxa på 37 vårar

Read Full Post »

Jag ÄLSKAR spoilers! (Underrubrik: Helena läser DN och vill börja blogga igen.)

SPOILER ALERT: jag har aldrig fattat spoilerskräcken som präglar hela vår www-tillvaro (och en stor del av IRL-tillvaron också). Visst, jag blev lite lack när min lillebror kom hem efter att ha sett ”Sjätte sinnet” och gastade hela twisten till mig medan han fortfarande stod i hallen. Samtidigt står vår spoilerskräck i vägen för att kunna tala om kultur på ett vettigt sätt. Vad finns kvar när allt måste hyschas ner? Att skriva om ett verk utan att avslöja något väsentligt är en konst, och en konst som jag tror att jag själv behärskar efter många år som bokbloggare. Jag har varit schysst. Jag har undvikit att skriva om saker som skaver och glittrar i mängder av romaner därför att jag hade varit tvungen att ta upp saker i intrigen för att kunna göra det. Likväl kan jag inte låta bli att tänka ”Det dunkelt sagda…”. Så jag jublade när jag läste Greta Thurfjells kaxiga uppgörelse med spoilerfobiker i dagens DN (finns även på nätet).

Mitt största problem med vår spoilerfobiska samtid är, tror jag, att den vilar på en övertro till handling som något slags epicentrum i kulturyttringar. Ett riktigt bra verk, oavsett om det är en roman eller tv-serie, är ju något större än om X gifter sig med Y och vem som dör i slutet. Ja, jag skulle vilja påstå att ett bra verk inte går att spoila. Det är ju först när man får direktkontakt med en roman, film eller tv-serie som man över huvud taget närmar sig någon form av förståelse för verket. Right?

Kanske är det Team Språk & Stämning-Helena som talar här, men jag tror inte att jag hade kunnat bli spoilad – berövad på – t ex ”Twin Peaks”. Jag visste när jag började titta vem som var mördaren, det är bara en bisak. Storheten där, och i andra betydande verk, ligger ju i HUR allt gestaltas. Och där kan man inte bli spoilad. Anser jag. Redan på första sidan av ”Den hemliga historien” vet vi att Bunny dör. I första meningen till ”Stenarna skola ropa” – ofta utsedd till tidernas bästa detektivroman, eller åtminstone en av dem – avslöjar Ruth Rendell inte bara mördaren, utan motivet. Briljant. Faktum är att jag har en förkärlek till verk som avslöjar stora händelser precis i början. Då kan vi slappna av och istället njuta av hantverket.

En annan irriterande grej med spoilerfobiker: det finns liksom inget bäst före-datum för spoilers, nej, man ska bara fortsätta att hyscha och tala runt. Minns fortfarande att någon blev sur när jag skrev om ”Jane Eyre” på Bokhora och citerade det berömda slutet ”Reader, I married him”. KOM IGEN.

I ”Orkidépojken” spoilar jag slutet redan på sidan 25. Jag tror inte att boken blir sämre för det, men eftersom jag är ett offer för den spoilerfobiska kulturen låter jag för säkerhets skull Hanna, min huvudperson, be om ursäkt.

 

Read Full Post »