Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Älsklingar’ Category

(Jag älskar ju Jodi också, som trogna Dark Places-läsare vet. Och i november kommer en ny roman, ”Small Great Things”. Kanske kan vi hitta en Kingblinkning där…? Så fint med författare som skriver in varandra i böcker, tycker jag. En gång nämnde jag Christoffer Carlsson i ett tidigt utkast av en novell, men det försvann i redigeringen, snyft.)

Read Full Post »

viralJag plöjer Helen Fitzgeralds nya, ”Viral”, på ett flygplan mellan Stockholm och Göteborg, plus middag (oumphburgare på O’Learys, jag spillde spicy barbecuesås på sidorna, vet ni hur svårt det är att äta och läsa samtidigt?) innan avgång. Jag kan inte minnas att jag någonsin läst en bok av Helen Fitzgerald än just så: i ett enda svep, under måltider, på väg, på språng i vardagen eftersom man inte vill släppa taget om hennes kickass-karaktärer, svärta och förmåga att skriva lätt om det svåra. Någon skrev att hennes böcker är som feta tabloidrubriker, fast bra. Det är en rätt bra sammanfattning av hennes författarskap så här långt. Fitzgeralds nya handlar om två systrar som åker på semester till Magaluf, en sådan där brittisk ”Girls Gone Wild”-mardröm med godisshots, inkastare och spritfester där rödflagade britter förlustar sig på och med varandra mot någon gratis jävla drink. Om det finns en tionde krets i helvetet tänker jag mig den ungefär så. Det är den vilda syrran som är pådrivande under resan, men det är den lugna, skötsamma syrran, pluggisen som fortfarande är oskuld, som hamnar på Youtube när hon efter alldeles för många sliskiga drinkar bestämmer sig för att go wild för första gången i sitt liv. Inledningsmeningen, extremt rakt på sak, SÅ Helen Fitzgerald, ger en rätt bra fingervisning av vad som hände: ”I sucked twelve cocks in Magaluf.” En förstamening man inte glömmer i första taget.

Det vänder sig i magen, av ångest och medkänsla. Och nyfikenhet, hur kunde det hända? Och så, samtidigt, för det är härifrån magontet kommer, vet jag precis hur det kunde hända. Det hade kunnat vara jag. Om jag skulle skriva en bok om mina äventyr utomlands när jag var i samma ålder skulle första meningen vara ungefär såhär: Jag pratade med min språklärare, den snygge med polisonger, om Nick Cave och PJ Harvey. Jag rodnade, spillde Ribena på klänningen, tog bussen hem till förorten och läste ”Tess of the D’Urbervilles” på mitt inackorderingsrum. Lyssnade på The Smiths på min CD-freestyle, ”So you go and you stand on your own and you leave on your own and you go home and you cry and you want to die.” THE END. Samtidigt är det så lätt att leva sig in i mekanismerna bakom tolv kukar i Magaluf-gate, jag fattar precis som sagt. ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Få vet det mer instinktivt, mer sant, än vi som aldrig hånglade på fester, som var fel och utanför men ändå, någonstans, tyckte att någon skulle vilja röra vid oss. Jag är glad över att det inte fanns mobilkameror när jag var tonåring. Vad mina egna döttrar anbelangar så, tja, de sover fortfarande i min säng varje natt och där får de gärna stanna. I alla fall tills världen skärpt sig.

Klippet sprider sig som en löpeld. Alla ser det: mamma, pappa, klasskompisar, grannar, mostrar och farbröder, den snälle pojkvännen hemma som hon inte rört på DET sättet än. När det är dags att flyga hem är hon en no-show på flygplatsen; hon som varit den rebelliska systern får flyga hem själv. En bladvändare om hämnd och lojalitet tar vid. En stenhård kvinnlig domare – tjejernas mamma – gör entré. Hon har bara ett mission: få hem sin dotter, och ta reda på vad fan det var som hände.

Jag har ju skrivit spaltmetrar om detta tidigare, men åh, vad jag gillar Helen Fitzgerald! Humorn, mörkret, drivet, det avskalade språket. Framför allt har hon ett sådant jävla PATOS när hon skriver om misstag och sådant som skaver. Människor i sina mest ocensurerade ögonblick. Jag önskar att Helen Fitzgerald kunde bli viral.

Read Full Post »

Vampyrism som livsstil

image

Här är det jag gillar bäst med vampyrer: den totala blaséfaktorn som uppstår när man sett allt, gjort allt, överlevt allt tills bara ett slags minnesvakuum återstår. Den livströtta vampyren som vandrar omkring i ett museum av slocknade liv, kärlekar och drömmar. Det må vara en klyscha, men jag älskar det. Jag älskade det i Anne Rices vampyrkrönika, jag älskade det i Hannele Mikaela Taivassalos ”Svulten”, och när jag nu i helgen – äntligen – såg Jim Jarmuschs ”Only Lovers Left Alive” föll jag handlöst för filmens vackra, ennuifyllda odöda.

Egentligen är nog det minst anmärkningsvärda med den att huvudpersonerna är vampyrer. Samtidigt är allt det jag uppskattade så med filmen – den ljuvliga livsstilen, vemodet i de nattliga scenerna i ett post-finanskrisens Detroit, ett Tanger, myllrande och öde på en gång, där en libanesisk sångerska som hade gjort sig utmärkt i vilken David Lynch-film som helst sjunger för en knäpptyst bar, ensamma fuktiga kimononätter där allt är läsande, skapande och drömmande – en direkt konsekvens av vampyrismen. Framför allt är det rena kattmyntan för introvert lagda boknördar med en hopplös faiblesse för estetiskt upphöjd melankoli. Eve, underbart spelad av Tilda Swinton (jag kan inte tänka mig någon annan i den rollen), är bästis/litterär faghag åt en skröplig Christopher Marlowe. Hon tigger detaljer om Mary Wollstonecraft, som hennes make sedan hundratals och åter hundratals år, den symboliskt döpta Adam, träffat (”träffat”?). ”She was delicious”, säger han till sist. På en vägg hänger porträtt av Kafka, Wilde, Poe, Austen, what she read, all heady books. När Eve ska åka och hälsa på sin Adam är hon synnerligen noga med bokpackningen. SÅ mycket +1 på allt detta! ”Only Lovers Left Alive” är verkligen den ultimata livsstilsfilmen, med ett makalöst soundtrack och en stämning som dröjer sig kvar. Jag blir bara mer av en stugsittare ju äldre jag blir, Harold Smith är den karaktär i ”Twin Peaks” som jag relaterar mest till, och här har jag de perfekta förebilderna. Oändligt visa, blasé kulturbärare med känsla för stil och smak, som aldrig öppnar när det knackar på dörren. Kärlek, litteratur och sjukt snygg ennui. Jag kan på riktigt inte tänka mig något mer inspirerande. ”Only Lovers Left Alive” klättrar direkt upp på listan över favoritfilmer att se om, igen och igen, därför att det är så härligt att vistas i den fiktionen, atmosfären. Ni MÅSTE se den om ni missat!

Från samma stugsittarfamilj: gammalt Marcusinlägg om Eve och tavelväggsgåtan.

Read Full Post »

51XJrxPGhvL._SY344_BO1,204,203,200_Alldeles nyss i badkaret lärde Stephen King mig vad ”so many books, so little time” heter på latin. Det borde ju en gammal latinare kunna räkna ut själv, tycker man, men tydligen krävdes det en Stephen Edwin. Uttrycket dyker upp i ett av förorden till Kings nya novellsamling ”The Bazaar of Bad Dreams”. De Constant Reader-tillvända för- och efterorden har alltid varit en stor del av behållningen med Kings novellsamlingar, men här är de mer än så. Varje novell presenteras med en liten berättelse om tillblivandet och tillägnas en författare och förebild. Av de jag hunnit läsa så här långt är jag mycket förtjust i ”Premium Harmony” (”Thinking of Raymond Carver”) som lyckas andas Carver men samtidigt låta sippra ut allt det där som vi Constant Readers kan identifiera som Stephen Kings hjärteblod. Jag tänker mycket på min hundralista när jag läser ”The Bazaar of Bad Dreams”. På hur inspiration och självbiografi och fiktion går hand i hand.

Så här skriver King om att inspireras av andra författare:

When I was a young man, I wrote like H.P. Lovecraft when I read H.P Lovecraft, and like Ross McDonald when I was reading the adventures of PI Lew Archer.

Stylistic copying eventually wanes. Little by little, writers develop their own styles, each as unique as a fingerprint. Traces of the writers one reads in one’s formative years remain, but the rhythm of each writer’s thoughts – an expression of his or her very brain-waves, I think – eventually becomes dominant. In the end, no one sounds like Elmore Leonard but Leonard, and no one sounds like Mark Twain but Twain. Yet every now and then stylistic copying recurs, always when the writer encounters some new and wonderful mode of expression that shows him a new way of seeing or saying.

 

Read Full Post »

Radiant days, m’dears! Det blev precis officiellt att Elizabeth Hand är en av författarna som kommer till Crimetime Gotland 17-20 augusti. MIN Elizabeth Hand, höll jag nästan på att skriva, och well… gissa vem som ska intervjua henne?!

Boka in helgen den 17-20 augusti redan nu. Förutom Liz är Peter Robinson, Arne Dahl, Johan Theorin, Camilla Läckberg mfl klara för Crimetime. Fler namn tillkommer, jag lovar att hålla er uppdaterade!

cass

PS: Jag packar Cass Neary-tröjan.

Read Full Post »

Idag fyller min absoluta favoritbokhandel English Bookshop 20 år! Det är 20% på hela sortimentet i både Uppsala- och Stockholmsbutikerna veckan ut och dessutom anordnas mingel och en massa annat kul, så passa på att titta in. Själv åker jag till Uppsala ikväll, vilket innebär att dagens 100 hemskaste-inlägg kommer lite senare än vanligt. Eventuellt KAN ett litet bokshoppinginlägg dyka upp här de närmaste dagarna också…

Grattis, English Bookshop, den mest belästa tjugoåringen jag känner till! Så här glad blir jag av er (bild från min intervju med den fabulösa Helen Fitzgerald i Stockholmsbutiken 2011):

wpid-imag2109-1

Read Full Post »

Lite goda nyheter till mina fellow mörkervurmare så här lagom till helgen:

1. Gillian Flynns novell ”The Grownup”, som tidigare hette ”What Do You Do?” och ingick i den George R.R. Martin-redigerade samlingen ”Rogues” (och vann en Edgar Award för Best Short Story), översätts och utkommer på svenska den 4 december! ”En sån som du” blir Flynns första titel på nya förlaget Albert Bonnier. Redan nu till veckan kommer ni kunna läsa min rec av novellen här på bloggen.

hardlight

2. Så här ser omslaget ut till den tredje Cass Neary-boken, ”Hard Light” (aka ”Cass Neary goes to the UK”). April 2016 verkar vara utgivningsdatum. Känns väääldigt länge, eller hur? Under tiden får ni inte missa FAN-tastiska kortromanen”Wylding Hall”, som också reccas här inom kort!

In other (good) news: trött men glad efter underbar releasefest på Norstedts igår kväll för Mats Strandbergs skräckroman ”Färjan” som nu gjort sin jungfrufärd. Jag hade förmånen att få läsa ”Färjan” i ett tidigt skede och kan bara säga att you’re in for a treat! Blodisande, klaustrofobiskt och med fantastiska personporträtt. Får ej missas! Under kvällen bjöds det på Minttu, marmeladkulor, dansband och tryckare – och det var som ni ser på bilderna här nedan (fotokredd på första bilden: @cyphersushi på Instagram) tjyvtjockt med idel förträffliga människor: författare, bloggare, skräckfantaster, mediepersonligheter och annat löst folk. Kunde INTE låta bli att be om en bild av Mats och Jonas Gardell när de stod och pratade och fick dessutom tillfälle att skryta för Jonas att det minsann var jaaaag som introducerade Mats och Sara för varandra. Han kontrade med att han också ska se till att introducera Mats för någon. Snart.

Trevlig helg, alla, vad ni än tänkt göra! Själv tänkte jag äta ohemula mängder viktoriaplommon och läsa Andrew Michael Hurleys spökhistoria ”The Loney”.

färjan2jonasmats

Read Full Post »

nick2cave

henrylee

Vissa idoler stannar kvar hos en hela livet, i olika faser. Lämnar en riktigt aldrig, inte fullt ut, fast man ibland träffar andra. Jag har lyssnat på Nick Cave ända sedan jag femton år gammal, rågblond och oskuldsfull i kropp och själ, fastnade framför ”Henry Lee”-videon på Voxpop och kände något mörkt, avgrundsdjupt, oåterkalleligt vakna till liv i mig. Jag hade aldrig sett eller hört något liknande. Lärde mig snabbt texterna till ”Murder Ballads” utantill, köpte allt jag hittade av Caves tidigare skivor, från Birthday Party och framåt. Läste biografier, läste romaner, kysste inte killar, objektifierade istället Nick the Stripper, det sexigaste och farligaste jag sett, till och med (kanske särskilt?) i för liten rosa Take That-tröja. Fnös åt högstadiekompisarna som hört ”Where the Wild Roses Grow” på Tracks och trodde att det fattade något. Vågade knappt lyssna på inledningslåten ”Song of Joy” när jag var ensam hemma: vilken perfekt liten skräcknovell det är! Några år senare levde jag i flickrumssymbios med ”The Boatman’s Call” (fortfarande Caves bästa skiva, tycker jag), försökte förstå den knarkiga Faulknerdoftande bibelsvulsten i ”And the Ass Saw the Angel” och kom att leva tillsammans med, och få två barn ihop med, en pojke som kallade sig The Bad Seed på Skunk där vi träffades.

Cave har varit en otroligt viktig del av mitt liv i flera decennier nu. A constant, a touchstone, för att parafrasera Scullys ord till Mulder. Ändå: vi är inte lika tighta som vi en gång var. Grinderman, det mustaschprydda gubbrocksprojektet som jag så gärna ville gilla pga vill gilla allt Cave rör vid men… ja. De senare skivorna, stundtals briljanta (stora delar av ”Abbatoir Blues/The Lyre of Orpheus”, låtar som ”He Wants You” från ”Nocturama”, på repeat i en surrande freestyle – jo, faktiskt – min mörkaste vinter då jag kräksjuk och hjärtsjuk stapplade mig iväg på förhandsvisning – jag tog lägenheten, bara sådär, och har aldrig ångrat det). Men också präglade av något lojt, lätt långtråkigt rantande där han tidigare var hypnotiskt mässande. Jag saknar domedags-Cave, han som skrämde slag på mig med ”Red Right Hand” (missa inte versionen från ”Scream 3”, minst lika hypnotisk som originalet) och raderna ”Lynch-mobs, death squads, babies being born without brains / The mad heat and the relentless rains” i gothbluesiga vansinnesmardrömmen”Papa Won’t Leave You Henry”. Och ja, jag saknar Blixa Bargeld som medlem i The Bad Seeds. Har inte vågat se Nick Cave spela med dem sedan den alltigenom perfekta spelningen på Cirkus 2001, då min trettonårige lillebror (som fått biljetten i födelsedagspresent av mig) och jag stod längst fram och gick sönder till ”Hallelujah”, hoppade till ”The Mercy Seat”, skrek rakt ut till ”Stagger Lee”.

Caves senaste skiva med The Bad Seeds, ”Push the Sky Away”, är måhända en starkare skiva som helhet än, säg, ”Nocturama”. Jag vet inte. Jag vet i alla fall att jag lyssnar mer på 80- och 90-talsskivorna än 00- och 10-talsskivorna. Hur fan ska jag ha det egentligen? Jag vill inte att Cave ska mustaschrocka, men jag vill inte riktigt ha hans långa vindlande, ordrika pianodrivna små noveller om Hannah Montana/Miley Cyrus heller. Men när jag såg ”20 000 Days on Earth” tillsammans med Marcus, som för övrigt har ”No More Shall We Part” som favoritskiva (kanske en topp fyra för mig), kände jag hur respekten och kärleken, det snudd på religiöst nerviga han så ofta fått mig att känna, Cave, well, everything, it comes tumbling down…

632517-21426f20-2813-11e4-aaf4-d11cdeb5504dI filmen ”20 000 Days on Earth” möter vi artisten, författaren, familjemannen, Nabokovforskarsonen Nicholas Edward Cave under hans tjugotusende dag på jorden. Är det fiktion eller biografi? Spelar det någon roll? Cave är torrt humoristisk, äter ål hemma hos Warren Ellis, pratar om Michael Hutchence med Kylie Minogue i en bil. Ett ord som han ständigt återkommer till: ”transformation”.

För mig skulle filmen gärna fått vara längre.

Och jävlar vad ont det gör att se Cave sitta och äta pizza och kolla ”Scarface” med sina tvillingpojkar Arthur och Earl, hans arm om axlarna på sonen som nu i somras föll till sin död från klipporna vid Ovingdon Gap, Brighton.

Read Full Post »

191125-3069b8cf1ef241b8ba1e4ced77e31640

Nummer tre av Linda Skugges eminenta litteraturfanzine Constant Reader finns ute nu! Jag bidrar med en text om Elizabeth Hand/Cass Neary, och ni kan även avnjuta fina texter av Tao Lin, Johanna Frid, Unni Drougge, Maria Linden, Cyril Hellman, Linus Fremin, Åsa Grennvall m fl. Går att beställa här. Total dream come true att skriva i Lindas tidning om en av mina största litterära idoler! Tonårs-Helena möter Vuxen-Helena liksom. Fint. Vore himla kul om ni ville läsa.

cass

Read Full Post »

”List of the Lost”. Så heter Morrisseys debutroman som utkommer på Penguin i höst – slutet av september, enligt den här artikeln i Rolling Stone. Inga detaljer om handlingen än, så jag väljer att berömma titeln, anmärkningsvärt alliterationsmelankolisk. Jag efterlyste ju en roman av vår älsklingsmisantrop cirka omedelbart efter att jag läst ut ”Autobiography”, så detta torde bli bra! Jag lovar att hålla er uppdaterade, puss!

moz

Under tiden kan ni ju dricka tea with the taste of the Thames (på tal om Steven Patrick-alliterationer) och läsa min engelskspråkiga kortroman om ”Autobiography” och den sekundärskam det understundum innebär att vara Morrisseyfan nu för tiden.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »