Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Älsklingar’ Category

Tom Petty, portrait, New York, 1977. (Photo by Michael Putland/Getty Images)

Finns det någon slitnare klyscha än man vet inte vad man har förrän det är borta? Ändå var det just vad jag tänkte när jag igår kväll, precis när jag höll på att natta de mina, läste att sångaren och låtskrivaren Tom Petty förts till sjukhus med hjärtstillestånd (han dödförklarades senare).

Hjärtat blir, som Jocke Berg lärt oss, aldrig fullt: en livstid ska få plats där. Mitt musikaliska hjärta är ett blodigt virrvarr av hemliga rum, förmak och kammare. Vissa rum tar mer plats än andra – Nick Caves och Morrisseys, till exempel. Sedan finns det de lite undangömda rummen, som hjälper hjärtat att slå, slå, slå i lagom takt. I ett av dem har Tom Petty bott i över tjugo år. Han är en av de där artisterna jag ärvt via min pappas skivsamling. Roy Orbison är en annan, liksom Supertramp, Linda Ronstadt och Traveling Wilburys som Petty utgjorde en tredjedel av (tillsammans med just Orbison). Jag minns hur pappas coverband repade ”Refugee” i vårt vardagsrum medan jag drack cola och var hemligt nöjd över att ha en pappa som spelade rock’n’roll i vardagsrummet på skolkvällar. Fast det sa jag förstås aldrig högt.

Det fina – och möjligen förrädiska – med popkultur är ju hur lätt det är att filtrera den så att den passar ens egna syften, agendor, böjelser. Säg ”Tom Petty” och många tänker nog på scenen i ”Jerry Maguire” där Tom Cruise sitter i en bil och skriksjunger ”Free Fallin”. Min ingång till Petty, förutom min pappa då, är betydligt mer skräckig. (Är någon förvånad?) Första gången jag hörde ”American Girl” var i ”När lammen tystnar”, i scenen då Buffalo Bill kidnappar en känd politikers dotter när hon kör bil och sjunger med till Tom Pettys – i min bok – största ögonblick. Jag ska återkomma till den låten alldeles strax, till varför juxtapositioneringen mellan Pettys lika euforiska som melankoliska rockanthem och nittiotalets kanske obehagligaste thriller är så briljant.

Men först en död kvinna. En av de första som fascinerade, kittlade och skrämde mig som morbid tonåring. Senare har jag börjat problematisera min och andras vurm för dessa döda (fiktiva) kvinnor, men som trettonåring var jag rätt lättköpt. Ett par perfekta läppar i en liksäck, kattmynta för någon som läst ihjäl sig på Poe och andra dödsfetischister. Jag talar naturligtvis om videon till Tom Petty & The Heartbreakers ”Mary Jane’s Last Dance”, en sorts estetisk föregångare till ”Where the Wild Roses Grow” där Petty stjäl Kim Basingers lik från bårhuset för en sista dans. Jag hade inte sett ett så vackert lik sedan Laura Palmer.

Ska jag deraila lite nu och prata om nya ”Twin Peaks”? Klart jag ska. Ni kanske minns hur Phoebe Augustine, som spelade Ronette Pulaski i originalserien, dyker upp under Coopers sällsamma resa tillbaka till jorden från Black Lodge? Fast denna gång tycks hon inte spela Ronette; hennes rollfigur heter enligt rollistan ”American Girl”. Jag började omedelbart associera till Pettys låt. Dels för att jag gillar tanken på ”Twin Peaks: The Return” som ett slags bokslut över David Lynchs karriär som regissör. ”American Girl” släpptes som singel nästan exakt samtidigt som ”Eraserhead” gick upp på biograferna. Dessutom, och här är vi i någon mån tillbaka i bilen där Buffalo Bills tilltänkta offer glatt sjunger med till Tom Petty, är låttexten oerhört passande. Låtens amerikanska flicka, som kanske tar livet av sig i slutet av låten, står på en balkong och hör bilarna ”like waves crashin’ in the beach”. Minns vågorna vid det märkliga huset där The Fireman/The Giant huserar. Minns motorvägen i Las Vegas i samma avsnitt.

Phoebe Augustine in a still from Twin Peaks. Photo: Suzanne Tenner/SHOWTIME

OCH: visst ser det ut som om American Girl står vid en balkong här? I rest my case. David Lynch är ett Tom Petty-fan, så är det bara.

Nu när ”Snillen spekulerar: den popkulturskadade omgången” haft sin show and tell – den som mot förmodan fick mersmak kan lyssna på podden ”A Twin Peaks Podcast” där Entertainment Weeklys Jeff Jensen och Darren Franich är inne på samma spår, GISSA hur glad jag blev när jag upptäckte att jag inte var ensam om min teori – tänkte jag återgå till att tala om Tom Petty. Pappa och jag fick aldrig se honom live tillsammans. Jag tänkte nog att det skulle bli så. Är det ett ålderstecken att man plötsligt sörjer samma artister som sin tjugosju år äldre far? Ett varsel om död, förgänglighet, åldrande? Varje död kryper närmare nu, jag tänker på den kusliga Stephen King-novellen där ett par finner sig i rock’n’roll-himlen. Vilket band de har nu däruppe! ”You know they got a hell of a band”: så heter novellen.

På sitt stillsamma sätt kom Tom Petty att betyda oerhört mycket för mig genom åren. Förutom ”American Girl” och ”Mary Jane’s Last Dance” vill jag gärna lyfta fram soundtracket till Ed Burns-filmen ”She’s the One”, där ”Walls (Circus)” är kronjuvelen i ett helt halsband av oemotståndliga popdängor. Petty och hans Heartbreakers är också makalösa som kompband till Johnny Cash på min favorit av Americanskivorna, ”American II: Unchained”. Nu när han plötsligt, oåterkalleligt, inte finns mer sörjer jag mer än jag trott att jag skulle. Och jag lyssnar om och om igen på ”American Girl”, låten som man kan fuldansa, skratta och gråta till samtidigt om man så önskar, och tänker på allt som ryms i dessa ord:

 

God it’s so painful
Something that’s so close
And still so far out of reach

 

En hel roman i tre textrader. Ett helt liv.

Sov gott, Tom Petty.

Read Full Post »

Lo and behold, titta jag bloggar! Vet inte om jag skulle kalla detta en comeback, direkt, men jag har läst en bok som jag gillade så mycket att det inte riktigt räcker att skriva lite på Insta och Goodreads. Så varsågoda (och ni som följer mig på sociala medier, ursäkta för dubbelpostning):

The fasting girls, känner ni till dem? Under 1800-talet rapporterades det på Irland och i Storbritannien om ett antal barn som sades överleva i månader på enbart vatten. Ivrigt påhejade av närstående och byfolket, ibland med ekonomiska motiv, ibland religiösa (eller både och), ”frodades” de på luft. Sanningen var oftast betydligt mörkare: t ex dog en flicka i Wales 1869 som en följd av fastandet. Det är bland annat hennes historia som Emma Donoghue inspirerats av här. Precis som i ”Room” är det mörkt, ibland på ett nästan ofattbart sätt. Återigen en fantastisk skildring av ett lidande barn och människorna runtomkring. Fast här finns också ljusstrimmor, tack och lov. För mig, som före ”Room” kände till och uppskattade Donoghue främst som en historisk författare (”Slammerkin”, om tidiga 1800-talets London, är nog min favorit), är det fint att återigen få njuta av hennes förmåga att få det som sedan länge är dött och begravt att vibrera med liv. För precis som i alla bra historiska romaner finns det MÅNGA paralleller till nutiden. Tur att vi inte lever i ett tidevarv där unga flickor svälter sig inför en ivrigt påhejande publik. Eller vänta nu…

Och ni som är Crimetime bound (bara 21 dagar kvar nu!): kom gärna och lyssna på mig när jag intervjuar Emma Donoghue under programpunkten My Story kl 10.45 den 3 augusti! Helt fangirlstissig redan nu. Jag har även ett samtal med henne och Lars Kepler kl 13.30 på fredagen. Då ska vi bland annat prata om att skriva mörker, och resonera lite kring thrillerbegreppet.

PS: Utkommer på svenska under titeln ”Miraklet” på Modernista/Louise Bäckelin förlag i augusti om ni föredrar att läsa översatt.

Read Full Post »

I couldn’t help but wonder: hur många år har jag gästat English Bookshop under Kulturnatten som moderator, och bloggat om det här? Svar: fyra år i rad, mellan 2011 (Helen Fitzgerald och Karen Campbell) och 2014 (Barry McCrea, de två föregående åren intervjuade jag William Sutcliffe och Elizabeth Hand). 2015 missade jag själva Kulturnatten, men åkte i gengäld till Uppsala redan under våren för att intervjua Sarah Waters på Uppsala Stadsbibliotek i samarbete med Uppsala Internationell Författarscen och min hovleverantör av fiktivt mörker. I år återvänder jag – och blir själv intervjuad, i egenskap av författare! Ser så otroligt mycket fram emot detta. 19.30 på lördag börjar min programpunkt, och jag kommer att signera ”100 hemskaste” och bonusboktipsa (personal shopper, anyone?) och prata hur mycket ni vill, så kom dit vetja! Innan mig pratar Ola Larsmo om sin nya roman ”Swede Hollow”, missa inte heller det!

14195376_10154039337106443_6407374829750786169_o

Read Full Post »

Igår för 10 år sedan startade bloggen Bokhora, som jag hade glädjen och privilegiet att vara en del av i tre år. Johanna L glömde att uppmärksamma jubiléet igår, men känns det inte fullt logiskt att istället gratta idag, på självaste Johannadagen? Här har vi originaluppsättningen från sommaren 2006:

12338533_971943142871282_600869050_n

Åren på Bokhora var några av de roligaste och mest händelserika i mitt liv och jag är så tacksam över att ha fått vara del av redaktionen och möta alla fina läsare. Höjdpunkterna för min del? För många för att lista här, men t ex när vi vann Stora Bloggpriset (och jag var väldigt tvillinggravid – bildbevis här nedan), pocketsidan i Aftonbladet Nöje, mina intervjuer med Christine Falkenland, Stephenie Meyer och Sarah Waters, alla roliga fredagsfrågor vi svarade på, bokmässorna och bokbytarkvällarna, lästipsen som flödat – och fortsätter att flöda – och alla debatter som förts på bloggen om allt från bokhyllesortering till omslag och litteraturkanon. Och så kvällen då JoÖ, Jessica och jag fick åka flakmoppe med Morrisseyspelande spöken kvällen som John Ajvide Lindqvist hade releasefest för ”Människohamn”. Som sagt: så många minnen. Hey, jag gillar Bokhora så mycket att jag snappade åt mig den första manliga bokhoran – som fortfarande, trots löfte, inte bytt namn till Johanna… – så fort han joinade. (Hashtag #bokhorahora.)

3250008276_c698fc4dec_b

Fanfarer, champagne och bokhögar i massor till de svenska bokbloggarnas grand old dame idag! Vågar man hoppas på tio år till?

Bokhora-featured-image

Read Full Post »

Idag hurrar vi lite extra för mångåriga Dark Places-favoriten Elizabeth Hand, som vunnit en Shirley Jackson Award i kategorin Best Novella för den fantastiska ”Wylding Hall”! En av förra sommarens absoluta höjdpunkter för mig. Tyvärr tycks jag inte ha bloggat om den, men jag skrev en del om Hands kortromaner – ett perfekt format för henne, flera av mina Handfavoriter faller in i den kategorin – på English Bookshop-bloggen. Tyvärr x 2: Ottessa Moshfegh och hennes avgrundsmörka och oupphörligt fascinerande ”Eileen”, som jag skrev om för ett tag sedan, vann inte i romankategorin. Läs den ändå.

Ni har väl inte heller missat att Hand kommer till Sverige i samband med Crimetime Gotland? Jag kommer att göra flera intervjuer med henne under veckan, och ni som inte kan åka till Visby behöver ej misströsta i er Handlöshet. Tisdagen den 16 augusti – kvällen innan Crimetimeprogrammet drar igång – är det nämligen releasefest för ”Se mörkret”, som ”Available Dark” heter på svenska, på Akademibokhandeln City i Stockholm! Sara Bergmark Elfgren och jag intervjuar. Detaljer om kvällen nedan, OBS att ni måste osa om ni vill komma.

Read Full Post »

Hur pass rädd var jag egentligen när jag närmade mig Sara Skratt? Jag kommer inte ihåg det. Jag misstänker att rädsla alldeles som smärta faller oss ur minnet så snart den har gått över. Det jag däremot kommer ihåg är en känsla jag hade haft förut när jag var där nere, särskilt när jag gick ensam på dem där vägen. Det var en känsla av att verkligheten är tunn. Jag tror att den är tunn, faktiskt, tunn som isen på en sjö efter töväder, och att vi fyller våra liv med ljud och ljus och rörelse för att dölja tunnheten för oss själva. Men på platser som Väg 42 upptäcker man att all röken och alla speglarna har tagits bort. Vad som återstår är syrsors spel och anblicken av blad vilkas gröna färg mörknar mot svart; grenar som bildar former som liknar ansikten; bultandet av hjärtat i bröstet, trummandet av blodet mot ögonens baksidor, och himlens utseende när dagens blå blod rinner ut ur dess skinn.

(”Benrangel” av Stephen King i översättning av Thomas Preis)

 

Vissa böcker älskar man bortom vett och sans, vissa böcker bär man med sig i ett permanent avtryck, som en osynlig tatuering på hjärnbarken, tänker jag mig, eller låter det äckligt? Dessa böcker tänker man på då och då fast det kanske gått år och åter år sedan man sist bläddrade i den. För mig är ”Benrangel” av Stephen King en sådan bok. I morse, när termometern redan passerat trettio grader i skuggan och det sved i halsen av en annalkande förkylning, tog jag med min pappas hjälp fram stegen, klättrade upp och hämtade den svenska utgåvan som funnits i översta bokhyllan i vårt hus i norra Spanien i 16 år (naturligtvis har jag den i engelsk pocket hemma, oroa er inte). Jag hällde upp ett stort glas Vichy Catalan, satte mig i skuggan och började läsa. Och redan från början stod det klart, vissa små översättningsfrågetecken till trots (”kreativt skrivande” hade nog varit bättre än ”skapande skrift”, till exempel, och jag är inte säker på att man i dag hade översatt namnet på Mike Noonans sommarställe), att den var ännu bättre än jag mindes den. På en gång stod det även klart hur mycket jag inspirerats av den här boken – som läsare och författare, i ordval såväl som hur jag ser på skräck och skrivande; helt klart är jag skyldig King åtminstone ett par formuleringar ur ”100 hemskaste”, inser jag nu. Ändå hade det gått nästan tio år sedan jag senast läste den – vissa böcker funkar uppenbarligen så att de tar sig in allra längst in i hjärnans skrymslen och vrår, stannar kvar i form av lösryckta fraser och tankar som man formulerar om till sina egna.

”Benrangel” är en spökhistoria; det är en kärlekshistoria och sorgeskildring; det är en berättelse om att städa ur de tillstängda rummen i en människas inre. Ytterst läser jag den ändå som en historia om skapandets villkor och fiktionernas makt, och jag myser när King placerar Tad Beaumont och Bill Denborough sida vid sida med Clancy, Grisham, Maugham, de Maurnier och Cornwell. En av de finaste komplimanger jag fått för mitt skrivande någonsin kom för någon vecka sedan av Ida Höglund på Instagram då hon kallade mig ”Kvinnan som läser och skriver om böcker som om hela verkligheten utgår från litteraturen”. Det är i fiktiva världar som TR90, i Dark Score-sjöns kalla vatten som jag får näring för en sådan världsåskådning. Jag hoppas att Stephen King har åtminstone en till roman av samma kaliber i sig (”Lisey’s Story” var nära, fast ändå inte). Älskar när han skriver om författare, och han har aldrig gjort det bättre än här.

Det refereras också till massvis av författare andra än Mike Noonan och hans Derry- och Castle Rock-vänner, döda och levande, klassikerstämplade och airport lit-klassade, i ”Benrangel”. En av dem, så i högsta grad med att han gett King titeln till boken (på engelska heter den ”Bag of Bones”) är Thomas Hardy, som tydligen lär ha sagt att ”I jämförelse med den tråkigaste människa som vandrade på jordens yta och kastar sin skugga där är den allra skickligast tecknade gestalt i en roman inte mer än ett benrangel”. Jag vill inte ge Hardy rätt där. Inte när det finns böcker som ”Benrangel” att läsa. Tyvärr blev filmatiseringen, i gammal anrik Kinganda, superpajig, men det förtar inte ett uns av lyskraften från den här vackra, sorgliga och kusliga pärlan till roman som ledigt placerar sig på min topp fem över de bästa Stephen King-verken någonsin. Och om ni ursäktar mig nu så har jag en skuggig altan och en gammal vän att uppsöka, en väg att gå uppför medan syrsorna spelar…

Read Full Post »

girlsonfire

Before we were ruined, before bloody hands and the thing we left behind in the woods, before Docs and flannel and Kurt, before even Lacey, it seemed certain that the worst thing that could happen, at least in that town where nothing happened, had already done so.

Hannah bor med sina föräldrar – snälla och välmenande, men ändå FÖRÄLDRAR, så mycket föräldrar att pappan då och då bär Cosbytröja – i Battle Creek, Pennsylvania, småstaden som gud glömde. Det är 1991, Bill Clinton ska snart börja resan mot Vita huset, Nirvana har släppt ”Nevermind” och i Battle Creek och andra konservativa amerikanska småstäder är föräldrarna rädda för djävulsdyrkare. Hotet är alltid utifrån, något som när som helst kan invadera och korrumpera. Ändå har, som det fantastiska citatet från romanens början gör gällande, det värsta på sätt och vis redan hänt. Det hände på Halloween när Craig, Battle Creek Highs populäraste kille, hittades i skogen med sönderskjuten skalle och ett gevär i handen.  Hans flickvän Nikki var med den där kvällen och är populärare än någonsin efter händelsen som alla talar om. Hannah håller sitt avstånd, äter popcorn med sina föräldrar i tv-soffan om kvällarna. Tills Lacey dyker upp, och de inleder en vänskap så virvlande, oförutsägbar och stark som den bara kan vara när man är två tonårstjejer som vill bort och tillsammans försöker få vingar. Lacey som älskar Kurt, Lacey som har en försupen mamma, en styvfar hon kallar The Bastard och en lillebror hon inte kan tycka om. Lacey som får henne att bära korsetter, babydollklänningar, flanell och Doc Martens.  Lacey som är vatten, aldrig skog, men ändå dras till skogen. Lacey som kör henne till sjön om kvällarna, Kurts, alltid Kurts, röst på bilstereon. Lacey som får henne att byta namn, persona. Plötsligt är hon Dex, och hon är med Lacey. De två mot världen. Alla andra kan dra åt helvete. Lacey, som delar hennes hat för Nikki. Fast hur ligger det till egentligen? I skiftande perspektiv – Lacey, Hannah/Dex, vi, dem – byggs en tät historia om vänskap, svek, död, begär och lögner upp. Och SOM den byggs upp!

Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och bara göra ett jättestort hjärta (ett heart of darkness, naturligtvis):

SymbolsForSaintsHeart

Jag tror vi testar den längre versionen ändå, va?

Det var länge, LÄNGE sedan jag blev så här fangirlig kring en ny roman; vi får nog gå tillbaka till Gillian Flynn runt ”Sharp Objects”-eran, eller Elizabeth Hand circa ”Generation Loss” för att hitta något liknande, tror jag. Jag läste hela ”Girls on Fire” på mindre än ett dygn, struntade i att sova och äta för att jag hellre ville hänga med Dex och Lacey och Kurt. Jag älskar allt, men kanske mest av allt stämningen, hur författaren så nervigt och sårigt skriver sig in i en tid, i några flickors trasiga mörka hjärtan. Kurt Cobain och Doc Martens och second hand-flanellskjortor över babydollklänningar. Nirvana och R.E.M. på bilstereon, Rodney King och Bill Clinton på nyheterna. Satanistskräcken på Hem- och skolamötena. ”Bögpesten”. Det nya och det gamla. Robin Wasserman är helt fantastisk på att skildra 90-talets början så att man kan ta på det. Som om vi fortfarande var där och doftade av teen spirit. Dexs mamma som plötsligt tar av sig mammamasken och säger att ”you can get out of highschool, but highschool can never get out of you”. Flickan på pyjamaspartyt som har herpes, och alltid kommer ha det. Sällan har den snudd på deterministiska klaustrofobin i tonårslivet skildras så halsbrytande.

Hela romanen är en enda lång citatfest. Framför allt är det en hudlös, och fullkomligt elektrisk, skildring av symbiotisk vänskap. Att vara ung och utsatt. Att vilja brinna.  Och hemsk är den också, inte minst i slutet som inte väjer för något. Tänk ”Den onda cirkeln” möter Megan Abbott möter ”Mitt så kallade liv”. Jag hoppas att det inte är någon slump att Dex och Lacey bor i Pennsylvania, samma stat som Angela, Claire Danes karaktär i den kriminellt kortlivade ungdomsserien. Fast Angela och Rayanne känns ganska oskyldiga jämfört med Hannah/Dex och Lacey. Senaste gången jag fick samma sugande, lätt sjösjuka känsla i magtrakten var när jag läste Megan Abbotts ”The Fever”.  Abbott blurbar, vilket förstärker känslan av systerskap. In terms of popkulturreferenser är Robin Wasserman, känd och läst i YA-kretsar sedan tidigare, på Caroline Kepnes-nivå. Såååå mycket +1 på allt Nirvanalyssnade och Kurtaltarbyggande! Denna indietant drömmer om nya Doc Martens och flanellskjortor över babydollklänningar i detta nu. Ja, jävlar. Jag vill redan läsa om, stryka under. Sedan vill jag se filmatiseringen, som jag tänker mig drömskt filmad i bästa Sophia Coppola-stil. För (över)tydlighetens skull: JAG ÄLSKAR GIRLS ON FIRE! Kom ihåg var du läste det först (?). Det går bra att kasta sig över ”bekräfta beställning”-knappen nu.

Read Full Post »

Låt mig presentera min nya musikaliska besatthet: Camille O’Sullivan. Hennes Nick Cave-covers är magiska. MAGISKA, I tell you! Just nu lyssnar jag sönder hennes liveversion av ”People Ain’t No Good” (Spotifylänk). Tänker på hur mycket jag hade behövt den i januari förra året. Att det trots allt kanske är bra att jag inte kände till hennes version då, det räckte gott med ”The Boatman’s Call” från början till slut, om och om igen. Jag funderar på vem hennes röst påminner mest om, Marianne Faithfull eller Tori Amos eller Kate Bush, eller kanske ingen av dem? Kanske bara som sig själv, ändå. Jag älskar hur den avskalade inramningen ger vika för ett känslomässigt crescendo efter ett finstämt uppbyggande. Det är i hennes röst allt sker. Jag utmanar era hjärtan att inte hoppa till 3 minuter och 8 sekunder in.

Här sjunger hon ”Brompton Oratory”, min favoritlåt – om det ens går att tala om favoriter på en skiva som jag levt med i snart tjugo år, blir det inte lite som att tala om favoritbarn? – från ”The Boatman’s Call”-skivan. Jag lyckades till och med kuppa in citat från den låten i min ridklubbs medlemstidning på den tid jag skrev där. *stolt* Jag trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta en Nick Cave-cover lika mycket som originalet, men Camille O’Sullivan lyckas. I mitt ömkliga förkylda tillstånd (i morse hostade jag tills jag kräktes) lyssnar jag på ”Brompton Oratory” och tänker på another world, a better world. Vad som väntar på mig när denna vår av vab, sjukdomar och ofrivilligt bunkerliv är över, skiftar till något annat. Sommardagarna och -nätterna med M i London förra året, vårt hotellrum i Camden nära huset där Amy Winehouse dog. Hur vi efter att ha ätit middag med min syster haffade en taxi och jag, sekunder innan vi hoppade in, insåg att den upplysta byggnaden jag stod och tittade var Brompton Oratory, där en olyckligt kär och moloken Cave gick och begrundade stenapostlarna när Polly Jean tagit tåget tillbaka västerut. A beauty impossible to define. Hur vi lyssnade på ”Boatman’s Call”-skivan hemma på hotellet tills vi somnade. Jag älskar musik som får en att resa så i tanken och känslorna; för mig är det musikens usp, anledningen till att jag aldrig slutar lyssna, inte ens under sjukdagar då till och med Jodi Picoult känns en smula för tung.

Har nog faktiskt inte blivit såhär knockad av en ny röst sedan jag upptäckte Neko Case. Dessutom: man måste ju älska kvinnor som förstår vidden av att posera med kaniner.

camille

Read Full Post »

Miljökemi förstår jag mig på, och matematik. Jag förstår till och med meteorologi i all dess brusande nyckfullhet. Men människor. De är oberäkneligare än väder, och det stör mig. De är obegripliga, tillitsfulla. Om de släpper någon nära, kan de bli lämnade. Om de litar på någon, kan de bli lurade. Om de hoppas, kan de bli besvikna. Ändå gör de det – hoppas, visar tillit, släpper varandra nära. Som om de de är blinda. Som om de inte kan urskilja de enklaste av samband. De blir lämnade, lurade, besvikna. Gång på gång.

Atomer-214x300Sofia Nordin går verkligen från klarhet. Hennes senaste roman för vuxna, ”Atomer”, är lika lågintensivt obehaglig och språkligt skimrande som ”Utanmyr” och ”Gå sönder, gå hel”, fast liksom upphöjt. Varje mening en diamant, skarp och kyligt vacker. Få skriver lika bra om udda existenser som Nordin. Hennes karaktärer är aldrig särskilt sympatiska, men man känner med dem. Ser deras småsinthet, ensamhet och längtan, deras desperata försök att förstå världen; försök som ofta slutar katastrofalt, i totalt jävla mörker. Så även här, i berättelsen om Alma. Jag tänker inte skriva så mycket om handlingen eftersom jag inte vill förstöra er läsupplevelse, men ”Atomer” har en vändning, en händelse som alltsammans kretsar kring, som blir än mer suggestiv då den nämns mest i förbifarten. Romanens kärna, för att knyta an till Almas arbete. Mycket i ”Atomer” ska komma att kretsa kring Almas barndom, somrarna med bästa vännen Cedric och sommargästen Cecilia, som Alma ser som en inkräktare, men det börjar – slutar? – med att den vuxna Alma raggar upp en kille på krogen. Den killen är Cedric, så full att han inte verkar känna igen Alma. När han irrar sig in i Almas garderob när han letar efter toaletten vrider hon om nyckeln i låset till garderobsdörren. Varför Alma gör det, och vad som händer sedan, är upp till er att ta reda på.

Så här skrev DN om ”Atomer” när den utkom i april förra året (OBS att ”Atomer” inte, som recensenten skriver, är Nordins andra vuxenroman utan hennes tredje):

 

”Atomer” är ett subtilt porträtt av en människa med ”en diagnos” som vi säger när vi inte orkar anstränga oss för att förklara varför en person utmanar oss, av någon med sinnena så starkt uppskruvade att tillvarons mångtydighet sveper med sig den egna viljan och hotar integriteten.

”En diagnos”: ja, kanske. Möjligen går Alma att se som en syster till Saga Norén, en annan högpresterande person på autismspektrat. Ändå är min känsla när jag läser om Alma något som liknar igenkänning. Den igenkänningen andas skräck – är jag bara skickligare på att anpassa mig efter omvärldens osynliga kravspecifikation på något slags normalitet än Alma? Är det allt som skiljer oss åt? Alma är en genuint obehaglig och förbryllande karaktär som jag sent kommer att glömma. Precis som i ”Gå sönder, gå hel”, som har en del gemensamma beröringspunkter med ”Atomer” vad gäller den hudlösa skildringen av utanförskap, att inte bli insläppt, ger slutet – inte det definitiva, men slutet för barndomsskildringen – skrämselhicka. Och jag vill läsa fler romaner av Sofia Nordin, helst nu. Under tiden tänkte jag läsa hennes hyllade dystopiska ungdomsserie som inleds med ”En sekund i taget” och fortsätter med ”Spring så fort du kan” och ”Som om jag vore fantastisk”. För rätt många år sedan läste jag hennes ungdomsroman ”Natthimmel” och älskade den. Jag har på känn att det blir kärlek här också. Sofia Nordin är för mig en av de där samtida svenska författarna som sakta krupit sig under skinnet och, utan att jag riktigt har klart för mig hur det gått till, blivit en av mina absoluta favoritförfattare. En ung Inger Edelfeldt, skulle jag nästan våga påstå.

Read Full Post »

ladda ned (2)

Förresten! Ni som läst mig på Bokhora och Dark Places under en längre tid vet ju sedan gammalt att mitt mörkerhjärta slår extra hårt för Elizabeth Hands författarskap. Därför känns det kul att idag kunna konstatera att detta mitt ständiga omkväde åren 2009 – 2015 (”VARFÖR har inget svenskt förlag gett ut henne?!”) nu, tack vare Constant reader, är a thing of the past. Från och med idag kan man köpa, och läsa, Elizabeth Hand på svenska. En kulturgärning, skulle jag vilja påstå.

Jag åt ingen semla på fettisdagen, är i grav förnekelse angående supertisdag eftersom jag föredrar att leva i ett parallellt universum där Donald Trump inte är en tänkbar presidentkandidat, men Cass Neary-tisdag vill jag fira! Kanske svidar jag om till min Cass Neary-tröja när jag kommer hem.

Read Full Post »

Older Posts »