SPOILER ALERT: jag har aldrig fattat spoilerskräcken som präglar hela vår www-tillvaro (och en stor del av IRL-tillvaron också). Visst, jag blev lite lack när min lillebror kom hem efter att ha sett ”Sjätte sinnet” och gastade hela twisten till mig medan han fortfarande stod i hallen. Samtidigt står vår spoilerskräck i vägen för att kunna tala om kultur på ett vettigt sätt. Vad finns kvar när allt måste hyschas ner? Att skriva om ett verk utan att avslöja något väsentligt är en konst, och en konst som jag tror att jag själv behärskar efter många år som bokbloggare. Jag har varit schysst. Jag har undvikit att skriva om saker som skaver och glittrar i mängder av romaner därför att jag hade varit tvungen att ta upp saker i intrigen för att kunna göra det. Likväl kan jag inte låta bli att tänka ”Det dunkelt sagda…”. Så jag jublade när jag läste Greta Thurfjells kaxiga uppgörelse med spoilerfobiker i dagens DN (finns även på nätet).
Mitt största problem med vår spoilerfobiska samtid är, tror jag, att den vilar på en övertro till handling som något slags epicentrum i kulturyttringar. Ett riktigt bra verk, oavsett om det är en roman eller tv-serie, är ju något större än om X gifter sig med Y och vem som dör i slutet. Ja, jag skulle vilja påstå att ett bra verk inte går att spoila. Det är ju först när man får direktkontakt med en roman, film eller tv-serie som man över huvud taget närmar sig någon form av förståelse för verket. Right?
Kanske är det Team Språk & Stämning-Helena som talar här, men jag tror inte att jag hade kunnat bli spoilad – berövad på – t ex ”Twin Peaks”. Jag visste när jag började titta vem som var mördaren, det är bara en bisak. Storheten där, och i andra betydande verk, ligger ju i HUR allt gestaltas. Och där kan man inte bli spoilad. Anser jag. Redan på första sidan av ”Den hemliga historien” vet vi att Bunny dör. I första meningen till ”Stenarna skola ropa” – ofta utsedd till tidernas bästa detektivroman, eller åtminstone en av dem – avslöjar Ruth Rendell inte bara mördaren, utan motivet. Briljant. Faktum är att jag har en förkärlek till verk som avslöjar stora händelser precis i början. Då kan vi slappna av och istället njuta av hantverket.
En annan irriterande grej med spoilerfobiker: det finns liksom inget bäst före-datum för spoilers, nej, man ska bara fortsätta att hyscha och tala runt. Minns fortfarande att någon blev sur när jag skrev om ”Jane Eyre” på Bokhora och citerade det berömda slutet ”Reader, I married him”. KOM IGEN.
I ”Orkidépojken” spoilar jag slutet redan på sidan 25. Jag tror inte att boken blir sämre för det, men eftersom jag är ett offer för den spoilerfobiska kulturen låter jag för säkerhets skull Hanna, min huvudperson, be om ursäkt.
Dark Places 
Håller med helt och fullt! Framför allt om att detta leder till att all vettig diskussion om verket blir omöjlig. Vet folk som undviker att läsa baksidestexten på böcker p g a spoilerskräck?! Giv mig styrka!
Tack för nya insikter om det här med att det idag är främst handlingen som är viktig…ska fundera vidare på detta.
Jag håller också med! Skulle spoilers vara så himla farligt så skulle väl inte en människa se om en film eller läsa om en bok flera gånger? Och det vet vi ju inte är fallet. Mina favoritverk återkommer jag ständigt till – och inte för att jag glömt handlingen och spännande plot twister, utan för att de talar till mig på andra sätt!
I manuset jag jobbar på kommer jag också jobba baklänges på det sättet, och avslöja hur det slutar direkt. Dock kommer anledningen till slutet inte avslöjas förrän på slutet!
Om en skriver en spoilervarning tycker jag att det är ok att skriva ut varenda omkast och hemlighet i en fiktiv berättelse. Att däremot – som Aftonbladet gjorde – dagen efter att avsnitt av Game of Thrones skriva ut i en rubrik längst upp på webbsidan skriva exakt vad som hände i gårdagens avsnitt är rent rövhatteri och borde bestraffas med rullning i tjära och fjädrar.
Själv är jag en spoilerfobiker, anledningen att jag är det för att jag älskar den där känslan av glad häpnad när något för en gångs skull inte är förutsägbart. Det är nästan som att få en ny bil på sin födelsedag utan förvarning.
Jo, det kan jag hålla med om. Det där är ju bara taskigt! Tycker visserligen att det måste finnas ett bäst före-datum där det är okej att skriva om ett verks handling, men att göra så med Game of Thrones är ej okej. I somras sträckkollade jag på Twin Peaks och såg alla nya avsnitt fem på morgonen, innan jag öppnade sociala medier. Sedan var jag väldigt glad för fellow nördar i diskussionsforum. 🙂
En relaterad sak till spoilervarningens vara och icke vara: jag ogillar när man hypar upp en sk ”oväntad vändning” eller twist i en bok. Det är ofta i sig en spoiler, och så sitter man där och undrar när den där oväntade vändningen ska komma och blir lite låst i sin läsning.
[…] Dark Places-Helena skriver ett intressant inlägg om just spoilers, och om hur hon själv inte bryr sig om dem: […]