Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Akaporrhöst’ Category

But to begin with, all words.firstverse

 

Så börjar boken ni inte visste att ni måste läsa, ”The First Verse” av irländska författaren och litteraturprofessorn Barry McCrea. En passande inledning för en roman om ordens helande, och ibland förgörande, kraft, och en passande inledning till det här inlägget. Det är nämligen så att Barry McCrea kommer till årets upplaga av Kulturnatten i Uppsala – och precis som tidigare Kulturnattsgäster som Helen Fitzgerald, Elizabeth Hand och William Sutcliffe kommer han att intervjuas av undertecknad!

mccrea_webDetta är så coolt, på så många olika nivåer. För det första är ”The First Verse” naturligtvis smått fantastisk: en mörk, litterär, queer Språk & Stämning-roman som håller Dublins myllrande berättartradition i ena handen och akaporren (tänk ”The Secret History” på Irland, med litteratur istället för klassisk grekiska som inkörsporten till dekadent akademiskt leverne) i den andra. Fab dialog, fab gestaltning, fab motvillig, och allt annat än genomsympatisk, berättare. Och så vidare. För det andra är det så sjukt häftigt att i dessa slit-och-släng,- töm-och-glöm-tider få tillfälle att intervjua en utländsk författare vars hitintills enda roman utkom 2005 (i USA, lite senare på Irland och i Europa) och knappt finns i tryck längre. Alltså: vi flyger in en författare som nästan ingen hört talas om, vars verk är snudd på omöjligt att få tag på… Det är kärlek till det skrivna ordet, det, en kärlek som får existera och blomstra bortom ekonomisk vinning och trendkänslighet. En stor anledning till att jag fortsätter att promota indiebokhandlar finner vi just här. För naturligtvis har bra litteratur inget bäst före-datum. Vi läser, för att parafrasera ett par berömda ord från den så sorgligt bortgångna Robin Williams rollfigur i ”Döda poeters sällskap”, inte för att det är gulligt. Vi läser för att vi är människor, för att känna oss levande, än mer levande, och riktigt bra litteratur kan få oss att, om så för en liten stund, känna oss odödliga.

But to begin with, all words. Jag befann mig i en svacka under vårvintern – inget jätteallvarligt, men tillräckligt för att jag tillfälligt skulle tappa intresset för det skrivna ordet. Mina ord, såväl som andras. För en bibliofil, som ofta satt – och sätter – likhetstecken mellan att läsa och att leva, är det en rätt stor sak. Jfr: Carl-Jan tappar aptiten, THE HORROR, THE HORROR. Men så plockade jag fram ”The First Verse” som legat oläst i åratal till Jans stora besvikelse (nu fattar jag varför), lät Barry McCrea guida mig till det litterära Dublins mörka hjärta, till föreläsningssalar och efterfester och pubar och bakgator, till ett förhållningssätt till läsande och ord som till och med tedde sig extremt för MIG. Och så plötsligt ville jag läsa igen, plötsligt var jag nyfiken igen. På litteraturen, och i förlängningen på livet. Därför känns det extra fint att det blir just jag som får prata med Barry om ganska precis en månad. Det blir givetvis ett samtal om Boken Ni Alla Måste Läsa (BNAML) men också om litteratur i stort och smått, irländsk berättartradition, inspiration, bildning och förebilder. Bland annat; jag filar på frågorna i detta nu, så vi får se vad vi landar i. Kul ska det bli i alla fall, och, som alltid lite nervöst. Om jag ser många vänliga ansikten i publiken kommer det garanterat att kännas mindre nervigt (hint, hint).

Lördagen den 13 september klockan 14.00 på Stadsbibliotekets Internationella Författarscen. Var där. Och: ni som plötsligt inser att ni inte kan leva utan ”The First Verse” (det kan ni inte), ni kommer att kunna få tag på signerade exemplar i samband med samtalet! Ja, ni hör ju. Komsi, komsi.

Read Full Post »

The RaisingIgår kväll var det så äntligen dags för den mörkervurmigaste av bokklubbar, Elitistmörkerklubben, att träffas. Boken vi läst, Laura Kasischkes ”The Raising”, avhandlades naturligtvis även om vi i gammal fin tradition ganska snart övergav bokdiskussionen till förmån för nagellack, husdjur, serier och allsköns nördigheter. Eftersom boken flirtar en hel del med akaporrklassiker som ”The Secret History” bjöd värdinnan Eva-Lotta på TSH-inspirerade drinkar (champagne och stout, precis som första gången Richard får vara med på en middag med klasskamraterna). Vi var rörande överens om att vi gillade känslan av att läsa ”The Raising” mer än själva boken. På pappret är den underbar: mystisk, elitistisk del av anrikt amerikanskt universitet ryktas hemsökas av döda kvinnliga elever och när en av skolans populäraste flickor, som bodde på ett av de mest omtalade elevhemmen, dör i en trafikolycka hopar sig frågetecknen. Är det Nicole som spökar i korridorerna, eller finns det en annan förklaring? Lägg till en antropologisk kurs om döden ledd av en tvillingmamma, sorority-mysticism och en allmänt mörk och drömsk stämning, och vi elitistmörkervurmare borde spinna som små kissemissar, right?

Nja. Visst är det stämningsfullt och bitvis välskrivet, men vi stördes av en viss stilistisk tjatighet – månen nämns orimligt många gånger utan att egentligen tillföra något – och alla orimligt vackra och smygkåta tonårstjejer och deras utstickande höftben (ständigt dessa höftben!). Heter författaren verkligen Laura Kasischke, eller är det i själva verket Lawrence Kasischke som skrivit boken? undrade Bokstävlarna. En berättigad fråga, faktiskt. Alltså: jag gillar ju verkligen den drömska Virgin Suicides-estetiken som går igen här, och har heller ABSOLUT inget emot den estetiska iscensättningen av exempelvis David Lynchs kvinnliga huvudrollsinnehavare trots klar male gaze-konstruktion. Uppenbarligen har jag svårare för samma blick i litterär form, i synnerhet när den är så genomträngande som här. Vi var heller inte helt övertygade om det något abrupta slutet men trivdes trots dessa brister i romanens övergripande stämning. Jag gillade små popkulturella detaljer – säkerligen ej slumpmässiga – som att antropologiprofessorn och ”dödsexperten” Mira, på många sätt en spegelvänd version av huvudpersonen i Marilyn Frenchs feministklassiker ”The Women’s Room”, fick dela namn med henne och att en high school-lärare som nämns i förbifarten heter Mr Garrison (hej, ”Southpark”!). Så rara små gotiska akaporrärter, detta, men jag kan inte låta bli att tycka att helhetsintrycket blir aningen lättviktigt och spretigt. Jag ger ”The Raising” tre elitistmörkerpoäng av fem möjliga. Bokcirkeln om ”The Raising” får dock full pott.

Bokbabbel och Lingonhjärta var betydligt mer förtjusta i ”The Raising”.

image

image

Read Full Post »